"It´s the economy stupid"

Glöm kriget. Det amerikanska presidentvalet kommer inte handla om Irak, även om vi européer gärna vill tro det. Istället är det, likt en spöklik repris av valet 1992, ekonomin som till syvende och sist avgör vem som får ta över kontoret på Pennsylvania Avenue 1600 i början på nästa år. På den republikanska sidan kan det tala till särskilt en mans fördel.

Det ser ut som ett talande sammanträffande att samma dag som investmentbanken Citigroup rapporterade om förluster i storleksordningen 10 miljarder dollar för fjärde kvartalet på grund av den amerikanska bolånekrisen, vilket fick aktien att störtdyka med över 7 procent, så trädde den tredje republikanska presidentkandidaten på allvar ut på scenen i Michigan. En man med bakgrund i bland annat finansvärlden. Kan han vara mannnen som kan vända den alltmer dystra ekonomiska trenden i USA?

Samtidigt som de tre demokratiska presidentkandidaterna flyttar upp ekonomin högst upp på dagordningen och presenterar var sitt ekonomiskt stimulanspaket, så fokuserar också de republikanska kandidaterna alltmer på samma fråga - tillståndet i den amerikanska ekonomin. Men när demokraterna mer förespråkar och litar på statliga ingripanden och stimulanser av ekonomin i sina program, så talar motståndarna sig varma för mer traditionellt republikanska ståndpunkter i den ekonomiska politiken, det vill säga skattesänkningar och åtgärder för att stimulera företagsklimatet. Till exempel presenterade Rudy Giuliani för bara en vecka sedan sitt ekonomiska paket innehållandes mycket stora skattesänkningar, som han beskrev som "den största skattesänkningen i historien". Giuliani vill bland annat sänka kapitalbeskattningen från 15 till 10 procent, företagsskatten från 35 till 25 procent samt införa skattebefriade sparkonton för privatpersoner.

Att ekonomin nu står i centrum i primärvalen är ingen slump. Vallokalsundersökningar visar att ekonomin är det som bekymrar inte bara de demokratiska utan numera också de republikanska väljarna allra mest.

Vem har då den trovärdigaste ekonomiska politiken på den republikanska sidan? Ekonomiprofessorn, New York Times-krönikören och demokraten Paul Krugman och den erfarna politiska reportern Matt Cooper på affärsmagasinet Portfolio kommer båda till samma slutsats. Trovärdigheten är störst hos segraren i primärvalet i Michigan - Mitt Romney. Romney är den Harvardutbildade ekonomen med en MBA i bagaget som backas upp av ett flertal tunga republikanska ekonomer och han har, vilket är ännu viktigare, en trovärdig story att berätta.

I svensk media presenteras Mitt Romney oftast som mormonen. Men skrapar man på ytan framträder inte så mycket en kandidat med en religiös profil, utan snarare den slipade och rutinerade affärsmannen och vd:n som får saker och ting uträttat. En politikertyp som ofta förmår attrahera många röster i USA, inte minst bland oberoende väljare och i det republikanska partiet. Till exempel fick den lindrigt sagt udda oberoende presidentkandidaten och affärsmannen Ross Perot runt 20 procent av rösterna i presidentvalet 1992.
En kort sammanfattning av Mitt Romneys budskap skulle kunna formuleras på följande vis:
"Jag vet hur ekonomi funkar. Jag har visat att jag kan få knackiga företag på fötter och städade dessutom upp i OS-röran i Salt Lake City som jag på tre år vände till en både idrottslig och ekonomisk succé. Jag är en vd som kan få saker och ting uträttat utan all bullshit som andra politiker kommer dragandes med".

Romney har insupit både politiken och ekonomin med modersmjölken. Hans far George Romney valdes till republikansk guvernör i Michigan 1963 och var dessförinnan chef för den amerikanska biltillverkaren American Motors. Mitt Romney själv har en framgångsrik kärriär i näringslivet bakom sig inte bara som OS-general utan också först som managementkonsult på Bain & Co och sedemera grundare av investmentföretaget Bain Capital, en riskkapitaljätte som idag förvaltar i runda slängar 50 miljarder dollar.

Oavsett om det till slut är en republikan eller en demokrat som får svära presidenteden i vinterkylan i Washington den 20 januari nästa år är en sak säker. Det handlar om att sälja in en trovärdig ekonomisk politik för att vinna. Bill Clinton gjorde det 1992. Ronald Reagan gjorde det 1980. Nu återstår att se vem som gör det 2008.

Ps. ”Change vs. More of the same / The economy, stupid / Don´t forget healt care”, stod det klottrat på en tavla i war room beläget i Little Rock i Arkansas 1992. War room var högkvarteret för Bill Clintons presidentvalskampanj och klottret var kärnan i Clintons kampanjbudskap, en haiku formulerad av Clintons smått legendariska kampanjchef James Carville. Kommunikationschefen George Stephanopoulos hade kallat det för en haiku, ett japanskt versmått som bygger upp tre bilder. Senare har historien kommit att skriva om det till den kortare och mer kärnfulla versionen ”It´s the economy, stupid”. Ds.

Andra skriver intressant om presidentvalet, Mitt Romney, Rudy Giuliani, skattesänkningar.