Kandidaternas ålder - en ömsesidig svaghet

Dick Erixon har skrivit ett bra inlägg om de båda presidentkandidaternas respektive ålder, och att den kan komma att bli en svaghet för dem båda.

Men han lyfter också fram en av Obamas svaga punkter, som definitivt kommer utnyttjas av McCains kampanj senare i höst:

"Ja, trots allt tal om att samla nationen och skapa en ny gemenskap har Obama inte tagit några som helst initiativ i senaten i den riktningen. Han har i handling inte gjort någonting av det han säger sig vilja göra som president."

PR-konsulter brukar säga att den mest effektiva form av kommunikation som finns är handling. Handlingen överträffar alltid orden.

Och här skiljer sig Obamas och McCains senatshistoria åt på ett markant sätt, precis som Erixon framhåller. McCain har nämligen upprepade gånger samarbetat över partigränsen med demokrater för att bryta politiska dödlägen i kongressen. Det har Obama aldrig gjort. Inte en enda gång, trots att han haft upprepade möjligheter att göra det.


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Barack Obama.

Skärp er!

Alltså, nu börjar jag bli riktigt rejält trött på mina branschkollegor, som det heter när nyhetsbyrån Reuters skriver om konkurrerande företag.

Snälla, söta, rara reportrar som på något sätt bevakar eller kommenterar det amerikanska presidentvalet. Sluta för Guds skull upp med att använda uttrycket "dream ticket" om en tänkt valsedel som består av kombinationen Obama-Clinton.

Det är - och låt mig nu vara extremt tydlig så att jag inte kan missförstås - ingen drömuppställning att placera Obama och Clinton som president respektive vicepresident tillsammans i höstens val. Det är en "nightmare ticket" vi talar om i sådana fall. Alltså inte en "dream ticket". Ok?

Tänk er att Lagerbäck istället för att ta ut Zlatan och Henke i sommarens svenska EM-trupp, skulle ha tagit ut Zlatan och Brolin. Är ni med så långt?

Bra. Då kommer kuggfrågan. Vilken svensk fotbollsreporter eller sportkrönikör skulle ha kallat den laguttagningen för ett drömlag?

Ingen? Just det. Rätt svar.

Varför skulle de inte ha gjort det då? Jo, för att de kan sitt ämne och de spelare de bevakar. Så enkelt är det.

En svensk journalist - och tidigare kollega till mig när jag arbetade på TT - som har fattat det här är Gunilla Kinn, som självklart bor i USA, och då New York närmare bestämt. Läs hennes resonemang kring möjliga vp-kandidater till Obama. Läs sedan följande tankeväckande rapport från ett Clinton-möte i New York häromdagen så förstår ni varför;

1. Man måste ha reportar på plats på marken där det händer, för att kunna hitta de intressanta underströmmarna och signalerna från fotfolket på marken som annars inte går fram.

2. Det aldrig - säger aldrig - går att ersätta utrikeskorrar på plats med utrikesredaktörer som sitter på hemmaredaktionen och läser nyhetsbyråtelegram dagarna i ända, eller ännu värre, låter en tjänstgörande nattreporter skriva om saker som han eller hon inte har den blekaste aning om.

Om jag vore Helin på Aftonbladet skulle jag skämmas för att ha släppt igenom följande skräp till mina läsare. Pinsamt är bara förnamnet.

(Ja, jag vet. Bjurman jobbar i USA, och det enda rimliga skäl jag kan hitta till att han skrev som han gjorde är att han antingen a) inte kan någonting alls om det demokratiska primärvalet eller b) hade varit ute och hinkat en ansenlig mängd bira innan han randade. Jag tror på alternativ b.)

Men inte nog med det. Till råga på allt sitter Per Ahlin och skriver drapor på DN:s ledarsida om att: "Det är som vicepresidentkandidat han [John Edwards] kan tillföra Obamas kampanj något som den inte har."

Söte Jesus. Per Ahlin har uppenbarligen inte en susning om vilka avgöranden och bedömningar det är som styr Obamas val av vicepresidentkandidat. Han tror alltså på fullt allvar att en kille som inte ens kunde vinna sin egen delstat 2004 som vicepresidentkandidat åt Kerry, skulle vara ett tänkbart namn att sätta upp vid sidan av Obama. Ett namn, som till råga på allt lyckas med bedriften att ställa sig till vänster om Obama i det demokratiska partiet, vilket är en prestation mot bakgrund av att Obama är den demokratiska senator som är mest liberal i hela senaten, enligt genomgångar av hans röstprotokoll.


Andra skriver intressant om presidentvalet, mediekritik, utrikeskorrespondenter.

And we who belived so much in Hillary

För ett år sedan trodde de flesta (fast det fanns åtminstone ett undantag) att Hillary Clinton var given som demokraternas presidentkandidat.

Vid den tiden fanns det en rad kreativa hemmapulare som började göra riktigt bra användargenererat material som stöttade Clintons kandidatur. Här är två exempel hämtade från YouTube, så klart:

Taking back the White House. (Tack Patrik).

Simply the Best. (Ett tips. Missa inte att läsa den först skrivna tittarkommentaren i fältet för kommentarer under videon.)

Och naturligtvis finns det en lysande färsk kommentar till Hillarys förlust. Hillarys downfall. (Jag har fortfarande inte slutat skratta. Det här måste vara den roligaste videosnutten hittills på tuben som handlar om presidentvalet.)

Jag fortsätter att leta efter bra exempel på användargenererat politiskt material med anknytning till USA-valet. Om ni har hittat egna favoriter och guldkorn på Youtube eller i en blogg eller någon annanstans på webben får ni gärna tipsa mig om dem, så ska jag se till att lägga upp dem i en lista här på bloggen.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, användargenererad reklam.

Hårda grabbar håller torgmöte

Via Gudmundson - på senare tid mest känd för att han blev grymt förvånad över att det inte finns schyssta internetfik i varje gatuhörn i Havanna - hittar jag följande sköna dokumentära klipp från ett delvis bilburet politiskt torgmöte i England.

Ps. Jordbruksminister Eskil Erlandsson får väl efter följande inlägg från riksdagens talarstol också kallas en hård grabb. Jens Orback - ni vet han som hade en faster som bodde ihop med en häst någonstans i Kanada - har definitivt mött sin överman. Men som centerpartist och bonde får väl Erlandsson antas veta vad han talar om. Ds.

Andra skriver intressant om politiska tal, hårda grabbar, kolportörer.

Bill O`Reilly - kung på dansgolvet

Yooo! (som de säger på MTV). Bill O´Reilly återfinns snart på ett dansgolv nära dig.


Andra skriver om Bill O´Reilly.

Let´s gatecrash the republican party

Woho, vilka partyn de båda partikonventen kommer bli i höst! Och då tänker jag inte på kröningen av Obama och McCain, utan om de käcka aktivister som redan nu planerar att lattja lite med de annars så riggade, toppstyrda och välplanerade showerna som de amerikanska partikonventen är.

Jag har tidigare skrivit om hippiegänget som vill återuppleva 68 i samband med demokraternas konvent i Denver i slutet på augusti.

Och nu ser jag att högerns hippiegäng - som återfinns bland republikanen/libertarianen/marsianen Ron Pauls anhängare - planerar att göra revolt de med, under republikanernas partikonvent i Minnesota i början på september.

Det bådar gott, om ni frågar mig. I alla fall för manusförfattarna till The Daily Show, Saturday Night Live, Jay Lenos och David Lettermans program.


Andra skriver intressant om presidentvalet, republikanerna, demokraterna.

McCains ålder ger honom huvudvärk

Sorry, herrar Ingerö och Erixon. Jag vet att ni hävdar att John McCains ålder (född 29 augusti 1936) inte spelar någon roll i höstens amerikanska presidentval. Jag hävdar motsatsen. Och med risk att göra PRO och Pensionärspartiet och Svenska Bouleförbundets samtliga medlemmar upprörda, tänker jag fortsätta hävda att åldern (McCains alltså, inte hans morsas) kommer vara en fråga som kommer ge honom problem.

Det finns en underbar blogg som i god journalistisk anda undersöker vad som är äldst här i världen, McCain eller till exempel nylonstrumpbyxor, shoppingvagnar, nachos, senator Thad Cochran (republikan från Mississippi), LSD och Golden Gate-bron, för att nu ta några exempel ur högen.

Om ni undrar vad svaret på ovanstående frågor är, ta en titt här.

Missa sen inte följande musikvideo på samma tema.


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, PRO.

McCains lobbyister ger honom huvudvärk

John McCains stab av medarbetare är fylld med folk som har en bakgrund i lobby- och pr-svängen på K-street i Washington.

(K-street är ett vedertaget begrepp i politikerlingon i USA. Det är den gata i Washington som rymmer ett flertal huvudkontor för stora pr-byråer och advokatbyråer samt tankesmedjor, som alla på ett eller annat sätt arbetar med att lobba mot Washingtons politiker och beslutsfattare. Ordet K-street kan alltså användas på ungefär samma sätt som vi i Sverige använder ordet Stureplan, för att beskriva det flashiga och hippa nöjeslivet på de heta nattklubbarna i Stockholm).

Det böjar nu ge honom en del huvudvärk, eftersom flera av hans medarbetare har tidigare kunder som inte är direkt pk, om man så säger. Han har tidigare tvingats sparka två medarbetare som har lobbat åt Burmas militärjunta, vilket jag har skrivit om här.

Men det är inte slut med det. Nu har det startats en kampanjsajt kallad Fire the lobbyists!, vars namn talar för sig själv.

Högst upp på de demokratiska hit-männens lista över vilka kampanjmedarbetare till McCain som de vill nita och fula ut står Charlie Black, Thomas Loeffler och Peter Madigan.

En intressant interaktiv nätverksgraf över McCains lobbyistkopplingar (bilden nedan) har plockats fram av demokratiska aktivister. Mer information finns också här.




Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, lobbyister.

Edwards stöttar Obama

Så kom då det besked som så många har spekulerat i de senaste dagarna. Den tidigare demokratiska presidentkandidaten John Edwards stöttar officiellt Barack Obamas kandidatur.

Talet som Edwards höll när han anslut sig till Obamas lag går att läsa här. En analys av vad det kan betyde för Obamas kampanj går att läsa här.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, John Edwards.

Klassiska politiska reklamfilmer

(Uppdaterad 080519 kl. 19.20)
Nedan följer en lista över sevärda politiska reklamfilmer - samt andra filmer värda att uppmärksamma - som på ett eller annat sätt har skrivit in sig i de politiska kampanjernas Hall of Fame. Klicka på respektive länknamn för att se filmen.

Presidentvalet 1952, Eisenhower, I like Ike.

1960, Nixon vs Kennedy, tv-debatt. Det presidentvalet kom sedan att kallas det första tv-valet i USA, framförallt på grund av Nixons erbarmeliga insats i just den här tv-debatten.

1968, Johnson, Daisy Girl.

1972, Nixon, Nixon Now.

1984, Mondale, demokratiska primärvalet, originalet till demokraternas phone ad-annonser 2008.

1984 Reagan, Morning in America.

1984, Reagan, The Bear. (Se samma tema i 3 a m phone ad nedan).

1988, Bush, Boston Harbor.

1988, Bush, Willie Horton.

1988, Bush, Revolving doors (Horton del 2).

1988, Bush, Commander in Chief.

2004, anti-Kerry, Swift boat veterans for truth.

2008, Obama Girl, externt producerad musikvideo .

2008, Yes We Can, externt producerad musikvideo av musikern Will.I.Am. Läs också Per Gudmundsons analys av videon.

2008, anti-Obama, Chicago state senator 2001. (Producerad av i princip samma team som gjorde Willie Horton-filmen åt Bush den äldre 1988).

2008, Clinton, 3 a m phone ad.

2008, Obama, svar på 3 a m phone ad.

2008, Obama, svar nr 2 på 3 a m phone ad.

2008, nyhetsinslag i tv, bakgrunden till svar nr 2.

1985, socialdemokraterna, egoismen (producerad av Roy Andersson, den bästa svenska valfilm som gjorts).

2006, SSU:s kampanjfilm Romeo och Julia riktad till framförallt förstagångsväljare. Finns även i en längre version.

2007, Mona Sahlin fifflar, användargenererad svensk film.

2007, Pro Mona Sahlin, användargenererad svensk film. (Svar på Sahlin fifflar).

Socialdemokraternas egen community på YouTube.

The living room candidate. Internetbibliotek med ett stort urval av amerikanska presidentvalsreklamfilmer från 1950-talet och framåt. Bra sökfunktion.



Andra skriver intressant om presidentvalet, politisk reklamfilm.

Men hur smart är det här, på en skala?

Alltså, allvarligt talat. Exakt hur smart är/var den handplockade numera före detta republikanska konventsgeneralen Doug Goodyear som nyligen fick sparken för att han vid sidan av sitt jobb som högsta bas för konventet som ska kröna John McCain i början på september, passat på att lobba lite för den burmesiska militärjuntans räkning i USA, i syfte att bättra på dess något solkiga image?

Ok. Det hände förvisso för några år sedan, men trodde Goodyear på fullt allvar att ingen grävande reporter eller demokratisk opposition research-konsult skulle nosa upp att den republikanskt dominerade pr-firman DCI Group som han är vd på uppbar retainer (fast månadsarvode) på totalt 348.000 dollar från de burmesiska generalerna så sent som 2002.

Och vänta lite, ytterligare en anställd i McCains kampanjorganisation fick just sparken för samma smarta grej.

Mark Penn, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Jag lovar att aldrig mer klanka på svenska särintressens anställda ombudsmän och lobbyister.

Å andra sidan är jag i min roll som i princip ensam företrädare för den svenska så kallade "bombvänstern" mer och mer inne på Dick Erixons linje, att det har blivit dags att ta i med hårdhandskarna mot militärjuntan i Burma. Frågan är bara om vi inte ska be bombplanen ta en liten sväng förbi DCI Groups huvudkontor i Washington först? Vad tycker du, Dick?

Missa inte heller att läsa Peos utmärkta genomgång av lobbyisternas roller i de olika kampanjerna.

Ps. Hillary Clinton vann stort i primärvalet i lilla West Virginia på Östkusten. Who cares? Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Burma.

The show must go on - on the Radio

Amerikansk politisk pratradio (talk radio) är en storindustri. Varje vecka lyssnar i genomsnitt 100 miljoner amerikaner någon gång på en pratradiostation, och det sänds i runda slängar mellan 300 - 400 timmar konservativ pratradio varje vecka.

Från att ha varit en bransch i princip totalt dominerad av konservativa radiopratare, och vid sidan av dem en rad kristna radiostationer, har det på senare år som en motreaktion växt fram en grupp av liberala - eller progressiva som de själva kallar sig - stationer och program. Bland det mest kända på vänsterkanten i etern i USA återfinns radionätverket Air America, som grundades av bland andra komikern, författaren och demokraten Al Franken.

Air America drogs för ett tag sedan in i den inflammerade striden mellan Clinton och Obama, då dess stora stjärna och frontnamn Randi Rhodes, plötsligt avstängdes utan föregående varning, vilket jag har skrivit om här och här.

Randi är tillbaka i luften sedan ett par veckor tillbaka, men på ett annat liberalt nätverk. Den egentliga anledningen till att hon stängdes av från Air America är inte att hon var oförskämd mot Hillary Clinton under ett framträdande på en nattklubb i San Fransisco, utan att hon gått från att vara varm, uttalad Clintonsupporter, över att vara neutral mellan dem båda, till att bli en både vasstungad och skarp Clintonkriter och Obamasupporter. Och Air America har grundats med pengar som kommer från Clintonsidan i det demokratiska partiet.

Det är som svensk politiskt intresserad radiot inga problem att följa de amerikanska pratradiovärdarna live, eftersom de flesta stationer också sänder över nätet. Här kommer en lista på lyssningstips med stationer och tider på vardagar för er som vill följa den politiska debatten i USA på ett sätt som är oefterhärmerligt. Alla tider som anges som sändningstider är svenska tider.

12.00 - 16.00 Don Imus. Sänder morgonshow från New York, är konservativ med ett stort hjärta och mycket humor. Intressanta intervjuer med folk från hela det politiska spektrat samt media. Klicka här och därefter på listen live-knappen.

15.00 - 18.00 Stephanie Miller. Progressiv hysteriskt rolig kvinna som sänder en morgonshow från Los Angeles och dessutom både är före detta ståuppare och dotter till en republikansk vicepresidentkandidat på 1960-talet. Klicka här och därefter på listen live-knappen.

18.00 - 21.00 Rush Limbaugh. Den konservativa kungen av politisk talk radio i USA. Mannen som gjort politisk talk radio till vad den är i dag, och absolut störst mätt till både lyssnarsiffror och politiskt inflytande. Klicka här och därefter på listen live-knappen

18.00 - 20.00 Bill O´Reillys radioprogram "The no spin zone" på Fox News Radio. Alltid förbannad och redo att leverera dagsfärska politiska analyser där han klappar till både demokrater och republikaner som inte sköter sitt jobb. Klicka här och därefter på listen live-knappen.

21.00 - 00.00 Randi Rhodes. Drottningen av progressiv pratradio. Skarpsinnig, smart, rolig och vasstungad på en och samma gång. Om man bara ska lyssna på en person till höger och en till vänster ska man lyssna på Rush Limbaugh till höger och Randi Rhodes till vänster. Klicka här och därefter på listen live-knappen

Och om du gillar vad du hör, kommer du säkert gilla vad du ser, om du tittar på den här sevärda filmen av Oliver Stone.

Ps. Missa inte att titta på Amnestys OS-kampanj. Som Martin Jönsson på SvD frågar sig, hur länge kommer Coca-Cola tycka att det gynnar deras varumärke att förknippas med förtryck som detta? Ds.



Andra skriver intressant om presidentvalet, talk radio, pratradio.

Offtopic: Federley får mig att skämmas!

"Jag bad också församlingen om ursäkt och sa att jag skäms att det ska behöva säkerhetskontroller när judar samlas och när vi vill fira Israel 60 år.

På vägen från Synagogan tillbaka till Berns för festen fick vi gå bakvägen av säkerhetsskäl. Två demonstrationer var igång mot Israel var av en var mer våldsam.

Judiska församlingen lägger halva sin budget på säkerhet. Det borde vara statens uppgift att skydda sina medborgare och inte församlingars. Utöver polisen och den judiska säkerhetsstyrkan så var det gott om säkerhetspolis. De flesta judar har blivit så avtrubbade inför detta att de inte ens tänker på det längre."

Saxat från riksdagsledamoten Fredrick Federleys blogg där han rapporterar om firandet av staten Israels 60-årsdag i Stockholm.

Och varför skäms jag då över detta faktum? Jo, för att jag under mina drygt tio år som yrkesverksam journalist på en rad olika redaktioner aldrig begripit att det är så här jävligt ställt i Stockholm av idag. Och att jag självklart borde ha uppmärksammat detta och skrivit om det i någon artikel, någonstans. Som journalist väljar man inte bara vad man skriver om, man väljer dessutom vad man inte skriver om.


Andra skriver intressant om Israel, Judiska församligen, Fredrick Federley.

All time low, mr President

"Botten är nådd, botten är också passerad", fastslog en gång den före detta finansministern Ann Wibble i riksdagens talarstol i en debatt med Göran Persson i början på 1990-talet.

Den meningen passar bra in som beskrivning på president George W Bushs opinionssiffror, visar en färsk undersökning av tv-bolaget ABC och Gallup.

Enligt den anser 82 procent av amerikanerna att utvecklingen i USA går åt fel håll. Det är en ökning med tio procentenheter jämfört med fjolårets undersökning. 66 procent av befolkningen anser också att Bush missköter sitt jobb, medan 31 procent anser att han för närvarande gör ett bra jobb (approval rating).

Sedan opininsinstitutet Gallup år 1934 började mäta förtroendet för hur presidenten sköter jobbet har endast tre presidenter noterat lägre siffror: Jimmy Carter med 28 procent i juli 1979, Richard Nixon med 24 procent i juli och augusti 1974 och Harry Truman som noterade 22 procent i februari 1952.

Mätningen visar också att det har gått 40 månader sedan en majoritet av amerikanerna senast ansåg att han gjorde ett bra jobb, vilket innebär att han slår Trumans rekord på 38 månader mellan 1949 - 1952. Trumas rekordlånga negativa serie kunde på samma sätt då som nu förklaras av en kombination av en nedåtgående ekonomi och ett krig (Koreakriget).

Hur negativt inställda folk är till hur den amerikanska ekonomin utvecklas visas också av att det så kallade consumer confidence-indexet närmar sig bottennivåerna kring 1992, året då konsumentförtroendet noterade sin hittills lägsta nivå sedan det började mätas i dessa undersökningar.

Allt detta visar vilken uppförsbacke republikanerna har att övervinna om de vill behålla makten i vita huset i höst, och förhindra att demokraterna dessutom stabiliserar sin maktställlning i kongressens båda kammare.

Det går nämligen att se ett presidentval i USA som två slags val. Antingen ett val mellan personer och deras respektive karaktär; alternativt som en folkomröstning om tillståndet i nationen (går USA åt rätt eller fel håll).

Erfarenhetsmässigt visar historien att medierna och de politiska kommentatorerna tenderar att behandla presidentvalet som om det enbart är ett val av person och ett val mellan de båda kandidaternas respektive karaktär och personliga egenskaper, medan genomsnittsamerikanen som står vid valurnan i mycket större utsträckning ser det som en folkomröstning om tillståndet i nationen, påpekade den flerfaldigt prisbelönta och mycket erfarna norskättade politiska reportern Tom Oliphant på dagstidningen The Boston Globe för mig när jag träffade honom i Stockholm inför förra presidentvalet 2004.

Själv har han bevakat varje presidentval i USA sedan 1968 och sade bland annat:

- De [politiska reportrarna] sitter själva på första parkett och blir lätt involverade i det dagliga politiska spelet. De ägnar sig alltför mycket åt att kommentera det senaste taktiska utspelet från kandidaterna och alltför litet åt att prata med vanliga väljare.

Om jag får ge läsarna av den här bloggen ett råd att tänka på i höst när mediebevakningen av presidentvalet skruvas upp bra många varv till, så är det att tänka på detta: Det är inte det politiska spelet som avgör, utan det är hur USA som land och dess ekonomi mår, som till syvende och sist avgör vem av Obama och McCain som blir USA:s nästa president.

Och det är därför som jag personligen är övertygad om att Obama kommer vinna mot McCain i november.


Andra skriver intressant om presidentvalet, George Bush.

Därför älskar jag Bill O´Reilly

(Uppdaterad 080513 kl 09:57)
Missa inte tv- och radioprofilen Bill O´Reilly på Fox News senaste utbrott.
----
Som en uppmärksam läsare påpekar för mig är inte det här O´Reillys senaste utbrott. Inslaget är hämtat från programmet Inside Edition som sändes någon gång på 1990-talet och som han var ankare för. Det har alltså kommit många fler utbrott sedan dess.
----
Läs mer om Bill O´Reilly på Realtid. Missa inte heller att läsa om hur O´Reillys Sverigebild ser ut.

Bill O´Reilly är en av de mest kända så kallade "punditsen" (politisk kommentator eller proffstyckare) i amerikanskt tv. Han sänder ett en timme långt program på tv-kanalen Fox News varje vardag. Men han sänder utöver det också två timmar politisk pratradio i Fox News radiokanal varje vardag mellan klockan 18.00 - 20.00 svensk tid, lördagar tre timmar mellan 18.00 - 21.00 svensk tid samt söndagar mellan klockan 20.00 - 23.00 svensk tid. Radioprogrammen går utmärkt att lyssna på i direktsändning över nätet.

Klicka här, varefter du klickar på knappen listen live uppe till vänster på sidan.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Bill O´Reilly, Fox News.

Södertäljes kritik av regeringens flyktingpolitik

Den kritik av regeringens flyktingpolitik som den samlade kommunstyrelsen i Södertälje står bakom - inklusive de borgerliga partierna och då även folkpartiet - och som har retat upp den folkpartistiska integrationsministern Nyamko Sabuni rejält, sammanfattar Anders Lago på följande sätt:

- Om ledamöterna i kongressen förstår, och barnen i Ronna förstår, så borde även regeringen inse att vi inte kan fortsätta så här. Dagens system fungerar inte. Lagstiftningen måste förändras så att vi får en bättre spridning av flyktingarna, säger Anders Lago till informationsbladet Ditt Södertälje.


Han syftar främst på den så kallade EBO-lagstiftningen (eget boende) som i princip innebär att flyktingar får slå sig ned var de vill utan möjlighet för kommunerna att säga nej. Det har i Södertäljes fall lett till en massiv inflyttning av irakier, som naturligtvis mer än gärna söker sig till den ort där de redan har släkt, anhöriga och vänner på plats.


Andra skriver intressant om Nyamko Sabuni, Anders Lago, Södertälje.

Sabuni attackerar Lago och anklagar honom för att vara lat

Att Södertäljes kommunalråd Anders Lago har gjort ett lyckat framträdande i USA:s kongress har väl inte undgått någon läsare av denna blogg.

Södertälje kommuns lobbykampanj riktad mot regeringen i syfte att få den att ändra flyktingpolitiken och sättet som Sverige tar emot flyktingar på, har uppenbarligen trampat på några ömma tår i regeringskansliet. På något annat sätt går det inte att tolka integrationsminister Nyamko Sabunis generalangrepp på Anders Lago som hon framförde i förra veckan i en paneldiskussion anordnad av tidskriften Neo.

Då sade hon följande enligt Neos reporter Peter Wennblad:

"Vi har ett kommunalråd i Södertälje vars enda uppgift just nu är att gå ut i medierna och tala om hur dåligt det fungerar där och att regeringen måste ta sitt ansvar. (...) Det finns kommunalt självstyre, med resurser och möjligheter att göra saker, som inte har något med regeringen att göra. Men man väljer att spegla det på olika sätt beroende på vilket ansvar man själv vill ta."

Med tanke på att Södertälje kommun (83.000 invånare) tagit emot fler krigsflyktingar från Irak sedan Irakkrigets utbrott än vad hela USA och Kanada gjort tillsammans, och Södertälje samma vecka som hon angrep Lago av tidningen Fokus rankats som Sveriges tredje bästa kommun vad avser integration, så har i alla fall jag lite svårt att förstå exakt vad mer Södertälje borde göra enligt integrationsministerns syn.

Fast det är klart. Det är inte så lätt alla gånger för en enskild liten bloggare att förstå de alltid lika klartänkta, kloka, genomarbetade och handlingskraftiga förslag som regeringen Reinfeldt lägger på riksdagens bord. I synnerhet inte med tanke på vilken enorm mängd propositioner som integrationsminister Sabuni presenterat sedan hon tillträdde på posten.


Andra skriver intressant om Anders Lago, Södertälje, Nyamko Sabuni.

Det här skulle aldrig republikanerna komma undan med

Klyftan mellan Clintonlägret och Obamaanhängarna fördjupas för varje dag som går. Det senaste exemplet på hur pass hårda angreppen från Clintonsidan är, kommer från CNN:s politiska kommentator, demokratiska strateg och Clintonsupporter Paul Begala.

I ett inslag i CNN i tisdags kväll levererade Begala en analys som har blivit vida omtalad och citerad av politiska kommentatorer över hela fältet. Begala förklarade att det vore ett stort misstag av demokraterna att utse Obama till presidentkandidat eftersom han inte kan vinna i höst, på grund av att hans väljarbas bygger på alltför snäva grupper.

Han anklagade i princip Obamas läger rakt ut för att inte bry sig om vita väljare:

”Om det finns ett nytt demokratiskt parti som på något sätt inte behöver eller vill ha vita arbetarklassväljare och latinos, räkna inte med mig”, sade Begala.

Sedan kom klassikern:

”Vi kan inte vinna med eggheads and African Americans (alltså intellektuella och svarta)”, vilket han poängterade var den förlorande koalitionen bakom demokraten Dukakis misslyckade kampanj 1988.

I torsdags följde Hillary Clinton själv upp argumentationen genom att i en intervju i den rikstäckande dagstidningen USA Today säga:

”Jag har en mycket bredare bas att bygga en vinnande koalition på.” Som stöd för sin argumentation citerade hon en artikel från nyhetsbyrån AP som enligt henne: ”visade hur Obamas stöd bland arbetande, hårt arbetande amerikaner, vita amerikaner, minskar på nytt, och hur vita i båda delstaterna som inte hade genomgått en collegeutbildning stöttar mig.”

Begalas soundbite om eggheads och afroamerikaner och Clintons argument har fått den republikanska krönikören och före detta talskrivaren Peggy Noonan att i en krönika i Wall Street Journal göra följande kommentar:

Vita amerikaner? Hårt arbetande vita amerikaner? ”Inte ens Richard Nixon sade vita”, kommenterade en Obamasupporter, ”inte ens i den strategin som användes för att vinna sydstaterna åt honom”.

Om John McCain skulle säga: ”Jag har de vita rösterna, baby!”, skulle hans kandidatur vara slut. Och de som allra mest högljutt skulle protestera mot honom är det gamla demokratiska partiet.
Att spela ut raskortet på det sättet som Mrs Clinton gjort, att poängtera och underblåsa en känsla av att vi är djupt splittrade som nation, att göra dina argument så hårt brutala så att vad de egentligen säger är: ”den svarta killen kan inte vinna, men det kan den vita tjejen göra”, är – tja så vulgärt, så cyniskt och så kallt att återigen får en Clinton oss att stänga av tv:n när barnen går förbi.

”Hon har öppnat helvetets portar”, sade en långvarig partihöjdare till mig. ”Vad hon säger är: han är inte en av oss.”


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.