Gårdagens demonstration

Gårdagens kollektivavtalsdemonstration arrangerad av socialdemokraterna i Täby fömådde mobilisera mellan 100-150 deltagare, berättar en person som var med.

Fatta!

150. sossar. i. Täby.

Wow.

Tråkig Securitasdementi för Sven-Otto

"Det finns ingen grund för dessa rykten", sade Securitas VD Thomas Berglund till Nyhetsbyrån Direkt i går torsdag. Under onsdagen steg Securitas aktie med 4,6 procent under hög omsättning på Stockholmsbörsen sedan uppköpsrykten börjat cirkulera. Bakgrunden är ett rykte på marknaden som förtäljer att ett riskkapitalbolag är på väg att lägga ett bud på på den internationella säkerhetskoncernen.

Den dementin får nog moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin att deppa lite, efersom det därmed inte ser ut att bli någon välbehövlig förstärkning av moderaternas kampanjkassa inför valrörelsen. Gustaf Douglas, styrelseledamot i moderaterna, tillika storägare i Securitas, kan efter dementin inte räkna med att få en storfet påse cash i handen som han delvis kunde ha slantat in i partiet via en generös donation för att stärka krigskassan.

Föredömet är naturligtvis Hr Douglas trätobroder på marknaden - finansmannen Sven Hagströmer, som finansierade Junilistans valkampanj i EU-parlamentsvalet ur egen ficka.

Fler än Rankka ger Bush fingret

Om vi säger så här. Rankka är inte ensam om att ge Bush fingret. Det är bara rekordlåga 34 procent av de amerikanska väljarna som ger honom godkänt i den senaste mätningen.

"PRESIDENT BUSH'S job approval rating sank to another low in November, with 34% of Americans saying he is doing an "excellent" or "pretty good job," while 65% rank his performance as "only fair" or "poor," according to the latest Harris Interactive poll. Vice President Cheney got a mere 30% positive rating in the latest telephone poll of 1,011 adults, while Secretary of Defense Donald Rumsfeld saw a 34% positive rating. Representatives in Congress fared even worse: 27% of those polled now rate Republicans favorably and only a quarter give Democrats positive marks", rapporterar nätupplagan av Wall Street Journal. (Mätningen genomfördes mellan 9-11 november.)

Bush är alltså ett sänke för republikanerna för närvarande. Det har han aldrig varit förut. Vad betyder då det här? Jo, det innebär att de republikanska kongressledamöter, senatorer och guvenörer som vill bli omvalda under mellanvalsåret 2006, kommer springa så långt bort från Vita huset som bara tänkas kan. Och de kommer springa fort.

Maria Rankka gav Bush fingret

Det är säkert. Hon gjorde det. Bokstavligen. På ett Timbroevenemang på torsdagskvällen.

Maria Rankka, vice vd på Timbro, författare, proffstyckare och flitig soffnötare i TV, har just kommit hem från en månadslång resa till USA arrangerad av State Department (amerikanska UD).
"Jag har bestämt mig för att aldrig mer tala väl om Bush-administrationen i svensk media", svarade hon när jag frågade henne om vilka hennes intryck av resan var. Det löftet underströk hon med en mycket talande gest med fingret.

Jag tror henne. Maria Rankka är nämligen en person som har lämnat partigängeriet och partismen bakom sig. Det bådar gott, både för hennes självständighet och hennes förmåga att göra egna fristående analyser och stå för dem. Det ska bli spännande att se vad hon kommer åstadkomma på Timbro som hon numera återfinns på, efter några framgångsrika år på PR-byrån Prime.

Dagens demonstration

Anordnas i kväll torsdag i Täby. Det är socialdemokraterna som ska demonstrera mot Täbys moderata kommunledning angående en brist i Täbys upphandlingsreglemente. Det handlar tydligen om att det inte finns något krav på att företag som kommunen upphandlar av ska ha tecknat kollektivavtal.

Måntro att det är dags för Anders Borg att ta fram partipiskan och besöka Täby-generalen Filippa Reinfeldt och förklara partilinjen för henne, eller?

En sak är säker, den svenska modellen med kollektivavtal har aldrig tidigare satts under sådan press, trots att till och med moderaternas Gunilla Carlsson numera är kollektivavtalsfantast. Är inte det höjden av ironi?

Dagens citat

"För övrigt råder det panik på SVT: skitungarna ser hellre på Trean, Fyran och Femman. "Hajk" funkar inte längre. Leif Jakobsson (programdirektör) säger att man jobbar hårt på en lösning. Tips till styrelsen: den dag Leif Jakobsson förstår vad det är för på SVT, den dagen vaknar vi alla upp som sydvietnameser".
Johan Croneman (DN 16/11)

En tidning är född

Så är den här Diego - Ditt ego. Din livsstil. Din karriär. "Det unga affärsmagasinet", som chefredaktören Kristofer Steneberg skriver i programförklaringen i den nya tidningen som damp ned i brevlådan i dag. Det stora knäcket om krogarna kring Stureplan får minst $$$$ i betyg. Fler sådana jobb vill Initierat se framöver för att förlänga provprenumerationen.

De får sägas vara ambitiösa, folket på Rosa raketen i botten på Bonnierskrapan. Ny TV-station och ny tidning inom loppet av bara några dagar. Gunilla Herlitz tänker uppenbarligen inte nöja sig med att bara sitta och förvalta Hasses lilla imperium. Här ska byggas vidare.

Stalltipset efter en genombläddring av första numret får bli att Diego och Kristoffer Steneberg och hans närmaste kvinna, Henrietta Westman, kommer peta ut Pontus Schultz och Att:ention från banan. Båda tidningarna riktar sig mot samma målgrupp med samma slags innehåll och har i slutändan samma ägare. Skillnaden är bara att Diego har en bättre och större redaktion i ryggen, och en seriös chefredaktör, vilket knappast Att:ention kan anklagas för att ha.

För övrigt noterar Offentliga affärer att det helt enligt Diegos karriärrecepet går bra för de gamla Finanstidningsnissarna. Kristoffer Steneberg (Diego), Thomas Peterssohn (Affärsvärlden), Per Lundsjö (N24) och snart Martin Ådahl, Martin Ahlquist samt Karin Pettersson (Fokus), började alla sin journalistiska bana på Finanstidningens redaktion på Kungsgatan. Och vi vet alla hur det gick för Finanstidingen när Pontus Schultz tog över.

Apropå Pontus Schultz. Är det någon som är förvånad att Pontus Schultz och Peppe Engberg är parhästar i diverse mediaprojekt? De har båda det gemensamt att tidningar som de chefar över alltid går med brakförlust. (Okej då, Peppe var under några år i början på 90-talet år chefredaktör för Resumé, men det måste ha varit ett olycksfall i arbetet att den tidningen gick bra då).

Jerry Springer + Al Franken = Sant

Amerikansk Talk Radio rockar fett, och sedan ett tag tillbaka rockar den ännu fetare. Under lång tid har den här sortens radio dominerats av radiopratare hemmahörande på högerkanten i amerikansk politik, med den stora (i dubbel bemärkelse) stjärnan Rush Limbaugh i spetsen. För ett tag sedan tröttnade en grupp demokratiskt lagda mediefolk på läget, och bestämde för att starta eget.

Resultatet blev Air America Radio, en station värd att lyssna på oavsett var dina egna politiska preferenser återfinns. Den sänder live över nätet. Stationens affischnamn är komikern och författaren Al Franken*, samt tv-stjärnan och före detta demokratiska borgmästaren (sic!) Jerry Springer, som har varsitt dagligt program. Men det är inte de båda herrarna som är bäst. Den skarpaste och klarast lysande stjärnan på stationen är Randi Rhodes. Tänk dig en blandning av Malin Siwe och KG Bergström kryddat med lite Erik Blix, så har du en ungefärlig beskrivning av Randis profil och egenskaper. Hon har potential att bli ett liberalt svar på Rush Limbaugh.

Gör som jag, som har tröttnat på att bara kunna lyssna på P1 och Studio 107,5. Plugga in en förlängningssladd i datorns högtalarutgång, eller ännu hellre ett par trådlösa datorhögtalare, och du har radiostationer från hela världen via nätet i köksfönstret bredvid din vanliga radio.

*Al Franken slog igenom som manusförfattare och skådis i det klassiska tv-programmet Saturday Night Live. På senare år har han rönt stora framgångar med sina böcker, som är en blandning av komik och politik skrivna från ett liberalt perspektiv. Han skrev för övrigt 1996 en politisk debattbok som troligtvis har världens bästa titel i den genren - Rush Limbaugh is a big fat idiot - and other observations (Delacorte Press).

Frihandel och solidaritet

Det finns inget som bättre främjar utvecklingen i tredje världen än ökad frihandel. Det finns inget kraftfullare sätt för oss invånare i västvärlden att visa solidaritet med tredje världen, än att agitera och arbeta för att våra egna protektionistiska tullmurar rivs ned.
U-landsbistånd i all ära. Menar vi allvar med talet om solidaritet finns det inget viktigare att prioritera än Doha-rundan. Följ kampen för ökad frihandel på Fredrik Erixons angelägna blogg.

Favorit i repris

Stora journalistpriset. En liten fundering bara, apropå den "tyngsta" klassen - årets avslöjare. Gjorde juryn något fel i fjol, som tvunget måste korrigeras i år? 2005 års vinnare Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman på Kalla Fakta i TV4 var nominerade i fjol, i samma klass, för samma knäck. Men då vann de inte. I år vann de. Favorit i repris, någon?

Dagens citat

"Jag ser fram emot en utveckling där vi också i Sverige accelererar kortanvändningen i en positiv riktning".
Sven-Erik Österberg, finansmarknadsminister, (Studio Ett 15/11)

Våga vägra Blossa

Uppställning!

Julen närmar sig med stormsteg. Det är dags att ta tag i förberedelserna. Med tanke på att statliga vin- och spritmonoplet har fuckat up det big-time i och med muthärvan, är det dags att vi konsumenter säger ifrån och vågar vägra bolaget ett tag framöver. Låt både systemet och regeringen känna på lite hederlig konsumentmakt för en gångs skull.

Får jag föreslå följande alternativ till Blossas klassiska vinglögg. Satsen är lätt att snickra ihop hemma i badrummet, och rekommenderas varmt. Den är faktiskt godare än Blossas starkvinsglögg, jag lovar.

5 liter svagdricka
2 flaskor porter
50 gram jäst
2,5 kg strösocker
500 g russin
5 medelstora potatisar, råa, i skivor
2 bitar ingefära
2 paket hela nejlikor
1 paket hel kardemumma

Häll allt i en tio-litershink. Täck med folie eller lock och låt stå i tre veckor. Rör om då och då.

Sila genom duk. Låt stå i minst ett dygn så att grumset sjunker. Sila genom kaffefilter. Häll på flaskor.

Receptet kommer från pensionerade översten Bo Hugemark, ordförande i Svenska Atlantkommittén (som är ett forum för säkerhetspolitisk debatt) och en röst värd att lyssna på både när det handlar om glögg och vår relation till Nato. För övrigt tror jag att Hugemark är den dugligaste och mest kompetenta översten som aldrig blev general i svensk nutid. Anledningen var politisk såvitt jag kan bedöma. Hugemark var bland annat alltför frispråkig i sin syn på Sveriges säkerhetspolitik. (Dra lärdom om du vill göra karriär i försvaret).

Avslutningsvis meddelas att Bo Hugemark dessutom är en tredjedel av författarpseudonymen Harry Winter, som skrev böckerna om Operation Garbo (Timbro förlag).

Sprickan i LO

Vad två aktuella fajter om kollektivavtal - Vaxholmsfallet samt striden om vilket fackförbund, Pappers eller Metall, som skulle teckna avtal för arbetarna på bruket i Figeholm - belyser, är den djupa spricka som skär rakt genom fackförbunden på den privata sidan i LO.
På ytan är striderna en kamp om rätten att teckna kollektivavtal. Men skrapar man lite på ytan framträder också en annan konflikt. Ytterst handlar det om vilken acceptans det finns inom olika fackförbund för arbetsgivarnas krav på lönesänkningar för att rädda kvar jobben i Sverige.
På ena sidan står Metall, som med Teknikavtalet som tecknats med arbetsgivarorganisationen Teknikarbetsgivarna, accepterat principen om lönesänkningar i vissa fall. Det har ledningen för Metall gjort för att de ser vilka krav den internationella konkurrensen och globaliseringen ställer på deras medlemmar, och vad som krävs för att rädda kvar industrijobb i Sverige.
Till skillnad från Metall har till exempel Byggnads, Pappers, Elektrikerna och Målarna aldrig accepterat någon princip om lönesänkningar i sina avtal. De har hittills klarat sig från det eftersom de flesta av deras medlemmar (med undantag av Pappers) ännu inte blivit utsatta för samma internationella konkurrens som Metalls medlemmar har blivit.
Men vad Vaxholm visar är att en sådan traditionell inhemsk bransch som Byggsvängen nu också utsätts för konkurrens på hemmaplan.
Vaxholmsstriden är inte den sista striden vi ser, och den handlar inte enbart om rätten att teckna kollektivavtal. Den handlar också om synen på löneflexibilitet. Och där går sprickan inte mellan facken och arbetsgivarna, utan som sagt var rakt igenom facken inom LO.

Funny Times

Jodå, politik kan faktiskt vara roligt, trots att ett antal sammanträden i din lokala s/m-förening (välj det som smakar bäst) indikerar motsatsen.

Den amerikanska politiska humortidskriften Funny Times bjuder på en gratis tremånaders provprenumeration. Rekommenderas varmt. Och ja, erbjudandet gäller även oss långt bort i lilla Svedala. Och ja, tidningen ligger något vänster i amerikansk politisk debatt, vilket innbär att den bör gå hem hos både moraliskt goda folkpartister och mjukisbrallevänsterns högborg framför andra - DN:s kulturredaktion.

Den polske journalisten...

...Maciej Zarmebas artikelserie i DN om den rörliga arbetskraften i det nya Europa är nog det här årets bästa politiska reportage i en tidning. Obligatorisk läsning, som berör, upprör och vänder och vrider på bland annat Vaxholmsfallet och sätter det i nytt förklarande ljus. Det är inte bara fackförbundet Byggnads som fått något att fundera på. Vad säjs om följande passus, om konstnären, dokumentärfilmaren och dokusåpakändisen Pål Hollenders film "Bye Bye Beauty":

""Anser ni att varannan lettiska är en hora? Varför tror ni det?"

Varför skall jag svara? Är det någon stake i Pål Hollender skall han svara själv. Men liksom den smitande bilisten har han inte satt sin fot i Lettland efter filmen. Han känner sig inte välkommen, säger han. Det skall väl inte hindra en sann radikal? Ställ dig på Doma Laukumus och förklara för Riga att du förnedrat dess kvinnor för socialismens skull, om du verkligen tror på det själv. Ta fajten...

Vill man förstå den djupare kultur­bakgrunden till Vaxholm bör man se "Buy Bye Beauty" och särskilt den efterföljande diskussionen i "Folkhemmet" i TV 3. Det är till en början ofattbart att någon som far till Riga för att kopulera framför kameran, och sedan fäster ett snömos till reportage till dessa scener, kunde framkalla en kulturdebatt i Sverige. Eller att de kulturradikaler som försvarade filmen (Carl Johan De Geer, Nina Lekander) utan vidare svalde uppgiften att varannan Rigaflicka är prostituerad samt att "varje bar, hotell och restaurang ... har en lista på minst 15 prostituerade till din disposition". Vilket är rent nonsens, inser man efter tre timmar Riga. Men de valde att tro. Liksom de accepterade Hollenders förklaring att när han förnedrade lettiskor och ryskor framför kameran, med ansikte, sköte, namn och pojkvän, så var det för att visa hur taskig kapitalismen är. "Genialt!" utropade Carl Johan De Geer.

Man frestas att vara rå: Hade det varit lika genialt om närbilder på kulturradikalernas döttrar under betalsamlaget fått illustrera globaliseringens avigsidor?

Det intressanta är varför den tanken var så fjärran för humanisten De Geer. Varken han eller Lekander förmådde se det som visades från de andras perspektiv. Som om dessa kvinnor bara varit statister i ett skådespel som egentligen handlade om dem själva.

Jag förstår inte många ord lettiska. Men dessa Hollendrar och de Geerar fick mig att känna mig som en lett, en av dessa negrer som den svenska radikalismen tycks behöva - på det att världsåskådningen inte går i kras. Det förefaller vara för deras skull som Rigas kvinnor gärna framställs som tillspillogivna, Estlands arbetare som viljelösa offer och villkoren i postsovjetiska länder som särdeles föraktliga. Och allt detta med ett stänk av - ja, hemlig skadeglädje, draperad till indignation. Kan det vara för att dessa balter så helt utan hänsyn till Carl Johan de Geers känslor förkastade den reella socialismen? Som ju inte var något paradis, har vi förstått, men i alla fall ett alternativ..."

Tilläggas bör att inte heller Zaremba, som i botten är jurist, har gått på en svensk journalisthögskola. Vad kan vi dra för slutsats av det?

Den assyriska journalisten...

...Nuri Kino har gjort det igen. Det är ingen slump att en person som är uppvuxen i Södertälje, har med sig flera guldspadar i bagaget och dessutom är en sällsynt begåvad arbetsmyra som aldrig ger upp när han är ute på ett jobb, producerar årets kombinerade idrotts- och politikdokumentär i SvT. Det handlar naturligtvis om serien om fotbollslaget Assyriskas år i Allsvenskan.
Vad är det som gjort Nuri Kino till en exceptionellt duktig journalist? Ja, inte är det journalisthögskolan i alla fall. För där har han inte gått. Däremot blev han för några år sedan, under sin förra yrkeskarriär, utsedd till årets krögare i Stockholm av Aftonbladet. Undrar vad vi kan lära av det?

The daily show

TV-serien Vita huset i all ära. Det finns en grej för politiska junkies som smäller högre - The daily show med Jon Stewart. Enda argumentet som är tyngre än Premier League för att skaffa ett abonnemang på Canal+. Har just köpt boxen Indecision 2004, som är The Daily shows samlade valbevakning under presidentvalet 2004 på tre DVD-skivor. Recension följer. Se Jon Stewart tycka till om amerikansk TV här.