Revolutionen är här

Det här är utan tvekan det mest revolutionerande kampanjverktyg som någonsin fötts i en valrörelse.

Jag har tidigare skrivit om hur valet 2008 ser ut att bli det första YouTube-valet, men också det första val i vilket de politiska kandidaterna och kampanjerna på allvar tappar makten och kontrollen över sitt eget varumärke. PR-konsulten och USA-kännaren Niklas Nordström var en av dem som först fick upp mina ögon för den här trenden när jag intervjuade honom för Dagens Medias räkning.

Det här kommer vända upp och ned på mycket av det som vi i dag tar för givet inom både politisk och traditionell marknadsföring, såväl i USA som i Sverige. Diskussionen är inte ny, det är jag den första att instämma i, men votervoter.com erbjuder ett verktyg som i händerna på rätt personer är att likställa med politisk dynamit. De bombkastande anarkisterna i 1800-talets Ryssland har fått sin nutida tv-anpassade efterföljare i USA.

YouTube-val i all ära, det är ändå de traditionella tv-bilderna som intar den mest centrala rollen i alla stora nationella valkampanjer i USA. Vid ett flertal tillfällen har kraftfulla reklamfilmer som underskattats av motståndaren och/eller den angripna parten fällt flera presidentkandidater i amerikanska val.

Och då kommer som sagt var votervoter.com vars mål är som sajten själv beskriver det: "Leverage the power of television to support your cause".

Om jag vore en amerikanska politisk kampanjstrateg skulle jag ta mig en riktigt rejäl funderare på vad det här kan innebära för mina uppdragsgivare och de politiska kampanjer jag arbetar för. Enkelt uttryckt handlar en modern politisk valkampanj om att leverera rätt budskap vid rätt tillfälle i rätt mediekanal till rätt mottagare. Och i de nationella presidentvalen i USA är utan tvekan tv-reklamen den mest centrala mediekanalen och budskapsbäraren av dem alla.

Tidigare hade kampanjerna och deras mediestrateger, som oftast var den viktigaste personen i kampanjstaben bredvid kampanjstrategen själv, ett exlusivt inflytande över detta kraftulla vapen.

Men det har de som sagt var inte längre. (Titta på tv-inslaget om votervoter.com och intervjun med skaparen av den i MSNBC). Betänk sedan vad rätt reklamfilm i rätt delstat vid rätt tillfälle kan göra för att avgöra valutgången. År 2000 vann George Bush den yngre delstaten Florida med 537 röster över motståndaren Al Gore. 537 röster! Ta en stund och fundera över vad en slagkraftig användargenererad politisk reklamfilm placerad i prime-time i en populär Floridastation skulle ha kunnat betyda för valutgången. Ta sedan och vänd på myntet och fundera över vad en välmenande men tafflig och missriktad reklamspot skulle kunna betyda för en kampanj i en stenhård och hårfint jämn fajt.

Vore jag politisk amerikansk kampanjstrateg skulle jag vara livrädd för vad det här kan ställa till med i händerna på en spenderglad hyfsat tät och politisk aktiv halvgalen frifräsare som är övertygad om att han eller hon gör någonting gott för sin kandidat, när det i själva verket kan vara just hans eller hennes välmenande klunserier som tippar över vågskålen i motståndarens favör.

Andra skriver intressant om presidentvalet, tv-reklam, användargenererad reklam.

Tio skäl till varför Hillary Clinton förlorade valet

10. Hennes man har redan varit president.

9. Hon stöttas aktivt och öppet av de hårdföra konservativa medieprofilerna Rush Limbaugh och Ann Coulter.

8. Hennes nära medarbetare använder rasistiska argument mot hennes svarta partivän och medtävlare.

7. Hon framför fabricerade lögner som skapar oro och olust hos väljarna.

6. Hon har inte förstått att väljarna är trötta på hatkampanjer och riksrättsåtal.

5. Hon förlitar sig på partietablissemanget och tunga lobbyister när medtävlaren sätter sitt hopp till enskilda medborgare, väljare, aktivister och ungdomlig entusiasm.

4. Hennes motståndare använder moderna spjutspetsmetoder i kampanjen som kontrast till hennes 15 år gamla och lätt ålderstigna metoder.

3. Hon har hela tiden agerat som om hon haft exklusiv födslorätt till presidentposten.

2. USA är inte en monarki.

1. Hon går som demokrat till val på ett budskap byggt på rädsla och erfarenhet ställt mot ett budskap byggt på hopp, framtidstro och förändring.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton.

Vad var det jag sa

Hösten 2007 sa de flesta svenska USA-kännare som vid den tiden diskuterade det kommande presidentvalet att det skulle komma att stå mellan Hillary Clinton och Rudy Giulliani.

Se till exempel den här presidentvalsdiskussionen i tv-programmet Veckans Debatt i Axess Television som gick av stapeln prick ett år innan valet. Medverkar gör bland andra bloggaren Dick Erixon (oberoende reaktionär), journalisten Karin Pettersson (chefredaktör Fokus), utrikesanalytikern Anders Hellner (Utrikespolitiska Institutet) samt pr-konsulten Fredrik Fällman (Prime PR). Debatten inleddes med att programledaren Lennart Persson frågade vem de trodde skulle vinna valet om ett år.

Lennart Persson:
- Vem tror du blir USAs nästa president?

Anders Hellner:
- Jag tror att det blir Rudy Giulliani eller John Edwards.

Karin Pettersson:
- Hillary Clinton, absolut.

Dick Erixon:
- Jag tror mycket på Rudy Giulliani, New Yorks förre borgmästare.

Fredrik Fällman:
- Jag hoppas och tror att det blir Hillary Clinton.

Men det fanns avvikande svenska röster som redan innan dess gjorde en annorlunda analys:

Datum: Mon, 22 Jan 2007 15:23:05 +0100 (CET)
Från: "Andreas Henriksson"
Ämne: RE: sjutton: Clinton vs Obama
Till: sjutton@xxxxxx.xxx

Till hur stor del är det kandidatens egen
kampanjorganisation och kampanjkassa, respektive det
eventuella lyft som kandidaten får i media (alltså
inte köpt media), som avgör vem som vinner ett
amerikanskt primärval? Skiljer sig svaret på den här
frågan mycket beronde på vilka olika delstater vi
talar om?

undrar
Andreas
som tror att Obama kommer få ett sanslöst lyft i
media. Om det räcker ända fram återstår att se. Jag
tror det.

----

Ok, det här inlägget är en egotripp modell större, jag vet. Men jag kunde inte låta bli. Det är ofta intressant att gå till läggen,för att citera Jan Myrdal, och fundera över när man haft rätt respektive fel i sina förutsägelser och varför man haft rätt eller fel. Alltid går det att lära sig något.

Dessutom kan den vara bra som programförklaring för den här bloggens läsare. Jag tror inte att det finns någonting som en helt opartisk och neutral journalistik. Däremot finns det mer eller mindre uttalat partiska journalister och mer eller mindre subjektiv journalistik. Själv försöker jag göra mitt bästa för att förhålla mig sakligt neutral när jag gör samhällspolitiska analyser. Men att påstå att det finns någonting som skulle vara en helt objektiv journalistik annat än på de sidor i tidningen som redovisar gårdagens sportresultat och börskurser, är en chimär.

Därför tycker jag att det är bra att journalister som skriver om ekonomi och politik på nyhetsplats någon gång emellanåt redovisar sin värderingsgrund. Den ger nämligen en chans för läsarna att bedöma inte bara hållbarheten i reporterns argument, utan också varför just dessa argument kanske lyfts fram av just den reportern.

Jag tycker alltså inte att det var rätt av Sveriges Radio att stänga av programledaren Cecilia Uddén under sluttampen av presidentvalet 2004, efter att hon mött Johan Norberg från Timbro i en radiodebatt och uttryck sympatier för demokraterna. Hon är Sveriges Radios kanske bästa utrikeskorrespondet, och var så även efter Norbergdebatten. Däremot tycker jag hon gjorde rätt som redovisade sina värderingar.

Själv skulle jag rösta på Obama i primärvalet om jag hade rösträtt i USA. I höst skulle jag sedan rösta på Obama om han vinner demokraternas primärval, och John McCain om han mot all förmodan skulle ställas mot Hillary Clinton, bara så ni vet. Sedan är det upp till er läsare att bedöma hur pass mycket det påverkar och färgar min nyhetsvärdering och mina analyser i den här bloggen.

Ps. Missa inte bloggaren och medieforskaren Jokim Nilssons debattartikel i Expressen om brister i svenska mediers bevakning av USA-valet. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama, Rudy Giulliani, John Edwards, mediekritik.

Best of Göran Persson

I serien Best of lämnar Offentliga Affärer för tillfället ledarsidorna och lyssnar istället på avgående socialdemokratiska partiordföranden Göran Persson i hans sista tal som partiledare. Talet hölls på den partikongress där Mona Sahlin utsågs till hans efterträdare:

"Jag tror på teknik. Jag tror på vetenskap. Jag tror på det rationella tänkandet. Jag tror att väldigt mycket av den teknik som behövs för att lösa de stora miljöproblemen har vi redan i dag, eller har inom räckhåll. Men den kommer inte ut, och varför?

Jo, därför att de starka krafter som står för den gamla tekniken bestämmer fortfarande dagordningen. Det är så. Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna. Framtidens lösningar - de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar. Värderingar som bygger på att vi ska lämna över något till dem som kommer efter än det vi ärvde. Och då krävs det politik."


Andra skriver intressant om Göran Persson, lobbyister, JKL.

Valresultatet avslöjat på förhand

Via bloggen Älskade dumburk hittar jag följande tv-inslag från The Onion.

Det har enligt vad The Onions källor uppgett redan avslöjats vem som vinner valet i höst! Detta på grund av att företaget Diebold som tillverkar de datoriserade röstningsmaskiner som används i vallokalerna i stora delar av USA har råkat läcka resultatet redan nu.

Vill du lära dig mer om Diebolds maskiner och hur de kan hackas för att rigga röstresultatet, kan du titta på följande inslag på bloggtidningen The Huffington Post.

Ps. På förekommen anledning meddelas eventuella läsare från Svenska Dagbladets redaktion att The Onion alltså är en satirsajt. Bara så ni vet. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Diebold.

Bloomberg stöttar Obama och vice versa

Ryktet om New Yorks borgmästare Michael Bloomberg har den senaste tiden skiftat fokus från att handla om att han eventuellt planerar att ställa upp som oberoende presidentkandidat i höstens val, till att han öppet kommer att stödja Obamas kandidatur.

Spekulationerna om Bloomberg som Obamasupporter har växt sig allt starkare de senaste dagarna. Det som fick spekulationerna att ta fart på allvar är Obamas stora linjetal om den ekonomiska politiken som han höll på Cooper Union College på Manhattan i New York torsdagen den 27 mars. Innan han klev upp på scenen för att prata om ekonomin så introducerades han av ingen mindre än Bloomberg själv, varvid Obama tog över mikrofonen och började talet med följande rader:

- Jag vill börja med att tacka borgmästare Bloomberg för hans extraordinära ledarskap. I en tid när Washington är splittrat i ålderstigna ideologiska strider, har han visat oss vad som kan uträttas när folk sammanstrålar för att söka efter pragmatiska lösningar. Han har inte bara varit en remarkabel ledare för New York - han har också etablerat sig som en central röst i den nationella debatten om frågor som förnyelsen av vår ekonomi, våra barns utbildning och jakten på oberoende energikällor.
Herr Borgmästare, jag delar din starka vilja att föra samman det här landet så att vi äntligen kan få uppleva framsteg för det amerikanska folket.

Det här är andra gången som Bloomberg framträder tillsammans med Obama i offentliga sammanhang i kampanjen. För övrigt är Obamas Union College-tal ett i princip lika viktigt linjetal som det om rasfrågan i USA, med skillnaden att talet om ekonomin inte fått bråkdelen så mycket medial uppmärksamhet som det i Philadelphia. Offentliga Affärer återkommer snart med en utförlig analys av det ekonomiska talet.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Michael Bloomberg.

Obama loves Reagan

"Han ska föra tillbaka USAs utrikespolitik till den mer "traditionella" fåran som har mutats in av tidigare presidenter såsom George Bush den äldre, John F Kennedy och Ronald Reagan".

I fredags sade Barack Obama på ett valmöte i Pennsylvania ovanstående, enligt vad nyhetsbyrån AP rapporterar.

För en svensk framstår det kanske som underligt att en demokratisk presidentkandidat, som dessutom i sakpolitiska omröstningar i senaten har visat sig stå långt till vänster i demokraterna, refererar till republikanerna George Bush den äldre och Ronald Reagan.

- Sanningen är att min utrikespolitik faktiskt är en tillbakagång till den traditionella partiöverskridande realistiska politiken som drevs av George Bush far, John F Kennedy och på vissa sätt Ronald Reagan. Det är George Bush som har varit naiv och det är folk som John McCain och olyckligtvis vissa demokrater, som har följt i hans naiva fotspår och agerat på det här sättet, som har skadat vårt rykte så mycket runt om i världen, sade Obama

Svaret på varför Obama hänvisar till JFK och Reagan hittar vi till stor del i den här opinionsundersökningen, som jag hittat via Billy McCormacs blogg.

5. Suppose you could bring back any of the U.S. presidents, living or dead, to be the next president of the United States. Who would you most want to be the next president? [OPEN-ENDED]

2008 Feb 11-14

John F. Kennedy 23
Ronald Reagan 22
Bill Clinton 13
Abraham Lincoln 10
Franklin Roosevelt 8

Four percent or less: George Washington, Theodore Roosevelt, Harry Truman, Jimmy Carter, Thomas Jefferson, Dwight Eisenhower, Richard Nixon, George H.W. Bush, George W. Bush.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, John McCain.

Best of Dagens Nyheter IV

Ytterligare en osignerad huvudledare i Dagens Nyheter, sannolikt skriven av ledarredaktionens frankofil Barbro Hedvall, alternativt utrikeskolumnisten Per Ahlin:

Rubrik: Fördel: Ségolène

"/.../ Två veckor återstår, men i dag talar mycket för att Frankrikes nästa president heter Ségolène Royal."
Dagens Nyheter 2007-04-22


Andra skriver intressant om mediekritik, Dagens Nyheter, stor humor.

Best of Dagens Nyheter III

I artikelserien Best of har vi nu kommit till en osignerad huvudledare i Dagens Nyheter som sannolikt har skrivits av ledarredaktionens utrikeskolumnist Per Ahlin.

Rubrik: Nästa president

"Med ett år kvar till presidentvalet tyder det mesta på att Hillary Clinton kommer att vinna. /.../

Några sådana lär inte komma till stånd, åtminstone inte i år, och redan i början av februari vet vi vilka kandidaterna är.

Allt kan visserligen hända i politiken, och en månad är en ocean av tid i en valrörelse, men det ska mycket till för att de inte ska heta Rudolph Giuliani och Hillary Clinton, två politiker med bas i New York. /.../

Obama har länge framhållits som den starkaste av de två. Han är ung och karismatisk, han är en lysande och engagerande talare som förebådar förnyelse. Hans konsekventa motstånd mot Irakkriget har också gett honom åtskilliga pluspoäng i en tid då amerikanerna helst bara vill att USA ska dra sig ur. Men Obama har haft svårt att freda sig mot kritik för att han är otydlig, och på senare tid har det gått att skönja en viss desperation i hans agerande.

Varken Obama eller Edwards ska räknas bort, men det är Hillary Clinton som kopplat greppet. /.../

Hillary Clinton har erfarenhet, pengar, inflytelserikt stöd och genomtänkta ställningstaganden. I vissa delstater kan hennes mans flitiga kampanjande fälla avgörandet. /.../

Vi lär få se ett mer samarbetsvilligt och lyhört USA under president Clinton. Och det får positiva konsekvenser också för oss."
Dagens Nyheter 2007-11-04


Andra skriver intressant om presidentvalet, mediekritik, Dagens Nyheter, stor humor.

Best of Dagens Nyheter II

Offentliga Affärers serie Best of fortsätter med ytterligare en artikel av Per Ahlmark på DNs ledarsida:

"/.../ Därför blir det nog krig innan ökenhettan försvårar militära operationer för USA. Inspektörerna från FN spelar här en mindre roll. Antingen hittar de - av slump, genom en avhoppare eller efter tips från Washington - några lager vapen för massförstörelse. Det är bevisligen "material breach" i FN-resolutionens mening och utlöser en amerikansk invasion.

Eller hittar inspektörerna ingenting, eftersom Saddams arsenaler är skickligt gömda på landets väldiga territorium (och möjligen delvis placerade på utländskt område). Men Irak har vägrat att i sin 12 000-sidiga rapport den 8 december förra året berätta var några tusen ton kemiska och biologiska vapen, som tidigare avslöjats, finns i dag. /.../

Efter att Saddam har fallit och miljoner irakier börjat jubla över sin nya frihet kommer däremot omvärldens protester att klinga av. /.../

Förenta staterna kommer troligen att spela en kraftfull roll också under det nya Iraks första år. Trupperna ska skydda landet från inbördeskrig, garantera att nästa regering växer fram genom avtal (och senare fria val) samt att Irak blir ett slags federation. Framför allt kommer Amerikas armé att leta fram de hittills dolda, väldiga kvantiteterna av vapen för massförstörelse, inklusive Saddams projekt för atombomber.

Ty när diktatorn är borta kommer irakiska tekniker och militärer att berätta för USA var arsenalerna är gömda. Vi kan räkna med att i många veckor få se tv-nyheter om Saddams vapengömmor och tortyrhålor; och naturligtvis om lyxen i flera av hans palats. /.../

Troligen kommer man att följa flera av de förslag som Kenneth Pollack lagt fram i kapitlet "Rebuilding Iraq" i sin banbrytande bok "The Threatening Storm". Jag tror inte att det har hänt i modern tid att en stor och komplicerad militär konflikt har förklarats, motiverats och analyserats i förväg på ett så mästerligt sätt som Pollack gjort (se min DN-kolumn 9/12 förra året)."
DN 2003-01-25


Andra skriver intressant om mediekritik, Dagens Nyheter.

Best of Dagens Nyheter I

Offentliga Affärer inleder i dag en ny artikelserie kallad Best of ..., i vilken vi återser gamla ledarartiklar vi gärna minns, och som ledarskribenten eller kolumnisten i fråga sannolikt inte gärna minns.

Först ut är Dagens Nyheter och dess tidigare kolumnist Per "Lycka till" Ahlmark:

"Det händer ungefär vart femte år: en bok dyker upp, och den både förändrar och bekräftar mitt sätt att se på världen. /.../ Boken är skriven före höstens FN-beslut och Bush-tal. Det ändrar inte mycket, eftersom Pollack har förutsett den typen av möjliga händelser; de ingår alltså redan i analysen. Briljansen i denna översikt bygger på författarens väldiga kunskaper, hans talang att först argumentera för en lösning och därefter avvisa den med ännu starkare sakskäl, samt förmågan att urskilja det fundamentala.

Mest imponerande är nog hans kreativa fantasi vad gäller att formulera och förändra hotbilder för att till slut visa hur farorna kan bemästras. /.../

Det mesta talar för att regimen i Bagdad har flera tusen ton av kemiska och biologiska vapen och att landet inom 2-3-4 år kan bli en kärnvapenmakt. /.../

Om Amerika inte stoppar den processen kommer världen också att tappa tron på USA:s förmåga att skydda oss. /.../

Pollack förordar till slut en storskalig amerikansk invasion av Irak med upp till 300.000 soldater och mer än 1.000 stridsflygplan. /.../

Amerika måste också i en intensiv kampanj förklara för irakierna varför krig är nödvändigt om deras egen framtid ska räddas. /.../

Först måste USA garantera säkerheten i Irak, som inte får likna den oreda som Afghanistan fortfarande plågas av. Därefter bör man i samverkan med FN, allierade och naturligtvis irakiska grupper och ledare börja bygga landets nya institutioner, som ska skydda rättssäkerhet, minoriteternas ställning och framtida fria val. /.../

Det som här kan växa fram blir ingen skandinavisk, parlamentarisk mönsterstat, medger "The Threatening Storm". Men det kan bli ett Irak, som skyddar det egna folket från krig och tyranni samt dramatiskt stärker liberala krafter i flera andra arabländer."
DN 2002-12-09

Offentliga Affärers läsare får gärna bidra med egna förslag till ledarartiklar, ledarstick eller fristående kolumner som skulle platsa i serien Best of. Lämna i så fall artikelförslag i kommentarfältet, alternativt mejla in dem till bloggens skribent (klicka på visa hela min profil i högra kolumnen längst upp för e-postadressen).


Andra skriver intressant om mediekritik, Dagens Nyheter.

Al Gore sparkade tv-reporter för utviksbilder

Det kan omöjligen vara en slump. Samma dag som jag hittade den här Economist-spinoffen hos Presstop, hittar jag också den här tidningen. Rikard Åberg på Poker Magazine måste vara ett geni. Inte trodde jag att jag skulle börja läsa pokertidninger, men ett sådant omslag med en sådan presentation är omöjligt att motstå.

"Vi träffade World Poker tours värdinna Layla Kayleigh som gick från Al Gores stab till hetluften bland pokerproffsen", lyder texten på omslaget.

Layla Kayleigh, som den tjugofyraåriga kvinnan i fråga heter, arbetar alltså med bland annat tv-sänd poker i regi av den kringresande statusfyllda pokercirkusen World Poker Tour. Innan dess var hon politisk reporter på det internationella miljösamvetet Al Gores samhällsgranskande "Current TV".

Hon fick sparken från Current TV efter att hon ställt upp på modellbilder för brittiska tidningen Maxim, vilket hon kommenterade på följande sätt:

"Jag tyckte att det var lite dubbelmoral att arbeta för en tv-station med kopplingar till demokraterna, där vi talade om yttrandefrihet och att vi skulle bli en röst för en ny generation, samtidigt som de stoppade mig från att göra ett enkelt fotojobb. Jag ger röst åt kvinnan som kan vara sexig, smart och intelligent samtidigt som jag poserar i underkläder".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Al Gore, Poker Magazine.

JFK => BHO

"All over the world … young men are coming to power — men who are not bound by the traditions of the past — men who are not blinded by the old fears and hates and rivalries.”

Dagens citat kommer från John F Kennedy när han talade på det demokratiska partikonventet i L A Sports Memorial Arena i Los Angeles den trettonde juli 1960 och accepterade dess nominering som partiets presidentkandidat.


Andra skriver intressant om presidentvalet, John F Kennedy.

Why can´t I vote for this man?

Det här omslaget är utan någon som helst konkurrens vårens coolaste tidningsomslag alla kategorier.


Andra skriver om presidentvalet, The West Ving, Martin Sheen.

SM i fördomar om USA

Om riksidrottsförbundet mot all förmodan skulle få för sig att anordna något slags svenskt mästerskap i fördomar om amerikansk politik, skulle författaren Jan-Ewert Strömbäck ligga bra till för en guldmedalj.

Efter att han i tisdags skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet med påståenden om att det bedrivs en kristen högerkampanj i USA mot Barack Obama, så har han lagt sig i vinnarhålet till fördoms-SM, för att använda en travterm. Må så vara att det finns enstaka knäppgökar på högerkanten som inte gillar Barack Obama, men de är ett obskyrt randfenomen. I sak har Strömbäck alltså rätt, men ändå så fel. Den högerkristna kampanjen mot Barack Hussein Obama är inte det intressanta för närvarande, som Billy McCormac förtjänstfullt påpekar i torsdagens svar i svenskan.

Betydligt värre är partivännerna Hillary och Bill Clintons försök att utmåla Barack Obama som en muslimsk, svart politiker som därmed underförstått inte förmår ta ansvar för hela USA, om han skulle bli president.

Och på högersidan i amerikansk politik är inte kampanjen mot Obama ett fenom ens värt att uppmärksamma. Betydligt mer intressant att analysera är den interna konflikten mellan å ena sidan John McCain och å andra sidan de ledande konservativa programledarna i pratradion, som bedrivit en brutalt hårdför smutskastningskampanj mot John McCain, som syftade till att han inte skulle bli republikanernas presidentkandidat.

Det är alltså två partiinterna smutskastningskampanjer som är värda att diskutera som intressanta fenomen i nuläget i primärvalet. Inte en svensk författarens fördomar mot den kristna högern i USA, vars politiska inflytande maximalt uppgår till fem miljoner personer/röster. Fler än så är de inte. Och deras inflytande är dessutom i kraftigt avtagande som Billy McCormac skriver.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

Hillarys lögner leder till dagens citat

Dagens citat borde snarare kallas gårdagens citat, eftersom det kommer från den tyske rikskanslern Otto von Bismarck, allmänt kallad "järnkanslern", och sannolikt den mest inflytelserika europeiska politikern under senare delen av 1800-talet:

"Det finns inga lögner som är så stora som de som kommer före bröllopet, efter jakten och under valrörelsen."

Jag kom att tänka på det apropå Hillary och Chelsea Clintons omdiskuterade resa till Bosnien i mars 1996 under vilken hon enligt egen uppgift skall ha lämnat planet på flygplatsen i Tusla springandes till skydd, eftersom flygplatsen låg under beskjutning av krypskyttar. En uppgift som sedemera inte visade sig vara hundraprocentigt korrelerad med verkligheten, eftersom hon togs emot nedanför flygplanstrappan av en liten flicka som överlämnade blommor till henne.

Jag undrar hur snacket gick mellan Bagdad-Bob och hans närmaste medarbetare i Hillarys högkvarter efter inslaget i CBS tv-nyheter som granskade hennes minnesbild av landningen? Kanske något i stil med Lorry, det närmaste vi haft ett Saturday Night Live i svensk tv.

- Åh fan, inte trodde jag en journalist skulle kolla det här. Trodde du att de skulle göra det?
- Tänkte inte på det.

Ps. Finns det någon som verkligen tror att Clintons dåvarande livvakter ens skulle ha tillåtit henne att stiga av flygplanet och än mindre sedan tvingas springa gatlopp till bilen på grund av att de blev beskjutna av krypskyttar? Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Otto von Bismarck.

Samtal om Obamas tal om rasfrågan i USA

Under ledning av podradioentusiasten Billy McCormac diskuterar Dick Erixon och undertecknad det uppmärksammade tal om rasfrågan som Barack Obama höll i förra veckan.

Diskussionen finns att lyssna på här.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Jeremiah Wright.

McCain diskuterar ekonomi med skönhetsmiss

Presidentvalet 2008 ser mer och mer ut att bli det första YouTube-valet. Det som är intressant att se när man surfar runt bland alla de tusentals och åter tusentals filmer som finns utlagda på tuben är vilken bredd och spännvidd det finns i både kvalité och ämnesurval hos de hemmapulande YouTube-producenterna.

Det andra intressanta som är värt att notera är hur de olika presidentkampanjerna, vare sig de vill det eller ej, inte längre har kontroll över sitt eget varumärke. Det är en tydlig trend som säkerligen kommer sprida sig alltmer till svensk politik så småningom. Jämför de frisläppta amerikanska kampanjerna med alla dess fristående gräsrotsinitiativ med hur toppstyrd marknadsföringen av de nya moderaterna är i Sverige, för att ta ett konkret exempel. Där har partisekreteraren Schlingmann delat ut en liten bok till partiaktivisterna i vilken han berättar vilka ord som ska användas, respektive absolut inte får användas, när partiets politik presenteras i utåtriktade sammanhang. På engelska kallas det här sättet att "rama in" vissa positivt värdeladdade ord och göra dem till sina egna för "framing", vilket är en politisk kommunikationsmetod som inte bara de nya moderaterna utan också socialdemokraterna använder sig av medvetet och systematiskt.

Det kommer sannolikt inte vara möjligt att styra och kontrollera svenska politiska varumärken på samma sätt inom bara några år eftersom de amerikanska trenderna inom politisk marknadsföring snart brukar få genomslag också här på hemmaplan. Sannolikt är de nya moderaterna det sista svenska exemplet vi ser på en hundraprocentigt toppstyrd politisk omgörning och kampanj.

Under tiden som de svenska politiska partierna alltmer tappar kontrollen över sina varumärken de också, kan vi njuta av den här ekonomiska debatten på tuben, starring John McCain och en ung skönhetsmiss.

Som sagt var. McCain kommer tvingas ta itu med sitt ekonomiska program snart. Det räcker inte med att gång på gång hänvisa till den erfarna rådgivaren Jack Kemp i ekonomiska frågor, och komplettera med att allt han kan om ekonomi har han lärt sig genom att läsa en bok skriven av före detta centralbankschefen Alan Greenspan. Det sistnämnda är ett citat han kan komma att få ångra i höst, när Greenspans räntepolitik alltmer framstår som boven i dramat bakom den amerikanska bolånekris som sprider sig som ringar på vattnet ut i först den finansiella ekonomin och sedan ut i den reala ekonomin i USA och resten av världen.


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, de nya moderaterna.

Obama spenderade skjortan av McCain

Offentliga affärer har tidigare skrivit om de insamlingsrekord som Obamas kampanj har slagit under primärvalet. När presidentkampanjerna har offentliggjort sina ekonomiska rapporter för februari månad framstår Obamas ekonomiska framgångar som ännu större när de läggs bredvid uppgifterna som kommer från McCains kamrerer.

Under februari spenderade Obamas kampanj cirka 1,5 miljoner dollar per dag. Men hans höga utgifter kompenseras mer än väl av intäkter från bidragsgivarna, som donerade nästan 2 miljoner per dag under perioden. Han drog in 55,4 miljoner dollar i bidrag samtidigt som han gick in mars månad med 32 miljoner dollar i kassan som kan spenderas under de nästkommande primärvalen, rapporterar nyhetsbyrån AP.

Obamas utgifter uppgick till nästan 43 miljoner dollar under februari, med 39 miljoner dollar kvar på banken att spendera, varav sju miljoner av dessa inte får röras förrän den riktiga valkampanjen startar.

Under samma period drog Hillary Clinton in 35 miljoner dollar i stöd från sina bidragsgivare. Men tar man hänsyn till hennes utgifter och skulder till leverantörer stärkte hon sin sammanlagda kassa med endast 3 miljoner dollar den sista februari jämfört med den första samma månad. Och i den ekvationen har inte den skuld på 5 miljoner dollar som kampanjkassan har till henne själv för det privata lån hon la ut räknats in. Det lånet har fortfarande inte återbetalats enligt den finansiella rapporteringen till USAs valmyndighet FEC.

John McCain samlade i sin tur in elva miljoner dollar i februari, med fyra miljoner dollar kvar i kampanjkassan på banken den sista februari. Därmed närmade sig Obamas utgifter under februari den totala summa pengar som McCain hittills har spenderat på hela sin årslånga valkampanj. Som en jämförelse har McCains lågbudgetkampanj gjort av med sammanlagt 58,4 miljoner dollar före och under primärvalen, vilket alltså kan jämföras med Obamas utgifter på 42,7 miljoner dollar enbart under februari.

Att Obama och Clinton drog in betydligt mer pengar än McCain under ferbuari är dock något som demokraterna inte bör dra alltför stora växlar på. Det är allmänt känt att bidragsgivare i USA aktiveras och lättar på lädret först när det händer saker som engagerar dem. Och det gör det för närvarande i den glödheta demokratiska primärvalskampanjen, medan det sedan ett tag tillbaka råder stiltje på den republikanska sidan eftersom McCain redan rott hem sitt partis nominering. Räkna med att tunga republikanska bidragsgivare, för sådana finns det gott om, kommer engagera sig senare under våren och sommaren när president Bush börjar arbeta som insamlingslokomotiv för sitt partis kampanjkassa.

Frifräsaren Ralph Nader som har sjösatt sin kampanj som oberoende presidentkandidat drog i sammanhanget in blygsamma 280,000 dollar från bidragsgivare under februari. Personligen bidrog han med 40,200 dollar till kassan och hade tillgångar att spendera i början på mars på sammanlagt 280,000 dollar.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton, John McCain, Ralph Nader.

Lika som bär

Den här är för Latinamerikanska ros och politiknördar.


Martín Lousteau John Nevado


Andra skriver om lika som bär, John Nevado, finansministern.

Är Messias återuppstånden

Jag vet inte om det är påsken som har influerat mig att göra den här analysen, men jag kan inte låta bli att undra om likheterna - som är ruggigt slående - verkligen bara är en slump?

Ni kan storyn vid det här laget, och jag utgår från att den rimligtvis hyfsat kvalificerade läsarskaran som hittar fram till den här bloggen inte behöver få den rekapitulerad för sig. Men i kortversion handlar den om att Jesus föddes och Betlemsstjärnan ledde de tre vise männen fram till krubban och så korstfästes han och, ja ni kan storyn som sagt var.

Den finns för övrigt också filmatiserad ett antal gånger, på senare tid bland annat i de utmärkta filmerna Matrix och Gökboet, om ni mot förmodan inte har läst den skriftliga urspungsversionen.

I vilket fall som helst så läser jag den här bloggen, och tittar intresserat på den här nyheten, och konstaterar att smällen skedde för cirka 7,5 miljarder år sedan, men att ljuset först nu, i samma stund som Obama höll sitt historiska tal om rasfrågan i USA, nått fram till oss på jorden.

Frågan kvarstår alltså. Är dessa två incidenter bara en slump, eller? Kan det kanske vara så att Barack Obama inte är en vanlig dussinpolitiker vilken som helst, utan en man ämnad för större uppgifter?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Messias.

Hon svarade i telefonen

Via den alltid lika ambitiösa Peo på USAval.se, som inte ens unnar sig lite kontemplativ ledighet från kampanjen och bloggandet under påskhelgen, hittar jag det här svaret - som naturligtvis skulle komma - från Obamalägret på 3 am girl-filmen.

Den här valrörelsen ser allt mer ut att bli det första YouTube-valet, på samma sätt som presidentvalet 1960 var det första så kallade tv-valet. Tidningar, pratradio och bloggar i all ära, men det finns inget som övertrumfar kraften hos den rörliga bilden i amerikansk politik. Fråga bara en orakad, glåmig och tröttkörd Nixon.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, 3 am girl.

Borde Obama tåga ut ur kyrkan

Mot bakgrunden av Barack Obamas före detta präst Jeremiah Wrights svavelosande predikningar diskuteras det hej vilt i amerikanska medier om Barack Obama gjort rätt eller fel som stannat kvar i över 20 år i sin svarta Chicagokyrka.

Många av Obamas kritiker anser att hans problem är att han stannat kvar i kyrkan, att han inte sagt ifrån när han hört sin pastor elda upp sig över tillståndet i nationen under söndagspredikningarna. Han borde helt enkelt rest sig upp och gått därifrån, tycker bland andra den framträdande konservativa radioprataren Sean Hannity med flera.

I diskussionen efter mitt förra inlägg om bloggaren Dick Erixon (oberoende reaktionär) och hans analyser av Obamas tal om sin tro och sin kyrka skriver
Dick bland annat i en kommentar:

"Och jag är inte ute efter en "pudel" från Obama. Det jag vill förstå är hur Obama kan sitta och lyssna på predikningar som så uppenbart är fyllda av hat och konspirationsteorier, utan att tala med pastor Wright om det!

Om jag gått i kyrkan, eller politiskt möte (vilket är troligare) och någon sagt det Wright sagt hade jag omedelbart tagit avstånd ifrån det. Obama har inte gjort det. Han har kommit tillbaka till Wrights kyrka, gång på gång i 20 år."

Den här kritiken speglar två saker:

1. Dels handlar det om det faktum att Obamas politiska motståndare på den republikanska kanten äntligen hittat ett sätt att framgångsrikt angripa honom och ifrågasätta hans budskap om ett enande över partigränserna. Att det råkade bli hans kyrka och pastor som hamnade i skottgluggen är mer eller mindre en slump, om än väntad sådan. (Frågan om hans kontroversiella kyrka har legat och puttrat under ytan en längre tid, men då handlade det mer om kopplingen mellan kyrkan och den svarta extremisten Louis Farrakhan.)

2. Dels handlar det om en kulturskillnad mellan kyrkan å ena sidan, och politiken å den andra. I politiken är folk vana att dela upp sig i läger av "rättroende", det vill säga partier och falanger, i betydligt större utsträckning än vad troende människor i kyrkan gör. I kyrkan är det helt enkelt högre i tak, och större spännvid mellan individers personliga övertygelse och tro, än vad det är i ett politiskt parti. (Nu talar jag om vanliga kyrkor och samfund, inte religiösa sekter eller extrema politiska organisationer på endera kanten. De är ändock randfenomen som inte är relevanta i den här diskussionen.)

Den kristna tron bygger till inte så liten del på individuellt personligt tvivel om vad som egentligen är den sanna vägen och den rätta tron. Kristna människor vågar ofta tvivla och slita med sin personliga tro på ett annat och mer prövande sätt än vad politiskt aktiva människor gör. Det må låta paradoxalt, men det är ett faktum. Ta bara den före detta svenska ärkebiskopen K G Hammar, eller den djupt troende diplomaten Dag Hammarskiöld, vars tvivel hela tiden är och var ett bärande inslag i deras tro och förkunnelse.

Troende människor tåger helt enkelt inte ut från mässan i protest mot att en församlingsmedlem inte gör samma bibeltolkning som dem själva. Istället för de ett resonerande samtal och en ömsesidig dialog där de vänder ut och in på sina egna tolkningar av skriften.

En rimlig motfråga till alla de republikanar som nu hävdar att Obama borde lämna sin församling är om president Bush och vicepresident Cheney då inte borde göra samma sak? De är nämligen medlemmar i samma metodistkyrka, United Methodist Curch, en evangelisk-protestantisk kyrka med 12 miljoner medlemmar, som har fördömt kriget och invasionen i Irak och vars trosförkunnelse bygger på en betydligt mer pacifistik grundsyn jämfört med den neokonservativa högern i USA.

Pradoxalt nog ligger George Bushs politik betydligt närmare en annan stor evangelisk kyrka i USA, the Southern Baptist Convention, som har ett mer konservativt religiöst budskap jämfört med Bush egen församling.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Jeremiah Wright, George Bush.

En hyllning(?) till reaktionären Dick Erixon

Låt mig börja med att säga att jag hyser den största respekt för bloggaren, och podradiokollegan på Come to Think of it, Dick Erixon. Han visar allt som oftast upp bloggosfären från dess allra bästa sida när den är kompletterande, fördjupande och breddande jämfört med den bild av skeenden i vår omvärld som ges av de traditionella stora svenska nyhetsredaktionerna och politiska kommentatorerna.

Till exempel har Dick Erixon via sin blogg bättre än någon annan svensk debattör, inklusive Per Ahlmark, visat upp och förklarat hur den neokonservativa amerikanska politiska rörelsen tänker och resonerar när den lägger upp och genomför sin utrikespolitik via president Bushs administration och hans nära rådgivare Dick Cheney och Donald Rumsfeld, för att nämna två tydliga neokonservativa amerikanska politiker.

Det var inte en slump att Dick Erixon har lycktas bli Sveriges första semiprofessionella politiska bloggare genom att han drog in 100.000 kronor i frivilliga bidrag från sin läsekrets på bara fem dagar för en tid sedan. Det var ett välförtjänt stöd från sina läsare han fick den gången.

Men ibland trampar Dick Erixon rejält i klaveret och sänker sin annars så vassa penna och analytiska förmåga till någon slags infantil lågstadienivå, som gör både honom själv och hans läsare en otjänst.

Därför har jag ikväll enväldigt, efter att ha läst dessa båda Erixon-inlägg om Obamas historiska tisdagstal i Philadelphia om den amerikanska rasfrågan, och själv lyssnat på talet, beslutat förära Dick Erixon titeln bloggare (oberoende reaktionär). Maken till svagare analys av ett tal som redan har skrivit in sig i historieböckerna har sällan skådats. Antingen var Dick Erixon ganska så rejält på lyset när han lyssnade på det, eller så hade han drabbats av allvarlig öroninflammation. På något annat sätt går det inte att förklara hans mer än undermåliga analyser av talet.

Barack Obamas tal om den amerikanska rasfrågan och den tjugotreåriga unga vita kvinnan Ashley Baia, hans svarta kyrka, hans svarta före detta pastor Jeremiah Wright och om hans vita mormor och hur hon känner sig rädd när hon möter en okänd svart man på gatan är tveklöst en nutida klassiker i den politiska retorikens högre marker. Tillsammans med Obamas "red state, blue state"-tal på demokraternas partikonvent 2004 är det ett tal som kommer ses som epokgörande och definierande inte bara för Obamas egen person, utan också för hela den rörelse som bär fram Obamas budskap om hopp och förändring.

Ps. Lägg namnet Jon Favreau på minnet. Det är Obamas unga talskrivare, och mannen som i lördags fick i uppgift att skriva ett första utkast till tisdagens tal. Det mannens penna kommer låta höra av sig i framtiden, var så säkra. Ds.

Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Dick Erixon.

Det kändes tryggt

Men oj så fel det kan bli när politiker vill lugna oroliga finansmarknader. Ta bara det som hände i söndags till exempel. Då satt George Bushs finansminister Henry Paulson, tidigare ordförande i investmentbanken Goldman Sachs, i tre politiska söndagsshower i amerikansk tv. Han framträdde i tur och ordning i ABCs This week, Fox News Sunday och CNNs Late Edition och förklarade att administrationen har läget under kontroll och att Fed gjort helt rätt som skjutit till kapital för att rädda den konkursmässiga investmentbanken och Wall Street-jätten Bear Stearns.

- Våra finansiella institutioner, våra banker och investmentbanker är mycket starka, sade finansministern bland annat.

Men oj så tryggt det känns. Nu kan jag sova gott igen, framförallt med tanke på vad samme Paulson sade för ett år sedan (april 2007):

"The Housing market correction appears to be at or near its bottom and that troubles in the subprime mortgage market will not likely spread throughout the economy.
I don't see (subprime mortgage market troubles) imposing a serious problem. I think it's going to be largely contained."

Ps. Det är inlägg som det ovanstående som gör att jag tycker att ekonomen Paul Krugman alltid är värd att lyssna på, oavsett om man delar hans analyser eller ej. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Henry Paulson, Bear Stearns.

Paul Krugman* om Sverige: Ser man på, den svenska modellen fungerar

Framtill nyligen, när folk frågade mig om vilket slags samhälle jag helst vill se hade jag ett standardsvar: “Sverige sommaren 1980”.

Varför Sverige? För att jag är en blöthjärtad liberal, och Sverige har traditionellt varit exemplet på vad som kallas för den tredje vägen, en marknadsekonomi vars hårda kanter slipas av tack vare generösa välfärdssystem.
Varför sommaren? Därför att Stockholm, som oomtvistat är världens vackraste stad en solig dag i juni, har väldigt lite dagsljus under vintern.
Varför 1980? Därför att den svenska modellen började falla sönder under början av 1990-talet. Den en gång så framgångsrika modellstaten hade ådragit sig eurosclerosis, med sjunkande tillväxt och en arbetslöshet på över åtta procent. Och den svenska välfärdsstaten såg ut att bli bankrutt: 1993 nådde budgetunderskottet den absurda nivån tolv procent av BNP.

Kollapsen för den svenska modellen gladde konservativa. Som en rapport från den amerikanska tankesmedjan Cato (som för övrigt den svenska författaren och debattören Johan Norberg är verksam vid sedan en tid tillbaka, översättarens anmärkning) muntert trumpetade ut, “Sverige verkade erbjuda en intellektuell utmaning för dem som argumenterar för att ett högt skatteuttag och omfattande statliga interventioner dämpar den ekonomiska tillväxten… Få skulle numera se den svenska modellen som någonting värt att kopiera.”

Men har de tittat på Sverige på sistone? Vid ett besök i Stockholm nyligen, slogs jag som vanligt av stadens skönhet, men förvånades också över de omisskännliga ljuden av en högkonjunktur. Det första intrycket bekräftas av statistiken: Sedan 1993 har ekonomin växt kraftigt: de flesta prognoser talar om en tillväxt på 4 procent i år (alltså 1999, översättarens anmärkning). Arbetslösheten har fallit stadigt, och många tror att den faller under 5 procent nästa år (2000) - en prestation som blir ännu mer imponerande givet den väldigt höga förvärvsfrekvensen (I Sverige är, precis som i USA, är ungefär tre fjärdedelar av arbetskraften i arbete, vilket kan jämföras med under två tredjedelar i kontinentaleuropa.) Och statsbudgeten visar ett överskott.

Hur klarade svenskarna av att genomföra den här vändningen? Genomförde de en Reaganisering av ekonomin och slog in på en amerikansk väg med låga skatter och vinnaren-tar-allt marknader? Med ett ord, nej. Oh, Sverige har skalat ned välfärdsstaten en del och eliminerat en del av de riktigt galna negativa incitamenten i skattesystemet (det lär ha funnits situationer där marginaleffekten verkligen översteg 100 procent). Men under fjolåret drog Sverige in formidabla (awesome, kan också översättas med skräckinjagande) 63 procent av BNP i skatter. Den svenska välfärdsstaten är fortsatt extremt generös, skyddsnätet ligger anmärkningsvärt högt över marken. Om du tror på de som anser att den jämförelsevis triviala skattebördan i USA - endast 34 procent av BNP! - är en ekonomisk hämsko, skulle du rimligtvis se en svensk ekonomi som imploderar istället för att booma.

Svenskarna själva är inte riktigt säkra på vad de har gjort rätt. Men en bra gissning är att formeln för Sveriges “nya ekonomi” liknar den i USA: en kultur som är lyhörd inför ny informationsteknik kombinerat med en valutapolitik som har låtit ekonomin dra fördelar av en högre tillväxtpotential.

Börja med teknologin. Ingen är säker på varför Skandinavier och digital teknik passar som hand i handske, men släktskapet är omöjligt att förneka. Amerikaner tror att de äger nätet; men de flesta nyckeltal visar att Finland (förvisso formellt sett inte en del av Skandinavien, men nära nog), Linux och Nokias hemland, är världens mest uppkopplade nation och Norge och Sverige kommer inte långt efter. Några säger att det är kombinationen av högt utbildade, mycket angloakustiska medborgare och låga telekostnader; dessutom finns det inte mycket annat att göra under de där långa, mörka vintrarna.

Men högre produktivitet är inte nog: Det måste också finnas tillräckligt med efterfrågan som använder ekonomins högre potential. Och det är där som Svenskarna har haft tur. Tillbaka i de mörka dagarna 1992, trodde svenska företrädare att det krävdes att de blev en del av rörelsen för en enhetlig valuta i Europa för att välståndet skulle återställas. Förvisso var inte Sverige en formell medlem av det europeiska monetära systemet (EMS), men det betedde sig som det var det, peggade kronan mot tyska marken trots att växande arbetslöshet stod inför dörren. Trots allt skulle varje devalvering vara en katastrof som enbart bidrog till stigande inflation, eller hur? Sedan kom efterspelet till britternas depreciering i september 1992, när spekulanter attackerade och till slut tvingade Sverige att acceptera en depreciering på egen hand - precis vad ekonomin behövde.

Självklart är Sveriges framtid på intet sätt säkrad. Som ett svar på både globaliseringen och högt skattetryck har en del svenska företag flyttat huvudkontoret utomlands. Till exempel har Ericsson numera sitt huvudkontor placerat i London. Men den svenska storyn borde bevisa att ibland kan även trevliga samhällen vinna.

(Artikeln är ursprungligen publicerad i tidskriften Fortune 25 oktober 1999 och omtryckt i krönikesamlingen The Great Unravelling, 2004).

*Paul Krugman är professor i nationalekonomi och internationella relationer vid Princeton University och läsvärd liberal krönikör två gånger i veckan på ledarsidan i dagstidningen New York Times. Han är en flitig och pedagogisk debattör som dessutom ofta förekommer i spekulationerna om framtida nobelpristagare i ekonomi, vilket han i så fall skulle tilldelas för sina teorier om utrikeshandel. Inför det kommande presidentvalet 2008 stödjer han Hillary Clinton. Det närmaste vi har en Krugman i Sverige är bankekonomen och författaren Klas Eklund, som på en fråga en gång från skribenten på den här bloggen om hur han vill bli ihågkommen svarade:

- På min gravsten hopppas jag att det kommer att stå: Här vilar en rikspedagog.


Andra skriver intressant om Paul Krugman, ekonomisk politik, den svenska modellen, Klas Eklund.

Obamas präst sitter i klistret

(Uppdaterad 0316 klockan 18:25)
Kommer Barack Obamas präst sedan mer än 20 år tillbaka, Jeremiah Wright, vara den som till slut sätter stop för framgångssagan Obama?

Det finns de som spekulerar i de banorna. Till exempel skriver den svenska högerbloggaren och McCain-supportern Dick Erixon ett inlägg med rubriken "Obamas kampanj nära sammanbrott."

Jeremiah Wright är mångårig pastor i den svarta Chicagobaserade kyrkan Trinity United Church of Christ, som på sin sajt beskrivs som "Unashamedly Black and Unapologetically Christian", det vill säga oförskämt svart och oförsvarligt kristen. (För en beskrivning av ordet apologetiskt, se här.)

Det som fått amerikanska politiska talkshowvärldar att gå fullständigt i spinn över Obamas präst är att några av hans inspelade predikningar letat sig fram till tv och radio där de vevas om och om igen. Det har till exempel fått den hårdföra konservativa radioprataren Sean Hannity att, som Dick Erixon skriver, "förklara att Barack Obamas kampanj är slut".

Allt började torsdagen den 13 mars då den rikstäckande tv-kanalen ABC sände följande inslag som granskade den sedan en månad tillbaka pensionerade pastorn Wrights predikningar.

Att Sean Hannity skulle gå hårt åt Obama och förklara honom uträknad är ungefär lika oväntat som att Livets Ords pastor Ulf Ekman inte gillar socialdemokraternas och vänsterpartiets politik på hemmaplan i Sverige, och att han i predikningar i Uppsalakyrkan förespråkat för sina församlingsmedlemmar att de ska rösta borgerligt i valen för att få bort den okristliga socialdemokratiska regeringen.

Nu är Jeremiah Wright ingen nyhet för de politiska reportrar som bevakat primärvalen. En sökning i det amerikanska datoriserade pressklippsarkivet Nexis visar att det bara de senaste månaderna har skrivits över 100 artiklar om sambandet mellan Wright och den svarta muslimska separatisten och extremisten Louis Farrakhan som leder organisationen Nation of Islam.

En rad politiska reportar vittnar om att de har överrösts med mejl från Obamamotståndare som under en längre tid har uppmanat dem om att skriva om detta redan väldokumenterade faktum. Men det var alltså först sedan Obamas egen huspräst sedan 20 år tillbaka, som både vigt honom och döpt hans två barn, uppmärksammats i tv som det tog rejält spinn. Det visar om något vilken central roll tv har i bevakningen av amerikanska politik jämfört med de skrivande och radiopratande kollegornas förmåga att nå ut med sina historier.

Frågan är då hur pass stor skada Obamas pastors och före detta politiska rådgivares mer svavelosande predikningar åsamkat honom. Att Obamalägret bedömer det hela som en allvarlig kris är helt klart sedan de vidtagit mått och steg för att omedelbart distansera Obama från honom. Till exempel fick Wright i fredags sparken från posten som rådgivare i Obamas grupp "African American Religious Leadership Committee.”

Obama har också publicerat ett inlägg i den liberala bloggtidningen Huffington Post i vilket han skriver om sin tro och kyrka. Där skriver han bland annat:

"Låt mig säga att jag lidelsefullt tar avstånd och kraftfullt fördömer de uttalanden som har skapat den här kontroversen. Jag tar kategoriskt avstånd från alla uttalanden som nedvärderar vårt land eller syftar till att splittra oss från våra allierade. Jag är också övertygad om att ord som syftar till att nedvärdera individer inte har någon plats i vårt offentliga samtal, vare sig de sägs under en kampanj eller från en talarstol. Sammanfattningsvis motsätter jag mig fullständigt de uttalanden som pastor Wright har gjort och som är uppe på bordet."

Den enda fördel som för närvarande går att hitta för Obama i pastoraffären är väl att fokus kommer sättas på det faktum att Obama är kristen och inte muslim, vilket är ett envist rykte som omsvärmar Barack Hussein Obama. Dessutom riskerar hans medlemsskap i den helsvarta Chicagokyrkan förstärka bilden av Obama som en svart eller afro-amerikansk politiker, vilket är en bild som han och hans kampanj hela tiden värjt sig emot. Men en sak är säker, och det är att Obama kommer konfronteras med och tvingas förklara och ta avstånd från sin pastors uttalanden åtskilliga gånger fram till valdagen i mitten på november.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Jeremiah Wright.

Samtal om Florida och demokraterna

Bily McCormac och undertecknad samtalar ånyo i hans podradioserie med svenska röster om det amerikanska presidentvalet. Denna gång diskuterar vi det röriga läget i demokraterna efter de ogilitigförklarade - men genomförda - demokratiska primärvalen i Michigan och Florida och hur den situationen kan komma att lösas.


Andra skriver om presidentvalet, primärvalet i Florida.

(D)eal på gång om Florida och Michigan

Enligt Timereportern Mark Halperin förhandlas det mellan demokraternas partihögkvarter och Obamas och Clintons kampanjer om hur den röriga situationen med de ogiltiga demokratiska primärvalen i Florida och Michigan ska lösas.

Lösningen ser enligt honom ut att landa i att de båda primärvalens resultat spikas och giltigförklaras, men att mandatfördelningen till konventet i Denver från Florida halveras, samtidigt som de 156 delegaterna från Michigan delas 50/50 mellan dem båda. Därmed skulle Clinton göra en nettovinst på 19 delegater gentemot sin medtävlare.

Ed Kilgore som är chefredaktör på bloggen Democratic strategist konstaterar att det till slut rimligtvis kommer landa i en kompromiss liknande den som rapporterats i Time, som Hillary Clinton i dagsläget sägs stödja, men Obama vara betydligt mer tveksamt inställd till.

Att det måste komma till någon slags lösning som ger Florida och Michigans delegater och ett officiellt röstberättigat deltagande på konventet i Denver står alltmer klart. Inte minst mot bakgrund av att det är två relativt stora delstater i USA, i synnerhet Florida som dessutom har en stor grupp engagerade demokratiska partiaktivister. Att den gruppen skulle utestängas från konventet på grund att den republikanska guvernören tillsammans med republikanerna i delstatsparlamentetet drev fram ett tidigarelagt primärval i Florida, skulle se mer än konstigt ut, och antagligen skapa onödigt hårda tongångar mellan demokratiska fotfolket i Florida och politruckerna i partihögkvarteret i Washington inför höstens val.

Men varför skulle Clinton stötta en uppgörelse som bara ger henne en nettovinst på 19 delegater samtidigt som Obamas strateger enligt ryktet motsätter sig den?

Svaret är de avgivna rösterna i valurnorna. I dagsläget kommer Obama utan tvekan vinna flest antal röster, antal delstater och antal delegater, medan Clinton endast har flest vinster i stora delstater att komma med när hon förhandlar med superdelegaterna om deras stöd för hennes kandidatur.

Men om dealen om Florida och Michigan spikas kan hon eventuellt vinna kampen om flest avgivna röster i primärvalen när de är slutförda någon gång i juni. Hennes vinstmarginal i Florida var 278.000 röster och i Michigan 99.000 röster, sålunda en sammanlagd vinst med 377.000 röster.

Fortsättning lär definitivt följa. Inte minst mot bakgrund av att Barack Obamas namn inte fanns med på valsedeln i Michigan.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

The case is closed Hillary

The case is closed är ett uttryck som brukar användas i USA i sammanhang när man vill säga att någonting är klappat och klart. Och nu är det definitivt klappat och klart och kört och finito och game over och tilt i maskineriet och finished och sagan är över och domaren har blåst i pipan för matchen är slut för Hillary Rodham Clinton.

Hon har förlorat demokraternas primärval 2008. Barack Obama har vunnit.

Jag har i flera veckors tid tjatat om att det är omöjligt för Clinton att vinna nomineringen om hon inte vinner primärvalen i Texas, Ohio och Pennsylvania samt vinner mycket stort i de tolv andra delstaterna som återstod efter minisupertisdagen i förra veckan.

Jag är inte ensam om den bedömningen. Till exempel har både maken Bill Clinton och den politiska strategen och tv-kommentatorn James Carville offentligt gett uttryck för samma uppfattning. Utan segrar i de tre nämnda stora delstaterna är det kört för henne.

Och hur gick det nu i primärvalet i Texas egentligen? Jo, när de sammanlagda rösterna från det kombinerade primärvalet och nomineringsmötet i Texas är räknade och kandidatfördelningen mellan de båda kandidaterna är avgjord, så visar det sig att Obama vann Texas med 98 delegater mot Clintons 95 delegater.

Hon förlorade också i de båda efterföljande primärvalen i Wyoming och Mississippi den åttonde och elfte mars.

The democratic primary case is so closed that you can´t belive how fucking closed it is, my dearest Hillary!

Så varför envisas hon då med att fortsätta? Kanske kan omgjorda demokratiska primärval i Florida och Michigan rädda henne? Det spekulerar bland andra svenskans P J Anders Linder i på sin blogg. Men svaret på hans fråga är Nepp. Det kan de inte. I Florida, som hon vann stort, var det många demokrater som stannade hemma och lät bli att rösta, eftersom de visste att Floridas demokratiska primärval på förhand hade ogiltigtförklarats av demokraternas partistyrelse.

Att många välja stannade hemma kan vi se när vi tittar på antalet röstande i demokraternas primärval i Florida, som var ungefär lika många som i republikanernas primärval. Det kan jämföras med det kraftigt ökade antalet röstande i andra delstaters demokratiska primärval, som i många fall har sett en fördubbling av antalet röstande jämfört med 2004. Och då ska man ha i åtanke att Florida är en delstat med avsevärt fler demokrater jämfört med republikaner bland invånarna och väljarna.

I Michigan stod inte ens Obamas namn med på röstsedeln, villket däremot Clintons gjorde.

När alla demokratiska primärval är genomförda - oavsett om Florida och Michigan röstar på nytt eller ej - och oavsett om Clinton vinner i dem med viss marginal, så kommer Obama ha vunnit med någonstans mellan 100 - 200 delegater över Clinton när demokraternas partikonvent inleds i Denver i augusti i höst. Han kommer också ha vunnit flest antal delstater och flest antal röster. Han har ovanpå allt detta visat att han också förmår bryta in i nya väljargrupper och locka över republikaner till demokraterna.

Att superdelegaterna skulle komma på tanken att överpröva detta valresultat och tala om för det rekordstora antalet demokratiska primärvalsväljare som har masat sig till valurnorna att de har fel är en bisarr tanke. Förvisso är det demokratiska partiet i USA ett smått bisarrt parti i många aspekter sett till hur många olika intressegrupper som det är en koalition av, men så bissart och självmordsbenäget är det inte så att det skulle våga mygla bort Obamas nominering på partikonventet.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen ifall någon skulle ha missat poängen. The case is closed Hillary!


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Samtal om Eliot Spitzer

En diskussion med bloggaren Billy McCormac där vi pratar om New York-guvernören Eliot Spitzers prostitutionsskandal och hur det kan påverka Hillary Clintons kampanj, samt hur pass väl Barack Obama förmår hantera negativa angrepp finns att lyssna på i hans podradioserie.


Andra skriver om presidentvalet, Hillary Clinton, Eliot Spitzer.

Grabben som tar med sig ett slagträ av skumgummi till knivslagsmålet

I actionkomedin Den vilda jakten på stenen hjälper vildhjärnan och äventyraren Michael Douglas författaren Kathleen Turner att rädda sin kidnappade syster i Colombia. Filmes ledmotiv har en catchy refräng, "When the going gets tough, the tough gets going", som är en träffande beskrivning på en amerikansk presidentvalskampanj, och vad som krävs av en politiker som aspirerar på att få jobba i ovala rummet.

Michael Douglas legoknekt påminner inte så lite om de politiska konsulter som rattar kampanjerna bakom kandidaterna. Några av de mest kända personerna i det yrket är bland andra Karl Rove, Dick Morris och James Carville. I Sverige är det närmaste en sådan person vi har Bo Krogvig, pr-konsult på Springtime och tidigare mångårig informationschef hos socialdemokraterna. Det är personer som är kända för en väl utvecklad politisk fingertoppskänsla, strategisk förmåga men också insikten om vad som krävs för att vinna världens största och hårdaste valkampanj alla kategorier.

Frågan är om Obama och hans 52-åriga kampanjstrateg David Axelrod har det som krävs? Det som Rove och Carville visat att de har. Står de verkligen pall för trycket när det börjar blåsa? För blåsa kommer det göra. Det finns anledning att ställa sig den frågan sedan den alltmer pressade Hillary Clinton kastat handskarna och get sig in i lite hederlig, klassikt bare-knuckle fistfighting i slutskedet av det demokratiska primärvalet.

Seniorkolumnisten Roger Simon på nättidningen Politico diskuterar just den frågan i en intressant artikel. Han undrar om inte Obama har en instinktiv motvilja mot negativa och hårda attacker. En motvilja som kan komma att skada honom i höst då han ställs mot John McCain, som beskrivs som en tuffing och krigare som är beredd att slåss.

Roger Simon är kanske mer än någon annan nu verksam amerikansk politisk journalist lämpad att diskutera Obamas problem med att gå i närkamp med Clintons och McCain. Simon kommer liksom Obama från Chicago, och han beskriver sin egen bakgrund som uppväxt på ruffiga South Side i Chigaco "where politics was a contact sport".

"Obama är inte inkapabel att förvara sig själv. Och, ibland, slår han tillbaka. Men han ser ut som killen som tar med sig ett slagträ av skumgummi till ett knivslagsmål", skriver Simon bland annat och fortsätter:

"I en bandad intervju jag gjorde med Obama i hans kontor i senaten i början av hans kampanj, frågade jag honom hur han skulle svara på attacker.
- Jag lärde mig politik i Chicago, ett ställe som inte är känt för att producera lätta motståndare, sa han kraftfullt. Om någon hoppar på oss, kommer vi svara. Jag kommer inte vara obenägen att visa på skarpa kontraster mellan mig och andra kandidater. Vad jag dock inte gillar är personliga attacker som ifrågasätter motiven hos andra kandidater, som förvränger eller manipulerar det som de säger. Det är inget jag känner mig komfortabel med och inget som jag tror att landet vill ha".

(Obamas kampanjstrateg David Axelrod är för övrigt även han skolad i Chicagos ökänt hårda politiska miljö).

"Jag tror att attacker, generellt, inte är någonting som han känner sig komfortabel med", spekulerar Roger Simon.

Kanske är Barack Obama beredd att göra vad som krävs, alltså sluta glida ovanpå och enbart tala om att det behövs en ny kultur i den hårda konfrontatoriska Washingtonpolitiken. En del tyder på det. I ett insamlingsmejl till sina anhängare tisdagen den elfte mars skriver Barack Obama bland annat:

"Slå på tv-nyheterna så ser du att senator Clinton fortsätter att driva en dyr, negativ kampanj mot oss. Varja dag lanserar hennes kampanj en ny rad av desperata attacker".

Om det finns något att lära av tidigare valkampanjer så är det att politiker som attackeras och angrips med hårda och/eller negativa budskap måste svara. Fråga bara demokraterna John Kerry, som blev swiftboatad 2004, och Michael Dukakis som angreps med den klassiska reklamfilmen om mördaren Willie Horton i valet 1988, och filmen om den "hårda" stridsvagnsföraren och försvarspolitikern Dukakis.

En stor anledning till de båda presidentkandidaternas förluster förklaras av att de underskattade kraften i de negativa attackerna mot dem. De svarade därför alltför sent och alltför kraftlöst. I Dukais fall tog det till exempel hans kampanj fem veckor att komma upp med ett svar på filmen om Horton. Och det var minst fyra och en halv vecka för sent.

För att återvända till David Simons artikel konstaterar han avslutningsvis:

"En rådgivare till Obama råkar olyckligtvis kalla Clinton för ett "monster" och får sparken. En av Clintons rådgivare säger att Obama "imiterar Ken starr" och gästar därefter tv:s alla talkshows.

Obama genomskådar spelet i politiken. Han vet att det ofta är smutsigt och förnedrande och destruktivt. Men att genomskåda spelet är inte samma sak som att vinna det".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama, negativa kampanjer.

Guvernör indragen i prostitutionshärva

New Yorks demokratiska guvernör och tidigare stjärnåklagare Eliot "Mr Clean" Spitzer har fångats med fingrarna i syltburken om uttrycket tillåts.

Nu kommer två riktigt knepiga frågor som ni kan slita lite med när ni går och er lägger ikväll och eventuellt har svårt att sova:

1. Gissa vem av de demokratiska presidentkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama som Spitzer stöttar?

2. Från vilken bok är följande citat hämtat?
Jag kunde knappt andas. Kippande efter luft började jag gråta och skrika: "Vad menar du? Vad är det du säger? Varför har du ljugit för mig?"


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Eliot Spitzer.

Men så svara då, Hillarrååå...

Hillary? Hillary?

Va, är klockan tre på morgonen? Ja, jag vet det. Du förstår, jag är ledsen om jag väckte dig. Men du sa ju själv att det var ok att ringa dig klockan tre på morgonen.

Jag ringer eftersom vi har fått en allvarlig kris som pockar på vår omedelbara uppmärksamhet här. Och då tänkte jag naturligtvis på dig, eftersom du ju den enda person som har möjlighet att desarmera krisen.

Vi har ett problem med John McCain, Hillary. Kommer du ihåg honom? Jag vet, du har varit så upptagen på sistone med att försöka förstöra Barack Obama så att John McCain antagligen försvann ur ditt fokus. Det var därför jag tvingades att ringa.

Hillary, lyssna nu: Det här landet kan hamna i ett väldigt farligt läge om McCain blir president. Hans säkerhetspolitik är ett recepet för en evig världsbrand, och då i synnerhet i Mellanöstern. Att påstå att McCain är en hök är ett understatement. McCain får Dick Cheney och Donald Rumsfeld att framstå som små söta papegojor. Jag skojar inte. Kom ihåg "Bomb, bomb, bomb, bomb bomb Iran" Ha ha.

Nej, nej, förlåt du har rätt, det var inte roligt. Och förresten så säger McCain att din Irakpolitik innebär "kapitulation ... vifta med den vita flaggan."

Va, så du vill inte heller att McCain blir president?

Då har det blivit dags att hoppa av från det demokratiska racet just precis nu, Hillary.

Ojojoj! Bli inte så irriterad. Det är bara det att ju längre du stannar kvar, desto mer hjälper du McCain och högern.

Sluta vara elak? Jag försöker inte vara elak, Hillary. Snälla, skaffa dig en till kudde om du vill ha en. Du är smart och du är tuff, och du har röjt en viktig väg. Men när klockan är tre på morgonen - just när vargtimmen knackar på dörren - så måste vi vara realistiska...

Nej, det är inte jag som hållit i pennan, även om jag gärna gjort det i det här fallet. Dialogen är hämtad från förra veckans bästa kolumn (tack Laura), skriven av juridikprofessorn och högnivårådgivaren i frågor om mänskliga rättigheter, Rosa Brooks.

För övrigt har den politiska strategen Dick Morris lanserat ett förslag på hur Obamas svar på 3 am girl-reklamen skulle kunna se ut:

"Nästa gång som Hillary använder den begagnade röda telefonreklamen, kontra med en egen. När telefonen ringer mitt i natten, låt en kvinnligt röst, med en platt dialekt från mellanvästern, svara och säga, "var god dröj" i luren. Sen skulle hon ropa "Bill, det är till dig!"

Eftersom Hillary saknar all form av meningsfull erfarenhet av utrikespolitik, och hennes brist på den "test" som hon själv hänvisar till på ett kaxigt sätt, skulle hon ropa efter Bill det första hon gör".



Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

3 am Girl stödjer Obama

Den omtalade reklamfilmen med Hillary Clinton där hon frågar vem som är nattskiftets bästa växeltelefonist och det underförstådda svaret vare sig är Clinton eller Obama, utan snarare John McCain har visat sig innehålla en rolig twist.

Bilderna på den unga flickan som ligger och sover i början på filmen är åtta år gamla, och tjejen i fråga blir myndig och röstberättig om en månad, rapporterar den lokala Seattlebaserade tv-kanalen King5.

I en intervju med tv-kanalens reporter berättar den snart 18-åriga Brady Knowles att hon är en hårdför Obama-anhängare som självklart kommer rösta på honom så fort hon får chansen.

- Jag tycker att det vore underbart om jag och Barack Obama kunde träffas och göra en fin reklamfilm som svarar på angreppet, säger Brady Knowles bland annat.

Hur var det nu, är man en riktigt erfaren politiker som Hillary Clinton borde man kanske veta vikten av att göra ordentligt research innan man går till angrepp mot sina politiska motståndare, eller?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

The art of pissing people off

"If you really want to piss of the next generation of american voters, then the superdelegates should overrule the will of the people."

Dagens citat kommer från den liberala radiostationen Air America där den verbalt slagkraftiga pratradiostjärnan Randi Rodhes, i ett meningsutbyte med en kvinnlig lyssnare tillika Clintonanhängare, förklarade vad hon tycker om idén att demokraternas superdelegater ska få avgöra vem som ska bli demokraternas presidentkandidat.

Air America startades av bland andra komikern och författaren Al Franken som ett liberalt eller progressivt vänsteralternativ i den i övrigt konservativt dominerade amerikanska pratradiodjungeln med Rush Limbaugh i spetsen som den tyngsta rösten på högerkanten.

Det går att lyssna på deras sändningar live via nätet, vilket rekommenderas för de som vill följa hur snacket går bland de hårdföra demokratiska väljarna och aktivisterna i Obama- respektive Clintonlägret.

Al Franken har för övrigt lämnat Radio America sedan en tid tillbaka, för att satsa på en egen politisk karriär för att försöka bli demokratisk senator från delstaten Minnesota. Han har på senare år skrivit en rad uppmärksammade politiska debattböcker med humoristisk touch. Bland annat boken med den fantastiska titeln "Rush Limbaugh is a big fat idiot, and other observations."

Den ärkekonservativa Rush Limbaugh som under en längre tid har drivit en hårdför kampanj i sitt program mot John McCain har dessutom just kommit ut som Clintonsupporter, i alla fall så länge som demokraternas primärval fortgår.
Han exemplifierar ånyo en av mina favoritteser: "I politiken får man ibland underliga sängkamrater."

Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Air America.

Analys minisupertisdagen

I ett podradiosamtal med Billy McCormac förklarar jag varför det är kört för Hillary Clinton, trots att hon vann i både Ohio och Texas natten mot onsdag.

Samtal med Billy McCormac

Inför minisupertisdagens primärval deltar jag i ett litet samtal med bloggaren Billy McCormac i hans podradioserie.

Podfilen finns här.


Andra skriver om presidentvalet.

This is for you Bagdad-Bob

Vem har sagt att politik är tråkigt? Den här bakrutesdekalen tillägnas USAs egen Bagdad-Bob, Howard Wolfson, Hillary Clintons kommunikationschef.



För övrigt är bakrutesdekaler och stötfångarremsor ett underskattat medieval bland svenska marknadsförare. Kan inte någon av alla de svenska pr-konsulter som åker skytteltrafik till den amerikanska valkampanjen för att plocka upp de senaste knepen, ta med sig den idén hem till lilla Svedala?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Bagdad-Bob.

Obama vinner i USA:s 51:a delstat - Sverige

Sverige brukar ibland lite skämtsamt kallas den 51:a delstaten i USA. Och frågan är vem som skulle bli amerikansk president om vi svenskar fick rösta i valet i november?

Tankesmedjan Timbro har svaret. I en färsk opinionsundersökning har de frågat tusentalet svenskar om vem som de skulle rösta på i preidentvalet i USA om de fick chansen. Föga förvånande är det en demokrat som har vunnit svenskarnas hjärta so far:

Obama 37,6%
Clinton 32,4%
McCain 2,6%
Huckabee 0,7%

Värt att notera är att det här är det sammanlagda resultatet av de tillfrågande svenskarna. Bland de svenska kvinnorna vinner dock Clinton med 35 procent mot Obamas 31 procent.

Ska vi gissa att den överväldigande svenska majoriteten för en demokrat i Vita huset nästa år är ett resultat som glädjer journalisten Cecilia Uddén på Sveriges Radio?

Förresten, vilka är de 76 stycken svenskar som skulle rösta på Mike Huckabee om de fick chansen - baptister och pingstvänner i svenska bibelbältet kanske?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama, Timbro.

Bagdad-Bob är Clintons talesman

Det är säkert. Jag lovar. Bagdad-Bob, Saddam Husseins legendariska informationssminister och talesman under Irakkriget, har återuppstått i USA.

Ja, kanske inte han personligen, men Hillary Clintons kommunikationschef Howard Wolfson måste ha gått i samma pr-skola som Muhammed Saeed al-Sahaf, alias Bagdad-Bob. Undrar om han har en bild av honom uppsatt på sitt kontor i Clintons kampanjhögkvarter?

I söndagens program i tv-kanalen ABC levererade Howard Wolfson följande replik som har alla ingredienser för att bli en klassiker:

- Det jag säger är att tisdagen ska bli vår stora dag. Vi kommer att vinna den här nomineringen. Kampen måste fortsätta efter Ohio och Texas.

Det får mig att tänka på den gode informationsministern Bagdad-Bob och några av hans klassiska soundbites:

"There are no American infidels in Baghdad. Never!"

"My feelings - as usual - we will slaughter them all"

"Our initial assessment is that they will all die"

Howard Wolfson borde reflektera över vad Richard Cohen ger Hillary Clinton för råd i en krönika i nättidningen Realclearpolitics:

"Här är mitt svar: Sluta kampanja. Bevisen är överväldigande. Ända sedan supertisdagen så sjunker Clintons opinionssiffror så fort som hon sätter sin fot i en delstat".

Ps. This Week, ABCs prestigefyllda politiska söndagsmagasin, leds av programledaren och journalisten George Stephanopoulos, tidigare kommunikationschef åt Bill Clinton under valkampanjen 1992. Är världen liten, eller vad? Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Bagdad-Bob.

Obamas kampanj blåser skjortan av Clinton

Barack Obamas kompanjmetoder visar vilken kraft och potential internet rymmer som verktyg i en modern politisk kampanj.

Medan Hillary Clinton mer tror på sanslöst dyra konsulter, har en kampanjordförande som framstår som verklighetsfrånvänd dilletant och satsar delar av kampanjkassan på relevanta investeringar som hotellrum i Nevada för 200.000 kronor och käk i Iowa för 700.000 kronor och till råga på allt litar på att kontakter med gamla polare i den politiska klassen i Washington till slut ska greja biffen, så förlitar sig Obama på miljontals gräsrotsaktiviser och sympatisörer spridda över landet som rekryteras och mobiliseras med hjälp av nätet.

Hans kampanj har inte bara lyckats med konststycket att få över en miljon privatpersoner att donera pengar till kampanjen. Nu har samma internetstrateger lyckats få frivilligkrafter landet över att ringa över en (1) miljon telefonsamtal till identifierade potentiella Obamaväljare i de fyra delstaterna Texas, Ohio, Wermont och Rode Island inför primärvalen tisdagen den fjärde mars. Dessa telefonsamtal organiseras från Barack Obamas hemsida, och rings från frivilliga gräsrötters egna telefoner i deras hem.

Man bryr sig alltså inte om att bygga upp stora callcenters och försöka få frivilligkrafter att bemanna dessa, utan kör istället med raka rör från person till person, allt organiserat via nätet. Snabbt, enkelt och brutalt kostnadseffektivt.

Så här ser topplistan ut i skrivande stund över de tio Obamasympatisörer som ringt flest samtal till väljare i Texas:

Top 10 Callers

1. Patricia Gold 2545 Calls
2. Claudia Sutton 2420 Calls
3. Marie Meyer 1671 Calls
4. Bruce McComb 822 Calls
5. Dr. Denis Neba 742 Calls
6. georgep patterson 676 Calls
7. JoAnn Davison 618 Calls
8. Nancy Connolly 606 Calls
9. Donna Stiles 574 Calls
10. Patrick Frank 508 Calls

Barack Obamas kampanj imponerar allt mer ju mer tiden lider.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.