Hillary Clinton blir Göran Persson - Om journalister, sidbytare och annat löst folk

Jag vet, jag var lite orättvis och lätt dumkonspiratorisk när jag inte kunde låta bli att hacka på tidningen Fokus USA-bevakning eftersom de var så off för två veckor sedan.

Men nu har chefredaktören och USA-kännaren Karin Pettersson revancherat sig, om än det krävdes två veckor för att hon skulle vakna upp och skriva det som hon säkert redan tidigare förstått, men inte vågat skriva i sina analyser.

Det som kännetecknar en god utrikeskorrespondent, eller utrikeskommentator med för den delen, är att han eller hon lyckas sätta in skeendet i landet som bevakas för en svensk publik, och dra relevanta och begripliga jämförelser och paralleller med händelser på hemmaplan som den svenska publiken känner igen och kan relatera till.

Det gör Karin Pettersson på ett skickligt sätt när hon visar på likheterna mellan Hillary Clintons haltande kampanj och varför Göran Persson och socialdemokraterna förlorade valet 2006.

Karin Pettersson är för övrigt en sidbytare även på andra sätt. Hon har en tidigare karriär både som journalist på bland annat Finanstidningen och som politisk sakkunnig åt Pär Nuder på finansdepartementet bakom sig. Det gör att hon har en insiders kunskaper om och förståelse för det politiska spelet och den ibland för en outsider skruvade politiska logiken.

Det har hon gemensamt med Sveriges kanske skickligaste inrikespolitiska kommentator för närvarande - Expressens Anders Jonsson, och den bästa utfrågaren - K G Bergström på Sveriges Television. Innan dessa båda blev politiska journalister var de politiskt aktiva. Anders Jonsson i SSU och KGB som moderat kommunpolitiker med en plats i fullmäktige i en liten kommun långt upp i lapphelvetet. (Jag har själv för övrigt en politisk bakgrund i ett ungdomsförbund, studentförbund och kommunpolitiken i Södertälje i slutet av 1980-talet och början på 1990-talet, vilket gett mig erfarenheter och kunskaper som kommit till stor nytta i mitt arbete som samhällsekonomisk reporter i gränslandet mellan ekonomi och politik.)

I många politiskt intresserade människors ögon gör en sådan bakgrund dessa tre personer suspekta, för att inte säga direkt diskvalificerade, som politiska journalister. I deras ögon fortsätter kanske dessa personer med sin politiska smygpropaganda och låter sin tidigare politiska övertygelse färga sitt arbete och sin rapportering. Jag har själv stött på den här åsikten många gånger hos politiskt aktiva och synnerligen intelligenta personer. De utgår från sin egen roll och sina egna erfarenheter som politiska tjänstemän, där de tvingas tolka allt agerande i en partipolitisk kontext. Och de utgår då per automatik från att andra personer som tidigare varit politiker gör detsamma, fast de bytt både sida och roll för länge sedan.

Men inget kan vara mer fel. De tre exempel på politiska journalister som jag räknat upp är i sin dagliga gärning beviset på motsatsen. I sin yrkesroll använder de däremot tidigare förvärvade kunskaper om den politiska världen när de ska förklara och utreda politiska skeenden för sina tittare och lyssnare. Och de gör det med heder och ära.

Så nästa gång du hör att en politisk reporter har egna erfarenheter från politiken ska du titta närmare på den personens rapportering. Inte för att den är färgad, utan för att den med stor sannolikhet är bättre och mer initierad än vad en färsk JMK-utexaminerad kvällstidningsvikarie lyckas åstadkomma när han eller hon ska göra ett knäck om samma grej.


Andra skriver intressant om Fokus, presidentvalet, Hillary Clinton, mediekritik.

Hur många demokrater har rökt på

Den politiska krönikören Bob Novack tycker som bekant att Hillary Clinton borde hoppa av och erkänna sig besegrad redan innan minisupertisdagens primärval i Texas och Ohio nästa vecka.

Det tycker däremot inte Jack Kelly på nättidningen Realclearpolitics. I polemik med Novak och Alter skriver han bland annat att det vore korkat av Clinton att ge upp redan nu. Istället ska naturligtvis väljarna åtminstone få säga sitt nästa vecka innnan något sådant eventuellt beslut tas.

Sedan kommer följande träffande beskrivning av det demokratiska partiets inre liv:

"Det andra skälet till varför det kan bli ett dödläge (på konventet) i Denver är demokraternas förkärlek för "superdelegater". Demokraterna har, vilket jag tycker är klokt, automatiskt gjort alla demokratiska senatorer, guvernörer och kongressledamöter till delegater. Vem kan bättre känna styrkorna och svagheterna hos demokraternas presidentkandidater än dessa människor, som alla har valts till sina ämbeten?

Men det finns ingen klok princip som inte demokraterna kan klanta till, och de klantade till konceptet med superdelegater genom att expandera dess omfång till ordföranden i vänsterhäntas lesbiska intresseförening och transexuella dvärgars intresseförening och varenda annan möjligt speciell intresse- och påtryckargrupp du kan komma på", skriver Jack Kelly och fortsätter lite längre ned i artikeln:

"Senator Obama leder till antalet delegater räknat framförallt på grund av att han vann stort i demokratiska delstater. Till exempel vann han Idaho med 82-17 och Kansas med 74-23. De stora marginalerna förklaras främst av att Clintons kampanj av något obegripligt skäl inte organiserade i delstater som genomför nomineringsmöten. Men ingen demokrat som slutade röka på (stopped smoking dope) för mer än 30 sekunder sedan tror att Obama kan vinna Idaho eller Kansas i presidentvalet i höst.

Senator Clinton har vunnit primärval i New York, Florida, New Jersey, Kalifornien, Massachussetts och dessutom (utom tävlan) Florida och Michigan. Om hon vinner Ohio, Texas och Pennsyvania, kan hon hävda att hon vann de stora delstaterna som en demokrat är piskad att vinna för att ro hem det i november".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Obama höll ställningarna

Nattens tv-sända debatt mellan Clinton och Obama i Cleveland Ohio inför delstatens primärval på minisupertisdagen den fjärde mars får väl sägas vara ganska lik de tidigare matcherna mellan de båda kombatanterna. Hyfsat jämn och med en Clinton som av omständigheterna tvingades på offensiven och en Obama som höll ställningarna utan större problem.

Det märks att de båda demokraterna börjar känna varandra som debattörer rätt så väl vid det här laget.

TV-kanalen MSNBCs politiska förstereporter Chuck Todd skriver i sin snabbanalys just efter att debatten avslutats följande slutkläm:

"Det är svårt att utse en vinnare; Clinton var mer förberedd men Obama överlevde och det är antagligen det som gäller för honom vid detta sena datum i kampanjen".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

"Team Clinton: Down, and Out of Touch"

I det förra inlägget berördes frågan om vem som eventuellt kan lyckas förklara för Hillary Clinton att spelet är över, och att det har blivit dags att kasta in handduken.

En sak är säker, inte är det Harold Ickes i alla fall. Han är en av Clintons närmaste rådgivare i hennes kampanjstab. Tillsammans med Clintons presstalesman Phil Singer genomförde han en smått surrealistik pressfrukost på Hotel St. Regis i Washington häromdagen. Den arrangerades av tidningen Christian Science Monitor och återgavs i en artikel i Washington Post.

Den rekommenderas till läsning, eftersom den inte bara visar vilken omöjlig sits Clintons stab befinner sig i när de försöker övertyga journalister om att hon inte är uträknad, utan också hur ansträngd relationen är mellan de rutinerande politiska reportrarna och staben.

När Ickes inledde sin presentation med att säga att "Vi är på väg att plocka hem nomineringen (We're on the way to locking this nomination down)", förstår man varför Washington Postreportern Dana Milbank satte rubriken:

"Team Clinton: Down, and Out of Touch", på sin artikel om frukosten.

Så mycket mer behöver antagligen inte sägas, annat än att sådant här trams inte spelar någon som helst roll längre. Hur de än försöker är det kört. Finito. Finished. Game Over.

Men vem ska få henne att inse det, och att det är dags att göra en stilfull exit som röjer väg för hennes kommande roll som majoritetsledare i senaten?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton.

Vem berättar för Hillary att det är slut

Den rutinerade politiska krönikören och tv-kommentatorn Robert Novak, vars alster publiceras i ett flertal amerikanska dagstidningar, formulerar i sin artikel den 25 februari tiotusenkronorsfrågan som säkert sysselsätter de flesta demokratiska partikoryféerna just nu: Vem kan få Hillary Clinton att inse att partyt är slut och att det har blivit dags att gå hem och krypa ned i bingen?

“Även före det att senator Barack Obama vann sin nionde raka seger mot senator Hillary Clinton i Wisconsin förra veckan, ställde sig gamla rutinerade rävar i det demokratiska partiet följande fråga: Vem berättar för henne att det är över, att hon inte kan vinna presidentnomineringen och att ju förr som hon lämnar racet desto större blir möjligheterna att besegra senator John McCain i november?

Det demokratiska dilemmat återkallar ett liknande republikanskt problem, i ett helt annat sammanhang, när gråskäggen i GOP (Grand Old Party - republikanerna) frågade sig “vem ringer på katten?” -- vem går upp till Rickard M. Nixon och informerar honom om att han har förlorat partiets stöd och måste avgå som president? Senator Barry Goldwater genomförde framgångsrikt det uppdraget 1974, men det finns ingen Goldwaterkopia i dagens demokratiska parti (med undantag för senator Ted Kennedy, som inte kan göra det eftersom han offentligt stödjer Obama)”, skriver Robert Novak.

Men Clinton vägrar ge upp. I ett sista desperat försök att göra en comeback i primärvalen i Texas och Ohio har hon skruvat upp tonläget ordentligt och gått till attack mot Obama på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Men av allt att döma är den sortens negativa attacker mot hennes motståndare dömda att misslyckas eftersom hans försprång och medvind i opinionen helt enkelt är för kraftfullt.

Ett liknande resonemang för Newsweekjournalisten Jonathan Alter som i senaste numret berättar om sin egen själviska längtan som politisk reporter:

“Om Hillary Clinton ville göra en stilfull exit, skulle hon hoppa av nu - före primärvalen den 4 mars i Texas och Ohio - och stötta Obama. Det skulle vara hemskt för folk som mig som har drömt om ett splittrat konvent i decennier. Av rent själviska skäl, vill jag att storyn ska dra ut på tiden så länge som möjligt, vilket innebär att jag hoppas på ett slag om varje enskild delegat som räcker in i juni och en blodigt fajt på golvet i slutet på augusti i Denver. Men om hon hoppade av den här veckan skulle det vara det bästa tänkbara för Hillarys politiska karriär. Det kommer hon, naturligtvis, inte göra, och av orsaker som hjälper till att förklara varför hon för det första har så stora problem just nu.

Ett avhopp skulle vara korkat om Hillary hade en rimligt chans att vinna nomineringen, men det har hon inte. För att vinna måste hon göra mer än vända trenden i Texas och Ohio, där opinionsundersökningar visar att Obama redan står jämsides med henne eller knappar in snabbt. Hon måste hålla emot hans anstormning, och sedan etablera ett eget kraftfullt momentum efter bara tre eller fyra dagar. Utan en seger på 20 procentenheter eller mer i båda delstaterna, är delegatmatematiken förödande. I Pennsylvania, som röstar den 22 april, har Clintons kampanj inte ens lämnat in kompletta delegatregister. Så säkra var de på att de skulle ha besegrat Obama redan på supertisdagen", skriver Jonathan Alter och fortsätter:

"Det uppmärksammade racet om superdelegaterna är nu nästan irrelevant. Några kommer behövas i Denver för att lyfta upp Obama på toppen, precis som Walter Mondale behövde trumma ihop några dussintal 1984. Men de här partirävarna avgör inte resultatet. I debatten i Austin i Texas förra veckan, höll Hillary med om att processen skulle "lösa sig själv" så att folkets vilja inte kördes över av superdelegaterna. Obama leder med 159 delegater och en marginal på 925.000 primärvalsröster (exklusive Michigan och Florida, där ingen av dem drev kampanj). För att utradera det gapet krävas att Hillary vinner alla kvarvarande primärval med överväldigande majoritet. Någon som vågar satsa på att så sker, i låt oss säga Mississippi och North Carolina, där afro-amerikaner spelar en stor roll?"


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Frågesport: Hur stort är Naders Ego

I söndagens upplaga av tv-programmet Meet the Press med Tim Russert på NBC berättade konsumenträttsaktivisten Ralph Nader att han återigen ställer upp i presidentvalet som oberoende kandidat för ett tredje alternativ, vid sidan av demokraterna och republikanerna.

Valen 1996 och 2000 var han de grönas presidentkandidat i USA. Efter valet år 2000 fick Nader svidande kritik av många demokrater eftersom han lockade ett fåtal - men tillräckligt många - demokrater att rösta på honom istället för på Al Gore i Florida. Den handfulla mängden missade demokratiska röster ledde till att George Bush vann Florida och sedemera presidentvalet. 2004 ställde han upp som oberoende kandidat men fick då betydligt färre röster än de 2,7 procent han nådde år 2000.

I intervjun fick han naturligtvis frågan om hur han ser på demokraternas kritik efter valdebaclet 2000:

RUSSERT: Som du vet, Ralph Nader, så finns det demokrater över hela landet som kommer tycka att det här är en väldigt störande nyhet, och de kommer peka på 2000. Det här var rösträkningen. Al gore vann det totala antalet röster, men du fick 2,7 procent, nästan 3 miljoner röster, år 2000. Sen Florida, Florida, Florida. Som du minns så vann George Bush Florida med 537 röster. Du fick 97.488. Demokrat efter demokrat säger fortfarande i denna dag att om ditt namn inte hade stått på röstsedeln, så hade Al Gore vunnit Florida. Vallokalsundersökningar visar att han skulle fått två tredjedelar av Naders röster. Gore skulle ha varit president och inte George Bush.

Du, Ralph Nader är ansvarig för vad som har hänt de senaste sju åren.

NADER: Inte, inte George Bush? Inte demokraterna i kongressen? Inte väljarna som röstade på George Bush? Men det fanns demokrater i Florida, 250.000 närmare bestämt. Du vet, jag önskar att Al Gore någon gång skulle gästa det här programmet Tim så att du kunde fråga honom: "Varför blev du inte president 2000?" Och jag tror att vad han kommer svara dig är att han trodde att han vann Florida, men att den togs från honom, före, under och efter valet från Tallahassee. Katrine Bush - du vet statssekreteraren... (i Florida, högsta valtjänstemannen på delstatsnivån)

RUSSERT: Katherine Harris.

NADER: Harris, just det, och Jeb Bush (dåvarande guvernören i Florida, bror till George Bush), hela vägen till det där beslutet i den fruktansvärt politiserade högsta domstolen. Men det politiska bigotteriet som har förekommit här säger alltså att vi inte borde ställa upp på valarenan? Vi, alla av oss, som, som tror att landet behöver en injektion av frihet, demokrati, valmöjligheter, disidenter ska alltså sitta vid sidlinjen och titta på när de båda partierna äger samtliga väljare samtidigt som de lämnar över regeringen till de stora företagen. /.../

En betraktare vid sidlinjen kan inte undgå att ställa sig följande fråga: exakt hur stort är Ralph "bilbältet" Naders ego?

1. Större än en topprankad obligationsmäklare på Wall Street (en så kallad big swinging dick enligt författaren Michel Lewis definition i boken Bluffpoker)?

X. Större än månen?

2. Större än Janne Josefssons när han är på jakt med mikrofonen i högsta hugg och blodvittring i munnen?

Rätt svar skickas till: notafuckingchanceinhelliwillbecomepresident2008@ralphnader.com


Andra skriver intressant om presidentvalet, Ralph Nader.

Att han aldrig lär sig

I valet år 2000 när George Bush vann över Al Gore med en handfull röster, kom i praktiken dessa röster från de grönas presidentkandidat Ralp Nader.

Tack vare att advokaten och konsumenträttighetsförkämpen Nader - USAs svar på Sverker Olofsson - fanns med på valsedlarna i Florida tappade demokraterna precis det antalet röster som hade krävts för att Gore skulle ha tagit hem den delstaten, och därmed i slutändan blivit president.

Ralp Naders presidentkandidatur var politiskt verkningslös, och i praktiken ingenting annat än en stor egotripp som i slutändan enbart gynnade republikanerna, vilket kan sägas vara smått ironiskt eftersom Nader politiskt står till vänster om demokraterna.

Nu gör han det igen. Att karln aldrig lär sig.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Ralph Nader.