24 maj 2007

Om bristande empati, Säpo och Secret Service

"Vi har en svensk modell som gör att vi arbetar på ett speciellt sätt", säger Säpos informationsdirektör Anders Thornberg till DN på en fråga om hur livvakterna agerade efter Strix-medarbetaren och komikern Hanna Wilenius angrepp på statsministern i samband med en tv-inspelning.

Säpo har som princip att aldrig kommentera hur deras personskyddsdetalj arbetar. Det går att ha förståelse för den ståndpunkten. Men kanske vore det på sin plats med en offentlig diskussion i just det här fallet. Och det av flera skäl.

För det första är relevant att fråga hur SVT och produktionsbolaget Strix resonerar när de skickar ut en person som under täckmantel av att tillhöra ett av bolagets tv-team tillåts angripa statsministern, en person som lever med en konstant hotbild och därför har livvaktsskydd dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Insåg inte folket på SVT och Strix att en av konsekvenserna av tilltaget rimligtvis kommer bli att det försvårar journalisters åtkomst till ledande politiker ännu mer?

Men det kan väl måhända journalistkåren leva med. Om nu SVT nödvändigtvis vill sätta krokben både för sig själva och sina kollegor på andra redaktioner må det vara hänt. Fast nog skulle det vara intressant att få höra vad reportrarna på Rapport och Aktuellt sade på sina morgonmöten efter att de fått se en av deras mikrofoner användas i angreppet på Reinfeldt.

Men det är ändå på sin plats att fråga vad det är för slags publicistiskt värde som redaktioner tror sig tillfredsställa genom att skicka ut fejkade reportrar på stan som under någon slags påstått humoristisk täckmantel ska undersöka hur folk reagerar inför oväntade händelser. För ett par år sedan skedde någonting liknande då en fejkad reporter sprang runt och berättade för folk att Lasse Berghagen just hade dött, bara för att få se hur de reagerade när de tog emot dödsbudet.

Men vad som är allvarligare är den avsaknad av empati och hjärta som verkar genomsyra Strix produktion "Ballar av stål". Förstår de ansvariga för programmet och Hanna Wilenius inte att statsministern har en barn, hustru och anhöriga som kommer ligga vakna och fundera på vad som kunde ha hänt med deras pappa, fästman och nära vän om det hade varit någonting annat än vatten i den för angreppet specialkonstruerade SVT-utrustningen. För ett par år sedan mördade ett par till tv-team utklädda män från al – qaida en av ledarna för norra alliansen i Afghanistan. De sköt honom med ett vapen som de dolt i sin tv-utrustning.

Och då kommer vi till det riktigt allvarliga i den fejkade attacken – statsministerns livvaktsskydd. Hur agerade livvakterna som har i uppdrag att skydda Reinfeldt?

För livvakter världen över finns två grundläggande principer som styr deras agerande vid ett angrepp på deras skyddsobjekt. Den första handlar om att skyddsobjektet så fort som möjligt ska föras bort från platsen för angreppet, för att personen i fråga ska skyddas från eventuella ytterligare angrepp och/eller angripare och sättas i säkerhet. Den andra principen säger att eventuell kvarvarande personal i livvaktsstyrkan därefter ska rikta sin uppmärksamhet mot angriparen eller angriparna för att oskadliggöra hotet.

Men vad hände utanför bion efter angreppet på statsministern. Jo, han gick på bio. Och Strix skjutjärnsreporter Hanna Wilenius fick stå orörd på trottoaren och prata lite vattenfrågor.

Då är det på plats med några frågor som cheferna på Säpos livvaktsdetalj borde ta sig en funderare på. Hur visste livvakterna på plats att det var vatten som statsministern fick sprutat på sig? Hade de den medicinska och kemiska kompetens som krävs för att omedelbart avgöra att det enbart var vatten som sprutades på statsministern, och att det därför räckte med att han torkade av sig med en liten näsduk?

Hur kom det sig att de klarade av att göra en sekundsnabb bedömning om att Hanna Wilenius inte menade allvar med sitt angrepp och därför inte behövde oskadliggöras fysiskt för att förhindra en fortsättning på angreppet?

Hur kunde de blixtsnabbt bedöma att det inte fanns någon risk för ytterligare angrepp från Robert Aschbergs och SVT:s utsända galareporter, kameraman och deras eventuella medhjälpare som också kunde ha funnits på plats, och att statsministern därför inte omedelbart behövdes föras i säkerhet?

Se där. Något för Anders Thornbergs kollegor att fundera på. Förslagsvis kan de utvärdera sin "svenska modell" under ett studiebesök hos kollegorna på Secret Service i USA. Det räcker med att se de välkända TV-bilderna från mordförsöket på Ronald Reagan när han blev skjuten för förstå hur en professionell livvaktsstyrka ska agera i ett krisläge.

23 maj 2007

Om Strix Television och Afghanistan

Är det att ställa orimligt stora krav på folket på produktionsbolaget Strix Television och beställarna hos SVT om man tycker att de borde ha associerat till vad som skedde i Afghanistan för ett par år sedan, innan de bestämde sig för att gå loss på statsministern med en riggad tv-utrustning?

Då mördades en av ledarna för norra alliansen av två al qaida-män som hade maskerat sig till ett tv-team och döljt sitt vapen i tv-kameran. Men att påpeka sådana saker är kanske som sagt var att ställa för stora krav på de personer som beställer och producerar humoristisk kvalitets-tv på SVTs uppdrag?

Det går också att lyfta upp frågan på ett mer principiellt plan: hur kan publicservice-uppdraget tolkas som att det ligger i allmänhetens intresse att låta den vara med och finansiera förnedrings-tv via licensavgiften?

22 maj 2007

Den liberala fiskgjusen

Den stilfulla fiskgjusen har gjort comeback på nordostkusten i USA. Från att ha fört en tynande tillvaro under ett flertal år har stammen återigen piggnat till, vitaliserats och växt sig stark. Under 1950- och 1960-talen minskade antalet fiskgjusar mycket kraftigt i såväl Nordamerika som i Europa på grund av förgiftning av framförallt DDT.

I det rådande mediala klimatmörkret är rovfågelns återkomst trots allt en liten ljustglimt som visar att mänskligheten inte behöver vara dömd till undergång om 30 år. Det går att göra skillnad, och det finns trender som pekar åt rätt håll.

När jag lyssnade på ett samtal om fågeln i den amerikanska radiokanalen WNYC häromdagen, insåg jag att maken till liberalare fågel är svår att finna. Dess flyttväg går nämligen från den amerikanska nordostkusten, via ett stopp på Kuba, till vintervistet i Venezuela, och så tillbaka igen. Sällan har väl en fågel i sitt flyttmönster visat en så pass tydlig politisk hemvist som just den amerikanska fiskgjusen.

Frågan är om Venezuelas vänsterpopulistiska president Hugo Chávez drar någon lärdom av sin nordamerikanska vintergästs beteende? Det är nämligen som så att den skickliga fiskaren ibland faller på eget grepp. Dess krokformade klor på fötterna är utformade för att gripa tag i en fisk och hålla fast den i ett skruvstäd när den flyger tillbaka till fast mark med fångsten. Men om fisken som den fångar är för stor händer det att fågeln inte orkar lyfta och slutligen dränks.

Det finns tecken som tyder på att Chávez trots allt lärt en del av rovfågelns öde när den fiskar efter alltför stora byten. Lämna Världsbanken går bra. Lämna OAS går bra. Bilda en petropolitisk pakt med Iran och Ryssland går bra. Inskränka pressfriheten genom att till exempel släcka ned den största privata tv-kanalen RCTV den 27 maj går bra. Men sluta sälja olja till USA, där går gränsen.

14 maj 2007

"Horor på stan"

Peter Örns avgång som vd för Sveriges Radio kommer kanske inte helt oväntat. Inte minst mot bakgrund mot den svaghet han har som chef och som påvisas i det kommande numret av tidningen Chef, där hans personliga och professionella egenskaper kartläggs i en artikel.
 
Svagheten handlar om att han har ett behov av att alltid söka koncensus och förståelse hos sina medarbetare. Det leder i sin tur till att han svårt att ta konflikter och undviker dessa i det längsta, bland annat genom att lämpa över svåra konflikter på sina underlydande chefer.
 
Men till Peter Örns försvar ska sägas att han har haft ett näst intill omöjligt uppdrag att genomföra, ett uppdrag han har fått av Sveriges Radios styrelse. Vilka problem han har mött i samband med omorganisationen av SR visas kanske tydligaste av den attityd som personalen på framförallt P1 i radiohusets bunker på Gärdet i Stockholm visar gentemot frilansare och utomstående produktionsbolag.
 
De produktionsbolag som har tagit över en del av P1:s produktioner, och som till exempel gör de utmärkta P1-programmen Stil, Medierna och vetenskapsradion Historia benämns av de P1-anställda som "horor på stan".
 
Det säger en del om vilket organisationsklimat Peter Örn hade att verka i.

"Toyota är bra för jihad"

På nattduksbordet ligger för värvarande den engelska Mellanösternkorrespondenten Robert Fisks mastodontbok "Det stora kriget för mänskligheten" (1200 sidor, typ) som nyligen landat på bokhandelsdiskarna i svensk översättning. Robert Fisk har bevakat Mellanöstern i närmare 30 år och återfinns i tidningen Independents spalter. Han anses väl efter den polska journalisten Ryszard Kapuscinskis bortgång vara världens bästa nu verksamma utrikeskorrespondent.

Några sidor in i boken beskriver han en vådlig bilfärd när han ska få träffa och intervjua Usama bin Ladin i Afghanistan:

"En hemsk, halkande irrfärd i två timmar längs fruktansvärda raviner i regn och snöslask".

Efter ett tag visar sig mannen som kör honom till mötet med bin Ladin inte bara vara jihadist och en skicklig chaufför, utan också ha en oanad talang som copywriter:

"Toyota är bra för jihad", sade föraren. Jag kunde bara hålla med, samtidigt som jag konstaterade att detta var en reklamslogan som Toyotaföretaget förmodligen skulle avstå från att använda.

12 maj 2007

Bloggaren som fällde kongressledamoten

Bloggaren Lane Hudson som avslöjade och fällde den pedofilanklagde amerikanska kongressledamoten Mark Foley har besökt Stockholm. Jag träffade honom för ett samtal om bloggvärldens framtid, medborgarjournalistik och hur det känns att både få sparken och bli utnämnd till "Person of the Year" av tidskriften Time tack vare sitt bloggande.

Den unga hårdföre demokraten och bloggaren Lane Hudson är inbjuden till Stockholm som gäst på Mona Sahlins 50-årsfest på Mosebacke i Stockolm. Dagen innan festen träffar jag honom på pr-byrån Primes kontor, där han dyker upp efter att ha lunchat med Eric Sundström, chefredaktören på socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken.

Lane Hudson är USAs svar på den svenska bloggaren Magnus Ljungkvist, som fällde den moderata handelsministern Maria Borelius efter blott åtta dagar som minister.

- När jag publicerade mejlen hade jag ingen som helst tanke på hur stort det skulle bli. Jag trodde att det kanske skulle skada Foleys återvalskampanj till kongressen, men någonting mer än så förväntade jag mig inte, säger Lane Hudson där han sitter lugnt tillbakalutad i en av fåtöljerna i pr-byråns fikarum.

Hösten 2006 exploderade en av de senare årens mest pikanta politiska skandaler i amerikansk press. Den republikanska kongressledamoten Mark Foley anklagdes på den anonyma bloggen "stop sex predators" för att stöta på unga manliga praktikanter i kongressen. Som bevis publicerade bloggaren fotokopior av mejl med sexuella inviter som Mark Foley skulle ha skickat till en 16-årig manlig praktikant. Andra bloggare börja länka till honom, och efter att pressen hängt på avslöjandet av mejlen tvingades Foley avgå mitt under brinnande valkampanj. Den efterföljande undermåliga krishanteringen från den republikanska kongressledningens sida sägs också ha bidragit till att republikanerna förlorade majoriteten i representanthuset i valet senhösten 2006. Den tvingade också bort talmannen Dennis Hastert från ordförandeposten för representanthusets republikaner. I ett land där kombinationen sex och politik är dynamit skapade publicerandet av sexmejlen en politisk praktskandal.

Bakom bloggen stod Lane Hudson, som bland annat hade en bakgrund som medarbetare i en demokratisk senators stab och i John Kerrys presidentkampanj 2004. När han publicerade de kopierade mejlen arbetade han åt aktivistorganisationen Human rights campaign, och när det så småningom avslöjades att det var han som stod bakom bloggen fick han omgående sparken från jobbet. Men han skulle få sin revansch.

- Många säger att det jag gjorde är ett exempel på medborgarjournalistik, och den sortens journalistik är i grunden någonting gott. Bloggvärlden skapar utrymme för fler personer att bli engagerade, och ju fler som engagerar sig desto bättre. Jag brukar säga att allt som krävs är att är att man sätter sig ned vid datorn en timme sent på kvällen efter jobbet och att barnen har lagt sig.

I samband med att han kom över mejlen kontaktade han en reporter på tidningen L A Times, som han också gjorde researcharbete åt. Men han kände sig inte säker på att tidningen skulle våga publicera uppgifterna, och som backup startade han därför bloggen.

- Anledningen till att jag valde att skapa en anonym blogg var att det inte skulle finnas någon avsändare att angripa. Och därigenom räknade jag med att de personer som anklagades skulle tvingas fokusera på sakinnehållet, istället för att attackera avsändaren. I amerikansk politisk debatt är det oerhört vanligt att budbäraren angrips för att man ska slippa ta en svår debatt i sak. Istället skapar man en massa brus vars syfte är att distrahera folk från vad det egentligen handlar om.

Men du förlorade jobbet på köpet, var det värt det?

- Ja, det var det. Det har varit en kämpig tid för mig, men det var definitivt värt det.

Varför fick du sparken?

- Min dåvarande arbetsgivare hade investerat fem miljoner dollar i valet 2006, och ville framstå som partipolitiskt obundna. Nu var de naturligtvis inte det, eftersom kandidaterna som de stöttade var demokrater. Men i Washington är en typisk reaktion när en skandal bryter ut att man sparkar personen i fråga och sedan gör allt vad man kan för att distansera sig från honom.

Lane Hudsons egen bedömning i efterhand när han har fått distans till det hela är att hans arbetsgivare begick ett taktiskt misstag genom att ge honom sparken två veckor innan valdagen, vilket naturligtvis blev en liten affär i sig. Istället borde hans arbetsgivare haft is i magen och senare använt sig av den goodwill som hans namn hade skapat i demokratiska kretsar efter segern i kongressvalet. Den officiella motiveringen till varför han fick sparken handlade om att han hade använt sig av organisationens resurser när han bloggade om kongressledamoten.

- Vad jag gjorde och effekten det hade på valet överskuggade vida alla deras försök att påverka valet. Det hade varit betydligt smartare av dem att stoppa undan mig i någon garderob till efter valet, och läsa av reaktionerna under tiden. Vid tidpunkten när jag fick sparken hade jag redan blivit något av en hjälte i demokratiska kretsar.

Sin mediala revansch fick han när veckotidningen Time kontaktade honom och ville göra en intervju. Under tiden han drev bloggen anonymt fick han hur många intervjuförfrågningar som helst, som han konsekvent tackade nej till. Men efter att skandalen briserat och valet var över började han tänka på sitt eftermäle.

- Jag fick mycket skit av republikanska debattörer och nuförtiden googlar alla ens namn, så jag bestämde mig för att ge en del intervjuer för att föra ut min version av det hela.

Han mejlade Times redaktion och frågade om de ville intervjua honom. Efter en tid kom ett svar från redaktionen där de sa att de skulle skicka över en reporter och fotograf för de tyckte att hans berättelse passade när de skulle sammanfatta året.

- Sen tänkte jag inte mer på det förrän intervjun dykte upp i numret där de utser Person of the Year.

I det numret porträtterades han som en av femton personer som exemplifierar hur internet gör allmänheten och enskilda individer till en maktfaktor att räkna med. Sin ursprungliga blogg har han nu lagt ned för att istället driva bloggen News from the left och skriva för webbtidningen Huffington Post, som kan sägas vara ett liberalt svar på den mer konservativt lagda Drudge Report.

Hur ser din framtid ut?

- Jag skriver på en bok och en del politiska kolumner och satsar på att bli frilansjournalist.

Vad tror du om den politiska bloggens framtid?

- Dess inflytande kommer öka. Men det gäller också att vi lär oss hantera bloggen som medium. Allt som någonsin publicerats finns kvar och är lätt att hitta. Och då handlar det om att man måste kunna se folks rätt att publicera tankar och idéer i ett konstant utbyte med andra bloggare, utan att deras eventuella framtida arbetsgivare nödvändigtvis ska behöva stå till svars för varenda stavelse som någon person någon gång tidigare publicerat på en blogg.

- Organisationer och kampanjer som anställer enskilda bloggare måste också skaffa sig regler för hur dessa ska arbeta, så att det finns en klar rågång mellan deras professionella och privata bloggande.

Hur tror du relationen mellan traditionella journalister och bloggare kommer utvecklas?

- De har mycket att lära av varandra. Om du som journalist till exempel har en idé som ännu inte har mognat fullt ut kan du släppa den till bloggosfären och låta den utvecklas där, vilket i sin tur kan hjälpa dig att skriva en bättre story tack vare inputen från bloggarna.

- Politiska kampanjer kommer också tjäna på nära kontakter med bloggvärlden. Genom den kommer de kunna sprida budskap mycket snabbare än vad de kan göra via traditionell media.

Du är själv demokrat, hur kommer bloggandet påverka de kommande demokratiska primärvalen?

- Det handlar om tre kandidater: John Edwards, Barack Obama och Hillary Clinton. Edwards kommer ha betydligt svårare att finansiera sin kampanj än de andra två. Jag träffade nyligen hans kampanjchef och gav honom då rådet att satsa på bloggosfären. I kombination med stöd av facket kan det mer än väl kunna komma att väga upp det hans kampanj saknar i finansiella resurser.

Vilket parti kommer ha de bästa och starkaste bloggarna i presidentvalet 2008?

- Nu är jag naturligtvis i högsta grad part i målet, men jag hävdar att det kommer demokraterna ha. Demokratiska bloggare är bättre koordinerade och har ett budskap om förändring som har lättare att nå ut till medelamerikanen. Konservativa bloggare i USA är så fulla av hat. Allt de bryr sig om att är att attackera och riva ned, och det budskapet går inte hem. En klar majoriteten av de oberoende bloggarna som inte är knutna till något parti eller kampanj men som ändå är välorganiserade hör också till allra största delen hemma på den progressiva planhalvan i amerikansk politik.

Vilken kandidat kommer du stödja?

- Jag vet inte, än så länge har jag inte bestämt mig. Men den som blir demokraternas kandidat tror jag också kommer vinna presidentvalet.

(Artikeln tidigare publicerad i Dagens Media nr 6, ej på nätet)

04 maj 2007

Lär av fajten mellan Fox News och bloggarna

Om jag vore svensk bloggare, pr-konsult, mediestrateg
eller mediechef skulle jag närstudera kampen om
Hillary Clinton och Barack Obama mellan tv-succén Fox
News och den amerikanska liberala bloggosfären. Där
finns lärdomar att dra.

De senaste årens succé bland de amerikanska
nyhetskanalerna är oomtvistligen den konservativt
lagda tv-kanalen Fox News, grundad av den före detta
republikanska superstrategen och politiska konsulten
Roger Ailes. Fox News startades som en uttalad motvikt
mot den påstått vänsterliberala dominansen på
redaktionerna som sägs förvrida nyhetsjournalistiken i
USA. Resultatet gillas uppenbarligen av tittarna
eftersom Fox News har lett över de båda
kabelkonkurrenterna CNN och MSNBC de senaste fem åren.
Under årets första kvartal ökade kanalens
tittarsiffror med åtta procent under prime time, och
den 16 april utnämnde tidningen Television Week Roger
Ailes till den mäktigaste mannen inom amerikansk
nyhets-tv för andra året i rad. Symptomatiskt placerad
före tungviktare som Steve Capus, chef på NBC News
(plats två), David Westlin, chef på ABC News (plats
fyra) och Tim Russert från Meet the Press (plats fem).
Men det är inte bara den ursprungliga tv-kanalen som
går bra. Fox News radioprogram syndikeras till 650
stationer runt om i USA och antalet anslutna
radiostationer ökar kontinuerligt. Vidare lanseras
tv-kanalen Fox Business News senare i år. Under
fjolårets sista kvartal ökade moderbolaget News
Corporations intäkter från kabeldivisionen med 13
miljoner dollar till sammanlagt 275 miljoner dollar på
årsbasis. Det mesta av intäktsökningen kommer just
från Fox News.

Men trots kanalens framgångar har den för första
gången under sin elvaåriga historia gått rejält på
pumpen. Och de som har åsamkat Fox News två ordentliga
prestigeförluster på kort tid återfinns inte på
konkurrerande nyhetsredaktioner eller tv-stationer. De
som har gett Roger Ailes en rejäl knäpp på näsan finns
i den liberala delen av den amerikanska bloggosfären.
Genom en målmedveten och hyfsat samordnad kampanj har
de liberala mediegranskande aktivisterna och de
liberala bloggarna på bland annat Moveon.org lyckats
sänka en planerad direktsänd Fox-debatt mellan de
demokratiska presidentkandidaterna som var tänkt att
hållas i anslutning till primärvalskampanjen. De har
också lyckats med bedriften att få de tre
huvudkandidaterna Hillary Clinton, Barack Obama och
John Edwards att bojkotta ytterligare en Fox-sänd
debatt som skulle ha gått av stapeln i september i
anslutning till det årliga evenemanget congressional
black caucus.

I en artikel i Washington Post den 13 april resonerar
den liberala krönikören E J Dionne Jr om hur bloggarna
lyckats framtvinga bojkotterna genom att i grund och
botten använda samma hårdföra metoder och
argumentation som gjort Roger Ailes till inte bara en
makalöst skicklig politisk konsult under sin tidigare
karriär, utan sedermera också till en framgångsrik
tv-chef. I början gjorde Fox inträde på
nyhetsmarknaden de etablerade aktörerna nervösa, och
fick cheferna på de stora redaktionerna att slänga
både en och två blickar över högeraxeln när de
funderade på motdrag gentemot Fox tittarsuccéer. En
reaktion som till slut födde sin motreaktion i form av
bland annat den framgångsrika liberala
talkradiostationen Air America med komikern och
författaren Al Franken i spetsen, och en samkörd
liberal mediekritisk bloggosfär med aktörer som till
exempel Media Matters for America.

Av detta kan flera lärdomar dras. Mediechefer behöver
inte ska vara rädda för en politisk journalistik som
smutsar ned händerna genom att ta ställning eller
driva teser. Det är bevisligen både tittarmässigt och
ekonomiskt lönsamt att hitta en egen nisch som ökar
mångfalden bredvid den formellt objektiva politiska
nyhetsjournalistik som TT redan levererar. Det finns
en anledning till att den liberala ledarskribenten
Peter Wolodarski på DN på alla sätt och vis levererar
bättre politiska analyser än DNs chef för
politikredaktionen Henrik Brors, som är gammal
TT-murvel och A-pressdito. Dessutom ger Wolodarskis
öppna varudeklaration läsarna en chans att själva
bedöma grunden för hans analyser.

Det närmaste vi har en svensk Fox News är
högerbloggaren Dick Erixon som till sina läsare
dagligen levererar en alternativ bild av amerikansk
politik som inte återfinns på nyhetssidorna i svensk
press. För att förstå vad som sker på den arenan är
det omöjligt att nöja sig med Rapports Bo-Inge
Andersson eller GPs Britt Marie Mattsson. Den normala
svenska bevakningen av amerikansk politik ger en bild
som får en att börja spekulera i termer av att svenska
journalister verkar ha en nästintill genetiskt
inprogrammerad förmåga att underskatta och missförstå
republikanska politiker och presidenter. Den
antagligen bästa bevakning av det amerikanska
presidentvalet 2008 som redan är i full gång görs
istället av just Dick Erixon, trots eller kanske
snarare tack vare hans uttalade hemvisst på den
politiska högerkanten.

Den andra lärdomen kan mediestrategerna och bloggarna
hitta i kraften som en skicklig, samordnad och
välunderbyggd bloggkampanj kan ge. I Sverige har
högerbloggarna länge varit duktigare än
vänsterbloggarna på informell samordning och virala
kampanjer. Alltså tvärtemot hur det ser ut i USA, även
om de amerikanska bloggarna än så länge är vassare och
skickligare generellt sett. Den dagen svenska
bloggosfären inser det som de amerikanska liberala
kollegorna redan har förstått kommer vi kunna se en
intressant sprängkraft när högersidan förslagsvis
kraftsamlar sin mediekritik under ledning av Johan
Norberg, Dick Erixon, Johan Ingerö, Henrik
Alexandersson och den pro-israeliska bloggen
TT-kritik. På vänstersidan kan vi se en intressant
möjlig konstellation kring bloggarna Jonas Morian, Ali
Esbati, Magnus Ljungkvist, Katrine Kieols och gruppen
kring Efterarbetet.se.

Anders R Olsson och Jan Guillou må ursäkta, men deras
underskattning av sprängkraften i bloggosfären ger
inte en fördelaktig bild av deras medieanalytiska
förmåga. Intressant att studera är istället den av
före detta Timbrochefen Cecilia Stegö Chiló
återuppväckta Näringslivets Medieinstitut och deras
rapport om språket i den ekonomisk/politiska
budgetjournalistiken. Så ska en mediekritisk slipsten
dras.