Grabben som tar med sig ett slagträ av skumgummi till knivslagsmålet

I actionkomedin Den vilda jakten på stenen hjälper vildhjärnan och äventyraren Michael Douglas författaren Kathleen Turner att rädda sin kidnappade syster i Colombia. Filmes ledmotiv har en catchy refräng, "When the going gets tough, the tough gets going", som är en träffande beskrivning på en amerikansk presidentvalskampanj, och vad som krävs av en politiker som aspirerar på att få jobba i ovala rummet.

Michael Douglas legoknekt påminner inte så lite om de politiska konsulter som rattar kampanjerna bakom kandidaterna. Några av de mest kända personerna i det yrket är bland andra Karl Rove, Dick Morris och James Carville. I Sverige är det närmaste en sådan person vi har Bo Krogvig, pr-konsult på Springtime och tidigare mångårig informationschef hos socialdemokraterna. Det är personer som är kända för en väl utvecklad politisk fingertoppskänsla, strategisk förmåga men också insikten om vad som krävs för att vinna världens största och hårdaste valkampanj alla kategorier.

Frågan är om Obama och hans 52-åriga kampanjstrateg David Axelrod har det som krävs? Det som Rove och Carville visat att de har. Står de verkligen pall för trycket när det börjar blåsa? För blåsa kommer det göra. Det finns anledning att ställa sig den frågan sedan den alltmer pressade Hillary Clinton kastat handskarna och get sig in i lite hederlig, klassikt bare-knuckle fistfighting i slutskedet av det demokratiska primärvalet.

Seniorkolumnisten Roger Simon på nättidningen Politico diskuterar just den frågan i en intressant artikel. Han undrar om inte Obama har en instinktiv motvilja mot negativa och hårda attacker. En motvilja som kan komma att skada honom i höst då han ställs mot John McCain, som beskrivs som en tuffing och krigare som är beredd att slåss.

Roger Simon är kanske mer än någon annan nu verksam amerikansk politisk journalist lämpad att diskutera Obamas problem med att gå i närkamp med Clintons och McCain. Simon kommer liksom Obama från Chicago, och han beskriver sin egen bakgrund som uppväxt på ruffiga South Side i Chigaco "where politics was a contact sport".

"Obama är inte inkapabel att förvara sig själv. Och, ibland, slår han tillbaka. Men han ser ut som killen som tar med sig ett slagträ av skumgummi till ett knivslagsmål", skriver Simon bland annat och fortsätter:

"I en bandad intervju jag gjorde med Obama i hans kontor i senaten i början av hans kampanj, frågade jag honom hur han skulle svara på attacker.
- Jag lärde mig politik i Chicago, ett ställe som inte är känt för att producera lätta motståndare, sa han kraftfullt. Om någon hoppar på oss, kommer vi svara. Jag kommer inte vara obenägen att visa på skarpa kontraster mellan mig och andra kandidater. Vad jag dock inte gillar är personliga attacker som ifrågasätter motiven hos andra kandidater, som förvränger eller manipulerar det som de säger. Det är inget jag känner mig komfortabel med och inget som jag tror att landet vill ha".

(Obamas kampanjstrateg David Axelrod är för övrigt även han skolad i Chicagos ökänt hårda politiska miljö).

"Jag tror att attacker, generellt, inte är någonting som han känner sig komfortabel med", spekulerar Roger Simon.

Kanske är Barack Obama beredd att göra vad som krävs, alltså sluta glida ovanpå och enbart tala om att det behövs en ny kultur i den hårda konfrontatoriska Washingtonpolitiken. En del tyder på det. I ett insamlingsmejl till sina anhängare tisdagen den elfte mars skriver Barack Obama bland annat:

"Slå på tv-nyheterna så ser du att senator Clinton fortsätter att driva en dyr, negativ kampanj mot oss. Varja dag lanserar hennes kampanj en ny rad av desperata attacker".

Om det finns något att lära av tidigare valkampanjer så är det att politiker som attackeras och angrips med hårda och/eller negativa budskap måste svara. Fråga bara demokraterna John Kerry, som blev swiftboatad 2004, och Michael Dukakis som angreps med den klassiska reklamfilmen om mördaren Willie Horton i valet 1988, och filmen om den "hårda" stridsvagnsföraren och försvarspolitikern Dukakis.

En stor anledning till de båda presidentkandidaternas förluster förklaras av att de underskattade kraften i de negativa attackerna mot dem. De svarade därför alltför sent och alltför kraftlöst. I Dukais fall tog det till exempel hans kampanj fem veckor att komma upp med ett svar på filmen om Horton. Och det var minst fyra och en halv vecka för sent.

För att återvända till David Simons artikel konstaterar han avslutningsvis:

"En rådgivare till Obama råkar olyckligtvis kalla Clinton för ett "monster" och får sparken. En av Clintons rådgivare säger att Obama "imiterar Ken starr" och gästar därefter tv:s alla talkshows.

Obama genomskådar spelet i politiken. Han vet att det ofta är smutsigt och förnedrande och destruktivt. Men att genomskåda spelet är inte samma sak som att vinna det".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama, negativa kampanjer.