24 maj 2007

Om bristande empati, Säpo och Secret Service

"Vi har en svensk modell som gör att vi arbetar på ett speciellt sätt", säger Säpos informationsdirektör Anders Thornberg till DN på en fråga om hur livvakterna agerade efter Strix-medarbetaren och komikern Hanna Wilenius angrepp på statsministern i samband med en tv-inspelning.

Säpo har som princip att aldrig kommentera hur deras personskyddsdetalj arbetar. Det går att ha förståelse för den ståndpunkten. Men kanske vore det på sin plats med en offentlig diskussion i just det här fallet. Och det av flera skäl.

För det första är relevant att fråga hur SVT och produktionsbolaget Strix resonerar när de skickar ut en person som under täckmantel av att tillhöra ett av bolagets tv-team tillåts angripa statsministern, en person som lever med en konstant hotbild och därför har livvaktsskydd dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Insåg inte folket på SVT och Strix att en av konsekvenserna av tilltaget rimligtvis kommer bli att det försvårar journalisters åtkomst till ledande politiker ännu mer?

Men det kan väl måhända journalistkåren leva med. Om nu SVT nödvändigtvis vill sätta krokben både för sig själva och sina kollegor på andra redaktioner må det vara hänt. Fast nog skulle det vara intressant att få höra vad reportrarna på Rapport och Aktuellt sade på sina morgonmöten efter att de fått se en av deras mikrofoner användas i angreppet på Reinfeldt.

Men det är ändå på sin plats att fråga vad det är för slags publicistiskt värde som redaktioner tror sig tillfredsställa genom att skicka ut fejkade reportrar på stan som under någon slags påstått humoristisk täckmantel ska undersöka hur folk reagerar inför oväntade händelser. För ett par år sedan skedde någonting liknande då en fejkad reporter sprang runt och berättade för folk att Lasse Berghagen just hade dött, bara för att få se hur de reagerade när de tog emot dödsbudet.

Men vad som är allvarligare är den avsaknad av empati och hjärta som verkar genomsyra Strix produktion "Ballar av stål". Förstår de ansvariga för programmet och Hanna Wilenius inte att statsministern har en barn, hustru och anhöriga som kommer ligga vakna och fundera på vad som kunde ha hänt med deras pappa, fästman och nära vän om det hade varit någonting annat än vatten i den för angreppet specialkonstruerade SVT-utrustningen. För ett par år sedan mördade ett par till tv-team utklädda män från al – qaida en av ledarna för norra alliansen i Afghanistan. De sköt honom med ett vapen som de dolt i sin tv-utrustning.

Och då kommer vi till det riktigt allvarliga i den fejkade attacken – statsministerns livvaktsskydd. Hur agerade livvakterna som har i uppdrag att skydda Reinfeldt?

För livvakter världen över finns två grundläggande principer som styr deras agerande vid ett angrepp på deras skyddsobjekt. Den första handlar om att skyddsobjektet så fort som möjligt ska föras bort från platsen för angreppet, för att personen i fråga ska skyddas från eventuella ytterligare angrepp och/eller angripare och sättas i säkerhet. Den andra principen säger att eventuell kvarvarande personal i livvaktsstyrkan därefter ska rikta sin uppmärksamhet mot angriparen eller angriparna för att oskadliggöra hotet.

Men vad hände utanför bion efter angreppet på statsministern. Jo, han gick på bio. Och Strix skjutjärnsreporter Hanna Wilenius fick stå orörd på trottoaren och prata lite vattenfrågor.

Då är det på plats med några frågor som cheferna på Säpos livvaktsdetalj borde ta sig en funderare på. Hur visste livvakterna på plats att det var vatten som statsministern fick sprutat på sig? Hade de den medicinska och kemiska kompetens som krävs för att omedelbart avgöra att det enbart var vatten som sprutades på statsministern, och att det därför räckte med att han torkade av sig med en liten näsduk?

Hur kom det sig att de klarade av att göra en sekundsnabb bedömning om att Hanna Wilenius inte menade allvar med sitt angrepp och därför inte behövde oskadliggöras fysiskt för att förhindra en fortsättning på angreppet?

Hur kunde de blixtsnabbt bedöma att det inte fanns någon risk för ytterligare angrepp från Robert Aschbergs och SVT:s utsända galareporter, kameraman och deras eventuella medhjälpare som också kunde ha funnits på plats, och att statsministern därför inte omedelbart behövdes föras i säkerhet?

Se där. Något för Anders Thornbergs kollegor att fundera på. Förslagsvis kan de utvärdera sin "svenska modell" under ett studiebesök hos kollegorna på Secret Service i USA. Det räcker med att se de välkända TV-bilderna från mordförsöket på Ronald Reagan när han blev skjuten för förstå hur en professionell livvaktsstyrka ska agera i ett krisläge.

23 maj 2007

Om Strix Television och Afghanistan

Är det att ställa orimligt stora krav på folket på produktionsbolaget Strix Television och beställarna hos SVT om man tycker att de borde ha associerat till vad som skedde i Afghanistan för ett par år sedan, innan de bestämde sig för att gå loss på statsministern med en riggad tv-utrustning?

Då mördades en av ledarna för norra alliansen av två al qaida-män som hade maskerat sig till ett tv-team och döljt sitt vapen i tv-kameran. Men att påpeka sådana saker är kanske som sagt var att ställa för stora krav på de personer som beställer och producerar humoristisk kvalitets-tv på SVTs uppdrag?

Det går också att lyfta upp frågan på ett mer principiellt plan: hur kan publicservice-uppdraget tolkas som att det ligger i allmänhetens intresse att låta den vara med och finansiera förnedrings-tv via licensavgiften?

22 maj 2007

Den liberala fiskgjusen

Den stilfulla fiskgjusen har gjort comeback på nordostkusten i USA. Från att ha fört en tynande tillvaro under ett flertal år har stammen återigen piggnat till, vitaliserats och växt sig stark. Under 1950- och 1960-talen minskade antalet fiskgjusar mycket kraftigt i såväl Nordamerika som i Europa på grund av förgiftning av framförallt DDT.

I det rådande mediala klimatmörkret är rovfågelns återkomst trots allt en liten ljustglimt som visar att mänskligheten inte behöver vara dömd till undergång om 30 år. Det går att göra skillnad, och det finns trender som pekar åt rätt håll.

När jag lyssnade på ett samtal om fågeln i den amerikanska radiokanalen WNYC häromdagen, insåg jag att maken till liberalare fågel är svår att finna. Dess flyttväg går nämligen från den amerikanska nordostkusten, via ett stopp på Kuba, till vintervistet i Venezuela, och så tillbaka igen. Sällan har väl en fågel i sitt flyttmönster visat en så pass tydlig politisk hemvist som just den amerikanska fiskgjusen.

Frågan är om Venezuelas vänsterpopulistiska president Hugo Chávez drar någon lärdom av sin nordamerikanska vintergästs beteende? Det är nämligen som så att den skickliga fiskaren ibland faller på eget grepp. Dess krokformade klor på fötterna är utformade för att gripa tag i en fisk och hålla fast den i ett skruvstäd när den flyger tillbaka till fast mark med fångsten. Men om fisken som den fångar är för stor händer det att fågeln inte orkar lyfta och slutligen dränks.

Det finns tecken som tyder på att Chávez trots allt lärt en del av rovfågelns öde när den fiskar efter alltför stora byten. Lämna Världsbanken går bra. Lämna OAS går bra. Bilda en petropolitisk pakt med Iran och Ryssland går bra. Inskränka pressfriheten genom att till exempel släcka ned den största privata tv-kanalen RCTV den 27 maj går bra. Men sluta sälja olja till USA, där går gränsen.