"Ambassadörer som inte lämpar sig att representera Sverige"

I bland är det nyttigt att gå till läggen, för att citera Myrdal. Då kan man exempelvis hitta en tänkvärd liten debattartikel i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, nummer tre 2005, signerad Fredrika Ornbrant. Hon är diplomat, med en tidigare politisk karriär bakom sig som omfattar bland annat ordförandeskapet i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och en tid som politisk sakkunnig på finansen, innan hon lämnade partipolitiken bakom sig för att bli tjänsteman på UD. Ornbrant är, bland de som känner henne, omvittnat duktig och kompetent samt anses allmänt vara utrustad med ett gott omdöme. Hon är därför väl värd att lyssna på, inte minst mot bakgrund att hon är en insider som fortfarande förmår se UD utifrån med fräscha och kritiska ögon. I artikeln i fråga resonerar hon kring fördelen med att ha ett öppnare och mer transparent utnämningssystem för de absoluta toppjobben i det offentliga Sverige.

"Det är välkänt att det finns ambassadörer som inte lämpar sig att representera Sverige på grund av bristande kunskaper i utrikes- och säkerhetspolitik, bristande engagemang eller en alltför stor portion självcentrering. De kan ha politisk bakgrund eller vara karriärdiplomater. På motsvarande sätt finns det generaldirektörer som aldrig skulle ha passerat en professionell rekrytering.
Med mer av öppenhet och ett system där synligheten hos politikerna inte är avgörande skulle Sverige sannolikt få mer mångfald och kompetens på utnämningarna. Det skulle dessutom sporra tjänstemän inom förvaltningen till högre integritet och mod att faktiskt säga emot politikerna när de kommer med förslag som inte alltid är så genomtänkta.
I dag finns tendenser till inställsamhet gentemot politiker. Istället för att låta meriter och kunskaper vara avgörande för karriärstegen blir goda band till politikerna ett sätt för tjänstemän att ta sig fram. Det handlar i mindre grad om politisk lojalitet som i det amerikanska, mer om att vara ja-sägare."