Hon svarade i telefonen

Via den alltid lika ambitiösa Peo på USAval.se, som inte ens unnar sig lite kontemplativ ledighet från kampanjen och bloggandet under påskhelgen, hittar jag det här svaret - som naturligtvis skulle komma - från Obamalägret på 3 am girl-filmen.

Den här valrörelsen ser allt mer ut att bli det första YouTube-valet, på samma sätt som presidentvalet 1960 var det första så kallade tv-valet. Tidningar, pratradio och bloggar i all ära, men det finns inget som övertrumfar kraften hos den rörliga bilden i amerikansk politik. Fråga bara en orakad, glåmig och tröttkörd Nixon.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, 3 am girl.

Borde Obama tåga ut ur kyrkan

Mot bakgrunden av Barack Obamas före detta präst Jeremiah Wrights svavelosande predikningar diskuteras det hej vilt i amerikanska medier om Barack Obama gjort rätt eller fel som stannat kvar i över 20 år i sin svarta Chicagokyrka.

Många av Obamas kritiker anser att hans problem är att han stannat kvar i kyrkan, att han inte sagt ifrån när han hört sin pastor elda upp sig över tillståndet i nationen under söndagspredikningarna. Han borde helt enkelt rest sig upp och gått därifrån, tycker bland andra den framträdande konservativa radioprataren Sean Hannity med flera.

I diskussionen efter mitt förra inlägg om bloggaren Dick Erixon (oberoende reaktionär) och hans analyser av Obamas tal om sin tro och sin kyrka skriver
Dick bland annat i en kommentar:

"Och jag är inte ute efter en "pudel" från Obama. Det jag vill förstå är hur Obama kan sitta och lyssna på predikningar som så uppenbart är fyllda av hat och konspirationsteorier, utan att tala med pastor Wright om det!

Om jag gått i kyrkan, eller politiskt möte (vilket är troligare) och någon sagt det Wright sagt hade jag omedelbart tagit avstånd ifrån det. Obama har inte gjort det. Han har kommit tillbaka till Wrights kyrka, gång på gång i 20 år."

Den här kritiken speglar två saker:

1. Dels handlar det om det faktum att Obamas politiska motståndare på den republikanska kanten äntligen hittat ett sätt att framgångsrikt angripa honom och ifrågasätta hans budskap om ett enande över partigränserna. Att det råkade bli hans kyrka och pastor som hamnade i skottgluggen är mer eller mindre en slump, om än väntad sådan. (Frågan om hans kontroversiella kyrka har legat och puttrat under ytan en längre tid, men då handlade det mer om kopplingen mellan kyrkan och den svarta extremisten Louis Farrakhan.)

2. Dels handlar det om en kulturskillnad mellan kyrkan å ena sidan, och politiken å den andra. I politiken är folk vana att dela upp sig i läger av "rättroende", det vill säga partier och falanger, i betydligt större utsträckning än vad troende människor i kyrkan gör. I kyrkan är det helt enkelt högre i tak, och större spännvid mellan individers personliga övertygelse och tro, än vad det är i ett politiskt parti. (Nu talar jag om vanliga kyrkor och samfund, inte religiösa sekter eller extrema politiska organisationer på endera kanten. De är ändock randfenomen som inte är relevanta i den här diskussionen.)

Den kristna tron bygger till inte så liten del på individuellt personligt tvivel om vad som egentligen är den sanna vägen och den rätta tron. Kristna människor vågar ofta tvivla och slita med sin personliga tro på ett annat och mer prövande sätt än vad politiskt aktiva människor gör. Det må låta paradoxalt, men det är ett faktum. Ta bara den före detta svenska ärkebiskopen K G Hammar, eller den djupt troende diplomaten Dag Hammarskiöld, vars tvivel hela tiden är och var ett bärande inslag i deras tro och förkunnelse.

Troende människor tåger helt enkelt inte ut från mässan i protest mot att en församlingsmedlem inte gör samma bibeltolkning som dem själva. Istället för de ett resonerande samtal och en ömsesidig dialog där de vänder ut och in på sina egna tolkningar av skriften.

En rimlig motfråga till alla de republikanar som nu hävdar att Obama borde lämna sin församling är om president Bush och vicepresident Cheney då inte borde göra samma sak? De är nämligen medlemmar i samma metodistkyrka, United Methodist Curch, en evangelisk-protestantisk kyrka med 12 miljoner medlemmar, som har fördömt kriget och invasionen i Irak och vars trosförkunnelse bygger på en betydligt mer pacifistik grundsyn jämfört med den neokonservativa högern i USA.

Pradoxalt nog ligger George Bushs politik betydligt närmare en annan stor evangelisk kyrka i USA, the Southern Baptist Convention, som har ett mer konservativt religiöst budskap jämfört med Bush egen församling.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Jeremiah Wright, George Bush.

En hyllning(?) till reaktionären Dick Erixon

Låt mig börja med att säga att jag hyser den största respekt för bloggaren, och podradiokollegan på Come to Think of it, Dick Erixon. Han visar allt som oftast upp bloggosfären från dess allra bästa sida när den är kompletterande, fördjupande och breddande jämfört med den bild av skeenden i vår omvärld som ges av de traditionella stora svenska nyhetsredaktionerna och politiska kommentatorerna.

Till exempel har Dick Erixon via sin blogg bättre än någon annan svensk debattör, inklusive Per Ahlmark, visat upp och förklarat hur den neokonservativa amerikanska politiska rörelsen tänker och resonerar när den lägger upp och genomför sin utrikespolitik via president Bushs administration och hans nära rådgivare Dick Cheney och Donald Rumsfeld, för att nämna två tydliga neokonservativa amerikanska politiker.

Det var inte en slump att Dick Erixon har lycktas bli Sveriges första semiprofessionella politiska bloggare genom att han drog in 100.000 kronor i frivilliga bidrag från sin läsekrets på bara fem dagar för en tid sedan. Det var ett välförtjänt stöd från sina läsare han fick den gången.

Men ibland trampar Dick Erixon rejält i klaveret och sänker sin annars så vassa penna och analytiska förmåga till någon slags infantil lågstadienivå, som gör både honom själv och hans läsare en otjänst.

Därför har jag ikväll enväldigt, efter att ha läst dessa båda Erixon-inlägg om Obamas historiska tisdagstal i Philadelphia om den amerikanska rasfrågan, och själv lyssnat på talet, beslutat förära Dick Erixon titeln bloggare (oberoende reaktionär). Maken till svagare analys av ett tal som redan har skrivit in sig i historieböckerna har sällan skådats. Antingen var Dick Erixon ganska så rejält på lyset när han lyssnade på det, eller så hade han drabbats av allvarlig öroninflammation. På något annat sätt går det inte att förklara hans mer än undermåliga analyser av talet.

Barack Obamas tal om den amerikanska rasfrågan och den tjugotreåriga unga vita kvinnan Ashley Baia, hans svarta kyrka, hans svarta före detta pastor Jeremiah Wright och om hans vita mormor och hur hon känner sig rädd när hon möter en okänd svart man på gatan är tveklöst en nutida klassiker i den politiska retorikens högre marker. Tillsammans med Obamas "red state, blue state"-tal på demokraternas partikonvent 2004 är det ett tal som kommer ses som epokgörande och definierande inte bara för Obamas egen person, utan också för hela den rörelse som bär fram Obamas budskap om hopp och förändring.

Ps. Lägg namnet Jon Favreau på minnet. Det är Obamas unga talskrivare, och mannen som i lördags fick i uppgift att skriva ett första utkast till tisdagens tal. Det mannens penna kommer låta höra av sig i framtiden, var så säkra. Ds.

Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Dick Erixon.

Det kändes tryggt

Men oj så fel det kan bli när politiker vill lugna oroliga finansmarknader. Ta bara det som hände i söndags till exempel. Då satt George Bushs finansminister Henry Paulson, tidigare ordförande i investmentbanken Goldman Sachs, i tre politiska söndagsshower i amerikansk tv. Han framträdde i tur och ordning i ABCs This week, Fox News Sunday och CNNs Late Edition och förklarade att administrationen har läget under kontroll och att Fed gjort helt rätt som skjutit till kapital för att rädda den konkursmässiga investmentbanken och Wall Street-jätten Bear Stearns.

- Våra finansiella institutioner, våra banker och investmentbanker är mycket starka, sade finansministern bland annat.

Men oj så tryggt det känns. Nu kan jag sova gott igen, framförallt med tanke på vad samme Paulson sade för ett år sedan (april 2007):

"The Housing market correction appears to be at or near its bottom and that troubles in the subprime mortgage market will not likely spread throughout the economy.
I don't see (subprime mortgage market troubles) imposing a serious problem. I think it's going to be largely contained."

Ps. Det är inlägg som det ovanstående som gör att jag tycker att ekonomen Paul Krugman alltid är värd att lyssna på, oavsett om man delar hans analyser eller ej. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Henry Paulson, Bear Stearns.

Paul Krugman* om Sverige: Ser man på, den svenska modellen fungerar

Framtill nyligen, när folk frågade mig om vilket slags samhälle jag helst vill se hade jag ett standardsvar: “Sverige sommaren 1980”.

Varför Sverige? För att jag är en blöthjärtad liberal, och Sverige har traditionellt varit exemplet på vad som kallas för den tredje vägen, en marknadsekonomi vars hårda kanter slipas av tack vare generösa välfärdssystem.
Varför sommaren? Därför att Stockholm, som oomtvistat är världens vackraste stad en solig dag i juni, har väldigt lite dagsljus under vintern.
Varför 1980? Därför att den svenska modellen började falla sönder under början av 1990-talet. Den en gång så framgångsrika modellstaten hade ådragit sig eurosclerosis, med sjunkande tillväxt och en arbetslöshet på över åtta procent. Och den svenska välfärdsstaten såg ut att bli bankrutt: 1993 nådde budgetunderskottet den absurda nivån tolv procent av BNP.

Kollapsen för den svenska modellen gladde konservativa. Som en rapport från den amerikanska tankesmedjan Cato (som för övrigt den svenska författaren och debattören Johan Norberg är verksam vid sedan en tid tillbaka, översättarens anmärkning) muntert trumpetade ut, “Sverige verkade erbjuda en intellektuell utmaning för dem som argumenterar för att ett högt skatteuttag och omfattande statliga interventioner dämpar den ekonomiska tillväxten… Få skulle numera se den svenska modellen som någonting värt att kopiera.”

Men har de tittat på Sverige på sistone? Vid ett besök i Stockholm nyligen, slogs jag som vanligt av stadens skönhet, men förvånades också över de omisskännliga ljuden av en högkonjunktur. Det första intrycket bekräftas av statistiken: Sedan 1993 har ekonomin växt kraftigt: de flesta prognoser talar om en tillväxt på 4 procent i år (alltså 1999, översättarens anmärkning). Arbetslösheten har fallit stadigt, och många tror att den faller under 5 procent nästa år (2000) - en prestation som blir ännu mer imponerande givet den väldigt höga förvärvsfrekvensen (I Sverige är, precis som i USA, är ungefär tre fjärdedelar av arbetskraften i arbete, vilket kan jämföras med under två tredjedelar i kontinentaleuropa.) Och statsbudgeten visar ett överskott.

Hur klarade svenskarna av att genomföra den här vändningen? Genomförde de en Reaganisering av ekonomin och slog in på en amerikansk väg med låga skatter och vinnaren-tar-allt marknader? Med ett ord, nej. Oh, Sverige har skalat ned välfärdsstaten en del och eliminerat en del av de riktigt galna negativa incitamenten i skattesystemet (det lär ha funnits situationer där marginaleffekten verkligen översteg 100 procent). Men under fjolåret drog Sverige in formidabla (awesome, kan också översättas med skräckinjagande) 63 procent av BNP i skatter. Den svenska välfärdsstaten är fortsatt extremt generös, skyddsnätet ligger anmärkningsvärt högt över marken. Om du tror på de som anser att den jämförelsevis triviala skattebördan i USA - endast 34 procent av BNP! - är en ekonomisk hämsko, skulle du rimligtvis se en svensk ekonomi som imploderar istället för att booma.

Svenskarna själva är inte riktigt säkra på vad de har gjort rätt. Men en bra gissning är att formeln för Sveriges “nya ekonomi” liknar den i USA: en kultur som är lyhörd inför ny informationsteknik kombinerat med en valutapolitik som har låtit ekonomin dra fördelar av en högre tillväxtpotential.

Börja med teknologin. Ingen är säker på varför Skandinavier och digital teknik passar som hand i handske, men släktskapet är omöjligt att förneka. Amerikaner tror att de äger nätet; men de flesta nyckeltal visar att Finland (förvisso formellt sett inte en del av Skandinavien, men nära nog), Linux och Nokias hemland, är världens mest uppkopplade nation och Norge och Sverige kommer inte långt efter. Några säger att det är kombinationen av högt utbildade, mycket angloakustiska medborgare och låga telekostnader; dessutom finns det inte mycket annat att göra under de där långa, mörka vintrarna.

Men högre produktivitet är inte nog: Det måste också finnas tillräckligt med efterfrågan som använder ekonomins högre potential. Och det är där som Svenskarna har haft tur. Tillbaka i de mörka dagarna 1992, trodde svenska företrädare att det krävdes att de blev en del av rörelsen för en enhetlig valuta i Europa för att välståndet skulle återställas. Förvisso var inte Sverige en formell medlem av det europeiska monetära systemet (EMS), men det betedde sig som det var det, peggade kronan mot tyska marken trots att växande arbetslöshet stod inför dörren. Trots allt skulle varje devalvering vara en katastrof som enbart bidrog till stigande inflation, eller hur? Sedan kom efterspelet till britternas depreciering i september 1992, när spekulanter attackerade och till slut tvingade Sverige att acceptera en depreciering på egen hand - precis vad ekonomin behövde.

Självklart är Sveriges framtid på intet sätt säkrad. Som ett svar på både globaliseringen och högt skattetryck har en del svenska företag flyttat huvudkontoret utomlands. Till exempel har Ericsson numera sitt huvudkontor placerat i London. Men den svenska storyn borde bevisa att ibland kan även trevliga samhällen vinna.

(Artikeln är ursprungligen publicerad i tidskriften Fortune 25 oktober 1999 och omtryckt i krönikesamlingen The Great Unravelling, 2004).

*Paul Krugman är professor i nationalekonomi och internationella relationer vid Princeton University och läsvärd liberal krönikör två gånger i veckan på ledarsidan i dagstidningen New York Times. Han är en flitig och pedagogisk debattör som dessutom ofta förekommer i spekulationerna om framtida nobelpristagare i ekonomi, vilket han i så fall skulle tilldelas för sina teorier om utrikeshandel. Inför det kommande presidentvalet 2008 stödjer han Hillary Clinton. Det närmaste vi har en Krugman i Sverige är bankekonomen och författaren Klas Eklund, som på en fråga en gång från skribenten på den här bloggen om hur han vill bli ihågkommen svarade:

- På min gravsten hopppas jag att det kommer att stå: Här vilar en rikspedagog.


Andra skriver intressant om Paul Krugman, ekonomisk politik, den svenska modellen, Klas Eklund.

Obamas präst sitter i klistret

(Uppdaterad 0316 klockan 18:25)
Kommer Barack Obamas präst sedan mer än 20 år tillbaka, Jeremiah Wright, vara den som till slut sätter stop för framgångssagan Obama?

Det finns de som spekulerar i de banorna. Till exempel skriver den svenska högerbloggaren och McCain-supportern Dick Erixon ett inlägg med rubriken "Obamas kampanj nära sammanbrott."

Jeremiah Wright är mångårig pastor i den svarta Chicagobaserade kyrkan Trinity United Church of Christ, som på sin sajt beskrivs som "Unashamedly Black and Unapologetically Christian", det vill säga oförskämt svart och oförsvarligt kristen. (För en beskrivning av ordet apologetiskt, se här.)

Det som fått amerikanska politiska talkshowvärldar att gå fullständigt i spinn över Obamas präst är att några av hans inspelade predikningar letat sig fram till tv och radio där de vevas om och om igen. Det har till exempel fått den hårdföra konservativa radioprataren Sean Hannity att, som Dick Erixon skriver, "förklara att Barack Obamas kampanj är slut".

Allt började torsdagen den 13 mars då den rikstäckande tv-kanalen ABC sände följande inslag som granskade den sedan en månad tillbaka pensionerade pastorn Wrights predikningar.

Att Sean Hannity skulle gå hårt åt Obama och förklara honom uträknad är ungefär lika oväntat som att Livets Ords pastor Ulf Ekman inte gillar socialdemokraternas och vänsterpartiets politik på hemmaplan i Sverige, och att han i predikningar i Uppsalakyrkan förespråkat för sina församlingsmedlemmar att de ska rösta borgerligt i valen för att få bort den okristliga socialdemokratiska regeringen.

Nu är Jeremiah Wright ingen nyhet för de politiska reportrar som bevakat primärvalen. En sökning i det amerikanska datoriserade pressklippsarkivet Nexis visar att det bara de senaste månaderna har skrivits över 100 artiklar om sambandet mellan Wright och den svarta muslimska separatisten och extremisten Louis Farrakhan som leder organisationen Nation of Islam.

En rad politiska reportar vittnar om att de har överrösts med mejl från Obamamotståndare som under en längre tid har uppmanat dem om att skriva om detta redan väldokumenterade faktum. Men det var alltså först sedan Obamas egen huspräst sedan 20 år tillbaka, som både vigt honom och döpt hans två barn, uppmärksammats i tv som det tog rejält spinn. Det visar om något vilken central roll tv har i bevakningen av amerikanska politik jämfört med de skrivande och radiopratande kollegornas förmåga att nå ut med sina historier.

Frågan är då hur pass stor skada Obamas pastors och före detta politiska rådgivares mer svavelosande predikningar åsamkat honom. Att Obamalägret bedömer det hela som en allvarlig kris är helt klart sedan de vidtagit mått och steg för att omedelbart distansera Obama från honom. Till exempel fick Wright i fredags sparken från posten som rådgivare i Obamas grupp "African American Religious Leadership Committee.”

Obama har också publicerat ett inlägg i den liberala bloggtidningen Huffington Post i vilket han skriver om sin tro och kyrka. Där skriver han bland annat:

"Låt mig säga att jag lidelsefullt tar avstånd och kraftfullt fördömer de uttalanden som har skapat den här kontroversen. Jag tar kategoriskt avstånd från alla uttalanden som nedvärderar vårt land eller syftar till att splittra oss från våra allierade. Jag är också övertygad om att ord som syftar till att nedvärdera individer inte har någon plats i vårt offentliga samtal, vare sig de sägs under en kampanj eller från en talarstol. Sammanfattningsvis motsätter jag mig fullständigt de uttalanden som pastor Wright har gjort och som är uppe på bordet."

Den enda fördel som för närvarande går att hitta för Obama i pastoraffären är väl att fokus kommer sättas på det faktum att Obama är kristen och inte muslim, vilket är ett envist rykte som omsvärmar Barack Hussein Obama. Dessutom riskerar hans medlemsskap i den helsvarta Chicagokyrkan förstärka bilden av Obama som en svart eller afro-amerikansk politiker, vilket är en bild som han och hans kampanj hela tiden värjt sig emot. Men en sak är säker, och det är att Obama kommer konfronteras med och tvingas förklara och ta avstånd från sin pastors uttalanden åtskilliga gånger fram till valdagen i mitten på november.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Jeremiah Wright.