Lär av fajten mellan Fox News och bloggarna

Om jag vore svensk bloggare, pr-konsult, mediestrateg
eller mediechef skulle jag närstudera kampen om
Hillary Clinton och Barack Obama mellan tv-succén Fox
News och den amerikanska liberala bloggosfären. Där
finns lärdomar att dra.

De senaste årens succé bland de amerikanska
nyhetskanalerna är oomtvistligen den konservativt
lagda tv-kanalen Fox News, grundad av den före detta
republikanska superstrategen och politiska konsulten
Roger Ailes. Fox News startades som en uttalad motvikt
mot den påstått vänsterliberala dominansen på
redaktionerna som sägs förvrida nyhetsjournalistiken i
USA. Resultatet gillas uppenbarligen av tittarna
eftersom Fox News har lett över de båda
kabelkonkurrenterna CNN och MSNBC de senaste fem åren.
Under årets första kvartal ökade kanalens
tittarsiffror med åtta procent under prime time, och
den 16 april utnämnde tidningen Television Week Roger
Ailes till den mäktigaste mannen inom amerikansk
nyhets-tv för andra året i rad. Symptomatiskt placerad
före tungviktare som Steve Capus, chef på NBC News
(plats två), David Westlin, chef på ABC News (plats
fyra) och Tim Russert från Meet the Press (plats fem).
Men det är inte bara den ursprungliga tv-kanalen som
går bra. Fox News radioprogram syndikeras till 650
stationer runt om i USA och antalet anslutna
radiostationer ökar kontinuerligt. Vidare lanseras
tv-kanalen Fox Business News senare i år. Under
fjolårets sista kvartal ökade moderbolaget News
Corporations intäkter från kabeldivisionen med 13
miljoner dollar till sammanlagt 275 miljoner dollar på
årsbasis. Det mesta av intäktsökningen kommer just
från Fox News.

Men trots kanalens framgångar har den för första
gången under sin elvaåriga historia gått rejält på
pumpen. Och de som har åsamkat Fox News två ordentliga
prestigeförluster på kort tid återfinns inte på
konkurrerande nyhetsredaktioner eller tv-stationer. De
som har gett Roger Ailes en rejäl knäpp på näsan finns
i den liberala delen av den amerikanska bloggosfären.
Genom en målmedveten och hyfsat samordnad kampanj har
de liberala mediegranskande aktivisterna och de
liberala bloggarna på bland annat Moveon.org lyckats
sänka en planerad direktsänd Fox-debatt mellan de
demokratiska presidentkandidaterna som var tänkt att
hållas i anslutning till primärvalskampanjen. De har
också lyckats med bedriften att få de tre
huvudkandidaterna Hillary Clinton, Barack Obama och
John Edwards att bojkotta ytterligare en Fox-sänd
debatt som skulle ha gått av stapeln i september i
anslutning till det årliga evenemanget congressional
black caucus.

I en artikel i Washington Post den 13 april resonerar
den liberala krönikören E J Dionne Jr om hur bloggarna
lyckats framtvinga bojkotterna genom att i grund och
botten använda samma hårdföra metoder och
argumentation som gjort Roger Ailes till inte bara en
makalöst skicklig politisk konsult under sin tidigare
karriär, utan sedermera också till en framgångsrik
tv-chef. I början gjorde Fox inträde på
nyhetsmarknaden de etablerade aktörerna nervösa, och
fick cheferna på de stora redaktionerna att slänga
både en och två blickar över högeraxeln när de
funderade på motdrag gentemot Fox tittarsuccéer. En
reaktion som till slut födde sin motreaktion i form av
bland annat den framgångsrika liberala
talkradiostationen Air America med komikern och
författaren Al Franken i spetsen, och en samkörd
liberal mediekritisk bloggosfär med aktörer som till
exempel Media Matters for America.

Av detta kan flera lärdomar dras. Mediechefer behöver
inte ska vara rädda för en politisk journalistik som
smutsar ned händerna genom att ta ställning eller
driva teser. Det är bevisligen både tittarmässigt och
ekonomiskt lönsamt att hitta en egen nisch som ökar
mångfalden bredvid den formellt objektiva politiska
nyhetsjournalistik som TT redan levererar. Det finns
en anledning till att den liberala ledarskribenten
Peter Wolodarski på DN på alla sätt och vis levererar
bättre politiska analyser än DNs chef för
politikredaktionen Henrik Brors, som är gammal
TT-murvel och A-pressdito. Dessutom ger Wolodarskis
öppna varudeklaration läsarna en chans att själva
bedöma grunden för hans analyser.

Det närmaste vi har en svensk Fox News är
högerbloggaren Dick Erixon som till sina läsare
dagligen levererar en alternativ bild av amerikansk
politik som inte återfinns på nyhetssidorna i svensk
press. För att förstå vad som sker på den arenan är
det omöjligt att nöja sig med Rapports Bo-Inge
Andersson eller GPs Britt Marie Mattsson. Den normala
svenska bevakningen av amerikansk politik ger en bild
som får en att börja spekulera i termer av att svenska
journalister verkar ha en nästintill genetiskt
inprogrammerad förmåga att underskatta och missförstå
republikanska politiker och presidenter. Den
antagligen bästa bevakning av det amerikanska
presidentvalet 2008 som redan är i full gång görs
istället av just Dick Erixon, trots eller kanske
snarare tack vare hans uttalade hemvisst på den
politiska högerkanten.

Den andra lärdomen kan mediestrategerna och bloggarna
hitta i kraften som en skicklig, samordnad och
välunderbyggd bloggkampanj kan ge. I Sverige har
högerbloggarna länge varit duktigare än
vänsterbloggarna på informell samordning och virala
kampanjer. Alltså tvärtemot hur det ser ut i USA, även
om de amerikanska bloggarna än så länge är vassare och
skickligare generellt sett. Den dagen svenska
bloggosfären inser det som de amerikanska liberala
kollegorna redan har förstått kommer vi kunna se en
intressant sprängkraft när högersidan förslagsvis
kraftsamlar sin mediekritik under ledning av Johan
Norberg, Dick Erixon, Johan Ingerö, Henrik
Alexandersson och den pro-israeliska bloggen
TT-kritik. På vänstersidan kan vi se en intressant
möjlig konstellation kring bloggarna Jonas Morian, Ali
Esbati, Magnus Ljungkvist, Katrine Kieols och gruppen
kring Efterarbetet.se.

Anders R Olsson och Jan Guillou må ursäkta, men deras
underskattning av sprängkraften i bloggosfären ger
inte en fördelaktig bild av deras medieanalytiska
förmåga. Intressant att studera är istället den av
före detta Timbrochefen Cecilia Stegö Chiló
återuppväckta Näringslivets Medieinstitut och deras
rapport om språket i den ekonomisk/politiska
budgetjournalistiken. Så ska en mediekritisk slipsten
dras.