Krishantering

Om vikten av att vända på myntet

En av Offentliga Affärers favoritbloggar, Rättvis och Blanserad, har gjort det som alltför få journalister förmått göra. Ställa sig lite vid sidan om drevet och se på frågan med lite andra glasögon.

"Men Sverige är mycket delat. De som var i Thailand förra nyår kom främst från Bromma, Täby, Danderyd och Lidingö. Det är grupper som ogillar att betala skatt, ogillar skatteutjämning, är förmer än oss andra och ogillar övriga landet överhuvudtaget. Men när de drabbas själva, då förväntar de sig allt. Den solidaritet de själva aldrig skulle ge andra kräver de nu obehindrat. Och blir vansinniga när det visar sig att det samhälle, den starka stat, de i vanliga fall avskyr och vill bryta ner, faktiskt inte är så stark som de trott.
Häribland finns, socialt och kulturellt, de flesta drabbade, deras anhöriga, de flesta journalister, liksom katastrofkommissionens ledamöter, men här finns inte större delen av svenska folket."

Samtidigt som riksdagen samlar sig för att, efter de kommande KU-förhören, få regeringen att ta sitt ansvar och röja upp i den saggiga UD-kulturen, bör vi också diskutera den principiella politiska frågan bakom tsunamihaveriet. Hur långt sträcker sig den svenska välfärdsstatens ansvar för sina medborgare i globaliseringens och jordenruntresandets tidevarv? Den frågan är minst lika viktig att diskutera som vem som bär vilket ansvar i regeringskansliet. Låt inte det ena undanskymma det andra. Eller är det för mycket begärt att att media och politiker ska klara av att diskutera två frågor på samma gång? I det här fallet är det ju trots allt två sidor av samma mynt.

Behovet av storstädning

"Jag tror inte att jag misstar mig alltför mycket om jag hävdar att boven i detta drama inte reellt sett är Laila Freivalds. Boven är en kultur inom UD. En kultur av revirbevakning, rivalitet, form- och procedurbundenhet, omständlighet. På UD gör man hellre ingenting alls än riskerar att göra fel.
Den kulturen är inte Laila Freivalds skuld till, inte heller uttryckligen regeringspartiet. Den är en skråprodukt och återfinns i de flesta utrikesdepartement. Är man road av anklagelser kan man alltid säga att varken Freivalds eller regeringspartiet har förmått göra något åt den utan smittats av den.
Sedan till en ännu litet obehagligare omständighet i anslutning till maktutövningen inom UD vid jultid i fjol: jag har svårt att värja mig för intrycket att Laila Freivalds underordnade chefer inte betedde sig särskilt lojalt mot sin minister. När krispolletten äntligen trillade ned i huvudet på kabinettssekreteraren och expeditionschefen och somliga andra brydde de sig inte om att kontakta ministern.
Vad säger detta om relationerna inom den högsta departementsledningen? Ja endera att cheferna inte brydde sig om att involvera ministern för att de tycker att hon är en idiot. Eller också att de gjorde en grandios ansträngning att visa sig själva och ministern att de klarar sig utan henne, vilket är oförskämt.
Det är naturligtvis Laila Freivalds ansvar att hålla sig med fel medarbetare. Men om inte det svenska offentliga etablissemanget så totalt hade tappat besinningen i synen på flodvågstragedin så skulle ansvarsutkrävandet mycket väl kunna inskränka sig till intern storstädning på UD."
Yrsa Stenius, Aftonbladet 13/12

"En statsminister som säger sig ta ansvar för allt och därmed ingenting".

"Det är vad som händer, och inte händer, de följande dagarna, veckorna, månaderna - och fortfarande - som är upprörande och skrämmande.
I stället för att rätta till, bättra, ta till sig kritik, erkänna misstag och ta sitt ansvar fortsätter man att påstå att allt skötts bra och i den mån det inte gjort det är det någon annans fel. Det är erbarmligt.
Enskilda människors insatser under flodvågskatastrofen betydde allt. Charlotta Ölanders bok är full av vittnesmål, många andra bekräftar samma sak. Det är trösterikt att det finns människor som har kurage att ta saker i egna händer och inte sitter och väntar på order från en förlamad och handlingsoförmögen statsapparat, vars mest framträdande aktivitet än i denna dag tycks vara att anordna minnesstunder.
Det är som om man hoppats att alla ceremonierna skulle få oss att glömma de horribla försummelserna så att man slipper det som är det enda rimliga nu: en genomgripande självkritik och omprövning av attityder, rutiner och strukturer."
Jonas Modig, Expressen fjärde sidan 12/12.

"Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Aftonbladetkolumnisten Staffan Heimerson, som är en av få svenska journalister som verkligen förtjänar titeln världsreporter, har skrivit en liten pärla till krönika i Aftonbladet. Den inleds på följande sätt.
"I tsunamins spår koketterade Laila Freivalds upprepat med orden: "Jag lyssnar inte på nyheter." Som minister för utrikes ärenden braverade hon: "Jag reser så mycket, jag hinner inte läsa tidningar." Jisses! Ni hör tonen. Jag är för fin för det som händer i världen. I tidningarna är det mest skandaler. I teve är det mest strunt. I statsrådets malliga ton läser vi in: Jag sätter mig över det oberäkneliga och komplicerade. En så dryg och förmäten inställning! En sån spottloska i ögat på vanligt folk som håller sig orienterade genom att läsa och välja rätt på fjärrkontrollen! Hur klarar hon sig? Människan måste ju ha något att säga, när hon i Bryssel och Bangkok träffar andra ministrar. Freivalds har svaret: "Jag låter mig informeras av mina medarbetare." Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Sedan följer 13 råd om vilka medievanor utrikesministern borde skaffa sig för att slippa stå där med rumpan bar när hon träffar andra internationella digniteter. Bland dessa återfinns.
"7. Fru Freivalds har understrukit att "jag reser så mycket." Utnyttja detta faktum till att på flygplatser hugga en Vanity Fair, en Spectator eller en New Yorker. I dem möter du vanvördighet och får inblick i kosmopoliters tankevärld.
10. Sätt upp en världskarta på väggen i tjänsterummet i Arvfursten palats. Det besparar ministern geografiska blamager. (Irak finns med, Phuket också.)"

Världsreportern sätter fingret på en intressant liten fråga. Vad gör egentligen utrikesministern när hon flyger? Vilket hon alltså gör extremt mycket å jobbets vägnar, bör påpekas.
Finns det något lämpligare tillfälle att läsa än när man sitter på ett flygplan? Och vad passar bättre än att nappa åt sig ett par ex av International Herald Tribune och Financial Times när man står i gaten? Själv kommer jag ihåg när jag flög hem från Argentina för ett par år sedan. På natten över Atlanten hann jag, efter att ha klämt ett par tidningar, plöja hela Jonas Gardells lilla pärla "Ett ufo gör entré". Snacka om njutningsfull natt.

Undrar vad Pär Nuder tycker om Frevialds medievanor? Carl Bildt, kom tillbaka. Allt är förlåtet! Snälla Bengt Göransson, kan du inte slå en signal till utrikesministern och förklara tjusningen med att läsa någonting nytt och oväntat för henne?

"Underskatta aldrig den individuella inkompetensens betydelse"

"Utrikesförvaltningen utgör härvidlag ett konstitutionellt undantag från förbudet mot ministerstyre i och med att statsrådet också är förvaltningens chef. Det innebär som jag ser det att Laila Freivalds har ett betydligt större ansvar för de missgrepp som gjordes inom hennes fögderi eftersom hon är chef för hela den operativa verksamheten inom sitt område.
Jag kan inte heller se annat än att det var inom UD som de allvarligaste misstagen gjordes. Det är till exempel skrämmande att läsa att den under Freivalds högst ansvarige, nämligen kabinettssekreteraren Hans Dahlgren, inte insåg att det var han som under Freivalds var operativt ansvarig för utrikesförvaltningens verksamhet medan detta var uppfattningen hos hans närmast underlydande medarbetare.
Bristerna i den interna kommunikation och graden av ledarskapets inkompetens inom UD som framkommer av kommissionens rapport är, milt sagt, uppseendeväckande. Hade linjeorganisationen inom UD fungerat som den rimligen borde, skulle mycket lidande och tragik kunnat undvikas.
Det är därför anmärkningsvärt att kommissionen inte tydligt framhåller att utrikesministern rent författningsmässigt har den ovan redovisade särställningen som innebär att hon inte bara är ett statsråd bland andra utan också förvaltningschef. Denna särställning innebär enligt vad jag kan se att hon har ett direkt ansvar för de operativa missgrepp som skedde inom UD."
Bo Rothstein, DN-debatt 11/12

"Ambassadörer som inte lämpar sig att representera Sverige"

I bland är det nyttigt att gå till läggen, för att citera Myrdal. Då kan man exempelvis hitta en tänkvärd liten debattartikel i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, nummer tre 2005, signerad Fredrika Ornbrant. Hon är diplomat, med en tidigare politisk karriär bakom sig som omfattar bland annat ordförandeskapet i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och en tid som politisk sakkunnig på finansen, innan hon lämnade partipolitiken bakom sig för att bli tjänsteman på UD. Ornbrant är, bland de som känner henne, omvittnat duktig och kompetent samt anses allmänt vara utrustad med ett gott omdöme. Hon är därför väl värd att lyssna på, inte minst mot bakgrund att hon är en insider som fortfarande förmår se UD utifrån med fräscha och kritiska ögon. I artikeln i fråga resonerar hon kring fördelen med att ha ett öppnare och mer transparent utnämningssystem för de absoluta toppjobben i det offentliga Sverige.

"Det är välkänt att det finns ambassadörer som inte lämpar sig att representera Sverige på grund av bristande kunskaper i utrikes- och säkerhetspolitik, bristande engagemang eller en alltför stor portion självcentrering. De kan ha politisk bakgrund eller vara karriärdiplomater. På motsvarande sätt finns det generaldirektörer som aldrig skulle ha passerat en professionell rekrytering.
Med mer av öppenhet och ett system där synligheten hos politikerna inte är avgörande skulle Sverige sannolikt få mer mångfald och kompetens på utnämningarna. Det skulle dessutom sporra tjänstemän inom förvaltningen till högre integritet och mod att faktiskt säga emot politikerna när de kommer med förslag som inte alltid är så genomtänkta.
I dag finns tendenser till inställsamhet gentemot politiker. Istället för att låta meriter och kunskaper vara avgörande för karriärstegen blir goda band till politikerna ett sätt för tjänstemän att ta sig fram. Det handlar i mindre grad om politisk lojalitet som i det amerikanska, mer om att vara ja-sägare."

En fråga om ansvar

"Mer intressant är i stället den totala brist på personligt ansvarstagande som den svenska byråkratins ledande tjänstemän och politiker uppvisar. Det säger något mycket obehagligt om Sverige i dag. Kärleken till makten och maktens privilegier verkar ha fått en hel klass av människor att förtränga den enkla sanningen att det personliga ansvaret är något mellan dig själv och dina värderingar. Det kan inte utredas.
Man måste fråga sig, ser inte någon av alla dessa människor sig i spegeln varje morgon?"
Per Afrell, DN-Debatt 8/12.

"När en svensk utredning äntligen talar klarspråk och beskriver ett politiskt och administrativt haveri av ett slag ingen föreställt sig och när de ansvariga är namngivna och inkluderar landets regeringschef och utrikesminister, då väljer oppositionen att passa. Räddare att förlora en omröstning i riksdagen än att förlora ett tillfälle att visa väljarna att här finns några som tar Katastrofkommissionen och ansvarsutkrävandet på allvar."
Barbro Hedvall DN 8/12

Sexuella moderater

På något vis känns det som om det inte bara är Persson som har haft en svettig vecka på jobbet. Sven-Otto Littorin (part. sekr. m.) kan inte heller ha haft det så roligt. Se nedanstånde länk till den utmärkta Ekeröbloggen, som är en sorts bloggvärldens motsvarighet till en lokaltidning för Ekerö kommun.

Vad är det egentligen med dessa moderata kommunpolitiker i Stockholmstrakten? Är det inte ivrigt telefonerande i Sumpan så är det suspekta meriter bland provvalskandidater i Ekerö. Nej, vill man ha batonger, hårdare tag samt ordning och reda får man uppenbarligen förlita sig på folkpartiet numera. Moderaterna verkar ha omprofilerat sig även inom detta område.

Ps. Bloggen Rättvis och Balanserad är som alltid läsvärd. Offentliga Affärers bestämda uppfattning är att vi kommer få se mer av detta i den kommande valrörelsen. Bloggarna, som driver på etablerad media, kommer bli en kraft att räkna med. Ds.

I huvudet på en sortimentsansvarig

Efter att ha kommit att tänka på den underbara lilla pärlan till film I huvudet på John Malcovich, undrar jag hur det är ställt i huvudet på den sortimentsansvariga tidningsmannen/kvinnan på Pressbyråns huvudkontor. Någonting kan inte vara riktigt rätt kopplat därinne.
Det finns tre hyfsat välsorterade tidningslådor i Upplands Väsby: pressbyråkiosken vid pendeltågsstationen, spelbutiken som är stadens lilla ATG live-ombud och som ligger strax bortom pressbyrån, samt tidningsbutiken i Väsby centrum.
Ingen av dessa tre butiker säljer vare sig Affärsvärlden, Dagens Media, Resumé eller Wired. Det kan jag leva med. Men vad som gjorde mig ytterligt förvånad är vad jag hittade i hyllan för datortidningar i pressbyråkiosken, när jag letade efter den trendkänsliga IT-tidningen Wired. Där återfanns inte Wired, som för övrig killen i kiosken aldrig hade hört talas om, men väl den synnerligen kvalificerade lilla obskyra amerikanska hackerbibeln 2600.

Alltså, kom igen. Hur är man funtad när man på Pressbyråns huvudkontor resonerar sig framt till vilket sortiment man ska skicka ut till Stockholms förorter? Att jag skulle vilja ha varit en fluga på väggen under det mötet.
"Nej fan, Wired kan vi inte kränga. Den funkar inte för kidsen i förorten. Funkar bara i Vasastan."
"Men jag vet. 2600. Den du. Den är en kioskvältare. Den kör vi i stället för Wired. Och eftersom den är mindre till formatet så tjänar vi både lite hyllutrymme på det, och dessutom spar vi in lite på logistiken eftersom tidningen inte kostar lika mycket att transportera ut och returnera."
"2600? Kom igen, vem läser den, nu kan du väl inte mena allvar?"
"Jo, det är ju just det jag säger. Den är så liten så att logistiken kring returerna blir jättebillig. Vi kan säkert pröjsa någon svenne till tågvärd på pendeln som ändå åker förbi där varje dag. Han kan nog ta med sig dem i hytten för en billig penning."

Den alternativa tolkningen är naturligtvis att marknaden alltid har rätt, och att pressbyrån i Upplands Väsby bara möter den efterfrågan som finns. Alltså borde det enligt detta scenario finnas några riktigt brajta och slipade IT-kids i Väsby, som fortbildar sig med senaste numret av 2600.

Tror jag måste leta upp dem... Kan kanske vara en bra story... Undrar förresten om rikskrims IT-brottsenhet har koll på vad som sker i Väsby?

Centern krishanterar?

Det här kan inte vara sant.

Det enda rimliga sättet att förklara det på är att Killinggänget har kuppat och tillfälligtvis tagit över Studio Ett. På något annat sätt kan inte det här inslaget i onsdagens 17-timme av radioprogrammet tolkas.

"Tsunamirapporten
Den kanske fränaste kritiken mot regeringen har kommit från Centern. Men vad tycker partiet egentligen i frågorna om missförtroendeförklaring och krisorganisation?" (citatet från Studio Ett:s hemsida).

Lyssna på inslaget i efterhand via Sveriges Radios hemsida som länken går till.

Hur var det nu med Perssons ursäkt(er)?

Håkan Jacobson, ledarskribent på UNT och bloggare, har gjort ett föredömligt arbete med att försöka reda ut huruvida statsministern tidigare har bett om ursäkt för regeringskansliets hantering av tsunamikatastrofen, eller om den första ursäkten kom samma dag som katastrofkommissionen presenterade sin rapport. Klicka på länken för att läsa hans inlägg.

En sak är säker. Den skickliga retorikern Persson balanserar för en gångs skull på slak lina tack vare sin retorik, som annars så ofta är hans stora politiska tillgång. Men i det här fallet riskerar den för en gångs skull att slå tillbaka mot honom själv.

För övrigt är det för Offentliga Affärer fullständigt obergipligt att kabinettssekreteraren fortfarande sitter kvar på sitt jobb. Att han inte självmant avgick redan samma dag som katastrofkommissionen lämnade sin rapport visar två saker:
1. Karln saknar politiskt omdöme.
2. Karln saknar politisk fingertoppskänsla.
Är det värdigt en socialdemokratisk regering med dess stolta traditioner på det utrikespolitiska området, att en sådan utrikespolitisk nyckelpost besätts av en sådan person? Dessutom undrar Offentliga Affärer om Hans Dahlgren på allvar tror att han kommer vara en tillgång för regeringen i valrörelsen? Svaret torde vara ja, eftersom karln ännu inte har avgått.
Finns det någon som fortfarande tvivlar på att de båda punkterna i början på stycket är fel?

Ny chef på Agora

Ryktet som Offa skrev om i slutet på förra veckan stämde. I går måndag utsågs den 45-åriga LO-ekonomen Anna Thoursie till ny chef för Arenagruppens tankesmedja Agora. Därmed är det klart med vem som efterträder den tidigare chefen Ursula Berge.

Anna Thoursie, som är disputerad ekonom med bakgrund som bland annat departementssekreterare på finansen och avdelningsdirektör på Riksbanken, låter som en bra förstärkning för Arenagruppen. Hon kommer tillföra nyttig och användbar ekonomisk kompetens till tankesmedjan. Just den sortens kompetens som gruppen tidigare lidit brist på.

"Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen"

"Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen", sade statsminister Göran Persson från riksdagens talarstol samma dag som katastrofkommissionen presenterade sin rapport om regeringens hantering av tsunamin.

Persson åsyftade med de raderna den ursäkt för regeringens och regeringskansliets bristande agerande han framförde i nästa andetag. Min enkla fråga är: när har Persson tidigare bett om ursäkt för schabblet i samband med tsunamikatastrofen?

Svaret är, såvitt jag har lyckats utröna, att han inte har gjort det någon gång tidigare. Om Persson därmed stod i kammaren och drog en fräck - alternativt magstark - rövare, överlåter jag till läsarna att bedöma.

Dagens citat

Saxat ur Onoffs julkatalog, avdelningen klart som korvspad.

D-Link trådlös Game Router DGL-4300.
Trådlös "Gaming-router" med avancerad GamerLounge Gaming Router med GameFuel Priority-teknik. Upp till 108Mbps. (sic!)

Vem kan motstå en sådan säljande text?

I dag håller vi håller tummarna för...

...Magnus Linton och hans utmärkta reportagebok Americanos på Augustgalan. Kan vi äntligen på allvar hoppas på en ny trend? En trend som handlar om att litterärt prisbelöna och därmed erkänna det goda kombinerade journalistiska och litterära reportaget i bokform. Vi säger Linton i kväll, och den polske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuscinski nästa höst, när 2006 års Nobelpris i litteratur tillkännages.

En fråga om trovärdighet

I första numret av nyhetsmagasinet Fokus som landade i brevlådan i dag fredag skriver Hans Strömberg, tidningens språkvårdare och korrekturläsare, bland annat följande under rubriken "Fel i Fokus - Berätta för oss när du hittar fel".
"Från och med nästa nummer kommer Fokus varje vecka på denna plats att publicera de felaktigheter och oklarheter som ni läsare har upptäckt i tidningen. Vi tycker att det är viktigt med förtroendet mellan läsare och tidning. Fokus ska vara pålitlig, korrekt och noggrann och vi vi vill därför redogöra för de eventuella fel och brister som ändå slunkit igenom i tidningen."

Det handlar om något så enkelt som trovärdighet och kvalitetssäkring av produkten gentemot läsarna. I de flesta andra branscher är detta någonting självklart. Så ej inom den svenska journalistiken. Vem har någonsin hört talas om en redaktion som kvalitetssäkrar arbetet enligt en ISO-modell? Därför framstår Fokus korrektionsruta som ett välkommet brott med den redaktionella självgodheten, där det allt som oftast är omöjligt att erkänna fel och korrigera dessa. I valet mellan reportrars och nyhetschefers ego å ena sida, och trovärdigheten för redaktionen som sådan å andra sidan, vinner alltför ofta egot. Därför är Fokus inställning, som är vanlig på tidningar utomlands, ett strategiskt smart val. I en bransch med ständigt ökande brus och utbud, kommer trovärdighet och kvalitetssäkring inte bara vara redaktionellt lönsamt, utan också ekonomiskt lönsamt.

Hört på Arenas julfest...

...Om någon har saknat Hanne Kjöllers skriverier på DN:s ledarsida den senaste tiden meddelas härmed att hon återkommer från tjänstledigheten så snart som hennes bok- och filmprojekt om övervikt är avslutat. Boken och filmen kommer på Brombergs förlag respektive TV8 någon gång under perioden januari/februari.

...Ny chef för Arenagruppens tankesmedja Agora efter Ursula Berge, som har börjat arbeta som samhällspolitisk chef på fackförbundet SSR, lär vara på gång inom en väldigt snart framtid, viskades det om vid en av bardiskarna.

...Anders Jonsson (pol. rep. SR VA m m) efterlyste sent på torsdagskvällen en jacka som verkade ha försvunnit från den temporära garderoben vid entrén.
"Jag har mina nycklar till lägenheten i en av fickorna", kommenterade en bekymrad redaktör Jonsson för Offas utsände när han gjorde sitt tredje varv i garderoben.

...En av Fokus fasta krönikörer, Jens Henriksson, hjärnan bakom Nuder på finansen och före detta departementskollega med Fokus ansvariga utgivare Karin Pettersson, har inte en susning om vad han ska skriva i sin första krönika. Men en sak är säker. Vissa restriktioner kommer han ålagga i sig i skrivandet.
"Om Expressen klipper mig blir det i deras tolkning Pär Nuder som säger något", konstaterade en luttrad statssekreterare.

Vad är det som gäller - kartan eller verkligheten?

Aftonbladets chefredaktör Helle Klein gör en intressant notering på sin blogg från dagens presskonferens med kriskommissionen:
"Bo Pellnäs, ledamot av katastrofkommissionen, resonerade på presskonferensen om pressekreterarnas roll. Det är genom dessa som ministrarna i huvudsak kan nås. Pellnäs tyckte sig se ett dilemma i att det då blir mer fokus på de mediala utspelen från regeringskansliet än på hur själva regeringsarbetet, i det här fallet krishanteringen, ska skötas. Huvudfrågan blir ofta "vad ska vi säga till medierna", inte "vad ska vi göra för att få igång arbetet"."

I en liten bisats ställde faktist Pellnäs en av de mest intressanta frågorna under hela presskonferensen. Den finns det all aledning att fundera vidare över. Inte bara för politikerna i regeringskansliet, utan lika mycket för nyhetscheferna och reportrarna på de politiska redaktionerna.

Till skillnad från regeringskansliet fungerade naturligtvis redaktionerna som de skulle redan under annandagen. Men det tänkvärda är vilken bild av verkligheten det är som media, och för den delen politikerna, arbetar med den dag drevet går i gång. Den "verklighet" som är skapad av media, eller det som verkligen har hänt?

Neo - krämig cappuccino och halvfranska band

Det är något provocerande med krämig cappuccino och halvfranska band. I alla fall om det ingår i programförklaringen för en ny tidskrift. I det här fallet den borgerligt sinnande varannanmånadstidningen Neo, som utkommer med sitt första nummer i januari. Så här skriver krönikören Idde i folkpartiets tidning NU.
"Tjugofemåringar drömmer om prinsessbröllop och trerättersmiddag med vännerna. Kärnfamiljen och kungahuset och ett höstmode som påminner om brittiska rävjakter. Ridstövlar och kavaj. Det är något i luften. Konservatismen har återvänt."
Idde är en av många kommentatorer och bloggare som har gått i gång på den provocerande kombinationen modernt kaffe och läderinbundna böcker.

Bakom tidningen Neo står ett aktiebolag som ägs av tidningens chefredaktör Sofia Nerbrand och VD:n Nicklas Lundblad, samt ett antal finansiärer, varav stiftelsen Fritt Näringsliv är den största, enligt vad Offentliga Affärer erfar. Rimligtvis är en av projektets större bidragsgivare också Stockholms handelskammare, eller folk i kretsen kring den, eftersom Niclas Lundblad kommer därifrån.
Projektets mentor och beskyddare får Timbros och stiftelsen Fritt Näringslivs VD, Cecilia Stegö-Chiló, sägas vara. Sofia Nerbrand arbetade några månader åt stiftelsen med att utreda förutsättningarna och arbeta fram grunden för tidningen.
I redaktionsrådet ingår bland annat Timbros Johan Norberg, Peter Wolodarski på DN:s ledarredaktion, vetenskapsjournalisten Maria Borelius, Michael Moynihan som står bakom bloggen Stockholm Spectator samt författaren Torbjörn Elensky.
Eftersom tidningen kommer arbeta med en fast bemanning på sammanlagt tre personer plus en formgivare på halvtid samt en extern annonsförsäljare som arbetar på provisionsbasis, får den sägas ha hyfsade ekonomiska möjligheter att överleva. Inte minst med tanke på kombinationen av extremt låga overheadkostnader och att den ser ut att fylla en tom nisch på den idébaserade tidskriftsmarknaden. En nisch som dessutom innehåller ett antal kapitalstarkta mecenater som nog kan fås att lätta på plånboken om de tror på projektet och personerna bakom det.

För att få kläm på vad kaffet och böckerna egentligen handlar om, käkade Offa lunch med en tredjedel av redaktionen. Enligt den tredjedelen handlar krämig cappuccino om att på ett lite PR-smart och provokativt sätt formulera borgerlighetens nya tredje steg, som är det som Neo ska skildra. Därav namnet Neo - det nya.
I det första steget definierades borgerligheten som de som bodde på Östermalm och i liknande stadsdelar, enkelt uttryckt. Det andra stegets borgerlighet handlade om de personer som röstade på ett borgerligt parti. I det tredje steget, det som tidningens redaktion vill vara en röst för, handlar borgerligheten om de personer som lever det goda livet i storstaden. Alltså den moderna urbaniteten och de människor som känner sig hemma i den.
Tidningen har en uttalad idé om att försöka bli för den moderna urbana borgerliga människan vad tidningen Ordfront var för vänstern när den var som bäst en gång i tiden. Alltså en tidning som driver en klar tes, och ger argument och idémässigt understöd till sin läsekrets. En sorts modern medial borgerlig folkbildning alltså, som Offentliga Affärer tolkar det hela. Eller annorlunda uttryckt: en borgerlig ledarsida i magasinsformat, kryddad med en del maffiga, genomarbetade reportage, packeterat i en snyggt och smakfullt formgiven tidning som lockar till läsning.

Om Neo kan bli för borgerligheten vad tidskriften Arena är för den moderna vänstern kan det bli riktigt spännande, tror Offa.

Måste grannen stenas...?

Ett inslag i serien insändare vi minns:

Öppet brev till de präster som skrivit under uppropet mot välsignelseakten för homosexuella. Jag har en del frågor till er präster som vet och kan allt.
Jag tänker sälja min dotter som slav (2:a Mos 21:7). Vad kan vara ett skäligt pris?
I Tredje Moseboken 21:20 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta bara gäller människor utanför EU. Kan han ha rätt?
Min granne som jobbar på Kvantum insisterar på att även jobba på söndagar. Enligt Andra Moseboken 35:2 så måste han dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?
Jag besöker inte kyrkan då jag lider av stor närsynthet och enligt Tredje Moseboken 21:20 får jag inte närma mig Guds altare om jag ser dåligt. Min son konfirmerar sig nu och det vore kul att se hur han uppför sig i kyrkan. Är det okej om jag sitter i vapenhuset?
Kan mina barn börja att träna fotboll i IFK Värnamo då Tredje Moseboken 11:7-8 säger att de inte får röra resterna efter en död gris. Eller måste de fortsätta spela här hemma med en plastboll?
En bonde här ute i Tånnö envisas med att odla olika grödor på samma jord och syndar därmed mot Tredje Moseboken 19:19.
Han har även den fula ovanan att svära mycket. Nu är hans fru inte heller mycket bättre då hon envisas med att gå klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmaterial (vanligen bomull och polyester). Är det nu nödvändigt att samla hela Tånnöbyn för att stena dem? (Tredje Moseboken 24:10-16). Kan vi inte bara bränna dem på bål som vi brukar göra med människor som ligger med sina släktingar (Tredje Moseboken 20:14)?
Jag vet att ni präster har gått på djupet i dessa frågor så jag ser fram mot tydliga och raka svar. Stort tack till er rakryggade präster om tydligt visar att Guds ord är evigt och oföränderligt.
Magnus Samuelsson
Tånnö

Förundersökning mot SSU nedlagd

Förundersökningen mot SSU-förbundet angående bidragsfusket med fejkade medlemssiffror är nedlagd, uppger en centralt placerad källa i kanslihuset för Offentliga Affärer.

Hörde vi just en djup suck av lättnad från i tur och ordning Göran Persson, Lena Hallengren och hela SSU:s förbundsstyrelse?

Ivan på KGB

Det ryktas att nya tidningen Ivan ska ha releaseparty på restaurang KGB i centrala Stockholm. Gästerna som minglar och bläddrar i tidningen ska visst serveras av snygga servitriser uppklädda i något slags småsexigt uniformsplagg som hämtat inspiration från ryska armén. Låter som ett passande tema.

Frågan är om Ivan, som startats av ett gäng avhoppade Slitz-medarbetare som tröttnade på Mats Drougge, får plats på marknaden? Det börjar bli trångt i hyllan bredvid Café, FHM, Moore och Slitz. Fast finansiellt verkar projektet kunna ros i land. Enligt uppgifter i Dagens Media står Tre-Mag bakom projektet, och det förlaget har ju onekligen en del kulor på banken. Sen återstår att se om den publicistiska idén håller. En slitz-kopia, fast med mer hjärna. Babes, fast inte lika naket, samt babes som är starka, tuffa, intelligenta och framgångsrika. Alltså inte riktigt det kvinnoideal i form av dokusåpakändisar som Drougge väljer att lyfta fram i Slitz. Nu är det upp till grabbarna grus i Arjeplog och Svedala, som köper en tidning när de har varit på macken och tankat, att avgöra vilket kvinnoideal det är som har framtiden för sig.

Offa föreslår i all enkelhet att Ivans redaktion kontaktar juridik- och psykologistudenten samt bloggaren Glamourprinsessan, alias Karolina Lassbo, och erbjuder henne medarbetarskap som kombinerad modell, krönikör och frågespaltsrådgivare.

I övrigt ryktas att Ivan har knutit upp Aftonbladetkolumnisten Anna Ekelund som krönikör. Hennes utgångsbud lär ha legat på 10.000 kronor per krönika, samt att hennes bättre hälft också skulle erbjudas någon form av fast medarbetarskap i tidningen. Låter som om Ekelund, med den attityden, är en kvinna helt i Ivans smak.

Howard Stern äntligen ocensurerad

Kungen av amerikansk radio - Howard Stern - kommer äntligen kunna avnjutas i ocensurerad form efter årsskiftet. Från och med den 9:e januari nästa år går han över till Sirius Satellite Radio. Poängen med kanalbytet är att satellitradion Sirius inte lyder under den amerikanska radio- och TV-myndigheten FCC och dess regelverk, som enligt Stern själv styrs av "regeringen och den konservativa moralistiska högern". Stern och hans redaktion kommer få två egna kanaler att showa loss i på sitt eget oefterhärmeliga sätt.

Som vi har väntat.

Dagens rubrik

Anna Nicole i lesbisk sexorgie med servitris -
Bingokvällen urartade med piskor och handbojor.
(Expressen 23/11-05)

Getingens USA-korre Johan T Lindwall är tveklöst kungen på redaktionen. Gör man kvällstidning ska man göra det ordentligt.

Vem är gnälligast på DN?

Ibland har Offentliga affärer lite svårt att bestämma sig för vem som är gnälligast av DN:s ledarskribenter. Men eftersom -2+4 ändå till syvende och sist är lika med +2, har Offentliga affärer bestämt sig för att fortsätta läsa ledarsidan. (Tur förresten att det för närvarande bara finns två gnällgökar på ledarsidorna, annars hade Offa inte stått ut.)

Här följer Offas ranking av de flesta av ledarskribenterna på Sveriges finaste morgontidning:

Gnälligast:
2. Niklas Ekdahl. Allvarligt talat, det kan inte vara särskilt roligt att tvingas ha en sådan gnällig chef på jobbet.
1. Johannes Åman. Mannen som ständigt gör sitt bästa för att motbevisa påståendet om att män aldrig har mens.

Mest läsvärda:
4. Barbro Hedvall. Besitter en gedigen, bred och lång erfarenhet som understryker tesen om att gammal är äldst. Skriver alltid läsvärda litteraturanmälningar.
3. Per Ahlin. DN:s egen Thomas Friedman. Lika produktiv, närvarande och allmänbildad som Bengt Albons på nyhetsredaktionen är improduktiv och frånvarande.
2. Peter Wolodarski. Sveriges enda ledarskribent som kan räkna och som dessutom gör det, och som därigenom visar på poängen med mångfald. I det jämngråa ledarskribentträsket bestående av idéhistoriker och statsvetare är den unga stjärnan från Handels en ljuspunkt i tillvaron.
1. Malin Siwe. Fick mycket välförtjänt pris på Stora tidskriftsdagen som årets bästa kolumnist. Besitter en unik förmåga att kunna kombinera humor med att se världen bortom tullarna, samtidigt som hon verkar i andan av den klassiska devisen; "varje ineffektivt använd skattekrona är en stöld från de fattiga".

Äntligen lite konspirationsteorier

Äntligen dags för en schysst konspirationsteori. Det har varit lite för lugnt på den fronten på sistone. Den alltid lika rättvisa och balanserade bloggaren Rättvis och Balanserad funderar omkring vem det är som egentligen betalar kamrat Zaremba. Detta med anledning av kamratens senaste artikelserie i DN om den rörliga arbetskraften i det nya Europa. Rättvis och balanserad passar därför på att påminna om att kamraten fick motta Gösta Bohmans minnespris tidigare i år.
Offentliga affärer tycker att Rättvis och Balanserad har slappat till sig och visat prov på ofullständig research. Därför vill Offentliga affärer påminna om att kamrat Zaremba också har mottagit Timbros kulturpris för några år sedan.

För övrigt har Offentliga affärer funderat en del över vem det är som betalar medborgaren Rättvis och Blanserad? Offentliga affärers gissning är skattebetalarna via partistödet. Detta eftersom medborgaren Rättvis och Balanserad misstänks arbeta på 68:ans kommunikationsavdelning under namnet Anders Lindberg.

Fler efterforskningar följer.

Hur står det till med Borg och gräsrötterna?

Apropå Anders Borgs folkhemskramande kan man undra hur pass gediget förankrad kursändringen egentligen är i partiet? Visserligen kan den före detta drogliberalen säkert mecka ihop en redig holk med hjälp av de senaste opinionsundersökningarna, som håller gräsrötterna så där lite lugnt och behagligt pårökta och nöjda ett tag framöver. Men vad händer om det visar sig att kursändringen inte riktigt förmår navigera partiskutan ända in i Rosenbad?

Läs till exempel vad bloggaren Aqurette skriver om frågan:
"Förra veckan deltog jag i ett möte på partikansliet här i Skåne. Med ett tiotal andra moderater diskuterade jag strategier inför valet. En fråga som kom upp vid flera tillfällen var den tveksamhet många moderater känner inför partiets nya politik. Alla var nog överens om att det ligger en fara i att bli så lik motståndaren att valet mellan oss och socialistpartierna framstår som irrelevant."

Dagens citat

"I dag subventionerar vi möjligheten att ha en byggarbetare hemma som lägger ett golv. Varför inte subventionera att man har någon som bonar golvet?"
Ulrica Messing 1996. (DN 22/11)

Kommitteologi

Kommittelagen:
Effektiviteten hos en kommitté är omvänt proportionell mot antalet deltagare och tiden som används för överläggningar.

Shanahans lag:
Längden av ett sammanträde ökar med kvadraten på antalet närvarande.

Trivialitetslag:
Tiden som går åt för varje punkt på dagordningen är omvänt proportionell mot det belopp som behandlas.

"Klot-Johan" till riksdagen

Dagens grattis går till Mats "klot-Johan" Johansson, f d Timbrobas och chefredaktör på Svenska Dagbladet, som placerades på valbar plats till riksdagen när stockholmsmoderaterna under helgen spikade sina listor inför valet nästa år.

Därmed lyckades hans personvalskampanj, som bland annat bestod av ett personligt brev som skickades ut till de moderata partimedlemmarna i Stockholmstrakten inför det interna provvalet. I brevet lanserade han sig själv som riksdagskandidat, samtidigt som han sålde in sin nya bok "Nästa Europa" (Santérus förlag). Smart drag, eftersom det inte var direkt gratis att skicka ut brevet.

Så här skriver krönikören Dr Spinn (Martin Borgs) i senaste numret av Dagens Media:
"För Stockholmsmoderaterna har provvalet blivit big business. Det enda sättet att få direktkontakt med partimedlemmarna var att köpa adresser från kansliet för 15 kronor. Lägg till porto och tryckkostnader för utskick till 10 000 medlemmar. Priset för en riksdagsplats hamnar kring en kvarts miljon kronor. Den höga kostnaden fick de flesta kandidater att avstå från att skicka brev, men sammanlagt omsatte provvalet i Stockholm miljontals kronor som gick rakt in i partikassan".

Offentliga affärer har läst klot-Johans brev till medlemmarna. Visst är karln efer många års slit i mediafabriken vän med pennan, eller vad sägs om följande utdrag?

"Till och med valnederlaget under Yngve Holmberg 1970 hade något gott med sig; det kunde inte bli sämre. I opinionsmätningar efter valet fick vi under tio procent. Man härdades".

"Idéstriden tar aldrig slut. Sverige lider fortfarande av ett överflöd av skatter och ett underskott på arbete, Åter behövs ett maktskifte för att stoppa enpartiväldet. På nytt hotas vi av politisk extremism, denna gång i islams namn. Och Ryssland under Putin går åt fel håll. När Europa skulle behöva stå starkt splittras EU av nationella särintressen, medan den svenska Europadebatten tystnar".

"Mitt andra ärende gäller Stockholm. Min hemstad sedan 30 år är fortfarande en pärla, men glansen har mattats under de senate årens vanstyre. SSU-gänget i Stadshuset måste ersättas av politiker som förstår företagandets villkor. Alltså: bort med alla vänstertomtar som motarbetar det som ska växa".

Klot-Johan fick 520 röster i provvalet och placerades på plats nummer sex på riksdagslistan. I dagsläget har moderaterna sju mandat i Stockholms stad.

Mannen med hästsvans

Så kom den då äntligen, intervjun i vilken någon sätter fingret på likheten mellan Anders Borgs och Göran Perssons budskap och förebilder. Naturligtvis är det den alltid excellente Anders Jonsson som gör det i en intervju med moderaternas Anders Borg i veckans nummer av Veckans Affärer. Några utdrag ur artikeln:

"Vår vision kan absolut beskrivas i folkhemstermer, ett samhälle som inkluderar alla, där inte en tredjedel står utanför", (säger Anders Borg).

"Vi vill återupprätta den svenska samhällsmodellen som den fungerade på 1950- och 1960-talet. Alltså ett samhälle där det lönar sig väldigt mycket att arbeta, där det är väldigt lönsamt att gå ut på arbetsmarknaden."
Men visionen om de gyllen åren under framväxten av Tage Erlanders starka samhälle, är ju också vad statsminister Göran Persson brukar tala om. Och är den någon som driver tesen att politik är att lösa problem varefter de uppstår är det Göran Persson. Har moderaterna blivit socialdemokrater?
"Det är inte sant att socialdemokraterna vill återupprätta den svenska modellen. Det är ju de som drivit resan bort genom höjda skatter och höjda ersättningar som gör det mindre lönsamt att arbeta. Jag tror att socialdemokraterna är på väg att begå ett jättemisstag genom att bygga hela sin valrörelse på att försvara frånvaron från arbete."

"Det vore väldigt märkligt att ägna fyra år av slit och släp för att utforma en politik och sedan överge den. Jag är genuint övertygad, på, basis av forskning, att kärnan i vad Sverige behöver är att göra det med lönsamt för låg- och medelinkomsttagare att arbeta".
"Och vi har varit väldigt tydliga med att vi slår vakt om arbetsrätten, kollektivavtalen och rätten till sympatiåtgärder. Vi skulle förstöra vårt väljarmandat om vi brakade iväg från det vi sagt. Då skulle vi inte ha en chans att bli omvalda 2010."

Men om det inte blir någon valseger då - vad gör han då?
"Då lämnar jag politiken. Ärligt talat kan jag längta tillbaka till marknaden. Jag trivdes extremt bra med dess realistiska syn på politiken. Låter man förhoppningar eller ideologiska föreställningar spela in när man gör ett tradingförslag får man fel."

För övrigt gillar Offentliga affärer Anders Borg varje gång han hyllar arbetslinjen, vilket är rätt så ofta numera. Hur ofta hör man Göran Persson hylla densamma?
Till sist en liten avslutande fråga. Hur högt var Sveriges skattetryck när den gedigna gråsossen Sträng avgick som finansminister? Svaret är ungefär 38 procent, om jag minns rätt.

Intervjuer vi minns

Apropå det faktum att det inte ser ut att bli något bud på Securitas, minns Offentliga affärer följande intervjuer i Affärsvärlden för ett par år sedan, när striden om svenskt EMU-medlemskap var som hetast.
"Den uppmärksamhet som bland annat P-O Eriksson, Sven Hagströmer och Rune Andersson fått står inte i proportion till deras betydelse. Sven Hagströmer är en mupp och har aldrig drivit något medelstort- eller storföretag", säger Gustaf Douglas. (Afv 030506)

Varvid Hagströmer kontrade i en senare intervju.
Hur känns det att Gustaf Douglas kallar dig för "mupp"?
Hagströmer: Det känns jättebra, för det säger nog mer om Gustaf än om mig. Han säger att nivån på EMU-debatten måste höjas och hans bidrag blev att kalla mig för en mupp. (Afv 040504)

Diskret pressekreterare?

"Veckans fridstörare var Ylva Johanssons pressekretare Ingemar Olsson när han vågade sig ut på en förhandsvisning av filmen "Proof". När Ylva ringt fyra gånger gick han längst bak i salongen och tog samtalet - vänd mot väggen. Väggen fungerade bevisligen som en resonanslåda för hans lågmälda samtal, vilket fick hela salongen att brista ut i hyssjanden under de hela fem minuter samtalet pågick. När ljuset tändes igen rådde lynchstämning".
DN Ekonomi (20/11)

Gårdagens demonstration

Gårdagens kollektivavtalsdemonstration arrangerad av socialdemokraterna i Täby fömådde mobilisera mellan 100-150 deltagare, berättar en person som var med.

Fatta!

150. sossar. i. Täby.

Wow.

Tråkig Securitasdementi för Sven-Otto

"Det finns ingen grund för dessa rykten", sade Securitas VD Thomas Berglund till Nyhetsbyrån Direkt i går torsdag. Under onsdagen steg Securitas aktie med 4,6 procent under hög omsättning på Stockholmsbörsen sedan uppköpsrykten börjat cirkulera. Bakgrunden är ett rykte på marknaden som förtäljer att ett riskkapitalbolag är på väg att lägga ett bud på på den internationella säkerhetskoncernen.

Den dementin får nog moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin att deppa lite, efersom det därmed inte ser ut att bli någon välbehövlig förstärkning av moderaternas kampanjkassa inför valrörelsen. Gustaf Douglas, styrelseledamot i moderaterna, tillika storägare i Securitas, kan efter dementin inte räkna med att få en storfet påse cash i handen som han delvis kunde ha slantat in i partiet via en generös donation för att stärka krigskassan.

Föredömet är naturligtvis Hr Douglas trätobroder på marknaden - finansmannen Sven Hagströmer, som finansierade Junilistans valkampanj i EU-parlamentsvalet ur egen ficka.

Fler än Rankka ger Bush fingret

Om vi säger så här. Rankka är inte ensam om att ge Bush fingret. Det är bara rekordlåga 34 procent av de amerikanska väljarna som ger honom godkänt i den senaste mätningen.

"PRESIDENT BUSH'S job approval rating sank to another low in November, with 34% of Americans saying he is doing an "excellent" or "pretty good job," while 65% rank his performance as "only fair" or "poor," according to the latest Harris Interactive poll. Vice President Cheney got a mere 30% positive rating in the latest telephone poll of 1,011 adults, while Secretary of Defense Donald Rumsfeld saw a 34% positive rating. Representatives in Congress fared even worse: 27% of those polled now rate Republicans favorably and only a quarter give Democrats positive marks", rapporterar nätupplagan av Wall Street Journal. (Mätningen genomfördes mellan 9-11 november.)

Bush är alltså ett sänke för republikanerna för närvarande. Det har han aldrig varit förut. Vad betyder då det här? Jo, det innebär att de republikanska kongressledamöter, senatorer och guvenörer som vill bli omvalda under mellanvalsåret 2006, kommer springa så långt bort från Vita huset som bara tänkas kan. Och de kommer springa fort.

Maria Rankka gav Bush fingret

Det är säkert. Hon gjorde det. Bokstavligen. På ett Timbroevenemang på torsdagskvällen.

Maria Rankka, vice vd på Timbro, författare, proffstyckare och flitig soffnötare i TV, har just kommit hem från en månadslång resa till USA arrangerad av State Department (amerikanska UD).
"Jag har bestämt mig för att aldrig mer tala väl om Bush-administrationen i svensk media", svarade hon när jag frågade henne om vilka hennes intryck av resan var. Det löftet underströk hon med en mycket talande gest med fingret.

Jag tror henne. Maria Rankka är nämligen en person som har lämnat partigängeriet och partismen bakom sig. Det bådar gott, både för hennes självständighet och hennes förmåga att göra egna fristående analyser och stå för dem. Det ska bli spännande att se vad hon kommer åstadkomma på Timbro som hon numera återfinns på, efter några framgångsrika år på PR-byrån Prime.

Dagens demonstration

Anordnas i kväll torsdag i Täby. Det är socialdemokraterna som ska demonstrera mot Täbys moderata kommunledning angående en brist i Täbys upphandlingsreglemente. Det handlar tydligen om att det inte finns något krav på att företag som kommunen upphandlar av ska ha tecknat kollektivavtal.

Måntro att det är dags för Anders Borg att ta fram partipiskan och besöka Täby-generalen Filippa Reinfeldt och förklara partilinjen för henne, eller?

En sak är säker, den svenska modellen med kollektivavtal har aldrig tidigare satts under sådan press, trots att till och med moderaternas Gunilla Carlsson numera är kollektivavtalsfantast. Är inte det höjden av ironi?

Dagens citat

"För övrigt råder det panik på SVT: skitungarna ser hellre på Trean, Fyran och Femman. "Hajk" funkar inte längre. Leif Jakobsson (programdirektör) säger att man jobbar hårt på en lösning. Tips till styrelsen: den dag Leif Jakobsson förstår vad det är för på SVT, den dagen vaknar vi alla upp som sydvietnameser".
Johan Croneman (DN 16/11)

En tidning är född

Så är den här Diego - Ditt ego. Din livsstil. Din karriär. "Det unga affärsmagasinet", som chefredaktören Kristofer Steneberg skriver i programförklaringen i den nya tidningen som damp ned i brevlådan i dag. Det stora knäcket om krogarna kring Stureplan får minst $$$$ i betyg. Fler sådana jobb vill Initierat se framöver för att förlänga provprenumerationen.

De får sägas vara ambitiösa, folket på Rosa raketen i botten på Bonnierskrapan. Ny TV-station och ny tidning inom loppet av bara några dagar. Gunilla Herlitz tänker uppenbarligen inte nöja sig med att bara sitta och förvalta Hasses lilla imperium. Här ska byggas vidare.

Stalltipset efter en genombläddring av första numret får bli att Diego och Kristoffer Steneberg och hans närmaste kvinna, Henrietta Westman, kommer peta ut Pontus Schultz och Att:ention från banan. Båda tidningarna riktar sig mot samma målgrupp med samma slags innehåll och har i slutändan samma ägare. Skillnaden är bara att Diego har en bättre och större redaktion i ryggen, och en seriös chefredaktör, vilket knappast Att:ention kan anklagas för att ha.

För övrigt noterar Offentliga affärer att det helt enligt Diegos karriärrecepet går bra för de gamla Finanstidningsnissarna. Kristoffer Steneberg (Diego), Thomas Peterssohn (Affärsvärlden), Per Lundsjö (N24) och snart Martin Ådahl, Martin Ahlquist samt Karin Pettersson (Fokus), började alla sin journalistiska bana på Finanstidningens redaktion på Kungsgatan. Och vi vet alla hur det gick för Finanstidingen när Pontus Schultz tog över.

Apropå Pontus Schultz. Är det någon som är förvånad att Pontus Schultz och Peppe Engberg är parhästar i diverse mediaprojekt? De har båda det gemensamt att tidningar som de chefar över alltid går med brakförlust. (Okej då, Peppe var under några år i början på 90-talet år chefredaktör för Resumé, men det måste ha varit ett olycksfall i arbetet att den tidningen gick bra då).

Jerry Springer + Al Franken = Sant

Amerikansk Talk Radio rockar fett, och sedan ett tag tillbaka rockar den ännu fetare. Under lång tid har den här sortens radio dominerats av radiopratare hemmahörande på högerkanten i amerikansk politik, med den stora (i dubbel bemärkelse) stjärnan Rush Limbaugh i spetsen. För ett tag sedan tröttnade en grupp demokratiskt lagda mediefolk på läget, och bestämde för att starta eget.

Resultatet blev Air America Radio, en station värd att lyssna på oavsett var dina egna politiska preferenser återfinns. Den sänder live över nätet. Stationens affischnamn är komikern och författaren Al Franken*, samt tv-stjärnan och före detta demokratiska borgmästaren (sic!) Jerry Springer, som har varsitt dagligt program. Men det är inte de båda herrarna som är bäst. Den skarpaste och klarast lysande stjärnan på stationen är Randi Rhodes. Tänk dig en blandning av Malin Siwe och KG Bergström kryddat med lite Erik Blix, så har du en ungefärlig beskrivning av Randis profil och egenskaper. Hon har potential att bli ett liberalt svar på Rush Limbaugh.

Gör som jag, som har tröttnat på att bara kunna lyssna på P1 och Studio 107,5. Plugga in en förlängningssladd i datorns högtalarutgång, eller ännu hellre ett par trådlösa datorhögtalare, och du har radiostationer från hela världen via nätet i köksfönstret bredvid din vanliga radio.

*Al Franken slog igenom som manusförfattare och skådis i det klassiska tv-programmet Saturday Night Live. På senare år har han rönt stora framgångar med sina böcker, som är en blandning av komik och politik skrivna från ett liberalt perspektiv. Han skrev för övrigt 1996 en politisk debattbok som troligtvis har världens bästa titel i den genren - Rush Limbaugh is a big fat idiot - and other observations (Delacorte Press).

Frihandel och solidaritet

Det finns inget som bättre främjar utvecklingen i tredje världen än ökad frihandel. Det finns inget kraftfullare sätt för oss invånare i västvärlden att visa solidaritet med tredje världen, än att agitera och arbeta för att våra egna protektionistiska tullmurar rivs ned.
U-landsbistånd i all ära. Menar vi allvar med talet om solidaritet finns det inget viktigare att prioritera än Doha-rundan. Följ kampen för ökad frihandel på Fredrik Erixons angelägna blogg.

Favorit i repris

Stora journalistpriset. En liten fundering bara, apropå den "tyngsta" klassen - årets avslöjare. Gjorde juryn något fel i fjol, som tvunget måste korrigeras i år? 2005 års vinnare Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman på Kalla Fakta i TV4 var nominerade i fjol, i samma klass, för samma knäck. Men då vann de inte. I år vann de. Favorit i repris, någon?

Dagens citat

"Jag ser fram emot en utveckling där vi också i Sverige accelererar kortanvändningen i en positiv riktning".
Sven-Erik Österberg, finansmarknadsminister, (Studio Ett 15/11)

Våga vägra Blossa

Uppställning!

Julen närmar sig med stormsteg. Det är dags att ta tag i förberedelserna. Med tanke på att statliga vin- och spritmonoplet har fuckat up det big-time i och med muthärvan, är det dags att vi konsumenter säger ifrån och vågar vägra bolaget ett tag framöver. Låt både systemet och regeringen känna på lite hederlig konsumentmakt för en gångs skull.

Får jag föreslå följande alternativ till Blossas klassiska vinglögg. Satsen är lätt att snickra ihop hemma i badrummet, och rekommenderas varmt. Den är faktiskt godare än Blossas starkvinsglögg, jag lovar.

5 liter svagdricka
2 flaskor porter
50 gram jäst
2,5 kg strösocker
500 g russin
5 medelstora potatisar, råa, i skivor
2 bitar ingefära
2 paket hela nejlikor
1 paket hel kardemumma

Häll allt i en tio-litershink. Täck med folie eller lock och låt stå i tre veckor. Rör om då och då.

Sila genom duk. Låt stå i minst ett dygn så att grumset sjunker. Sila genom kaffefilter. Häll på flaskor.

Receptet kommer från pensionerade översten Bo Hugemark, ordförande i Svenska Atlantkommittén (som är ett forum för säkerhetspolitisk debatt) och en röst värd att lyssna på både när det handlar om glögg och vår relation till Nato. För övrigt tror jag att Hugemark är den dugligaste och mest kompetenta översten som aldrig blev general i svensk nutid. Anledningen var politisk såvitt jag kan bedöma. Hugemark var bland annat alltför frispråkig i sin syn på Sveriges säkerhetspolitik. (Dra lärdom om du vill göra karriär i försvaret).

Avslutningsvis meddelas att Bo Hugemark dessutom är en tredjedel av författarpseudonymen Harry Winter, som skrev böckerna om Operation Garbo (Timbro förlag).

Sprickan i LO

Vad två aktuella fajter om kollektivavtal - Vaxholmsfallet samt striden om vilket fackförbund, Pappers eller Metall, som skulle teckna avtal för arbetarna på bruket i Figeholm - belyser, är den djupa spricka som skär rakt genom fackförbunden på den privata sidan i LO.
På ytan är striderna en kamp om rätten att teckna kollektivavtal. Men skrapar man lite på ytan framträder också en annan konflikt. Ytterst handlar det om vilken acceptans det finns inom olika fackförbund för arbetsgivarnas krav på lönesänkningar för att rädda kvar jobben i Sverige.
På ena sidan står Metall, som med Teknikavtalet som tecknats med arbetsgivarorganisationen Teknikarbetsgivarna, accepterat principen om lönesänkningar i vissa fall. Det har ledningen för Metall gjort för att de ser vilka krav den internationella konkurrensen och globaliseringen ställer på deras medlemmar, och vad som krävs för att rädda kvar industrijobb i Sverige.
Till skillnad från Metall har till exempel Byggnads, Pappers, Elektrikerna och Målarna aldrig accepterat någon princip om lönesänkningar i sina avtal. De har hittills klarat sig från det eftersom de flesta av deras medlemmar (med undantag av Pappers) ännu inte blivit utsatta för samma internationella konkurrens som Metalls medlemmar har blivit.
Men vad Vaxholm visar är att en sådan traditionell inhemsk bransch som Byggsvängen nu också utsätts för konkurrens på hemmaplan.
Vaxholmsstriden är inte den sista striden vi ser, och den handlar inte enbart om rätten att teckna kollektivavtal. Den handlar också om synen på löneflexibilitet. Och där går sprickan inte mellan facken och arbetsgivarna, utan som sagt var rakt igenom facken inom LO.

Funny Times

Jodå, politik kan faktiskt vara roligt, trots att ett antal sammanträden i din lokala s/m-förening (välj det som smakar bäst) indikerar motsatsen.

Den amerikanska politiska humortidskriften Funny Times bjuder på en gratis tremånaders provprenumeration. Rekommenderas varmt. Och ja, erbjudandet gäller även oss långt bort i lilla Svedala. Och ja, tidningen ligger något vänster i amerikansk politisk debatt, vilket innbär att den bör gå hem hos både moraliskt goda folkpartister och mjukisbrallevänsterns högborg framför andra - DN:s kulturredaktion.

Den polske journalisten...

...Maciej Zarmebas artikelserie i DN om den rörliga arbetskraften i det nya Europa är nog det här årets bästa politiska reportage i en tidning. Obligatorisk läsning, som berör, upprör och vänder och vrider på bland annat Vaxholmsfallet och sätter det i nytt förklarande ljus. Det är inte bara fackförbundet Byggnads som fått något att fundera på. Vad säjs om följande passus, om konstnären, dokumentärfilmaren och dokusåpakändisen Pål Hollenders film "Bye Bye Beauty":

""Anser ni att varannan lettiska är en hora? Varför tror ni det?"

Varför skall jag svara? Är det någon stake i Pål Hollender skall han svara själv. Men liksom den smitande bilisten har han inte satt sin fot i Lettland efter filmen. Han känner sig inte välkommen, säger han. Det skall väl inte hindra en sann radikal? Ställ dig på Doma Laukumus och förklara för Riga att du förnedrat dess kvinnor för socialismens skull, om du verkligen tror på det själv. Ta fajten...

Vill man förstå den djupare kultur­bakgrunden till Vaxholm bör man se "Buy Bye Beauty" och särskilt den efterföljande diskussionen i "Folkhemmet" i TV 3. Det är till en början ofattbart att någon som far till Riga för att kopulera framför kameran, och sedan fäster ett snömos till reportage till dessa scener, kunde framkalla en kulturdebatt i Sverige. Eller att de kulturradikaler som försvarade filmen (Carl Johan De Geer, Nina Lekander) utan vidare svalde uppgiften att varannan Rigaflicka är prostituerad samt att "varje bar, hotell och restaurang ... har en lista på minst 15 prostituerade till din disposition". Vilket är rent nonsens, inser man efter tre timmar Riga. Men de valde att tro. Liksom de accepterade Hollenders förklaring att när han förnedrade lettiskor och ryskor framför kameran, med ansikte, sköte, namn och pojkvän, så var det för att visa hur taskig kapitalismen är. "Genialt!" utropade Carl Johan De Geer.

Man frestas att vara rå: Hade det varit lika genialt om närbilder på kulturradikalernas döttrar under betalsamlaget fått illustrera globaliseringens avigsidor?

Det intressanta är varför den tanken var så fjärran för humanisten De Geer. Varken han eller Lekander förmådde se det som visades från de andras perspektiv. Som om dessa kvinnor bara varit statister i ett skådespel som egentligen handlade om dem själva.

Jag förstår inte många ord lettiska. Men dessa Hollendrar och de Geerar fick mig att känna mig som en lett, en av dessa negrer som den svenska radikalismen tycks behöva - på det att världsåskådningen inte går i kras. Det förefaller vara för deras skull som Rigas kvinnor gärna framställs som tillspillogivna, Estlands arbetare som viljelösa offer och villkoren i postsovjetiska länder som särdeles föraktliga. Och allt detta med ett stänk av - ja, hemlig skadeglädje, draperad till indignation. Kan det vara för att dessa balter så helt utan hänsyn till Carl Johan de Geers känslor förkastade den reella socialismen? Som ju inte var något paradis, har vi förstått, men i alla fall ett alternativ..."

Tilläggas bör att inte heller Zaremba, som i botten är jurist, har gått på en svensk journalisthögskola. Vad kan vi dra för slutsats av det?

Den assyriska journalisten...

...Nuri Kino har gjort det igen. Det är ingen slump att en person som är uppvuxen i Södertälje, har med sig flera guldspadar i bagaget och dessutom är en sällsynt begåvad arbetsmyra som aldrig ger upp när han är ute på ett jobb, producerar årets kombinerade idrotts- och politikdokumentär i SvT. Det handlar naturligtvis om serien om fotbollslaget Assyriskas år i Allsvenskan.
Vad är det som gjort Nuri Kino till en exceptionellt duktig journalist? Ja, inte är det journalisthögskolan i alla fall. För där har han inte gått. Däremot blev han för några år sedan, under sin förra yrkeskarriär, utsedd till årets krögare i Stockholm av Aftonbladet. Undrar vad vi kan lära av det?

The daily show

TV-serien Vita huset i all ära. Det finns en grej för politiska junkies som smäller högre - The daily show med Jon Stewart. Enda argumentet som är tyngre än Premier League för att skaffa ett abonnemang på Canal+. Har just köpt boxen Indecision 2004, som är The Daily shows samlade valbevakning under presidentvalet 2004 på tre DVD-skivor. Recension följer. Se Jon Stewart tycka till om amerikansk TV här.