Paul Krugman* om Sverige: Ser man på, den svenska modellen fungerar

Framtill nyligen, när folk frågade mig om vilket slags samhälle jag helst vill se hade jag ett standardsvar: “Sverige sommaren 1980”.

Varför Sverige? För att jag är en blöthjärtad liberal, och Sverige har traditionellt varit exemplet på vad som kallas för den tredje vägen, en marknadsekonomi vars hårda kanter slipas av tack vare generösa välfärdssystem.
Varför sommaren? Därför att Stockholm, som oomtvistat är världens vackraste stad en solig dag i juni, har väldigt lite dagsljus under vintern.
Varför 1980? Därför att den svenska modellen började falla sönder under början av 1990-talet. Den en gång så framgångsrika modellstaten hade ådragit sig eurosclerosis, med sjunkande tillväxt och en arbetslöshet på över åtta procent. Och den svenska välfärdsstaten såg ut att bli bankrutt: 1993 nådde budgetunderskottet den absurda nivån tolv procent av BNP.

Kollapsen för den svenska modellen gladde konservativa. Som en rapport från den amerikanska tankesmedjan Cato (som för övrigt den svenska författaren och debattören Johan Norberg är verksam vid sedan en tid tillbaka, översättarens anmärkning) muntert trumpetade ut, “Sverige verkade erbjuda en intellektuell utmaning för dem som argumenterar för att ett högt skatteuttag och omfattande statliga interventioner dämpar den ekonomiska tillväxten… Få skulle numera se den svenska modellen som någonting värt att kopiera.”

Men har de tittat på Sverige på sistone? Vid ett besök i Stockholm nyligen, slogs jag som vanligt av stadens skönhet, men förvånades också över de omisskännliga ljuden av en högkonjunktur. Det första intrycket bekräftas av statistiken: Sedan 1993 har ekonomin växt kraftigt: de flesta prognoser talar om en tillväxt på 4 procent i år (alltså 1999, översättarens anmärkning). Arbetslösheten har fallit stadigt, och många tror att den faller under 5 procent nästa år (2000) - en prestation som blir ännu mer imponerande givet den väldigt höga förvärvsfrekvensen (I Sverige är, precis som i USA, är ungefär tre fjärdedelar av arbetskraften i arbete, vilket kan jämföras med under två tredjedelar i kontinentaleuropa.) Och statsbudgeten visar ett överskott.

Hur klarade svenskarna av att genomföra den här vändningen? Genomförde de en Reaganisering av ekonomin och slog in på en amerikansk väg med låga skatter och vinnaren-tar-allt marknader? Med ett ord, nej. Oh, Sverige har skalat ned välfärdsstaten en del och eliminerat en del av de riktigt galna negativa incitamenten i skattesystemet (det lär ha funnits situationer där marginaleffekten verkligen översteg 100 procent). Men under fjolåret drog Sverige in formidabla (awesome, kan också översättas med skräckinjagande) 63 procent av BNP i skatter. Den svenska välfärdsstaten är fortsatt extremt generös, skyddsnätet ligger anmärkningsvärt högt över marken. Om du tror på de som anser att den jämförelsevis triviala skattebördan i USA - endast 34 procent av BNP! - är en ekonomisk hämsko, skulle du rimligtvis se en svensk ekonomi som imploderar istället för att booma.

Svenskarna själva är inte riktigt säkra på vad de har gjort rätt. Men en bra gissning är att formeln för Sveriges “nya ekonomi” liknar den i USA: en kultur som är lyhörd inför ny informationsteknik kombinerat med en valutapolitik som har låtit ekonomin dra fördelar av en högre tillväxtpotential.

Börja med teknologin. Ingen är säker på varför Skandinavier och digital teknik passar som hand i handske, men släktskapet är omöjligt att förneka. Amerikaner tror att de äger nätet; men de flesta nyckeltal visar att Finland (förvisso formellt sett inte en del av Skandinavien, men nära nog), Linux och Nokias hemland, är världens mest uppkopplade nation och Norge och Sverige kommer inte långt efter. Några säger att det är kombinationen av högt utbildade, mycket angloakustiska medborgare och låga telekostnader; dessutom finns det inte mycket annat att göra under de där långa, mörka vintrarna.

Men högre produktivitet är inte nog: Det måste också finnas tillräckligt med efterfrågan som använder ekonomins högre potential. Och det är där som Svenskarna har haft tur. Tillbaka i de mörka dagarna 1992, trodde svenska företrädare att det krävdes att de blev en del av rörelsen för en enhetlig valuta i Europa för att välståndet skulle återställas. Förvisso var inte Sverige en formell medlem av det europeiska monetära systemet (EMS), men det betedde sig som det var det, peggade kronan mot tyska marken trots att växande arbetslöshet stod inför dörren. Trots allt skulle varje devalvering vara en katastrof som enbart bidrog till stigande inflation, eller hur? Sedan kom efterspelet till britternas depreciering i september 1992, när spekulanter attackerade och till slut tvingade Sverige att acceptera en depreciering på egen hand - precis vad ekonomin behövde.

Självklart är Sveriges framtid på intet sätt säkrad. Som ett svar på både globaliseringen och högt skattetryck har en del svenska företag flyttat huvudkontoret utomlands. Till exempel har Ericsson numera sitt huvudkontor placerat i London. Men den svenska storyn borde bevisa att ibland kan även trevliga samhällen vinna.

(Artikeln är ursprungligen publicerad i tidskriften Fortune 25 oktober 1999 och omtryckt i krönikesamlingen The Great Unravelling, 2004).

*Paul Krugman är professor i nationalekonomi och internationella relationer vid Princeton University och läsvärd liberal krönikör två gånger i veckan på ledarsidan i dagstidningen New York Times. Han är en flitig och pedagogisk debattör som dessutom ofta förekommer i spekulationerna om framtida nobelpristagare i ekonomi, vilket han i så fall skulle tilldelas för sina teorier om utrikeshandel. Inför det kommande presidentvalet 2008 stödjer han Hillary Clinton. Det närmaste vi har en Krugman i Sverige är bankekonomen och författaren Klas Eklund, som på en fråga en gång från skribenten på den här bloggen om hur han vill bli ihågkommen svarade:

- På min gravsten hopppas jag att det kommer att stå: Här vilar en rikspedagog.


Andra skriver intressant om Paul Krugman, ekonomisk politik, den svenska modellen, Klas Eklund.