Som normal svensk mediekonsument är det lätt att tro att höstens amerikanska presidentval redan är avgjort. Hillary Clinton vinner det demokratiska primärvalet och kommer sedan lika självklart vinna valet i november. Klappat och klart. Eller?
Att Hillary Clinton är favorit råder ingen tvekan om. (I alla fall om man följer den något obalanserade USA-bevakningen i svensk press). Hon har det tunga demokratiska partietablissemanget bakom sig, och har av amerikansk media sedan länge getts favoritstämpeln. Därför kom Barack Obamas seger i Iowa som en välgörande injektion. Den visar att racet långtifrån är över. Att sedan Hillary Clinton kontrade med en knapp seger i New Hampshire några dagar senare gör det hela ännu mer spännande och öppet.
Varför antas då Clinton självklart vinna presidentvalet? Jo, för att det finns ett stort missnöje med hur Bush sköter presidentjobbet. För närvarande har Bush rekordlåga förtroendesiffror för hur väl han anses sköta presidentskapet. De är nästan nere på samma låga nivå som Nixon hade strax innan han tvingades avgå. Och vicepresidenten Cheneys förtroende bland amerikanerna är nere på en ensiffrig nivå. Därför kommer demokraterna självklart vinna. Så lyder den enkla formeln. Men skrapar man på ytan i den amerikanska valmanskåren visar det sig att det långtifrån är så enkelt.
Samma opinionsundersökningar visar nämligen att den demokratiskt kontrollerade kongressen har förtroendesiffror som är ännu lägre än presidentens. De ligger ungefär mitt emellan Bushs och Cheneys popularitet. En kongress av vilken Hillary Clinton är en framträdande ledamot.
Det görs naturligtvis också opinonsundersökningar om vem som kan komma att vinna valet i november. Och när Hillary Clinton ställs mot den troliga republikanska kandidaten Rudy Giuliani har ett flertal undersökningar visat att Giuliani går segrande ur den kampen.
När väljarna får frågan om vad som är viktigt för dem i årets val toppar frågan om tillståndet i ekonomin tillsammans med vikten av förändring - "change". Ungefär 70 procent av väljarna svarar att de vill ha förändring. Och den kandidaten som mer än någon annan har mutat in förändringen som sin är demokraten Barack Obama, inte Hillary Clinton. Tvärtom så visar Clintons agerande under årets valkampanj att namnet Clinton stod för någonting nytt på 1990-talet, men inte i slutet av 00-talet. Under hennes tacktal i Iowa var scenen full med tunga Clintonsupportrar som varit med sedan maken Bill Clintons presidentskap under nittiotalet, däribland Bill Clinton själv och hans utrikesminister Madeleine Albright och den pensionerade generalen Wesley Clark. Deras närvaro, tillsammans med Hillary Clintons tal om att "En Clinton fick städa upp efter en Bush på nittotalet, och nu får en annan Clinton städa upp efter en annan Bush en gång till", var symbolisk, eftersom den visar att Hillary Clinton letar efter förändring 20 år tillbaka i tiden, istället för söka den i 2010-talets USA.
Men det kanske som ser ut som det största hindret för att Hillary Clinton skulle vinna ett presidentval är hennes höga negativa opinionssiffror i valmanskåren. När väljarna får frågan om vem de absolut inte kan tänka sig att rösta på så får Clinton mycket höga siffor. Betydligt högre än någon annan tung demokrat. Det är också ett faktum att Clinton väcker en så stark aversion bland de republikanska kärntrupperna, att namnet Clinton på valsedeln troligtvis skulle verka kraftigt mobiliserande bland dem. De skulle alltså inte i första hand rösta för den republikanska kandidaten, utan mot Clinton för att förhindra att hon vinner. Hillary Clinton har en för en utomstående bedömare svårförståelig förmåga att få republikanska aktivister att lägga in en hyperaktiv överväxel.
Valundersökningarna efter de två första primärvalen visar också på en annan intressant trend. Hillary Clinton mobiliserar de demokratiska kärntrupperna, medan Barack Obama har ett mycket stort stöd bland de yngre och bland de oberoende (independents) väljarna. Och med tanke på resultaten i de senaste presidentvalen är det knappast de demokratiska kärntrupperna som kan ge demokraterna en seger, utan istället deras förmåga att attrahera marginalväljarna som står mitt emellan de båda partierna. Och det är just det som Obama har visat att han gör.
Opinionsundersökningarna som ställer Clinton mot Giuliani pekar på att det blir ett jämt val i höst. Och då kan även små tuvor bidra till att tippa över lasset åt endera hållet. Det kommer antagligen bli en hård, tuff och ibland smutsig valrörelse från båda sidorna eftersom namnen Bush och Clinton båda väcker starka känslor av antipati i motståndarlägret. Och när det kommer till den smutsiga delen blir det lättare för republikanerna att driva en kampanj med en sexistisk underton mot Clinton, än vad det blir för dem att driva en rasistisk kampanj mot Obama.
Medias roll kan heller aldrig underskattas i en valrörelse. Och Clinton får systematiskt sämre press än Obama. Medan Clinton länge har framställts som en surpuppa och kallhamrad karriärist utan egna känslor, har Obama ända sedan han klev ut på den nationella scenen lyckats få ut en extremt gynnsam mediebild av sig själv. Han och hans kampanj har uppenbarligen tumme med journalister.
Förvisso ska man aldrig räkna ut namnet Clinton i en valkampanj, men hennes namn får ändå en varningsklocka att ringa i bakhuvudet. Det luktar lite franska socialistpartiet och israeliska labour över demokraterna med Hillary Clinton i spetsen. Det vill säga att de är fulla med begåvade och intelligenta akademiker, men urkassa på att vinna val när det väl är skarpt läge.
Kan då alternativet till Clinton - Obama - ge henne en seriös match? Alla gånger skulle jag säga. Efter primärvalet i Iowa har han dragit in i runda slängar en miljon dollar om dagen i stöd till kampanjkassan. Under supertisdagen den 5 februari kommer till exempel 15 av 22 delstater tillåta oberonde väljare att rösta i det demokratiska primärvalet, just den väljargrupp som Obama går starkt i. Och ändå har jag ändå inte med ett ord nämt Obamas abolut största tillgång alla kategorier. Hans fascinerande retorik och förmåga att hålla nästintill osannolikt inspirerande, engagerande och upplyftande tal. Obamas tal är helt enkelt en politikens uppåttjack som saknar motstycke.
10 januari 2008
Hillary Clinton republikanernas stora hopp?
Etiketter: Clinton, Obama, presidentval
Skrivet av Andreas kl 11:25 2 kommentarer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)