"Vi får aldrig någon lugn och ro"

I lördagens DN återfinns på insidan en ögonblicksbild från dagens Södertälje. Ingressen lyder:

Södertälje har tagit emot fler irakiska flyktingar än hela USA. Ofta bor de extremt trångt - det är inte ovanligt att fem vuxna delar på ett rum. "Vi behandlas som djur", säger Samy.

Efter att ha läst reportaget som beskriver hur allmännyttiga Telgebostäder har tvingats införa maxregler för hur många som får bo en lägenhet för att motverka "osunda boendeförhållanden", ställer jag mig återigen frågan; vad menade egentligen regeringens folkpartisktiska integrationsminister Nyamko Sabuni när hon tidigare i år på ett seminarium arrangerat av tidskriften Neo attackerade Södertäljes kommunalråd Anders Lago genom att säga:

"Vi har ett kommunalråd i Södertälje vars enda uppgift just nu är att gå ut i medierna och tala om hur dåligt det fungerar där och att regeringen måste ta sitt ansvar. (...) Det finns kommunalt självstyre, med resurser och möjligheter att göra saker, som inte har något med regeringen att göra. Men man väljer att spegla det på olika sätt beroende på vilket ansvar man själv vill ta."

Menar hon alltså att det är fel att gå ut och berätta om trångboddheten bland en stor del av de irakiska krigsflyktingarna som kommit till Södertälje?


Andra skriver intressant om Södertälje, Anders Lago, Nyamko Sabuni.

Lysande svensk politisk gräsrotsreklam

Det här är ett lysande exempel på svensk användargenererad politisk reklam i en sakpolitisk fråga som står inför sitt snara avgörande i riksdagens kammare. Mattias Svensson och Freddie Westerlund har hämtat inspiration från Hitler, alias Hillary Clinton, och gjort en svensk variant som berör FRA-lagen, baserad på filmen Döda poeters sällskap.

Gratulerar, Mattias och Freddie. Jag vet inte om ni är medvetna om det. Men ni har just skrivit svensk reklamhistoria!


Andra skriver intressant om FRA-lagen, användargenererad reklam.

Extra: Tim Russert är död

USA:s tyngsta politiska journalist alla kategorier - NBC:s Tim Russert, programledare för tv-programmet Meet the Press, är död.

58-åriga Russert dog av en hjärtattack under fredagen i samband med förberedande inspelningar av söndagens Meet the Press, rapporterar MSNBC.

Hutr mäktig och inflytelserik Tim Russert ansågs vara i den amerikanska tv-världen framgår av den makthavarlista som jag skrivit om här.


Andra skriver intressant om Tim Russert, Meet the Press.

Webb i vinnarhålet

Via bloggen Stina i Cleveland hittar jag den hittills bästa analysen som beskriver varför Barack Obama bör välja den 62-åriga demokratiska Virginiasenatorn Jim Webb till sin vicepresidentkandidat.


Webb var tidigare republikan och bland annat marinminister under Ronald Reagan i mitten på 1980-talet. Han har också militär erfarenhet från sin tid som flerfaldigt dekorerad plutonchef i marinkåren under Vietnamkriget.

I en intressant artikel i Politico skriver Jonathan Tilove initierat om vad Webb skulle kunna tillföra till Obamas kampanj.

Ps. Läs också USA-kännaren Calle Melins funderingar om varför Webb ses som favorit till att bli Obamas vice. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Jim Webb.

Karl Rove gästar Almedalen

Via Timbros sajt hittar jag den här veckans roligaste nyhet för oss USA-nördar:

"Timbro har bjudit en av amerikansk politiks ledande strateger och kampanjmakare, Karl Rove, till årets politikervecka i Almedalen.

- Vi står inför ett historiskt presidentval i USA och intresset är enormt även i Sverige. I likhet med Newsweek, Wall Street Journal och Fox News Channel, där Karl Rove är en uppskattad expertkommentator, sätter vi stort värde på hans insikter och utsikter om amerikansk politik, säger Billy McCormac, kommunikationschef på Timbro."

Den politiska konsulten och kommentatorn Karl Rove kommer tala vid ett arrangemang under årets Almedalsvecka. Han ses allmänt som strategen bakom George Bush framgångsrika presidentvalskampanjer år 2000 och 2004.

På samma sätt som den politiska konsulten och demokraten James Carville, som var mannen bakom Bill Clintons valseger 1992 och tack vare den blev den politiska superkonsulten under 1990-talet, tillhörde USA:s politik under 2000-talet Karl Rove, också kallad "Bushs hjärna".

Därför kommer han vara intressant att lyssna på för alla de som råkar ha vägarna förbi Almedalen i år när pr-konsulterna, lobbyisterna, de politiska reportrarna och alla andra som kan sägas tillhöra den tjattrande klassen, håller sitt vanliga "kindpussar kul att ses igen hur är läget såg ditt utspel i DN häromsistens vi måste ta en öl ihop"-möte på Gotland.

Jag lovar att återkomma här på bloggen med en ordentlig biografi över Karl Roves politiska liv när Almedalen närmar sig. Han är intressant ur fler än en aspekt, eftersom han långtifrån är oomtvistad hemma i USA. Inte minst hans inblandning i Valerie Plame-skandalen som fällde vicepresidentens Dick Cheneys stabschef Scooter Libby, har bidragit till att fläcka hans eftermäle. Men mer om det vid ett senare tillfälle när framträdandet i Almedalen närmar sig.

Ps. 1990-talet tillhörde James Carville, 2000-talet tillhörde Karl Rove och på samma sätt kommer 2010-talet tillhöra den demokratiska konsulten och strategen David Axelrod. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Karl Rove.

Timbros Mattias Svensson sympatiserar med Anti-krist

En uppmärksam läsare har påtalat ett ytterligare exempel på den koppling mellan uttalat Obama-hat, och vurm för den så kallade hårda rockens öppet anti-kristliga budskap, som bevisligen sprider sig i delar av den svenska politiska bloggosfären.

Nu visar det sig att en människa som är anställd av Timbro, och till råga på allt boendens på ön, uppenbarligen ser det som en del av sin arbetsbeskrivning att via sin blogg sprida den bland ungdomar självmordsalstrande, dödskultsfyllda (så kallad death metal!) djupt illaluktande dynga som går under namnet hård rock.

Dessutom anser alltså karln på fullt allvar att dagens ungdomar knarkar för lite! Skrämmande!

Jag tror att vad vi i det här specifika fallet har att göra med är ett exempel på det fenomen som Expressens Karin Olsson i Obs i P1 (26/2) så förtjänstfullt kallar ”blå khmerer”, alltså en grupp yngre borgerliga sympatisörer som som ser kulturjournalisterna och den goda kulturen som sina främsta fiender.

(För övrigt trodde jag att folk på ön hade lite vett i skallen när de släpper in nya medlemmar i brf:en eller tomtägarföreningen. Men här har uppenbarligen bakgrundskontrollen brustit. Jag måste tala med min svärmor om detta! Hon sitter ju ändå i den högsta beslutande politiska församligen på ön. Kanske kan hon göra något åt eländet?)

Men å andra sidan, som jag skrivit förr. Järtecknen hopar sig, ett efter ett!


Andra skriver intressant om presidentvalet, antikrist, Timbro.

Årets bok

Trots att jag ännu inte - av lätt insedda skäl - har lagt fingrarna på ett recensionsexemplar av Pär Nuders politiska memoarer som kommer i höst, så kan jag redan nu med bestämdhet hävda att årets politiska bok alla kategorier är följande:


Den är skriven av Arianna Huffington, en före detta konservativ aktivist som skådat ljuset och därför bytt sida och grundat den liberala bloggtidningen Huffington Post, som hon också är chefredaktör för.

Inte för att jag har läst den, men en bok med titeln "Right Is Wrong: How the Lunatic Fringe Hijacked America, Shredded the Constitution, and Made Us All Less Safe (and what you need to know to end the madness)", kan helt enkelt inte vara dålig.

Den kan kanske till och med återföra denna stackars förtappade själ till fåraflocken, bara han slutar predika den satansinfluerade så kallade hårda rockens dödskultsfyllda hatbudskap om död och förstörelse och droger och promiskuitet och tung basindustri med inrikting på metallurgi, och istället börjar tro på människans inneboende förmåga att både göra gott, och tro gott om sina medmänniskor.

Ps. Arianna kan avnjutas i podradio en gång i veckan i den utmärka kommenterande politiska talkshowen Left, Right & Center, som produceras av NPR-stationen KCRW i Santa Monica, beläget i södra Kalifornien. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Arianna Huffington.

Anti-krists svenska anhängare attackerar Obama

Jag vill i preventivt syfte varna läsare av den här bloggen för de villfarelser och osunda och osanna läror som sprids i delar av den svenska bloggosfären.

Som regelbundna läsare av den här bloggen säkert vet, så har jag vid flera tillfällen pekat på en rad märkliga sammanträffanden, järtecken och andra fenom som pekar på att Barack Obama kanske är ämnad för betydligt större uppgifter än att enbart vara en senator och demokratisk presidentkandidat i USA.

Nu säger inte jag att Obama är the second coming of Christ, men det är omöjligt att vid en rent objektiv betraktelse av den här svenska mannen och välkända Obamamotståndarens blogg, inte slås av det faktum att en ledande bloggande högersympatisör och öppen hårdrockare driver en systematisk smutskastningskampanj mot Obama, på samma sätt som han tidigare systematiskt smutskastat såväl rekorderliga svenska högt uppsatta statstjänstemän, som andra försvarare av det goda svenska kulturarvet.

Han är alltså anhängare av den så kallade hårda rocken, en rörelse som är känd för att ha producerat sådana så kallade kulturyttringar som musikgruppen W.A.S.P (som skall uttydas We Are Satans People) och musikstycken som 666, the number of the beast.

Men inte nog med detta. Han predikar även andra kulturella avarters evangelium.

Är det någon som är förvånad över att en man som öppet sprider (det här exemplet är direkt skrämmande!) läror knutna till anti-krist och illdjurets nummer och som också är anhängare av den kallhamrade egoismens politiska läror, samtidigt är hårdnackad Obamamotståndare?

Som sagt var, jag säger inte att Obama är the second coming of Christ, men järtecknen hopar sig allt mer. Ett efter ett kan vi pricka av dem. Säg inte att jag inte har varnat er, kära läsare!


Andra skriver intressant om presidentvalet, hårdrock, antikrist.

Amerikansk elitsoldat sommarpratar i P1

Bland årets sommarpratare i P1 rekommenderar Offa följande program:

29 juni, Margot Wallström, EU-kommissionär.
19 juli, Dolph Lundgren, skådespelare bosatt i Hollywood.
26 juli, Manuel Knight, före detta amerikansk elitsoldat med erfarenhet från tre krigsskådeplatser, bland annat som krigsfånge i Irak.
28 juli, Annika Söder, diplomat.
8 augusti, Boris Grigorjev, författare och före detta KGB-överste med placering i bland annat Stockholm, bosatt i Moskva.


Andra skriver intressant om sommarpratare.

Och nu blir det reklamfilm

Det tog inte lång tid förrän republikanerna började producera reklamfilm där de vände demokraternas eget budskap i primärvalet, mot demokraternas egen kandidat i presidentvalet. Finn så klart på tuben. (Tack för tipset Billy).

Och under avdelningen väljarproducerad gräsrotsreklam hittar vi idag följande exempel hämtat från nej-sidan i den irländska folkomröstningen om EU-fördraget. På tuben det med. (Tack för tipset Erik).


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, EU-fördraget.

Om likheterna mellan Whitman, Kennedy, Reagan och Obama

Författaren och seriefantasten Daniel Atterbom har en ny bok på gång: "Robert Kennedy - hoppets apostel", som ska ligga ute på bokhandelsdiskarna innan presidentvalet i höst, har han lovat.

Den ska bli intressant att läsa, inte minst för att likheterna mellan Robert Kennedy och Barack Obama är slående ur mer än ett perspektiv. Atterbom talade för övrigt om sin kommande bok i P1-programmet Nordegren häromveckan.

När vi ändå är inne på likheter vill jag lyfta fram en aspekt på Obamas författarskap som de svenska kritikerna verkar ha missat, i alla fall i de svenska recensioner av Obamas båda böcker som jag har tagit del av.

Och den handlar om den slående likheten mellan författaren Barack Obama och den amerikanska poeten, författaren och journalisten Walt Whitman.

Whitman levde mellan åren 1819-1892 och föddes på Long Island i New York. Han är en av USA:s största poeter och kallas ofta för den fria versens fader, och skrev en slags fri, rytmisk poesi. Med verket "Strån av gräs" har han för evigt skrivit in sig i den amerikanska litteraturkanonen. Men han var också aktiv demokrat i början av sin karriär och under åren 1846-1848 var han redaktör för partiets tidning i just New York.

Hela hans författargärning genomströmmas av den radikalt frihetliga traditionen, vilket ställer honom i bjärt kontrast mot till exempel den sittande presidenten George Bush den yngre som mer än någon annan enskild politiker under 1900-talet har släpat den amerikanska drömmen i smutsen. Därmed kan man alltså placera Whitman i samma skolbildning som en av hans efterföljare i rakt nedstigande led - författaren och presidentkandidaten Barack Obama. Man skulle - precis som Carl Erland Andersson skriver i Göteborgsposten - kunna säga att i Walt Whitmans vision blir Amerika den fulländade demokratin, som kanske också bör spridas över resten av världen. Men inte på det klumpiga sätt och med de okänsliga metoder som den perverterade variant av neokonservatism är, som har torgförts av Walker Bushs båda nyckelrådgivare vicepresidenten Dick Cheney, och den före detta försvarsministern Donald Rumsfeld, som fick sparken på grund av sin genuint oskickliga hantering av ockupationen av Irak.

Det är alltså ingen slump att Barack Obama hänvisar till både John och Robert Kennedy, och Ronald Reagan som politiska inspiratörer. Har man väl förstått Obamas tankevärld är det lätt att se att hänvisningar till namnen Kennedy och Reagan inte handlar om billig populism, utan om någonting betydligt mer djupgående i förståelsen för vilken betydelse ett inspirerande politiskt ledarskap kan ha i tider när ett lands kollektivt dåliga självförtroende når nya bottennivåer för varje mätning som görs.

Det är en radikal skillnad på att tala om Vi eller Jag, när en politiker står i talarstolen. Och när man har förstått den skillnaden, förstår man också varför Barack Obama vann demokraternas nominering och inte Hillary Clinton.

Och när man förstår den skillnaden, förstår man också varför Barack Obama och inte John McCain kommer vinna höstens presidentval.

Labour var dömda att förlora valet 1979. Carter var dömd att förlora valet 1980. Socialdemokraterna var dömda att förlora valet 1991. Regeringen Bildt var dömda att förlora valet 1994. Tories var dömda att förlora valet 1997 och republikanerna är dömda att förlora valet 2008. Så enkelt är det.

Ps. Det var verkligen ingen slump att Hillary Clinton för några veckor sedan i samma mening talade om mordet på RFK 1968, och Barack Obama. Det finns nämligen en skrämmande gemensam nämnare mellan John F Kennedy, Robert F Kennedy och Ronald Reagan. Och det är därför som Secret Service skruvade upp säkerhetsapparaten kring Barack Obama till rekordhöga nivåer redan innan han utsågs till demokraternas officiella presidentkandidat. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Walt Whitman.

Veckans TV-tips

På TV8 måndag till och med torsdag den här veckan visas en serie dokumentärer om amerikansk politik. Sändningstid är klockan 22.30 med repris 14.00 dagen efter.

På måndag och tisdag visas två program med titeln Politikens processer:

"Detta är en verklig titt bakom kulisserna på en av de största politiska händelserna i USA under 2004. Vi får se allt ur ett fågelperspektiv och vara med om och ibland ifrågasätta några av politikernas ansträngningar när det närmar sig den officiella avsparken för presidentvalet. I detta program får vi ett unikt perspektiv på den amerikanska politiska processen."

På onsdag och torsdag sänds två program om det som något mer än annat format den moderna politiska journalistiken i hela västvärlden - Watergateskandalen:

"Det är 33 år sedan förhören och utredningen av inbrottet på Watergate Hotel i Washington, där de amerikanska demokraterna hade sitt högkvarter. Det som började som en märklig historia i pressen kom att bli en berättelse om orättvisa och maktmissbruk. En berättelse som skulle skaka politik och allmänhet så till den grad att synen för alltid förändrades. I dokumentären “Watergate Plus 30” intervjuas inblandade parter. Nya avslöjandes görs. Bland annat får vi höra att Jeb Magruder, Nixons kampanjsamordnare, påstår att Nixon själv låg bakom inbrottet. Detta är ett historiskt program som ger oss en klar bild över sammanhang, historia och förklaring."


Andra skriver intressant om presidentvalet, Watergate, TV8.

McCains strategi

John McCains stab håller än så länge sitt löfte om att driva en unikt öppen kampanj med nästintill fullständig access, inriktad på att få mycket bevakning i fri media (alltså på redaktionell nyhetsplats). Se bara på den här officiella genomgången av McCains kampanjstrategi signerad kampanjchefen Rick Davis som finns utlagd på tuben.

Halvvägs in i presentationen kom jag på vem Rick Davis påminner mig om. Och det är en engelsk fotbollsjournalist - vilken som helst - som innan det engelska landslaget åker iväg för att spela EM eller VM skriver analyser enligt vilka landslaget självklart är bäst i världen och naturligtvis kommer återföra guldet hem till moderlandet på samma sätt som efter VM 1966.

Och vi vet ju hur ofta det har inträffat i modern tid.

Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain.

Dagens citat

"Yep"

Mediemogulen Rupert Murdochs svar på frågan om han hade något att göra med att den New York-baserade amerikanska kvällstidningen New York Post (som han äger) offentligt deklarerat sitt stöd för Barack Obamas presidentkandidatur.

Om John McCain säger han följande:

"[McCain] has been in Congress a long time, and you have to make a lot of compromises. So what's he really stand for?... I think he has a lot of problems."

Det ska bli intressant att se om affärstidningen Wall Street Journal - som Murdoch nyligen köpt och som på ledarplats är en av USA:s mest konsekvent konservativa tidningar - kommer uttala sitt stöd för Obama. Än så länge har inte tidningens ledarsida utalat sitt officiella stöd för endera kandidaten.

I det brittiska valet 1997 när Tony Blair och hans New Labour vann en jordskredsseger, hade Murdochs kvällstidningar med boulevardjätten The Sun i spetsen drivit kampanj på nyhetsplats för en Tony Blair-seger.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Rupert Murdoch, Barack Obama, John McCain.

Dagens bild

Rekommenderad söndagsläsning

I brist på tid på grund av kommande deadlines rekommenderar jag denna söndag följande läsning:

Dick Erixon har gjort en läsvärd genomgång av en artikel i tidskriften Time i vilken artikelförfattarna spaltar upp 15 skäl till varför McCain underskattar Obama.

Själv skulle jag lägga till punkt nummer 16. Och den handlar om att McCain har visat att han inte alls är en lika skicklig kampanjmakare, strateg och organisatör som Obama. Minns att McCain lyckades med prestationen att köra sin egen kampanj till ruinens brant för ungefär ett år sedan, vilket i praktiken tvingade honom att sparka hela sin personal och lägga ned sin organisation.
Jämför detta med Obama som tillsammans med kampanjstrategen David Axelrod har drivit en förvånansvärt skicklig och modern kampanj som redan i detta tidiga skeende har skrivit in sig i de politiska historieböckerna i USA.

Mathias Sundin har gått igenom McCains kampanjstrategi som är tänkt att ge honom segern i höst.

Och till sist är Neos Sofia Nerbrand på plats i USA, där hon bland annat på plats sett Hillary Clintons tal under lördagen där hon sammanfattade intrycken från sin primärvalskampanj innan hon slutligen kastade in handskarna.

Vad som slår mig när jag läser McCainsupportern Nerbrands rapport, och under en längre tid följt de båda McCainanhängarna Ingerös och Erixons tankar och funderingar kring det amerikanska presidentvalet, är hur dessa tre intressanta högerföreträdare systematiskt underskattar Obama som en personlig representant och symbol för någon - i det här fallet sonen till en afrikansk getfarmare - som lever den amerikanska drömmen till fullo. En dröm som folk till höger inom politiken annars brukar vara de första att ansluta sig till.

Men vad som är ännu mer frapperande är deras övertro på vad en enda person kan uträtta i Washington. Även om han nu råkar vara president så är han faktiskt inte allmäktig. Men när man läser dessa tre högermänniskors kommentarer slås jag gång efter annan att de i sin övertro på politiken gång efter annan låter som svenska vänster- och miljöpartister. Det finns liksom ingen hejd på vad den kraftfulla politikern McCain kan utträtta på egen hand bara han får inta skrivbordet i ovala rummet i Vita huset på samma framgångsrika sätt som han intog Nordvietnam under kriget i slutet på 1960-talet.

Deras övertro på vad politikern McCain kan åstadkomma ligger inte långt efter svenska vänsterpartisters syn på vad de kan uträtta inom den ekonomiska politiken, eller vad svenska miljöpartister tror de kan uträtta inom miljöpolitiken, för att ta två konkreta exempel på grovt självöverskattande politisk hybris.

För att förstå vad politiken kan uträtta, måste man först förstå dess inneboende begränsningar. Och jag misstänker att vare sig Erixon, Ingerö eller Nerbrand riktigt har förstått det.

Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Barack Obama.