15 december 2005

13 december 2005

Om vikten av att vända på myntet

En av Offentliga Affärers favoritbloggar, Rättvis och Blanserad, har gjort det som alltför få journalister förmått göra. Ställa sig lite vid sidan om drevet och se på frågan med lite andra glasögon.

"Men Sverige är mycket delat. De som var i Thailand förra nyår kom främst från Bromma, Täby, Danderyd och Lidingö. Det är grupper som ogillar att betala skatt, ogillar skatteutjämning, är förmer än oss andra och ogillar övriga landet överhuvudtaget. Men när de drabbas själva, då förväntar de sig allt. Den solidaritet de själva aldrig skulle ge andra kräver de nu obehindrat. Och blir vansinniga när det visar sig att det samhälle, den starka stat, de i vanliga fall avskyr och vill bryta ner, faktiskt inte är så stark som de trott.
Häribland finns, socialt och kulturellt, de flesta drabbade, deras anhöriga, de flesta journalister, liksom katastrofkommissionens ledamöter, men här finns inte större delen av svenska folket."

Samtidigt som riksdagen samlar sig för att, efter de kommande KU-förhören, få regeringen att ta sitt ansvar och röja upp i den saggiga UD-kulturen, bör vi också diskutera den principiella politiska frågan bakom tsunamihaveriet. Hur långt sträcker sig den svenska välfärdsstatens ansvar för sina medborgare i globaliseringens och jordenruntresandets tidevarv? Den frågan är minst lika viktig att diskutera som vem som bär vilket ansvar i regeringskansliet. Låt inte det ena undanskymma det andra. Eller är det för mycket begärt att att media och politiker ska klara av att diskutera två frågor på samma gång? I det här fallet är det ju trots allt två sidor av samma mynt.

Behovet av storstädning

"Jag tror inte att jag misstar mig alltför mycket om jag hävdar att boven i detta drama inte reellt sett är Laila Freivalds. Boven är en kultur inom UD. En kultur av revirbevakning, rivalitet, form- och procedurbundenhet, omständlighet. På UD gör man hellre ingenting alls än riskerar att göra fel.
Den kulturen är inte Laila Freivalds skuld till, inte heller uttryckligen regeringspartiet. Den är en skråprodukt och återfinns i de flesta utrikesdepartement. Är man road av anklagelser kan man alltid säga att varken Freivalds eller regeringspartiet har förmått göra något åt den utan smittats av den.
Sedan till en ännu litet obehagligare omständighet i anslutning till maktutövningen inom UD vid jultid i fjol: jag har svårt att värja mig för intrycket att Laila Freivalds underordnade chefer inte betedde sig särskilt lojalt mot sin minister. När krispolletten äntligen trillade ned i huvudet på kabinettssekreteraren och expeditionschefen och somliga andra brydde de sig inte om att kontakta ministern.
Vad säger detta om relationerna inom den högsta departementsledningen? Ja endera att cheferna inte brydde sig om att involvera ministern för att de tycker att hon är en idiot. Eller också att de gjorde en grandios ansträngning att visa sig själva och ministern att de klarar sig utan henne, vilket är oförskämt.
Det är naturligtvis Laila Freivalds ansvar att hålla sig med fel medarbetare. Men om inte det svenska offentliga etablissemanget så totalt hade tappat besinningen i synen på flodvågstragedin så skulle ansvarsutkrävandet mycket väl kunna inskränka sig till intern storstädning på UD."
Yrsa Stenius, Aftonbladet 13/12

"En statsminister som säger sig ta ansvar för allt och därmed ingenting".

"Det är vad som händer, och inte händer, de följande dagarna, veckorna, månaderna - och fortfarande - som är upprörande och skrämmande.
I stället för att rätta till, bättra, ta till sig kritik, erkänna misstag och ta sitt ansvar fortsätter man att påstå att allt skötts bra och i den mån det inte gjort det är det någon annans fel. Det är erbarmligt.
Enskilda människors insatser under flodvågskatastrofen betydde allt. Charlotta Ölanders bok är full av vittnesmål, många andra bekräftar samma sak. Det är trösterikt att det finns människor som har kurage att ta saker i egna händer och inte sitter och väntar på order från en förlamad och handlingsoförmögen statsapparat, vars mest framträdande aktivitet än i denna dag tycks vara att anordna minnesstunder.
Det är som om man hoppats att alla ceremonierna skulle få oss att glömma de horribla försummelserna så att man slipper det som är det enda rimliga nu: en genomgripande självkritik och omprövning av attityder, rutiner och strukturer."
Jonas Modig, Expressen fjärde sidan 12/12.

11 december 2005

"Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Aftonbladetkolumnisten Staffan Heimerson, som är en av få svenska journalister som verkligen förtjänar titeln världsreporter, har skrivit en liten pärla till krönika i Aftonbladet. Den inleds på följande sätt.
"I tsunamins spår koketterade Laila Freivalds upprepat med orden: "Jag lyssnar inte på nyheter." Som minister för utrikes ärenden braverade hon: "Jag reser så mycket, jag hinner inte läsa tidningar." Jisses! Ni hör tonen. Jag är för fin för det som händer i världen. I tidningarna är det mest skandaler. I teve är det mest strunt. I statsrådets malliga ton läser vi in: Jag sätter mig över det oberäkneliga och komplicerade. En så dryg och förmäten inställning! En sån spottloska i ögat på vanligt folk som håller sig orienterade genom att läsa och välja rätt på fjärrkontrollen! Hur klarar hon sig? Människan måste ju ha något att säga, när hon i Bryssel och Bangkok träffar andra ministrar. Freivalds har svaret: "Jag låter mig informeras av mina medarbetare." Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Sedan följer 13 råd om vilka medievanor utrikesministern borde skaffa sig för att slippa stå där med rumpan bar när hon träffar andra internationella digniteter. Bland dessa återfinns.
"7. Fru Freivalds har understrukit att "jag reser så mycket." Utnyttja detta faktum till att på flygplatser hugga en Vanity Fair, en Spectator eller en New Yorker. I dem möter du vanvördighet och får inblick i kosmopoliters tankevärld.
10. Sätt upp en världskarta på väggen i tjänsterummet i Arvfursten palats. Det besparar ministern geografiska blamager. (Irak finns med, Phuket också.)"

Världsreportern sätter fingret på en intressant liten fråga. Vad gör egentligen utrikesministern när hon flyger? Vilket hon alltså gör extremt mycket å jobbets vägnar, bör påpekas.
Finns det något lämpligare tillfälle att läsa än när man sitter på ett flygplan? Och vad passar bättre än att nappa åt sig ett par ex av International Herald Tribune och Financial Times när man står i gaten? Själv kommer jag ihåg när jag flög hem från Argentina för ett par år sedan. På natten över Atlanten hann jag, efter att ha klämt ett par tidningar, plöja hela Jonas Gardells lilla pärla "Ett ufo gör entré". Snacka om njutningsfull natt.

Undrar vad Pär Nuder tycker om Frevialds medievanor? Carl Bildt, kom tillbaka. Allt är förlåtet! Snälla Bengt Göransson, kan du inte slå en signal till utrikesministern och förklara tjusningen med att läsa någonting nytt och oväntat för henne?

"Underskatta aldrig den individuella inkompetensens betydelse"

"Utrikesförvaltningen utgör härvidlag ett konstitutionellt undantag från förbudet mot ministerstyre i och med att statsrådet också är förvaltningens chef. Det innebär som jag ser det att Laila Freivalds har ett betydligt större ansvar för de missgrepp som gjordes inom hennes fögderi eftersom hon är chef för hela den operativa verksamheten inom sitt område.
Jag kan inte heller se annat än att det var inom UD som de allvarligaste misstagen gjordes. Det är till exempel skrämmande att läsa att den under Freivalds högst ansvarige, nämligen kabinettssekreteraren Hans Dahlgren, inte insåg att det var han som under Freivalds var operativt ansvarig för utrikesförvaltningens verksamhet medan detta var uppfattningen hos hans närmast underlydande medarbetare.
Bristerna i den interna kommunikation och graden av ledarskapets inkompetens inom UD som framkommer av kommissionens rapport är, milt sagt, uppseendeväckande. Hade linjeorganisationen inom UD fungerat som den rimligen borde, skulle mycket lidande och tragik kunnat undvikas.
Det är därför anmärkningsvärt att kommissionen inte tydligt framhåller att utrikesministern rent författningsmässigt har den ovan redovisade särställningen som innebär att hon inte bara är ett statsråd bland andra utan också förvaltningschef. Denna särställning innebär enligt vad jag kan se att hon har ett direkt ansvar för de operativa missgrepp som skedde inom UD."
Bo Rothstein, DN-debatt 11/12