All time low, mr President

"Botten är nådd, botten är också passerad", fastslog en gång den före detta finansministern Ann Wibble i riksdagens talarstol i en debatt med Göran Persson i början på 1990-talet.

Den meningen passar bra in som beskrivning på president George W Bushs opinionssiffror, visar en färsk undersökning av tv-bolaget ABC och Gallup.

Enligt den anser 82 procent av amerikanerna att utvecklingen i USA går åt fel håll. Det är en ökning med tio procentenheter jämfört med fjolårets undersökning. 66 procent av befolkningen anser också att Bush missköter sitt jobb, medan 31 procent anser att han för närvarande gör ett bra jobb (approval rating).

Sedan opininsinstitutet Gallup år 1934 började mäta förtroendet för hur presidenten sköter jobbet har endast tre presidenter noterat lägre siffror: Jimmy Carter med 28 procent i juli 1979, Richard Nixon med 24 procent i juli och augusti 1974 och Harry Truman som noterade 22 procent i februari 1952.

Mätningen visar också att det har gått 40 månader sedan en majoritet av amerikanerna senast ansåg att han gjorde ett bra jobb, vilket innebär att han slår Trumans rekord på 38 månader mellan 1949 - 1952. Trumas rekordlånga negativa serie kunde på samma sätt då som nu förklaras av en kombination av en nedåtgående ekonomi och ett krig (Koreakriget).

Hur negativt inställda folk är till hur den amerikanska ekonomin utvecklas visas också av att det så kallade consumer confidence-indexet närmar sig bottennivåerna kring 1992, året då konsumentförtroendet noterade sin hittills lägsta nivå sedan det började mätas i dessa undersökningar.

Allt detta visar vilken uppförsbacke republikanerna har att övervinna om de vill behålla makten i vita huset i höst, och förhindra att demokraterna dessutom stabiliserar sin maktställlning i kongressens båda kammare.

Det går nämligen att se ett presidentval i USA som två slags val. Antingen ett val mellan personer och deras respektive karaktär; alternativt som en folkomröstning om tillståndet i nationen (går USA åt rätt eller fel håll).

Erfarenhetsmässigt visar historien att medierna och de politiska kommentatorerna tenderar att behandla presidentvalet som om det enbart är ett val av person och ett val mellan de båda kandidaternas respektive karaktär och personliga egenskaper, medan genomsnittsamerikanen som står vid valurnan i mycket större utsträckning ser det som en folkomröstning om tillståndet i nationen, påpekade den flerfaldigt prisbelönta och mycket erfarna norskättade politiska reportern Tom Oliphant på dagstidningen The Boston Globe för mig när jag träffade honom i Stockholm inför förra presidentvalet 2004.

Själv har han bevakat varje presidentval i USA sedan 1968 och sade bland annat:

- De [politiska reportrarna] sitter själva på första parkett och blir lätt involverade i det dagliga politiska spelet. De ägnar sig alltför mycket åt att kommentera det senaste taktiska utspelet från kandidaterna och alltför litet åt att prata med vanliga väljare.

Om jag får ge läsarna av den här bloggen ett råd att tänka på i höst när mediebevakningen av presidentvalet skruvas upp bra många varv till, så är det att tänka på detta: Det är inte det politiska spelet som avgör, utan det är hur USA som land och dess ekonomi mår, som till syvende och sist avgör vem av Obama och McCain som blir USA:s nästa president.

Och det är därför som jag personligen är övertygad om att Obama kommer vinna mot McCain i november.


Andra skriver intressant om presidentvalet, George Bush.