Bloggaren Lane Hudson som avslöjade och fällde den pedofilanklagde amerikanska kongressledamoten Mark Foley har besökt Stockholm. Jag träffade honom för ett samtal om bloggvärldens framtid, medborgarjournalistik och hur det känns att både få sparken och bli utnämnd till "Person of the Year" av tidskriften Time tack vare sitt bloggande.
Den unga hårdföre demokraten och bloggaren Lane Hudson är inbjuden till Stockholm som gäst på Mona Sahlins 50-årsfest på Mosebacke i Stockolm. Dagen innan festen träffar jag honom på pr-byrån Primes kontor, där han dyker upp efter att ha lunchat med Eric Sundström, chefredaktören på socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken.
Lane Hudson är USAs svar på den svenska bloggaren Magnus Ljungkvist, som fällde den moderata handelsministern Maria Borelius efter blott åtta dagar som minister.
- När jag publicerade mejlen hade jag ingen som helst tanke på hur stort det skulle bli. Jag trodde att det kanske skulle skada Foleys återvalskampanj till kongressen, men någonting mer än så förväntade jag mig inte, säger Lane Hudson där han sitter lugnt tillbakalutad i en av fåtöljerna i pr-byråns fikarum.
Hösten 2006 exploderade en av de senare årens mest pikanta politiska skandaler i amerikansk press. Den republikanska kongressledamoten Mark Foley anklagdes på den anonyma bloggen "stop sex predators" för att stöta på unga manliga praktikanter i kongressen. Som bevis publicerade bloggaren fotokopior av mejl med sexuella inviter som Mark Foley skulle ha skickat till en 16-årig manlig praktikant. Andra bloggare börja länka till honom, och efter att pressen hängt på avslöjandet av mejlen tvingades Foley avgå mitt under brinnande valkampanj. Den efterföljande undermåliga krishanteringen från den republikanska kongressledningens sida sägs också ha bidragit till att republikanerna förlorade majoriteten i representanthuset i valet senhösten 2006. Den tvingade också bort talmannen Dennis Hastert från ordförandeposten för representanthusets republikaner. I ett land där kombinationen sex och politik är dynamit skapade publicerandet av sexmejlen en politisk praktskandal.
Bakom bloggen stod Lane Hudson, som bland annat hade en bakgrund som medarbetare i en demokratisk senators stab och i John Kerrys presidentkampanj 2004. När han publicerade de kopierade mejlen arbetade han åt aktivistorganisationen Human rights campaign, och när det så småningom avslöjades att det var han som stod bakom bloggen fick han omgående sparken från jobbet. Men han skulle få sin revansch.
- Många säger att det jag gjorde är ett exempel på medborgarjournalistik, och den sortens journalistik är i grunden någonting gott. Bloggvärlden skapar utrymme för fler personer att bli engagerade, och ju fler som engagerar sig desto bättre. Jag brukar säga att allt som krävs är att är att man sätter sig ned vid datorn en timme sent på kvällen efter jobbet och att barnen har lagt sig.
I samband med att han kom över mejlen kontaktade han en reporter på tidningen L A Times, som han också gjorde researcharbete åt. Men han kände sig inte säker på att tidningen skulle våga publicera uppgifterna, och som backup startade han därför bloggen.
- Anledningen till att jag valde att skapa en anonym blogg var att det inte skulle finnas någon avsändare att angripa. Och därigenom räknade jag med att de personer som anklagades skulle tvingas fokusera på sakinnehållet, istället för att attackera avsändaren. I amerikansk politisk debatt är det oerhört vanligt att budbäraren angrips för att man ska slippa ta en svår debatt i sak. Istället skapar man en massa brus vars syfte är att distrahera folk från vad det egentligen handlar om.
Men du förlorade jobbet på köpet, var det värt det?
- Ja, det var det. Det har varit en kämpig tid för mig, men det var definitivt värt det.
Varför fick du sparken?
- Min dåvarande arbetsgivare hade investerat fem miljoner dollar i valet 2006, och ville framstå som partipolitiskt obundna. Nu var de naturligtvis inte det, eftersom kandidaterna som de stöttade var demokrater. Men i Washington är en typisk reaktion när en skandal bryter ut att man sparkar personen i fråga och sedan gör allt vad man kan för att distansera sig från honom.
Lane Hudsons egen bedömning i efterhand när han har fått distans till det hela är att hans arbetsgivare begick ett taktiskt misstag genom att ge honom sparken två veckor innan valdagen, vilket naturligtvis blev en liten affär i sig. Istället borde hans arbetsgivare haft is i magen och senare använt sig av den goodwill som hans namn hade skapat i demokratiska kretsar efter segern i kongressvalet. Den officiella motiveringen till varför han fick sparken handlade om att han hade använt sig av organisationens resurser när han bloggade om kongressledamoten.
- Vad jag gjorde och effekten det hade på valet överskuggade vida alla deras försök att påverka valet. Det hade varit betydligt smartare av dem att stoppa undan mig i någon garderob till efter valet, och läsa av reaktionerna under tiden. Vid tidpunkten när jag fick sparken hade jag redan blivit något av en hjälte i demokratiska kretsar.
Sin mediala revansch fick han när veckotidningen Time kontaktade honom och ville göra en intervju. Under tiden han drev bloggen anonymt fick han hur många intervjuförfrågningar som helst, som han konsekvent tackade nej till. Men efter att skandalen briserat och valet var över började han tänka på sitt eftermäle.
- Jag fick mycket skit av republikanska debattörer och nuförtiden googlar alla ens namn, så jag bestämde mig för att ge en del intervjuer för att föra ut min version av det hela.
Han mejlade Times redaktion och frågade om de ville intervjua honom. Efter en tid kom ett svar från redaktionen där de sa att de skulle skicka över en reporter och fotograf för de tyckte att hans berättelse passade när de skulle sammanfatta året.
- Sen tänkte jag inte mer på det förrän intervjun dykte upp i numret där de utser Person of the Year.
I det numret porträtterades han som en av femton personer som exemplifierar hur internet gör allmänheten och enskilda individer till en maktfaktor att räkna med. Sin ursprungliga blogg har han nu lagt ned för att istället driva bloggen News from the left och skriva för webbtidningen Huffington Post, som kan sägas vara ett liberalt svar på den mer konservativt lagda Drudge Report.
Hur ser din framtid ut?
- Jag skriver på en bok och en del politiska kolumner och satsar på att bli frilansjournalist.
Vad tror du om den politiska bloggens framtid?
- Dess inflytande kommer öka. Men det gäller också att vi lär oss hantera bloggen som medium. Allt som någonsin publicerats finns kvar och är lätt att hitta. Och då handlar det om att man måste kunna se folks rätt att publicera tankar och idéer i ett konstant utbyte med andra bloggare, utan att deras eventuella framtida arbetsgivare nödvändigtvis ska behöva stå till svars för varenda stavelse som någon person någon gång tidigare publicerat på en blogg.
- Organisationer och kampanjer som anställer enskilda bloggare måste också skaffa sig regler för hur dessa ska arbeta, så att det finns en klar rågång mellan deras professionella och privata bloggande.
Hur tror du relationen mellan traditionella journalister och bloggare kommer utvecklas?
- De har mycket att lära av varandra. Om du som journalist till exempel har en idé som ännu inte har mognat fullt ut kan du släppa den till bloggosfären och låta den utvecklas där, vilket i sin tur kan hjälpa dig att skriva en bättre story tack vare inputen från bloggarna.
- Politiska kampanjer kommer också tjäna på nära kontakter med bloggvärlden. Genom den kommer de kunna sprida budskap mycket snabbare än vad de kan göra via traditionell media.
Du är själv demokrat, hur kommer bloggandet påverka de kommande demokratiska primärvalen?
- Det handlar om tre kandidater: John Edwards, Barack Obama och Hillary Clinton. Edwards kommer ha betydligt svårare att finansiera sin kampanj än de andra två. Jag träffade nyligen hans kampanjchef och gav honom då rådet att satsa på bloggosfären. I kombination med stöd av facket kan det mer än väl kunna komma att väga upp det hans kampanj saknar i finansiella resurser.
Vilket parti kommer ha de bästa och starkaste bloggarna i presidentvalet 2008?
- Nu är jag naturligtvis i högsta grad part i målet, men jag hävdar att det kommer demokraterna ha. Demokratiska bloggare är bättre koordinerade och har ett budskap om förändring som har lättare att nå ut till medelamerikanen. Konservativa bloggare i USA är så fulla av hat. Allt de bryr sig om att är att attackera och riva ned, och det budskapet går inte hem. En klar majoriteten av de oberoende bloggarna som inte är knutna till något parti eller kampanj men som ändå är välorganiserade hör också till allra största delen hemma på den progressiva planhalvan i amerikansk politik.
Vilken kandidat kommer du stödja?
- Jag vet inte, än så länge har jag inte bestämt mig. Men den som blir demokraternas kandidat tror jag också kommer vinna presidentvalet.
(Artikeln tidigare publicerad i Dagens Media nr 6, ej på nätet)
