Borde Obama tåga ut ur kyrkan

Mot bakgrunden av Barack Obamas före detta präst Jeremiah Wrights svavelosande predikningar diskuteras det hej vilt i amerikanska medier om Barack Obama gjort rätt eller fel som stannat kvar i över 20 år i sin svarta Chicagokyrka.

Många av Obamas kritiker anser att hans problem är att han stannat kvar i kyrkan, att han inte sagt ifrån när han hört sin pastor elda upp sig över tillståndet i nationen under söndagspredikningarna. Han borde helt enkelt rest sig upp och gått därifrån, tycker bland andra den framträdande konservativa radioprataren Sean Hannity med flera.

I diskussionen efter mitt förra inlägg om bloggaren Dick Erixon (oberoende reaktionär) och hans analyser av Obamas tal om sin tro och sin kyrka skriver
Dick bland annat i en kommentar:

"Och jag är inte ute efter en "pudel" från Obama. Det jag vill förstå är hur Obama kan sitta och lyssna på predikningar som så uppenbart är fyllda av hat och konspirationsteorier, utan att tala med pastor Wright om det!

Om jag gått i kyrkan, eller politiskt möte (vilket är troligare) och någon sagt det Wright sagt hade jag omedelbart tagit avstånd ifrån det. Obama har inte gjort det. Han har kommit tillbaka till Wrights kyrka, gång på gång i 20 år."

Den här kritiken speglar två saker:

1. Dels handlar det om det faktum att Obamas politiska motståndare på den republikanska kanten äntligen hittat ett sätt att framgångsrikt angripa honom och ifrågasätta hans budskap om ett enande över partigränserna. Att det råkade bli hans kyrka och pastor som hamnade i skottgluggen är mer eller mindre en slump, om än väntad sådan. (Frågan om hans kontroversiella kyrka har legat och puttrat under ytan en längre tid, men då handlade det mer om kopplingen mellan kyrkan och den svarta extremisten Louis Farrakhan.)

2. Dels handlar det om en kulturskillnad mellan kyrkan å ena sidan, och politiken å den andra. I politiken är folk vana att dela upp sig i läger av "rättroende", det vill säga partier och falanger, i betydligt större utsträckning än vad troende människor i kyrkan gör. I kyrkan är det helt enkelt högre i tak, och större spännvid mellan individers personliga övertygelse och tro, än vad det är i ett politiskt parti. (Nu talar jag om vanliga kyrkor och samfund, inte religiösa sekter eller extrema politiska organisationer på endera kanten. De är ändock randfenomen som inte är relevanta i den här diskussionen.)

Den kristna tron bygger till inte så liten del på individuellt personligt tvivel om vad som egentligen är den sanna vägen och den rätta tron. Kristna människor vågar ofta tvivla och slita med sin personliga tro på ett annat och mer prövande sätt än vad politiskt aktiva människor gör. Det må låta paradoxalt, men det är ett faktum. Ta bara den före detta svenska ärkebiskopen K G Hammar, eller den djupt troende diplomaten Dag Hammarskiöld, vars tvivel hela tiden är och var ett bärande inslag i deras tro och förkunnelse.

Troende människor tåger helt enkelt inte ut från mässan i protest mot att en församlingsmedlem inte gör samma bibeltolkning som dem själva. Istället för de ett resonerande samtal och en ömsesidig dialog där de vänder ut och in på sina egna tolkningar av skriften.

En rimlig motfråga till alla de republikanar som nu hävdar att Obama borde lämna sin församling är om president Bush och vicepresident Cheney då inte borde göra samma sak? De är nämligen medlemmar i samma metodistkyrka, United Methodist Curch, en evangelisk-protestantisk kyrka med 12 miljoner medlemmar, som har fördömt kriget och invasionen i Irak och vars trosförkunnelse bygger på en betydligt mer pacifistik grundsyn jämfört med den neokonservativa högern i USA.

Pradoxalt nog ligger George Bushs politik betydligt närmare en annan stor evangelisk kyrka i USA, the Southern Baptist Convention, som har ett mer konservativt religiöst budskap jämfört med Bush egen församling.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Jeremiah Wright, George Bush.