Sprickan i LO

Vad två aktuella fajter om kollektivavtal - Vaxholmsfallet samt striden om vilket fackförbund, Pappers eller Metall, som skulle teckna avtal för arbetarna på bruket i Figeholm - belyser, är den djupa spricka som skär rakt genom fackförbunden på den privata sidan i LO.
På ytan är striderna en kamp om rätten att teckna kollektivavtal. Men skrapar man lite på ytan framträder också en annan konflikt. Ytterst handlar det om vilken acceptans det finns inom olika fackförbund för arbetsgivarnas krav på lönesänkningar för att rädda kvar jobben i Sverige.
På ena sidan står Metall, som med Teknikavtalet som tecknats med arbetsgivarorganisationen Teknikarbetsgivarna, accepterat principen om lönesänkningar i vissa fall. Det har ledningen för Metall gjort för att de ser vilka krav den internationella konkurrensen och globaliseringen ställer på deras medlemmar, och vad som krävs för att rädda kvar industrijobb i Sverige.
Till skillnad från Metall har till exempel Byggnads, Pappers, Elektrikerna och Målarna aldrig accepterat någon princip om lönesänkningar i sina avtal. De har hittills klarat sig från det eftersom de flesta av deras medlemmar (med undantag av Pappers) ännu inte blivit utsatta för samma internationella konkurrens som Metalls medlemmar har blivit.
Men vad Vaxholm visar är att en sådan traditionell inhemsk bransch som Byggsvängen nu också utsätts för konkurrens på hemmaplan.
Vaxholmsstriden är inte den sista striden vi ser, och den handlar inte enbart om rätten att teckna kollektivavtal. Den handlar också om synen på löneflexibilitet. Och där går sprickan inte mellan facken och arbetsgivarna, utan som sagt var rakt igenom facken inom LO.