Isobel kommer ut

Dagens citat hämtas från Expressens ledarkrönika signerad Isobel Hadley-Kamptz.

"Det är någonstans där det börjar brista. Statens yttersta tvångsmedel, avlyssning av privat kommunikation, gluttande på skickade bilder, total kartläggning av befolkningen används mot något som är mindre allvarligt än snatteri."

Isobel kom alltså ut som pirat i årets EU-val, vilket var en lågoddsare, minst sagt. Därmed slipper jag också dumstruten för den här gången, eftersom jag inte tvingas dementera och be om ursäkt för delar av innehållet i min analys av piratpartiet, som för övrigt också finns publicerad på den mediegranskande sajten Second Opinion.

Andra skriver intressant om EU-valet, piratpartiet.

"Vänstern ser vita män som ett problem"

Sverigevännen Bill O'Reilly på Fox News reder med hjälp av branschkollegan Pat Buchanan ut ett och annat om identitetspolitik (vilket är ett väldigt fult ord ska ni veta) och det förtryck av den vita mannen som har synliggjorts i och med Obamas nominering av Sonia Sotomayor till högsta domstolen i USA.



Och när vi ändå är inne på avdelningen förtryck, vita män och Sotomayor så har radioprataren Rush Limbaugh som vanligt analyserat läget och dragit slutsatsen att latinon Sotomayor från södra Bronx blir högsta domstolens svar på den vita sydstatsgentlemannen David Duke.



Hon verkar allt bra farlig, den där kvinnan. För hon kanske är det som den före detta talmannen i representanthuset Newt Gingrich slår fast i ett lågmält konstaterande; rasist, eller inverterad rasist eller hur det nu var.

Andra skriver intressant om högsta domstolen, Sonia Sotomayor.

Twitterskandal skakar tyska parlamentet

Valresultatet i det nyligen avgjorda tyska presidentvalet läckte ut i förväg innan det offentliggjorts via de officiella kanalerna. Skandalen har i tyska medier döpts till "Twittergate".

Det var de båda tyska parlamentsledamöterna Julia Kloeckner från kristdemokratiska CDU och socialdemokraten Ulrich Kelber som skickade ut varsitt twittermeddelande om valresultatet 15 minuter innan det offentliggjorts att Horst Köhler omvalts som Tysklands president.

Det var under en sluten valsession i den tyska förbundsdagen som en särskild valförsamling återvalde den sittade tyska presidenten för ytterligare en mandatperiod. Efter att valresultatet var klart skickade ledamoten Kelber ut ett twittermeddelande som löd: "Rösträkningen är bekräftad: 613 röster. Köhler är vald".

För kristdemokraten Kloeckner har twittrandet: "Ser på fotboll i lugn och ro. Omröstningen var en succé", i sin tur lett till att hon tvingats be om ursäkt och lämna uppdraget som sekreterare i förbundsdagen.

En grupp åldermän i det tyska parlamentet talar i upprörda termer om det inträffade. CSU-politikern Dorothee Baehr säger till tyska Deutsche Welle att: "Parlamentets värdighet har verkligen skadats. Det hade varit bäst om talmannen hade varit den förste att berätta för alla om valet av vår egen president Horst Köhler, istället för att hela internetmediavärlden fick veta resultatet före oss."

En rimlig gissning får väl sägas vara att de tyska parlamentarikerna ännu inte är riktigt mogna för någonting liknande den svenska Twixdagen.

(Tipstack till Henrik).

Andra skriver intressant om förbundsdagen, twitter.

Extremvänstern kopierar extremhögern?

Dagens citat hämtas från en diskussionstråd på facebook:

"Maybe it's time for a "time for the Left to be as unapologetically extreme as the Right" facebook group?"

Frågan ställd angående den föreslagna HD-domaren Sonia Sotomayor, vars moderata framtoning upprör liberala Obamasupportrar som hade hoppats på en liberal domarutnämning som motvikt mot de fyra konservativa domare som redan sitter i USA:s högsta domstol.

Om Sotomayor godkänns av kongressen, vilket allt tyder på, kommer HD bestå av fyra uttalat konservativa, två uttalat liberala samt tre moderata domare. I och med utnämningen av henne tappar alltså den liberala flygeln i högsta domstolen i inflytande från tre till två ledamöter.

Andra skriver intressant om högsta domstolen, Sonia Sotomayor.

Nedläggningen av konsulaten i Los Angeles och New York

Ur Olle Wästbergs alltid läsvärda nyhetsbrev saxas nedanstående text:

Jag har fått mängder av förvånade och upprörda mail sedan jag i förra nyhetsbrevet skrev om regeringens beslut att lägga ner de svenska generalkonsulaten i New York och Los Angeles.

Som vanligt kommer opinionen för sent. UD:s ekonomiska problem är ett arv från tidigare gigantisk misskötsel, men prioriteringarna i nedskärningarna får dagens ansvariga ta på sig.

Det går att förutspå ganska betydande problem som effekt av nedläggningen. Rent praktiskt för svenska medborgare: Den som råkar illa ut i New York får söka stöd i Washington. Den svenska familj som bor på amerikanska västkusten och får barn måste personligen inställa sig (sådana är Schengenreglerna) i Washington för att få ett pass som gör att de kan resa ut ur USA med barnet. Ca 15.000 konsulära ärenden per år har tidigare skötts i New York och Los Angeles. Som vanligt är det bortfall av konsulär service som kommer att ge mest rubriker.

Att det inte hålls investerarseminarier, nätverksträffar, modeshower, konstutställningar eller teaterföreställningar och att Sverige inte får publicitet märks kanske mindre – men påverkar långsiktigt bilden av Sverige och kunskaperna om Sverige.

Det svenska generalkonsulatet i New York öppnades 1834 och den förste generalkonsuln hette Severin Lorich. Det är en 175-årig närvaro som upphör.

Olle Wästberg är generaldirektör på Svenska Institutet och före detta svensk generalkonsul i New York. En post han innehade i drygt fem år, bland annat under terrorattacken den 11 september 2001. Påpekas bör att hans nyhetsbrev skrivs på fritiden och alltså inte i hans roll som generaldirektör. I mitt förra inlägg om konsulatet i New york tipsade jag om en artikel om nedläggningen i New York Times. Då missade jag att länka till kvällstidningen New York Post som också skrivit om konsulatet.

Andra skriver intressant om generalkonsulatet, UD.

Veckan då Piratpartiet blev vuxet

(Uppdaterad 090530 kl 11:24)

"I går var jag förresten och röstade. Mer information kommer tyvärr inte förrän på lördag."

Det var när jag läste ovanstående twitterinlägg någon gång vid lunchtid igår tisdag som jag fick samma känsla i maggropen som under en kväll i samband med fjolårets amerikanska primärval. Vändpunkten har passerats. Det är klart, skrev jag då. Och det skriver jag alltså igen. Vändpunkten har passerats. Det är klart.

Men den här gången handlar det inte om demokraternas inre liv och presidentvalet i USA, utan om nätets inre liv och EU-valet i Sverige.

Då blev jag tidigt övertygd om att demokraternas primärval var avgjort till Obamas fördel, fast inga etablerade journalister ville eller vågade skriva samma sak trots att de rimligtvis kunde göra samma enkla analys. Men så blir det när politiska journalister sitter fast i spelet och väljer att skildra politiken som en hästkapplöppning istället för att lyssna på underströmmarna vid sidan om löpsedlarna och den senaste nyhetssändningen.

Den här gången handlar det om en annan smart uppstickare, piratpartiet, som lyckats artikulera en känsla och spela på en underström på samma sätt som uppstickaren Barack Obama gjorde efter att han hållit det historiska red state-blue state-talet på demokraternas partikonvent 2004.

Piratpartiet är från och med den här veckan ett vuxet - om än halvanarkistiskt och smått kaotiskt organiserat - parti som tar plats i EU-parlamentet efter valet den sjunde juni. Frågan är inte längre om det tar plats i Bryssel och Strasbourg utan med hur många mandat det gör det - ett eller två?

Det är tre från varandra isolerade men ändå likartade händelser som övertygat mig. De stavas Isobel Hadley-Kamptz och Henrik Alexandersson och Lars Gustafsson. Hax skrev i två olika blogginlägg att han bytt sida till piratpartiet. Isobel skrev ett twittermeddelande som sannolikt innebär att hon röstat på piratpartiet och förklarar varför i sin krönika på Expressens ledarsida på lördag. Och sist, men definitivt inte minst, har författaren Lars Gustafsson också valt att komma ut som piratpartist.

Varför är då dessa tre röster viktiga i det vildvuxna tjattret på nätet? Tillsammans visar de att piratpartiet har tagit steget från att vara en sentida grabbig avläggare till ABC80-klubben, vars medlemmar ser rätten att lyssna på musik och titta på film utan att behöva göra rätt för sig som den viktigaste politiska frågan av dem alla, till att bli en seriös politisk kraft som attraherar etablerade debattörer, kulturskribenter och författare i den tyngre divisionen.

Nu talar vi alltså inte längre om ett gäng hetlevrade datornördar, utan om politiskt begåvade, medvetna och erfarna personer som alla dras till piratpartiet från rakt motsatt håll - det politiska och ideologiska. För dem handlar det som partiledaren Rick Falkvinge förklarat i Aftonbladet inte om musikaliska gratisluncher utan om en djup övertygelse om att grundläggande demokratiska värden står på spel i kampen om friheten på nätet, och att det endast är det unga piratpartiet som (hittills) förmått artikulera denna kamp i politiska termer.

Därmed flyttas också piratpartiets kamp in från chattarna och bloggosfären till de kulturella och politiska salongerna på kultur- och ledarsidorna i de traditionella medierna. Partiet har ideologer som Oscar Swartz, organisatörer som Rick Falkvinge och förstanamnet på valsedelen Christian Engström samt etablerade opinonsbildare som Henrik Alexandersson, Isobel H-K och Lars Gustafsson på sin sida.

Den nödvändiga treenigheten är på plats. Piratpartiet har blivit vuxet.

Ps. Om jag nu har fel, och Isobel inte har röstat på piratpartiet och inte heller skriver om detta på Expressens ledarsida på lördag ber jag redan nu om ursäkt, och ber följdaktligen att få dementera delar av ovanstående inlägg. Ds.

Pps. Isobel kom som väntat ut i krönikan, och därmed slipper jag be om ursäkt. Tack Isobel. Dds.

Andra skriver intressant om EU-valet, piratpartiet, Lars Gustafsson.

USA:s högsta domstol når nya höjder

(uppdaterad 090527 kl 00:18)

För nog måste väl det vara betydelsen av att president Obama har valt att nominera Sonia Sotomayor till Scotus (Supreme court of the united states). Om hon godkänns av kongressen blir hon den första domaren med latinsk bakgrund i USA:s högsta domstol och den tredje kvinnan genom tiderna i den politiskt mycket mäktiga domstolen.

En intressant fråga som republikaner, vapenlobbyn NRA och andra konservativa påtryckargrupper säkerligen kommer jaga Sotomayor med är hennes syn på folks rätt att bära vapen. Hon anser inte nödvändigtvis att det andra tillägget till konstitutionen som reglerar folks rätt att äga och bära vapen gäller individer. En annan form av kritik som kommer riktas mot henne baseras på vad hon en gång sagt om juridisk aktivism framför en rullande kamera.

I och med den historiska utnämningen av den första latinska domaren i HD har Barack Obama ytterligare stärkt sina aktier hos den stora latinska minoriteten i USA. En grupp som republikanska strateger har pekat ut som en grupp som republikanerna måste återerövra stöd hos, om de inte ska förpassas till ett permanent politiskt utanförskap.

Det är också lätt att dra paralleller mellan Obamas egen valseger och hans utnämning av Sotomayor. Den sänder ett budskap om att den amerikanska drömmen lever, och att det i USA är möjligt för vem som helst som kommer från en enkel bakgrund att nå hur långt som helst. Eller som Barack Obama själv beskrev det under presskonferensen: "No dream is beyond our reach in the United States".

Uppdatering:
När jag läser TT:s text om utnämningen inser jag plötsligt att jag vinklat ovanstående text helt fel. Jag borde naturligtvis ha vinklat den på det sensationella faktum att en jurist i USA råkar ha diabetes, typ 1, till råga på allt.

Andra skriver intressant om högsta domstolen, Sonia Sotomayor.

Dream Ticket

Obamas fria fall

Vi går alla i gång på olika saker här i världen. Och en av de saker som triggar igång den ambitiösa bloggaren Dick Erixon (med bakgrund i centern) mer än något annat är kriget mot terrorismen och neokonservativa amerikanska hökar uppfödda på fler John Wayne-filmer i modersmjölken än vad som är hälsosamt.

Efter att ha plöjt x antal politiska helgkolumner i amerikansk press som alla berörde torsdagens drabbning mellan president Obama och före detta vicepresidenten Cheney om synen på de moraliskt kulturella höjdpunkter i USA:s samtidshistoria som kallas Guantanamo och skendränkning, levererade Dick Erixon följande stringenta analys:

"För första gången sedan valsegern i november förra året är Barack Obama på defensiven och tappar stöd på alla håll och kanter. Det är närmast fritt fall."

En intressant slutsats. Låt oss därför titta lite närmare på siffrorna för att se hur det ser ut i den amerikanska opinionen där detta "fria fall" självklart manifesteras på ett tydligt sätt.



Andra skriver intressant om Barack Obama, Dick Cheney.

Alla dessa libertarianer - vad gör de hela dagarna?

Dagens citat kommer från Offentliga Affärers favorit i den svensk-amerikanska bloggvärlden - Martin Gelin.

"Kanske är det bara så att libertarianer är oproportionerligt högljudda på nätet (alla som skrivit en rad om amerikansk politik i en svensk dagstidning är förmodligen medvetna om antalet svenska Ayn Rand-fanatiker och deras förmåga att skriva väldigt långa e-mail)."

Nu vet vi alltså vad de gör hela dagarna. Och det är som jag har misstänkt hela tiden. Det kan inte vara lämpligt att läsa alltför mycket Rand, för då slutar det kanske med att man blir skribent här eller till och med ordförande i ett utskott där. Ingetdera verkar särskilt nyttigt.

Andra skriver intressant om Ayn Rand.