19 mars 2008

En hyllning(?) till reaktionären Dick Erixon

Låt mig börja med att säga att jag hyser den största respekt för bloggaren, och podradiokollegan på Come to Think of it, Dick Erixon. Han visar allt som oftast upp bloggosfären från dess allra bästa sida när den är kompletterande, fördjupande och breddande jämfört med den bild av skeenden i vår omvärld som ges av de traditionella stora svenska nyhetsredaktionerna och politiska kommentatorerna.

Till exempel har Dick Erixon via sin blogg bättre än någon annan svensk debattör, inklusive Per Ahlmark, visat upp och förklarat hur den neokonservativa amerikanska politiska rörelsen tänker och resonerar när den lägger upp och genomför sin utrikespolitik via president Bushs administration och hans nära rådgivare Dick Cheney och Donald Rumsfeld, för att nämna två tydliga neokonservativa amerikanska politiker.

Det var inte en slump att Dick Erixon har lycktas bli Sveriges första semiprofessionella politiska bloggare genom att han drog in 100.000 kronor i frivilliga bidrag från sin läsekrets på bara fem dagar för en tid sedan. Det var ett välförtjänt stöd från sina läsare han fick den gången.

Men ibland trampar Dick Erixon rejält i klaveret och sänker sin annars så vassa penna och analytiska förmåga till någon slags infantil lågstadienivå, som gör både honom själv och hans läsare en otjänst.

Därför har jag ikväll enväldigt, efter att ha läst dessa båda Erixon-inlägg om Obamas historiska tisdagstal i Philadelphia om den amerikanska rasfrågan, och själv lyssnat på talet, beslutat förära Dick Erixon titeln bloggare (oberoende reaktionär). Maken till svagare analys av ett tal som redan har skrivit in sig i historieböckerna har sällan skådats. Antingen var Dick Erixon ganska så rejält på lyset när han lyssnade på det, eller så hade han drabbats av allvarlig öroninflammation. På något annat sätt går det inte att förklara hans mer än undermåliga analyser av talet.

Barack Obamas tal om den amerikanska rasfrågan och den tjugotreåriga unga vita kvinnan Ashley Baia, hans svarta kyrka, hans svarta före detta pastor Jeremiah Wright och om hans vita mormor och hur hon känner sig rädd när hon möter en okänd svart man på gatan är tveklöst en nutida klassiker i den politiska retorikens högre marker. Tillsammans med Obamas "red state, blue state"-tal på demokraternas partikonvent 2004 är det ett tal som kommer ses som epokgörande och definierande inte bara för Obamas egen person, utan också för hela den rörelse som bär fram Obamas budskap om hopp och förändring.

Ps. Lägg namnet Jon Favreau på minnet. Det är Obamas unga talskrivare, och mannen som i lördags fick i uppgift att skriva ett första utkast till tisdagens tal. Det mannens penna kommer låta höra av sig i framtiden, var så säkra. Ds.

Andra skriver intressant om , , .

13 kommentarer:

Dick Erixon sa...

Andreas,
Jag fann inget djup i Obamas tal. Och du förklarar ju inte heller konkret vari storheten skulle ligga.

Jag tolkade talet utifrån den trängda situation Obama befinner sig i, där Wright gjort fruktansvärdt rasistiska utfall.

Obama ber inte om ursäkt för att han inte sagt till Wright att hans tal är fel och skadligt, även om han nu - till skillnad från i fredags - erkänner att han hört Wrights hatfyllda predikningar.

Det är först när kyrkans DVD:er nått medierna och Wrights predikningar nått medierna, som Obama i långa, slingriga ord distanserar sig från det anti-vita budskapet. Detta trots att Obamas hela kampanj bygger på att förena Amerika.

Det ligger inte lite hyckleri i det här.

Dick Erixon

Dick Erixon sa...

En sak till: Eftersom jag inte är sosse, tillhör jag inte de reaktionäras skara. Jag välkomnade Saddam Husseins störtande, liksom talibanernas, de reaktionärer socialdemokratin ville se i orubbat bo...

Andreas sa...

Dick, jag har aldrig kallat dig reaktionär. Jag har kallat dig oberoende reaktionär. Det finns en viss skillnad däri.

Obamas tal är stort på det sättet att han inte la sig platt och bara bad om ursäkt enligt mall 1A på det sättet som är så vanligt i amerikanks politik så fort som någon har sagt eller gjort något kontroversiellt.

Grejen med talet är att han tog upp den brännheta rasfrågan på ett sätt som ingen annan ledande politiker i hans ställning vågat göra. För en stor andel vita väljare i USA kommer uppenbarligen det språkbruk och det tonläge som ofta - och helt förståeligt - används i svarta kyrkor som en överraskning. Men det tonläget kan inte bara lättvindigt fördömas, utan det måste också begripliggöras och sättas i sin kontext. Och det gjorde Obama. Han tog avstånd från sin pastors allra mest svavelosande predikningar, utan att fördöma honom, på samma sätt som han tog avstånd från sin vita mormors rasistiska uttalanden utan att fördöma eller förskjuta henne.

När man lyssnar på talet märks det att Obama är den första liberala evangelisten på länge på allra högsta nivån i amerikansk politik. Hans kärleksbudskap, för talet är i mångt och mycket ett kärleksbudskap till människan - oavsett ras eller religion eller nationalitet, grundar sig i det kärleksbudskap som genomsyrar nya testamentet.

Det som också visar att Obama är en exceptionell politiker är på det sättet som han svarar sina motståndare inte genom att pudla, utan genom att på ett sätt istället går till angrepp mot dem, fast det egentligen är fel att säga att han angriper dem. Istället får han sägas omfamna dem. Det är enormt modigt att våga göra det i det här läget av hans kampanj, när han för första gången prövas på allvar i vad som får sägas vara hans första riktiga kris. Han bestod testet på ett oväntat skickligt sätt skulle jag vilja säga.

Det ska bli intressant att se hur Hillary Clinton kommenterar talet. Jag ger mig den på att hennes rådgivare sliter håret i stycken eftersom de inte vet hur de ska tackla Obama nu när han har svarat på deras sätt att spela ut raskortet i kampanjen. Hennes första svar om att hon inte vare sig sett eller läst talet tyder i alla fall på det.

Avslutningsvis vill jag säga att han med det här talet satte ramarna för en av de kommandohöjderna som både Obamas och McCains kampanj måste besätta eller förhålla sig till på något sätt i höst, eftersom USA nu snart kommer ha sin första officiella svarta presidentkandidat någonsin. Det var stort, riktigt stort, av Obama att kunna göra det redan så här tidigt i kampanjen, och under press eftersom han tvingades hålla talet i reaktivt syfte som svar på den kris han hanterar.

Anonym sa...

Obama presenterar sig som en ledare som kan bygga broar. Det kan han endast göra så länge som han stöder
"change, motherhood and apple pie". Obama har länge lyssnat till predikantens ord som ekar i hans frus uttalanden. När reser sig den rätta Obama upp? Många amerikaner som stöder Obama och som har projekterat vad de vill se, skulle känna sig illa till mods i Obamas kyrka.

Anonym sa...

Obama pekar felaktigt ut att ras är något som han måste besegra. Hittills har det visat sig vara tvärtom. Han kan både använda det till sin fördel och som ett skydd mot kritik. Det är absolut politiskt inkorrekt att bara andas ras. Allmän kritik kan avvisas med att det bottnar i rasfördom.
Clinton kan inte göra samma med sexism.Det är större motstånd att välja en kvinna som president. Att kalla kvinnor för slagord är fortfarande ok...bitch.

Anonym sa...

Betänk att kring 1870 var man redo för att förespråka för kvinnlig rösträtt i kongressen. Vid just den tidpunkten var det dags att rösta om
att förbjuda slavägande. Kvinnorna fick rättmätigt stå tillbaka när endast en av frågorna kunde tas upp.
Frågan om kvinnlig rösträtt sattes tillbaka 50 år till 1920-talet.

Dick Erixon sa...

Andreas,
Bra, då förstår jag vad du menar. Och jag är inte ute efter en "pudel" från Obama. Det jag vill förstå är hur Obama kan sitta och lyssna på predikningar som så uppenbart är fyllda av hat och konspirationsteorier, utan att tala med pastor Wright om det!

Om jag gått i kyrkan, eller politiskt möte (vilket är troligare) och någon sagt det Wright sagt hade jag omedelbart tagit avstånd ifrån det. Obama har inte gjort det. Han har kommit tillbaka till Wrights kyrka, gång på gång i 20 år.

Varför lyssnar han stillatigande på sånt dravel?!

Det måste han svara på, för att hans budskap - som är raka motsatsen - ska få någon som helst trovärdighet.

Här gav han inga svar. Och flera svarta har reagerat på att Obama gjorde Wright till representant för ALLA svarta. Som om alla svarta går med konspirationteorier om att USA:s regering skapat AIDS för att döda dem.

Jag tycker inte Obama är trovärdig.

Anonym sa...

En vit presidentkandidat som lyssnat till liknande rasistiska uttalanden under 20 år hade varit hundmat. Obama sa att han i sitt tal att han var väl medveten om pastor Wrights uttalande och han ändå står honom nära. Även i andra tal har han samtidigt tagit 2 positioner. Han är väldigt religiös, men han är en tvivlare. Han står mycket nära Pastor Wright och lyssnar till hans budskap, som han avvisar.

Andreas sa...

Dick, vad jag inte förstår är varför han måste lämna sin kyrka och tåga ut ifrån den i någon slags meningslös finelitistisk emaptilös protest?

Låt mig kontra med en motfråga. Tycker du att George Bush och Dick Cheney borde lämna sin kyrka och inte delta i några gudstjänster där längre eftersom den (har glömt bort namnet på den men de är medlemmar i samma kyrka) har fördömt kriget och ockupationen i Irak?

Dick Erixon sa...

Andreas, det är rätt stor skillnad på att inte vara överens om utrikespolitik och sitta och lyssna på en pastor i 20 år som spyr ut rasistiskt hat. Och jag menar inte att Obama ska göra "pudel" nu, det är försent.

Det jag inte förstår ur moralisk synpunkt, inte strategiskt, är hur Obama kunnat lyssna på det här för att sedan starta en kampanj som talar om att förena Amerika över rasgränserna. Hur tänker en sådan person? Hatpredikan på söndag, och tal om försoning på mångdag...

Andreas sa...

Lite som före detta New York-guvernören Spitzer med andra ord, tal om ordning och reda på torsdag och ..... på fredag.

Karon Möredösk sa...

Andreas:
Dick, jag har aldrig kallat dig reaktionär. Jag har kallat dig oberoende reaktionär. Det finns en viss skillnad däri.

Hej Andreas,

Upplys en ignorant - vad är den vissa skillnaden mellan en reaktionär och en oberoende reaktionär?

Är det kanske ungefär som liberal jämfört med (Dagens Nyheters) oberoende liberal?

I så fall är det ju inte så mycket reaktionärt alls!

Andreas sa...

Re: Karon

Uppslaget till att kalla Dick Erixon för oberoende reaktionär kommer faktiskt från honom själv. Han har börjat kalla Dagens Nyheter för oberoende syndikalistisk, vilket är en etikett som onekligen rymmer en träffande poäng åtminstone vad avser DNs kulturredaktion och den linje som den driver på sina sidor i tidningen.

Dick Erixon kan absolut inte kallas för reaktionär. I Sverige är det framförallt vänsterpartister och socialdemokrater som är reaktionära i utrikespolitiska termer.

Oberoende reaktionär är någonting helt annat i min bok. Den etiketten ska mer ses i en amerikansk höger- och neokonservativ kontext.

Jag skiljer alltså på att vara reaktionär och att vara oberoende reaktionär.

Hoppas det har klarnat något.