Om FRA-debatten

På något sätt känns det symptomatiskt att läsa om ledamöterna i försvarsutskottet och deras personliga kunskaper om FRA och FRA-proppen, mot bakgrund av att de bästa, skickligaste och mest pålästa FRA-debattörerna på båda sidor återfinns utanför riksdagen.

Jag håller å min sida före detta statsrådet Mikael Odenberg som den mest slagfärdiga förespråkaren bakom FRA-propositionen, och den liberala debattören Johan Norberg som den kanske mest slagkraftiga och principfasta kritikern av den samma. Möjligtvis flankerad av juristen Mark Klamberg, som i en chatt med DN-läsarna diskuterade FRA-lagen häromdagen.



Andra skriver intressant om FRA, FRA-lagen.

Makthavare.se, nu även som tv

Källa till frustration

Republikanska dårar demokraternas bästa vän

Hur blir det nu och framöver, vad kommer hända med demokraternas för närvarande urstarka position i amerikansk politik, frågar sig Dick Erixon mot bakgrunden av några färska opinionssiffror.

Svaret ges bäst av författaren och Cato-medarbetaren Johan Norberg, som i sin tur refererar till Michael Moynihan, tidigare medarbetare på Timbro, som i en artikel i tidskiften Reason förklarar varför knäppgökshögern som mer eller mindre har kidnappat det republikanska partiet med sin extrema anti-Obamaretorik, är demokraternas bästa vän.

Dick Erixon frågar också hur länge svenska medier, (oklart exakt vilka), ska fortsätta att kalla demonstranter mot Obamas politik för "för extremister och knäppgökar". Svaret är antagligen: Så länge inslag som dessa är vanligt förekommande bland republikanska gräsrotsaktivister och sympatisörer.

För övrigt har Karin Pettersson, chefredaktör på Fokus, publicerat ett blogginlägg på samma tema där hon drar intressanta paralleller till den interna förnyelsedebatten hos de svenska socialdemokraterna. Likheterna mellan socialdemokrater och republlikaner.

Andra skriver intressant om republikanerna.

Lokalpolitik i New York

"I Chinatown sitter planscher överallt: det vankas något slags fyllnadsval till stadsfullmäktige och till diverse poster inom byråkratin i distriktet. Kandidaternas foton och cv:n är förvillande lika. Alla heter ett amerikanskt förnamn och sedan Wo eller Woo. Alla har gått på Harvard eller Colombia eller Stanford. Alla tror på framtiden och har en uppsättning tänder som visar det. Alla är demokrater. Den enda republikanen är kvinna och henne är det ingen bild på men hon heter Woo hon också och även om hon alltså kanske saknar framtidständer så har hon gått på Harvard och längtar efter att bli revisionschef".

Prisbelönta krönikören och New York-vännen Thomas Engström i tidningen Fokus.

Andra skriver intressant om New York, lokalpolitik.

Balanserade Fox News

Tv-kanalen Fox News har som bekant devisen "Fair and balanced". Det är antagligen den här sortens rapportering som avses.




Andra skriver intressant om Fox News.

Kontraspionen Myrdal

En inflamerad debatt har brutit ut om Kambodjautställningen på Forum för levande historia. Alltmedan diskussionen fokuseras på reklamfilmen med Jan Myrdal skriver Myrdal själv en lång och inte alltför lättbegriplig artikel på Newsmill.

I slutet av artikeln finns ett stycke som är värt att lyfta fram som dagens citat, och som hade kunnat bli en bra kvällstidningsgrej om någon nyhetschef på Bladet eller Getingen hade orkat plöja sig genom ordmassorna till denna lilla anekdot från Myrdal och Kessles resande i världen:

"När Gun Kessle och jag kommit fram till Herat i julihettan 1958 och drack te i hotellets trädgård kom en afghanskt klädd man fram. Han var blåögd - vilket inte var konstigt, många är det, men när han talade till mig på tyska insåg jag att han inte var afghan. Han bad oss om en tjänst. Vi skulle ta med oss ett igenklistrat kuvert med en rapport till Tyska ambassaden i Kabul. Han hade kartlagt alla militärt användbara afghanska flygfält. Han tog det som självklart att vi som västerlänningar skulle göra det.
- Du vet, man har ögonen på mig, sade han. Jag måste hålla mig stilla och kan inte ta mig till Kabul.
Gun och jag vägrade. När vi kom till Kabul gick vi fram till vännen Tarzi, den då för turismen ansvarige (jag var i Sverige utflyttad ur riket till Kabul och existerade officiellt i hans byrålåda), som stod bland en grupp västerländska hjälparbetare och jag berättade högt det hela.
- Lugn, sade han. Vi vet, vi har tagit hand om honom. Västerlänningarna runt oss skyggade som om de sett en huggorm.
- Det var bra, sade Gun.
Jag vet inte om man hängde tysken eller fängslade honom eller blott utvisade honom. Det var afghanernas sak. Jag tycker inte om sådana spioner och till skillnad från de västerländska hjälparbetarna har jag ingen "västerländsk solidaritet"".

Andra skriver intressant om Jan Myrdal, kontraspioner, avrättningar.

R.E.M svarar Rove och Ingerö

Gruppen R.E.M har gjort ett svar i musikvideons form till Karl Rove och alla de övriga fullförsäkrade proffstyckarna i USA och annorstädes som anser att folk (förutom de själva då så klart) inte behöver vara fullt ut sjukvårdsförsäkrade om en sjukdom skulle bryta ut eller en olycka skulle råka inträffa i familjen.



Andra skriver intressant om Karl Rove.

En bild säger mer än tusen ord

De nedanstående bilderna kommer från olika demonstrationer angånde förslaget till reformering av den amerikanska sjukvårdsförsäkringen. Först några bilder från olika evenemang den 2 september till stöd för reformen. Dessa arrangerades på minst 362 platser runt om i USA under samlingsnamnet "We can't afford to wait". De fyra första bilderna kommer från i tur och ordning New York, Rhode Island, Chicago och Dallas.





Det förekommer naturligtvis också protester och evenemang på den andra sidan. Här nedan ser vi fyra exempel från den alltid lika balanserade amerikanska tokhögern. En höger som har gjort antipolitik till sin politik - de säger nej till i princip alla initiativ som Obama tar. De sade nej till hans ekonomiska stimulanspaket, nej till att de amerikanska trupperna ska lämna Irak för att istället förstärka insatsen i Afghanistan och nu senast nej till en reformering av sjukförsäkringen.

Det är självklart acceptabelt om en politisk opposition säger nej till förslag från den sittande regeringen, men ett anständigt minimikrav om den vill bli tagen på allvar är att den då levererar en egen alternativ politik, något som republikanerna i kongressen och deras svenska anhängare är oförmögna att göra.





Bilderna visar på ett nästan smärtsamt övertydligt sätt vilken paralyserande kris det republikanska partiet genomgår efter Bushs valförlust i fjol, och varför den blivande republikanska presidentkandidaten Mitt Romney kommer förlora presidentvalet 2012, när Obama återväljs.

Andra skriver intressant om presidentvalet, sjukförsäkringsreformen, republikanerna.

Ted Kennedy - Den siste av de tre

(Uppdaterad 090827 kl 10:50)
Ted Kennedy var inte stor. Han var störst. En praktiker, en politisk doer. En liberal fyrbåk i ett alltför tjockt konservativt mörker i Washington. Och när kungen är död, lever kungen. Här presenterade jag för ett tag sedan nästa generation Kennedy som sedan några månader tillbaka förbereder sin entré i senaten.

Jag har också skrivit en uppdaterad artikel på ovanstående tema om familjen Kennedy till Newsmill.

Andra skriver intressant om Ted Kennedy.

Om konspirationsteorier och primitiva rättssystem

En av de mer engagerade gästföreläsarna jag hade under min tid på Juridicum i Uppsala under nittiotalet kom från justitiedepartementet där han framförallt arbetade med avtalsrättsliga frågor.

Det var två frågor som engagerade honom extra mycket när han fick frågor av oss studenter; frågan om Avtalslagen från 1915 borde moderniseras och skrivas om (på vilket han svarade nej), samt frågan om vad han tyckte om det amerikanska rättssystemet och det faktum att USA har tio gånger så många yrkesverksamma advokater per capita som Sverige och ett jurysystem som emellanåt ger ett tveksamt utfall i rättegångar. (På den frågan svarade han med emfas: "USA har ett primitivt rättssystem").

Det är när man läser skildringar som denna om delar av USA:s sexuallagstiftning med inslag av skampåle som man förstår varför han hävdade det. Berättelsen säger också någonting om den underliggande synen på brott och straff i USA hos gemene man, samt vilken kvalitet det är på ledande lagstiftare i kongressen som är inriktade på straffrättsliga frågor.

I övrigt kan jag rekommendera ett reportage i två delar i vilket tidningen Esquires reporter har skildrat delar av den så kallade birther-rörelsen inifrån. Den lindrigt sagt konspiratoriskt lagda rörelsen hävdar i kort sammanfattning att Obama inte är legitim amerikansk president eftersom han inte är född på Hawaii vilket den officiella historieskrivningen säger. Den av liberal media förtigda sanningen är istället att han född i Kenya, och därmed inte valbar som president i USA.

Rörelsen, som har sitt urspung i rapportering på den konservativ nyhetssajten Worldnetdaily, omfattar ett stort antal människor, företrädelsevis på den republikanska kanten i politiken. Men också etablerade reportrar som Lou Dobbs på CNN, vilket har lett till kraftig kritik från bland annat den liberala mediegranskande organisationen Media Matters.

Hur det står till med sanningshalten i Wroldnetdailys påståenden har utretts av den fristående faktagranskande sajten Factcheck.org som är ett projekt baserat på University of Pennsylvania.

När man lyssnar på gräsrötterna i birther-rörelsen och inser att de har öppet stöd av flera republikanska kongressledamöter förstår man hur avgrundsdjup det republikanska partiets kris är.

Egentligen räcker det med att läsa rubriken på det första reportaget för att förstå hur illa ställt det är med en del personers omdöme, eller snarare sagt brist på dito. "When Did Americans Turn into a Bunch of Raving Lunatics".

Andra skriver intressant om konspirationsteorier, Barack Obama, birtherrörelsen.

Bob Novak 1931 - 2009

Reportern Bob Novak har lämnat sin sista kolumn. Därmed blir världen tyvärr lite tråkigare och samtidigt lite svårare att förstå.

Som ett exempel på hur inflytelserik Novak var kan nämnas att han under sin yrkesverksamma tid som politisk reporter, kolumnist och konservativ politisk kommentator deltog hela 248 gånger i tv-programmet Meet the Press. Här är ett exempel från ett två år gammalt inslag, då han talade minnen med en annan bortgången legendar, den politiska journalisten och programledaren Tim Russert.

Dick Erixon säger allt som behöver sägas om Novak, och mer därtill.

Andra skriver intressant om Bob Novak.

Jakten på Vita huset

Nu har jag inte Iphone, men om jag hade skulle jag absolut, definitivt och med glädje ladda ned det här spelet, i vilket spelaren ska skydda Vita huset från giriga bankirer som är ute efter statligt stöd. (Hittat hos Johan).

Kan man hoppas på en EU-anpassad version av spelet, by the way? Med franska bidragsjagande bönder framför EU-kommissionen, som skall slås tillbaka under jakten på en vettig jordbrukspolitik i EU?

Andra skriver intressant om EU, jordbrukspolitik.

Fox News vinnare i sjukförsäkringsstriden

Den amerikanska nyhetskanalen Fox News framstår alltmer som en vinnare efter president Obamas valseger i fjol. Under fjolårets valkampanj tappade Fox tittare till konkurrenterna CNN och det liberala svaret på Fox - MSNBC. Men nu visar de senaste tittarsiffrorna från undersökningsföretaget Nielsen Media Research att Fox tittarsiffror har ökat med 11 procent det senaste året, och det är alltså siffror som mätts innan den stora striden om Obamas sjukförskringsreform drog igång.

Den konservativa kanalen Fox News låter en klar majoritet av de som framträder i kanalen representera motståndarlägret i sjukförsäkringsdebatten, vilket väl får sägas vara föga förvånande. Under måndagen och tisdagen framträdde 60 motståndare och endast 10 förespråkare, rapporterar den liberala mediekritiska organisationen Media Matters.

Fox ledande stjärna Bill O'Reilly gläds åt de stigande tittarsiffrorna och säger till AP att det beror på att kanalen tar motståndet mot sjukföräkringsreformen på allvar och inte rapporterar om reformmotståndarna som om de vore ett gäng knäppgökar.

Men vad som är mer intressant är att Fox liberala motsvarighet i kabelnätet - MSNBC - antagligen hade en ännu mer snedvriden representation, fast åt andra hållet. Det har nämligen visat sig att oppositionella röster mot kanalens linje är ännu mer ovanliga i MSNBC än i Fox News, konstaterar Politicos Mike Allen i sin kolumn Playbook den 15 augusti, och hänvisar till AP:s tv-reporter David Bauders rapportering.

Det sistnämnda är för övrigt ett faktum som ni inte kommer få läsa om på svenska kultur- och debattsidor.

Andra skriver intressant om Fox News, MSNBC.

Sales promotion

Jag säger som han den mer än lovligt skjutglada polisen i Polisskolan-filmerna: "Guns, when do we get guns?"

Svaret är: när du köper en bil hos din lokala bilhandlare, så klart.

Två sidor av samma mynt

Aftonbladet 12/7 sidan 9:
"Victoria är den som tar ansvar, hon jobbar hårt, utför alla uppdrag och går utbildningar medan Madeleine inte hjälper till så mycket. Hon åker en gräddfil, säger en person med insyn."

Aftonbladet 12/7 sidan 10:
"Men Jonas övertalade henne att satsa på sina studier och i dag har Madeleine flest akademiska poäng i kungafamiljen."

Det där med redaktionell linje och en stringent analys kan vara svårt ibland. Men det är kanske som Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar skriver den 12/7 på sista sidan:

"Kungen är tämligen modern men journalisterna som bevakar honom verkar vara födda på 1800-talet. Så fort det sker något festligt utbryter oscariansk yra i journalistkåren.
I konkurrenttidningen läste jag i går om prinsessan Madeleines fästman Jonas Bergström: "Han är uppvuxen i finare kretsar i Djursholm...
Han kunde föra sig mer än väl i de kungliga sammanhangen..."
För att åstadkomma sådana meningar har man rimligen fått sin utbildning på Grönköpings Veckoblad med avslutande examensprov: Klarar du inte att på stående fot skriva pekoral får du inte bevaka hovet."

Andra skriver intressant om hovjournalistik, mediekritik.

Vår tids evighetsmaskin - den politiska kampanjen

En trend som synts i amerikansk politik de senaste två,tre åren är den kontinuerliga, aldrig avslutade kampanjen. Först handlade det om en rekordlång presidentvalskampanj, därefter kampanjer om till exempel stimulanspolitiken, klimatpolitiken och konkreta lagförslag om att införa ett system med utsläppsrättigheter (cap and trade), och nu senast naturligtvis den allt hårdare fajten om förslaget att reformera sjukvårdsförsäkringen i USA.

Den striden drivs alltmer som en renodlad valkampanj från båda sidor - Obamas folk och de republikanska motståndarna.

Ett tydligt exempel är de så kallade astroturfkampanjer som konservativa lobbygrupper arrangerar i samband med de medborgarmöten (town hall meetings) som arrangerats runt om i USA om sjukförsäkringsreformen. Där har skrikande huliganer dykt upp och stört en rad möten, samtidigt som Obamas stödtrupper arrangerar motkampanjer i form av besök hos de lokala kongressledamöterna när de är hemma i valkretsen på sommarlov under augustiuppehållet i kongressen. Intresserade sympatisörer kan hämta information och stöd på webben i form av argumentsamlingar och väganvisningar till närmaste lokala kongressledamots kontor på hemmaplan.

På samma sätt vittnar politiska konsulter specialiserade på tv-reklam om hur deras tjänster efterfrågas av politiska aktörer av olika kulörer trots att det inte är ett valår i USA. (Vartannat år är det valår i USA i form av exempelvis val till representanthuset samt en tredjedel av senaten).

Det förra demokratiska försöket att reformera sjukförsäkringen som Hillary Clinton ledde i början på president Clintons första mandatperiod under 1993-1994 föll på grund av den bristfälliga och svaga kommunikationen från Clintonlägret om sjukförsäkringsreformen. Det fanns ett gediget lagförslag och ett ambitiöst utredningsarbete i botten, men reformen föll på grund av den bristfälliga kommunikationen om lagförslaget från dess förespråkare. Det misstaget tänker bevisligen Obama och hans stabschef Rahm Emanuel inte göra om.

Dick Erixon noterar också hur mediers bevakning av politiska frågor kan skilja i sådant som tonläge och ordval, och därigenom ge helt olika vinklar beroende på vem som skribenten vill skildra som hjälte respektive skurk i en konflikt.

På Makthavare.se har jag skrivit en utförlig artikel om pr-kampanjen mot den svenska dokumentärfilmen Bananas. PR-kampanjen styrs av en amerikansk pr-byrå med kopplingar till republikanerna och med kontor i Washington och LA. Den som är intresserad av amerikanska pr-kampanjer och den något annorlunda kultur som präglar amerikansk pr jämfört med svensk pr rekommenderas att läsa artikeln.

Andra skriver intressant om Barack Obama, kampanjer, Bananas.

Obamas öde styrs inte av sjukvårdsförsäkringen

Mike Allen skriver i sin mycket lästa kolumn Playbook på Politico.com följande tänkvärda kortanalys den 31 juli:

"PLAYBOOK FACTS OF LIFE — Don’t fall for this mindless construct — which you’re bound to hear again and again in August — that the Obama presidency hangs on health care. If you look at this volatile world, and consider the sweep of history, the idea that Barack Obama will be defined by a baffling, incremental health care bill is a joke. This presidency has a much better chance of being about Iran or Iraq or Afghanistan or something that hasn’t happened yet or that we’re not thinking of. So far, President Obama’s sentence (Noonan homage) is that he staved off a depression, made Americans feel better about themselves, improved our image abroad, pulled back in Iraq, pushed forward in Afghanistan and continued the course toward trillion-dollar deficits."


Andra skriver intressant om Barack Obama.

Obama lär av Schlingmann

Måhända har Barack Obamas kommunikationsstrateger lärt av Schlingmanns öppenhet gentemot bloggosfären? I vilket fall som helst har Obama nu öppnat upp mot delar av den amerikanska politiska bloggosfären på ett sätt som han inte gjorde under valrörelsen. Och det genom att ha ett konferenssamtal med utvalda bloggare om sjukvårdsreformen.

Andra skriver intressant om Barack Obama, Per Schlingmann.

Obama om Walter Cronkite: "En säker röst i en osäker värld"

Barack Obama kommenterar det legendariska nyhetsankaret på CBS Evening News Walter Cronkites bortgång.

"Under decennier var Walter Cronkite den pålitligaste rösten i USA. Hans rika baryton nådde miljontals vardagsrum varje vardagskväll, och i en bransch fylld av ikoner satte Walter den standard som alla andra därefter har bedömts utifrån.

Han fanns där genom krig och upplopp, demonstrationer och milstolpar, lugnt förklarandes för oss vad vi behövde veta. Och aldrig förlorade han den integritet han tillskansat sig tack vare sin uppväxt i "the heartland".

Men Walter var alltid något mer än ett ankare. Han var någon vi kunde lita på när han guidade oss genom dagens viktigaste händelser; en säker röst i en osäker värld. Han var en del av familjen. Han inbjöd oss att lita på honom, och han svek oss aldrig. Det här landet har förlorat en ikon och en kär vän, och han kommer sannerligen saknas."

And that's the way it is. This is Walter Cronkite, CBS News; good night.

Andra skriver intressant om Barack Obama, Walter Cronkite.

Sarah Palins advokatskuld 500.000 dollar

Den nyligen avhoppade republikanska guvernören Sarah Palin är skyldig sin advokat en halv miljon dollar. Det har spekulerats i att det skulle vara en av orsakerna till hennes (möjligtvis tillfälliga) avhopp från politiken. Hur det än står till med den saken så har hennes juridiska ombud Thomas Van Flein skrivit ett långt mejl till Wall Street Journal angående kostnaden för hans tjänster och diverse andra spörsmål som rör Palins politiska framtid.

Mejlet har publicerats i sin helhet på WSJ:s juridikblogg, och är faktiskt i all sin nördighet ganska läsvärt.

Dessutom belysande för vilket pris (i bokstavlig bemärkelse) som ledande politiker i USA får vara beredda att betala sina advokater, för att de ska hantera stämningar som deras uppdragsgivare regelmässigt utsätts för i sin roll som ledande politiker på en exekutiv befattning.

För en svensk läsare må en halv miljon dollar i advokatkostnad låta väsensfrämmande, men till saken hör att USA har en helt annan tradition vad avser att lösa tvister inom såväl privatlivet som näringslivet och politiken i domstolar. Och som Van Flein skriver i mejlet:

"Med New York-standard mätt må 500.000 dollar låta som en modest advokaträkning, men här uppe (i Alaska) är det en substansiell summa."

Ps. Till de 500.000 ska läggas ytterligare 300.000 dollar i advokatkostnader. Men dessa har tagits av en av delstaten Alaskas administrativa personalnämnder, och inte av guvernören personligen. Ds.

Andra skriver intressant om advokater, Sarah Pahlin.

Pirate Bay-köparen: "60 miljoner är kaffepengar"

Hemkommen från Almedalen kan jag konstatera att det är en fascinerande vecka på många vis. Och för en person som är intresserad av makt och media är den ett formligt Eldorado av intresssanta möten och seminarier, för att inte tala om intervjutillfällen.

I fjol var min personliga hit en intervju med Karl Rove som besökte Sverige och Almedalsveckan. Eftersom den gjordes i Stockholm och inte i Visby, och publicerades på Dagens Medias webb efter bara ett par timmar råkade den artikeln bli den enda publicerade svenska intervjun med Rove under ett dygn, vilket gjorde den både nyhetsledande och ämnessättande på grund av mitt val av vinkel.

I år får den halvtimmeslånga intervjun med The Pirate Bay-köparen Hans Pandeya för Makthavare:se, som jag gjorde på fredagen direkt efter att han landat i Visby, nog sägas vara det mest intressanta knäcket för min personliga del. Efter den intervjun fick jag återigen tillfälle att reflektera lite över det faktum att gränsen mellan genialitet och galenskap ibland är hårfin.

Jag kan för övrigt rekommendera en genomläsning av almedalsbevakningen på Makthavare.se. Eftersom vi hade den i särklass största redaktionen på plats i Visby, drygt 20 personer plus fotograf, kunde vi täcka både stort och smått. Inte minst en rad intressanta seminariereferat som håller att läsa långt i efterhand.

För övrigt har jag med mig en del obearbetat och opublicerat material som kommer publiceras på Makthavare.se under sommaren. Bland annat en lång intervju med en politisk opinionsexpert om läget inför riksdagsvalet 2010, samt ett mer än intressant rundabordssamtal om religion och politik med två kända politiska profiler hemmahörande på varsin politiska kant.

Trevlig sommar.

Andra skriver intressant om Almedalen, Almedalsveckan, The Pirate Bay.

Konsulatnedläggning och Reaganmyten

På grund av att Almedalsveckan närmar sig med stormsteg har jag för närvarande i princip flyttat över allt bloggande till Makthavare.se där jag, till skillnad från här på bloggen, enbart skriver om svensk inrikespolitik med ett mer traditionellt journalistiskt angreppssätt. Men här följer i alla fall några lästips hämtade runtom den stora vida världen:

Offentliga Affärers för evigt geniförklarade hjälte Martin Gelin skriver i Fokus om hur Reaganmyten omprövas i USA.

Karin Pettersson på samma tidning skriver intressant om tidningsdöden i USA mot bakgrund av att hon nyligen genomfört en lång studieresa bland redaktioner och medietänkare over there.

Generaldirektör Olle Wästberg skriver engagerat på Brännpunkt i SvD om regeringens inte fullt ut geniförklarade nedläggningsförslag av det svenska generalkonsulatet i New York.

Kjell Häglund berättar varför Barack Obamas vicepresident Joe Biden är ute och cyklar på väldigt djupt vatten, vilket även Dick Erixon noterat med sedvanlig finkänslig penna.

Själv har jag skrivit en uppföljande artikel till den här bloggposten om den socialdemokratiska EU-kometen Evin Cetin och hennes politiska framtid. Vill du veta var någonstans hon kommer återfinnas efter valet nästa höst kan du läsa det här.

Andra skriver intressant om generalkonsulatet, Ronald Reagan, Evin Cetin.

Riktigt bra radio

I veckan som gick har det sänts riktigt bra direktsänd radio från ett kök och en bakgård i Georgetown i Washington D C. Det är Sveriges Radios Washingtonkorrespondent Ginna Lindberg som har hoppat in och vikarierat för Annika Lantz och Thomas Nordegren på deras normala sändningstid mellan 15.00 - 15.45 måndag - torsdag.

Hennes tillbakalutade men engagerade frukostshow - som alltså sänts på eftermiddagarna svensk tid - har varit enkel public service när den är som allra bäst.

Bortsett från måndagens sändning som havererade tekniskt redan från början och till slut fick avbrytas, har det varit en fröjd att lyssna på Ginna och hennes inbjudna gäster som diskuterat hur USA och amerikansk politik har förändrats det senaste året i ljuset av Barack Obamas intåg i Vita huset och den djupaste ekonomiska krisen i mannaminne.

Bland gästerna återfinns bland annat Lovisa Frost som är den enda svenska journalisten som har eget kontor i Vita Huset, och som berättar om hur det har varit att arbeta i den amerikanska politikens centrum under både Bush och Obama.

Mats Widbom och Jonas Hafström från den svenska ambassaden fanns på plats, och högerspöket Billy McCormac från Timbro medverkade på telefon från barndomshemmet i San Fransisco för att prata om vad som hänt med den amerikanska drömmen i finanskrisens spår.

Trita Parsi dök också upp på bakgården. Han är svensk-iranier och chef för tankesmedjan National Iranian American Council, och den kanske mest begåvade och spännande svenska utrikespolitiska tänkare som har klivit fram på scenen på senare år. (Ett namn värt att hålla ögonen på.)

Men där fanns också ett inhopp av popsnöret Nina Persson som berättade hur det var att jobba i Obamas presidentkampanj, och en längre intervju med deckarförfattaren George Pelecanos som i sina böcker har skildrat staden Washingtons mörka bakgårdar långt borta från den glamourösa politikens salonger. Och så hade hon sin egen lilla expertpanel av tre kvinnliga Washingtonians som berättade hur det är att leva vardagsliv i staden.

Som sagt, Ginna Lindberg har under vinjetten utrikeskorrespondenterna sänt tre program som går att lyssna på i efterhand eller tanka hem som podradio, och som gissningsvis kommer vara bra mycket bättre än vad årets ganska tråkiga lista av sommarvärdar kommer prestera när de kliver in i handlingen i P1 under helgen.

Andra skriver intressant om utrikeskorrespondenterna, Sveriges Radio, Washington.

Skönt gung

Det skönaste jag sett i kampmusikväg på tuben sedan Yes we can.

Partiledarna granskas i direktbloggning

Nu skriver Makthavare.se politisk blogghistoria. I riksdagsårets sista partiledardebatt debatterar Fredrik Reinfeldt (m), Mona Sahlin (s), Maud Olofsson (c), Jan Björklund (fp), Göran Hägglund (kd), Lars Ohly (v) och Peter Eriksson (mp) aktuella ämnen. Men hur ska vi väljare kunna veta om det de säger verkligen stämmer? Är det som sägs sant eller bara truthiness?

För första gången kommer en panel experter att lajvgranska vad som sägs från talarstolen. Följ granskningen direkt på Makthavare.se, med start klockan 09.00.

I panelen sitter bland andra Stig-Björn Ljunggren, Ann-Sofie Kolm, Martin Ådahl, Nicklas Källebring, Annika Ström Melin och Jessica Ritzén.

Andra skriver intressant om partiledardebatten, riksdagen.

Svampen utmanar alliansen

Ok, då vet vi vad den samlade rödgröna oppositionen som utmanar alliansen i nästa års riksdagsval ska kallas.

Andra skriver intressant om alliansen, svampen.

Är Twitterhypen över?

I medietrendkänsliga Resumébasen Viggo Cavlings lilla nätdagbok läser jag följande konstaterande:

Börjar tröttna lite på Twitter.

Andra skriver intressant om Twitter.

Ett nytt parti är fött

Jag kan inte hjälpa det, men en del av mig känner djup sympati för vad de här grababrna sysslar med. Någon gång kände de att det var dags att säga ifrån. Hit men inte längre, liksom. Men istället för att nöja sig med att bara knyta näven i byxfickan och svära lite vid köksbordet så organiserade de sig politiskt.

I går handlade det om piratpartiet. I morgon handlar det kanske om Raggarpartiet.

Där finns allt, ett brinnande (för att tala Corazza Bildt-språk) engagemang, ramen till en partiorganisation, partiprogram och pr-baserat målgruppstänk.

Och en rad politiska krav som, om de formulerades på lite mer slipad innerstadsliberal politikerlingo skulle kunna omfattas av en rad storstadsliberala väljare och partiaktivister.

"Sluta idiotskatta sönder det Svenska folket, även dom som kan och vill jobba övertid."

Men också krav som ligger djupt förankrade i den svenska arbetarrörelsen.

"Mera vårdpersonal till hela vården och vårdsyrrorna ska vara så bra betalda att dom har ett smil på läpparna när dom är på jobbet bland all skit, blod, benbrott, död, missbruk etc."

Och krav som jag tror möter anklang i breda väljargrupper och som redan i dag finns politiskt formulerade av särintressen i lobbykampanjer (i det här specifika fallet bryggerinäringen).

"Fri handel med alkohol i Sverige. Då får langarna svårare att sälja fulöl åt kidsen på byn. Sluta med vansinnet att ölen produceras runt hörnet men åker ner till Tyskland för att sedan studsa tillbaka till Sverige."

Andra skriver intressant om raggarpartiet, skatter, alkoholpolitik.

Politikerbloggens hemliga (s)-enkät avslöjad

Offentliga Affärer kan ikväll publicera den hemliga enkät som politikerbloggens Niklas Svensson har skickat ut till en rad socialdemokratiska förtroendevalda på olika nivåer landet runt.

Syftet är att kartlägga stämningarna inom det socialdemokratiska partiet efter EU-valet. Så här ser enkäten ut (klicka på den för att se en större läsbar version):

Enkäten är medvetet anonymiserad i den här versionen.

Andra skriver intressant om socialdemokraterna, politikerbloggen, Niklas Svensson.

"Katastrofsiffror för socialdemokraterna i Stockholm"

Som bekant ingår jag sedan ett tag i redaktionen för makthavare.se, som är ett samarbete mellan Almedalsbloggen och tidningen Fokus.

Där publicerar jag i dag en eftervalsanalys som fokuserar på det mest intressanta resultatet vid sidan av piratpartiets framgångar och junilistans genomklappning - katastrofsiffrorna för socialdemokraterna i Stockholm.

Andra skriver intressant om EU-valet, socialdemokraterna.

Bombkastarvänstern tar över på Aftonbladet

I Offentliga Affärers orgelbundet återkommande serie ledarartiklar vi minns, vänder vi idag tillfälligt blicken från en ledarsida till en kultursida - Aftonbladets.

Bakgrunden är att Aftonbladets kulturredaktion får en ny chef, den tidigare biträdande kulturchefen Åsa Linderborg, som tar över rodret när hennes nuvarande chef Karin Magnusson blir debattredaktör på bladet i samband med att nuvarande debattchefen Lotta Gröning går över till ärkerivalen.

Vad kan vi då förvänta oss av Aftonbladet Kultur när Linderborg styr skutan? En ledtråd hittar vi kanske i två av de senaste årens absolut mest uppmärksammade debattartiklar på kulturen, Vart tog motståndet vägen och Kan man försvara våldet i Irak. I artiklarna som skrevs i början på 2005 diskuterade Åsa Linderborg tillsammans med stridskamraten Erik Wijk Irakkriget och det väpnade motståndet mot USA:s ockupation.

I den andra artikeln hittar vi följande resonemang:
"Kan man förstå våldet? Kan man rent av försvara det? Varje död amerikansk soldat är en tragedi, men varför skulle det irakiska motståndet vara mindre legitimt än exempelvis det danska, norska eller franska under andra världskriget"

"de sekteristiska excesserna till trots utövar det irakiska motståndet ändå ett våld som är långt mindre blint än ockupationsmaktens. Dessutom är ofta det mer groteska våldet ren provokationsverksamhet, det vill säga ockupationsmakten iscensätter attentat som de sen tillskriver motståndsrörelsen."

"Vi västerlänningar hyser en oreflekterad tilltro till våra institutioner men känner enbart misstro mot de irakiska motståndsgrupperna. Men vilka är det egentligen som konkret bidrar till en säkrare värld?"

"Eller är det motståndskrafterna i exempelvis Falluja som sätter käppar i hjulet på det amerikanska krigsmaskineriet och hindrar dess Never Ending World Tour att dra vidare från land till land? Syrien, Iran, Venezuela, Zimbawbe, Kuba och Nordkorea har fått uppskov tack vare irakierna."

"Däremot är det inte opportunt att ta ställning för motståndsrörelsens principiella rätt att ta till våld mot ockupationsmaktens personal, egendomar och institutioner. Men det kan inte vara vår sak att döma vad som är rätt eller fel metod i motståndskampen. Vi föredrar personligen civilt motstånd eller andra metoder men vi menar att man även måste respektera det väpnade motståndet."

Sammanfattningsvis. Det är i den irakiska motståndskampens namn rätt att spränga både oskyldiga civila irakier och amerikanska soldater i luften med utsända självmordsbombare. Men egentligen ändå inte eftersom de flesta självmordsbombare och internetsända halshuggningar av kidnappningsoffer är genomförda av amerikaner i provokativt syfte att smutskasta den irakiska väpnade motståndskampen. Och för övrigt går det inte att påvisa någon moralisk skillnad i de olika institutioner som står bakom styret av en parlamentarisk demokrati respektive en enpartistat styrd av en krigshungrig och blodtörstig diktator som använt kemiska stridsmedel mot delar av sin egen befolkning, inklusive kvinnor och barn.

Säga vad man vill om Aftonbladets nya kulturchef, men inte saknar hon mod. Den svenska bombkastarvänsterns Andreas Malm som återfinns på DN:s kultursidor har i Åsa Linderborg rimligtvis funnit sin rättmätiga meningsfrände. Kanske kommer vi inom en snar framtid få se en ny svensk självmordsbombarvänster knyta banden mellan Schibstedts och Bonniersfärens båda flaggskepp?

Spännande lär det bli i vilket fall som helst.


Andra skriver intressant om Åsa Linderborg, Andreas Malm, Aftonbladet.

Vad faller först?

Dagens fråga:
Vad faller först - den lettiska valutan eller den brittiska labourregeringen?

Ondskans axelmakter?

Apropå lördagens övning på Råsunda mellan Sverige och Danmark så noterar jag att längre österut möts Nordkorea och Iran i en VM-kvalmatch samma dag.

Obamas tal till den muslimska världen

(Uppdaterad 090604 klockan 15:25)
Barack Obama befinner sig på en rundresa utomlands, närmare bestämt i nordafrika och mellanöstern där han besöker flera länder under resan.

Under den mycket uppmärksammade resan kommer presidenten hålla sitt kanske mest intressanta och emotsedda tal sedan segertalet i Chicago på valdagskvällen. Syftet med talet, som riktas till världens alla 1,5 miljarder muslimer, är att försöka återupprätta det skamfilade rykte som USA dragits med i mellanöstern och bland muslimer alltsedan Irakkrigets inledning.

Mot slutet av sin presidentperiod hade Obamas företrädare George W Bush extremt låga popularitetssiffror hos befolkningen i regionen. Då handlade det om att en enkelsiffrig andel av invånarna i de flesta muslimska länderna såg med förtroende på USA:s president, vilket var ungefär i nivå med förtroendet för Usama bin Laden i samma länder, enligt opinionsundersökningarna.

Barack Obama startar däremot på ny kula. En färsk undersökning från den Washingtonbaserade tankesmedjan Brookings visar att i sex stater i mellanöstern så är hans förtroendesiffror uppe på 45 procent, och om Egypten subtraheras från resultatet så har han ett förtroende på runt 60 procent hos befolkningen i stort.

Undesökningen visar att det är tre faktorer som avgör vilken syn invånarna i regionen har på USA. De är i fallande ordning Irak, den svåra situationen för palestinierna och attityden gentemot mellanöstern och den muslimska världen. Frågor som Iran, kriget i Afghanistan och amerikanskt demokratistöd i regionen har nästan ingen påverkan alls på opinionen i dessa länder.

Talet till den muslimska världen hålls i Kairo torsdagen den 4 juni klockan 12.10 svensk tid, och går att se live här. Det går också att se det i efterhand här.

Det går att läsa talet i utskrift här. En svensk sammanfattning finns här.

Samtidigt som Obama talar till den muslimska världen, bearbetas också hemmaopinionen med ett budskap som syftar till att öka förståelsen hos den amerikanska allmänheten för muslimer och deras tro. I den här lilla filmen som släppts på Youtube talar tre muslimska amerikaner om sin tro och sin syn på islam. De har också det gemensamt att de är anställda i statsapparaten på olika kvalificerade poster. Till exempel arbetar en av dem som advokat och juridisk rådgivare i Vita huset.



Andra skriver intressant om Barack Obama.

Spelbolagen tror på piratpartiet

Enligt spelbolagen är det redan klart. Piratpartiet tar plats i EU-parlamentet. Någon annan slutsats går inte att dra av de odds som tre olika spelbolag erbjuder politiskt intresserade spelare inför EU-valet den sjunde juni.

Läs mer på makthavare.se, där jag idag begår min debut i redaktionen med en artikel om hur de politiska spelarna bedömer piratpartiets chanser att ta plats maktens korridorer i Bryssel och Strasbourg.

Andra skriver intressant om EU-valet, piratpartiet.

Panelens hemliga minnesanteckningar avslöjade

En lågoddsare är att regelbundna läsare av den här bloggen också gärna lyssnar på panelen i radioprogrammet Godmorgon Världen i P1.

Därför kan Offentliga Affärer glädjande nog, efter ett besök i radiohusets korridorer på Gärdet i Stockholm häromdagen, publicera hittills okända minnesanteckningar som av en slump hittats slängda i en papperskorg utanför studion där panelen bestående av tre etablerade proffstyckare avhandlar och kommenterar veckans händelser varje söndag.

Det framgår inte riktigt vilken vecka det handlade om, men av stödpunkterna att döma verkar det som om trion redan på förhand haft en klar linje utmejslad innan de rockade loss framför mikrofonerna.

GG (borde rimligtvis vara Dalademokratens Göran Greider)
* Höj skattetrycket!
* Oavsett fråga måste skatterna i Sverige höjas.
* Glöm inte att tala om att sockerskatt är en bra idé.

PG (är väl Svenskans Per Gudmundson)
* Förklara att den svenska islamismen är en stor exportprodukt till bl a USA, Bosnien, Östeuropa och i synnerhet Afghanistan och Somalia.
* Gnäll lite på LO och facket som alltid har fel.
* Poängtera att vi vad som än händer aldrig får underskatta utbredningen av den militanta islamismen annars sitter vi rejält i skiten om några år.
(Stöt lite på Therese innan sändning, hon är ju en riktig snygging)

LG (kan inte vara någon annan än Aftonbladets Lotta Gröning)
* Allt är åt helvete och det är fan i mig Monas fel!
* Det började gå utför för socialdemokratin samma dag om Mona blev minister!
* Avsluta kritiken mot Anders Borgs ekonomiska politik med att berätta att det faktiskt ändå är Mona som är personligt ansvarig för allt som har gått fel i Sverige och svensk politik de senaste tio åren!

Andra skriver intressant om Godmorgon Världen, panelen, ledarskribenter.

Drill baby drill

En del ger då aldrig upp.

Isobel kommer ut

Dagens citat hämtas från Expressens ledarkrönika signerad Isobel Hadley-Kamptz.

"Det är någonstans där det börjar brista. Statens yttersta tvångsmedel, avlyssning av privat kommunikation, gluttande på skickade bilder, total kartläggning av befolkningen används mot något som är mindre allvarligt än snatteri."

Isobel kom alltså ut som pirat i årets EU-val, vilket var en lågoddsare, minst sagt. Därmed slipper jag också dumstruten för den här gången, eftersom jag inte tvingas dementera och be om ursäkt för delar av innehållet i min analys av piratpartiet, som för övrigt också finns publicerad på den mediegranskande sajten Second Opinion.

Andra skriver intressant om EU-valet, piratpartiet.

"Vänstern ser vita män som ett problem"

Sverigevännen Bill O'Reilly på Fox News reder med hjälp av branschkollegan Pat Buchanan ut ett och annat om identitetspolitik (vilket är ett väldigt fult ord ska ni veta) och det förtryck av den vita mannen som har synliggjorts i och med Obamas nominering av Sonia Sotomayor till högsta domstolen i USA.



Och när vi ändå är inne på avdelningen förtryck, vita män och Sotomayor så har radioprataren Rush Limbaugh som vanligt analyserat läget och dragit slutsatsen att latinon Sotomayor från södra Bronx blir högsta domstolens svar på den vita sydstatsgentlemannen David Duke.



Hon verkar allt bra farlig, den där kvinnan. För hon kanske är det som den före detta talmannen i representanthuset Newt Gingrich slår fast i ett lågmält konstaterande; rasist, eller inverterad rasist eller hur det nu var.

Andra skriver intressant om högsta domstolen, Sonia Sotomayor.

Twitterskandal skakar tyska parlamentet

Valresultatet i det nyligen avgjorda tyska presidentvalet läckte ut i förväg innan det offentliggjorts via de officiella kanalerna. Skandalen har i tyska medier döpts till "Twittergate".

Det var de båda tyska parlamentsledamöterna Julia Kloeckner från kristdemokratiska CDU och socialdemokraten Ulrich Kelber som skickade ut varsitt twittermeddelande om valresultatet 15 minuter innan det offentliggjorts att Horst Köhler omvalts som Tysklands president.

Det var under en sluten valsession i den tyska förbundsdagen som en särskild valförsamling återvalde den sittade tyska presidenten för ytterligare en mandatperiod. Efter att valresultatet var klart skickade ledamoten Kelber ut ett twittermeddelande som löd: "Rösträkningen är bekräftad: 613 röster. Köhler är vald".

För kristdemokraten Kloeckner har twittrandet: "Ser på fotboll i lugn och ro. Omröstningen var en succé", i sin tur lett till att hon tvingats be om ursäkt och lämna uppdraget som sekreterare i förbundsdagen.

En grupp åldermän i det tyska parlamentet talar i upprörda termer om det inträffade. CSU-politikern Dorothee Baehr säger till tyska Deutsche Welle att: "Parlamentets värdighet har verkligen skadats. Det hade varit bäst om talmannen hade varit den förste att berätta för alla om valet av vår egen president Horst Köhler, istället för att hela internetmediavärlden fick veta resultatet före oss."

En rimlig gissning får väl sägas vara att de tyska parlamentarikerna ännu inte är riktigt mogna för någonting liknande den svenska Twixdagen.

(Tipstack till Henrik).

Andra skriver intressant om förbundsdagen, twitter.

Extremvänstern kopierar extremhögern?

Dagens citat hämtas från en diskussionstråd på facebook:

"Maybe it's time for a "time for the Left to be as unapologetically extreme as the Right" facebook group?"

Frågan ställd angående den föreslagna HD-domaren Sonia Sotomayor, vars moderata framtoning upprör liberala Obamasupportrar som hade hoppats på en liberal domarutnämning som motvikt mot de fyra konservativa domare som redan sitter i USA:s högsta domstol.

Om Sotomayor godkänns av kongressen, vilket allt tyder på, kommer HD bestå av fyra uttalat konservativa, två uttalat liberala samt tre moderata domare. I och med utnämningen av henne tappar alltså den liberala flygeln i högsta domstolen i inflytande från tre till två ledamöter.

Andra skriver intressant om högsta domstolen, Sonia Sotomayor.

Nedläggningen av konsulaten i Los Angeles och New York

Ur Olle Wästbergs alltid läsvärda nyhetsbrev saxas nedanstående text:

Jag har fått mängder av förvånade och upprörda mail sedan jag i förra nyhetsbrevet skrev om regeringens beslut att lägga ner de svenska generalkonsulaten i New York och Los Angeles.

Som vanligt kommer opinionen för sent. UD:s ekonomiska problem är ett arv från tidigare gigantisk misskötsel, men prioriteringarna i nedskärningarna får dagens ansvariga ta på sig.

Det går att förutspå ganska betydande problem som effekt av nedläggningen. Rent praktiskt för svenska medborgare: Den som råkar illa ut i New York får söka stöd i Washington. Den svenska familj som bor på amerikanska västkusten och får barn måste personligen inställa sig (sådana är Schengenreglerna) i Washington för att få ett pass som gör att de kan resa ut ur USA med barnet. Ca 15.000 konsulära ärenden per år har tidigare skötts i New York och Los Angeles. Som vanligt är det bortfall av konsulär service som kommer att ge mest rubriker.

Att det inte hålls investerarseminarier, nätverksträffar, modeshower, konstutställningar eller teaterföreställningar och att Sverige inte får publicitet märks kanske mindre – men påverkar långsiktigt bilden av Sverige och kunskaperna om Sverige.

Det svenska generalkonsulatet i New York öppnades 1834 och den förste generalkonsuln hette Severin Lorich. Det är en 175-årig närvaro som upphör.

Olle Wästberg är generaldirektör på Svenska Institutet och före detta svensk generalkonsul i New York. En post han innehade i drygt fem år, bland annat under terrorattacken den 11 september 2001. Påpekas bör att hans nyhetsbrev skrivs på fritiden och alltså inte i hans roll som generaldirektör. I mitt förra inlägg om konsulatet i New york tipsade jag om en artikel om nedläggningen i New York Times. Då missade jag att länka till kvällstidningen New York Post som också skrivit om konsulatet.

Andra skriver intressant om generalkonsulatet, UD.

Veckan då Piratpartiet blev vuxet

(Uppdaterad 090530 kl 11:24)

"I går var jag förresten och röstade. Mer information kommer tyvärr inte förrän på lördag."

Det var när jag läste ovanstående twitterinlägg någon gång vid lunchtid igår tisdag som jag fick samma känsla i maggropen som under en kväll i samband med fjolårets amerikanska primärval. Vändpunkten har passerats. Det är klart, skrev jag då. Och det skriver jag alltså igen. Vändpunkten har passerats. Det är klart.

Men den här gången handlar det inte om demokraternas inre liv och presidentvalet i USA, utan om nätets inre liv och EU-valet i Sverige.

Då blev jag tidigt övertygd om att demokraternas primärval var avgjort till Obamas fördel, fast inga etablerade journalister ville eller vågade skriva samma sak trots att de rimligtvis kunde göra samma enkla analys. Men så blir det när politiska journalister sitter fast i spelet och väljer att skildra politiken som en hästkapplöppning istället för att lyssna på underströmmarna vid sidan om löpsedlarna och den senaste nyhetssändningen.

Den här gången handlar det om en annan smart uppstickare, piratpartiet, som lyckats artikulera en känsla och spela på en underström på samma sätt som uppstickaren Barack Obama gjorde efter att han hållit det historiska red state-blue state-talet på demokraternas partikonvent 2004.

Piratpartiet är från och med den här veckan ett vuxet - om än halvanarkistiskt och smått kaotiskt organiserat - parti som tar plats i EU-parlamentet efter valet den sjunde juni. Frågan är inte längre om det tar plats i Bryssel och Strasbourg utan med hur många mandat det gör det - ett eller två?

Det är tre från varandra isolerade men ändå likartade händelser som övertygat mig. De stavas Isobel Hadley-Kamptz och Henrik Alexandersson och Lars Gustafsson. Hax skrev i två olika blogginlägg att han bytt sida till piratpartiet. Isobel skrev ett twittermeddelande som sannolikt innebär att hon röstat på piratpartiet och förklarar varför i sin krönika på Expressens ledarsida på lördag. Och sist, men definitivt inte minst, har författaren Lars Gustafsson också valt att komma ut som piratpartist.

Varför är då dessa tre röster viktiga i det vildvuxna tjattret på nätet? Tillsammans visar de att piratpartiet har tagit steget från att vara en sentida grabbig avläggare till ABC80-klubben, vars medlemmar ser rätten att lyssna på musik och titta på film utan att behöva göra rätt för sig som den viktigaste politiska frågan av dem alla, till att bli en seriös politisk kraft som attraherar etablerade debattörer, kulturskribenter och författare i den tyngre divisionen.

Nu talar vi alltså inte längre om ett gäng hetlevrade datornördar, utan om politiskt begåvade, medvetna och erfarna personer som alla dras till piratpartiet från rakt motsatt håll - det politiska och ideologiska. För dem handlar det som partiledaren Rick Falkvinge förklarat i Aftonbladet inte om musikaliska gratisluncher utan om en djup övertygelse om att grundläggande demokratiska värden står på spel i kampen om friheten på nätet, och att det endast är det unga piratpartiet som (hittills) förmått artikulera denna kamp i politiska termer.

Därmed flyttas också piratpartiets kamp in från chattarna och bloggosfären till de kulturella och politiska salongerna på kultur- och ledarsidorna i de traditionella medierna. Partiet har ideologer som Oscar Swartz, organisatörer som Rick Falkvinge och förstanamnet på valsedelen Christian Engström samt etablerade opinonsbildare som Henrik Alexandersson, Isobel H-K och Lars Gustafsson på sin sida.

Den nödvändiga treenigheten är på plats. Piratpartiet har blivit vuxet.

Ps. Om jag nu har fel, och Isobel inte har röstat på piratpartiet och inte heller skriver om detta på Expressens ledarsida på lördag ber jag redan nu om ursäkt, och ber följdaktligen att få dementera delar av ovanstående inlägg. Ds.

Pps. Isobel kom som väntat ut i krönikan, och därmed slipper jag be om ursäkt. Tack Isobel. Dds.

Andra skriver intressant om EU-valet, piratpartiet, Lars Gustafsson.

USA:s högsta domstol når nya höjder

(uppdaterad 090527 kl 00:18)

För nog måste väl det vara betydelsen av att president Obama har valt att nominera Sonia Sotomayor till Scotus (Supreme court of the united states). Om hon godkänns av kongressen blir hon den första domaren med latinsk bakgrund i USA:s högsta domstol och den tredje kvinnan genom tiderna i den politiskt mycket mäktiga domstolen.

En intressant fråga som republikaner, vapenlobbyn NRA och andra konservativa påtryckargrupper säkerligen kommer jaga Sotomayor med är hennes syn på folks rätt att bära vapen. Hon anser inte nödvändigtvis att det andra tillägget till konstitutionen som reglerar folks rätt att äga och bära vapen gäller individer. En annan form av kritik som kommer riktas mot henne baseras på vad hon en gång sagt om juridisk aktivism framför en rullande kamera.

I och med den historiska utnämningen av den första latinska domaren i HD har Barack Obama ytterligare stärkt sina aktier hos den stora latinska minoriteten i USA. En grupp som republikanska strateger har pekat ut som en grupp som republikanerna måste återerövra stöd hos, om de inte ska förpassas till ett permanent politiskt utanförskap.

Det är också lätt att dra paralleller mellan Obamas egen valseger och hans utnämning av Sotomayor. Den sänder ett budskap om att den amerikanska drömmen lever, och att det i USA är möjligt för vem som helst som kommer från en enkel bakgrund att nå hur långt som helst. Eller som Barack Obama själv beskrev det under presskonferensen: "No dream is beyond our reach in the United States".

Uppdatering:
När jag läser TT:s text om utnämningen inser jag plötsligt att jag vinklat ovanstående text helt fel. Jag borde naturligtvis ha vinklat den på det sensationella faktum att en jurist i USA råkar ha diabetes, typ 1, till råga på allt.

Andra skriver intressant om högsta domstolen, Sonia Sotomayor.

Dream Ticket

Obamas fria fall

Vi går alla i gång på olika saker här i världen. Och en av de saker som triggar igång den ambitiösa bloggaren Dick Erixon (med bakgrund i centern) mer än något annat är kriget mot terrorismen och neokonservativa amerikanska hökar uppfödda på fler John Wayne-filmer i modersmjölken än vad som är hälsosamt.

Efter att ha plöjt x antal politiska helgkolumner i amerikansk press som alla berörde torsdagens drabbning mellan president Obama och före detta vicepresidenten Cheney om synen på de moraliskt kulturella höjdpunkter i USA:s samtidshistoria som kallas Guantanamo och skendränkning, levererade Dick Erixon följande stringenta analys:

"För första gången sedan valsegern i november förra året är Barack Obama på defensiven och tappar stöd på alla håll och kanter. Det är närmast fritt fall."

En intressant slutsats. Låt oss därför titta lite närmare på siffrorna för att se hur det ser ut i den amerikanska opinionen där detta "fria fall" självklart manifesteras på ett tydligt sätt.



Andra skriver intressant om Barack Obama, Dick Cheney.

Alla dessa libertarianer - vad gör de hela dagarna?

Dagens citat kommer från Offentliga Affärers favorit i den svensk-amerikanska bloggvärlden - Martin Gelin.

"Kanske är det bara så att libertarianer är oproportionerligt högljudda på nätet (alla som skrivit en rad om amerikansk politik i en svensk dagstidning är förmodligen medvetna om antalet svenska Ayn Rand-fanatiker och deras förmåga att skriva väldigt långa e-mail)."

Nu vet vi alltså vad de gör hela dagarna. Och det är som jag har misstänkt hela tiden. Det kan inte vara lämpligt att läsa alltför mycket Rand, för då slutar det kanske med att man blir skribent här eller till och med ordförande i ett utskott där. Ingetdera verkar särskilt nyttigt.

Andra skriver intressant om Ayn Rand.

Generation kill - boken bakom TV-serien

Om frilansjournalisten Martin Gelins bok om Barack Obamas väg till Vita huset var vårens bok, så kommer väl Generation Kill av Rolling Stone-journalisten Evan Wright vara höstens måsteläsning. Utkommer i svensk översättning på Norstedts förlag i oktober.


Till grund för boken som sedemera blev en uppmärksammad och sevärd TV-serie, ligger en serie på tre prisbelönta artiklar för tidningen Rolling Stone som Evan Wright skrev år 2003 som inbäddad reporter med en grupp amerikanska marinkårssoldater under inledningen av Irakkriget. De finns att läsa här: del ett, del två, del tre.

Andra skriver intressant om Generation Kill.

Fox News avslöjar klimatbluffen

"Koldixod kan inte vara giftigt. Vi andas ju det".

Den konservativt vinklade TV-kanalen Fox News är med all rätt en kanal som väcker känslor i det politiska USA. Och då talar vi om starka digitala känslor, ettor eller nollor, kärlek eller hat. Det finns sällan något lågröstat mellanting liknande den svenska utbildningsradions trumkurser sända på sen kvällstid, i Fox programutbud. Istället är det full gas hela tiden. Många av kanalens profiler ger en svensk tittare associationer till en politiserad Siewert Öholm blandad med en gnutta Janne Josefsson och kryddad med en stor dos Filip och Fredrik, om det nu går att tänka sig en sådan programledare.

"Oj, se så mycket gift jag just andades ut".

Programledaren Glenn Beck på Fox News diskuterar mer än gärna klimatfrågan och växthuseffekten och då i synnerhet koldioxutsläpp i sitt program. Med en pedagogik som ligger mitt emellan Utbildningsradion och Filip och Fredrik tar han vetenskapsjournalistiken till nya svårslagna höjder när han diskuterar koldioxid och utsläppsrättigheter med oljebolagschefen James Hackett.

Fast egentligen kan inte intervjun bekrivas med ord då det är svårt att göra den rättvisa i en text. Den måste ses, eller snarare upplevas.



Inslaget är hämtat från den liberala mediegranskande gruppen Media Matters som har sammanställt ett collage bestående av några konservativa programledare i radio och TV som alla diskuterar koldioxidutsläpp på ett eller annat sätt.

Ps. Det är lätt att förstå att Fredrik Reinfeldt var Obamaanhängare i presidentvalet 2008. Hade kongressen varit republikanskt dominerad toppad med en republikan i Vita huset hade möjligheten för Reinfeldt att röja väg för en klimatöverenskommelse mellan USA, EU och Kina under Sveriges ordförandeskap i EU varit mikroskopisk, om ens det. Ds.

Andra skriver intressant om Fox News, klimatfrågan, koldioxidutsläpp.

Rumsfelds talesman erkänner misstag, eller?

I ett mejl till The Atlantics Marc Armbinder tar Donald Rumsfelds talesman avtånd från de kontroversiella bibelcitaten i den före detta försvarsministerns Irakrapporter som föregående blogginlägg handlade om.

Han dementerar att Rumsfeld skulle ha något med bibelcitaten att göra och skriver bland annat:

"Rumsfeld was fully aware that words and actions could be harmful and counterproductive to the war effort. It's safe to say that some of these cover slides could be considered in that category. The suggestion that Rumsfeld would have composed, approved of, or personally shown the slides to President Bush is flat wrong. It did not happen."

Bra, då vet vi det. Nu återstår bara för Rumsfelds dementimakare Keith Urbahn att reda ut den lilla detaljen med rubriken på rapporterna. Där står nämligen med stor feststil:

Secretary of Defense. Worldwide Intelligence Update.

Andra skriver intressant om Donald Rumsfeld, Irak.

Bilderna som avslöjar Bushs hemliga kristna krigsrapporter

Var USA:s krigföring i Irak ett korståg? Tanken må vid en första anblick låta minst sagt barock, även om president Bush under ett kort tag strax efter terrorattacken mot World Trade Center talade i termer av korståg. Men nu visar topphemliga promemorier från Donald Rumsfelds tid som försvarsminister i Pentagon att en hårdför kristen retorik kryddad med svavelosande bibelcitat genomsyrade Rumsfelds personliga genomgångar och rapportering till presidenten om invasionen i Irak.

Nu läcker alltfler uppgifter ut om president Bush tid i Vita huset och hur arbetet bedrevs i hans administration. Ett häpnadsväckande avslöjande står tidningen GQ för, som i en genomgång av Rumsfelds tid som försvarsminister kommit över en rad topphemliga dagliga underrättelserapporter som skrevs i Pentagon för presidentens räkning, och som allt som oftast levererades personligen av Rumsfeld till Vita huset. Promemoriernas omslag bestod av fotografier som skildrade amerikanska soldater i Irak, och rubrikerna till bilderna och rapporterna bestod av inspirerande bibelcitat skrivna med fetstil.

Ett exempel är en bild på en amerikansk stridsvagn i profil tagen i skymningsljus i öknen. Rubriken är ett bibelcitat: "Therefore put on the full armor of God, so that when the day of evil comes, you may be able to stand your ground, and after you have done everything, to stand". (Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Efesierbrevet 6:13).

Ett annat omslag visar Saddam Hussein i en klassisk diktatorposé med uniform och allt under rubriken "It is God’s will that by doing good you should silence the ignorant talk of foolish men". (Ty sådan är Guds vilja: genom att göra det goda skall ni tysta munnen på de okunniga och tanklösa. Första Petrusbrevet 2:15).

GQ har lagt upp omslagen i ett bildspel som kan ses här.

Journalisten Robert Drapers gedigna porträtt av Donald Rumsfeld visar en politiker som i bästa fall var olämplig för sitt jobb och i värsta fall en religiös fanatiker.

Andra skriver intressant om Irak, George Bush, Donald Rumsfeld.

Klas Eklund överfölls av klimathuliganer

Det finns onekligen en del likheter mellan nu och då, mellan sektvänstern i början på 70-talet och klimatförnekarna i slutet på 00-talet. Med en övertygelse och teknik inlånad från huliganernas finlemmade känsla för takt och ton tror de sig sitta inne med den Stora och Enda Sanningen som måste spridas till folket med mer eller mindre hårdföra metoder. En sådan är att våldgästa motståndarsidans möten med infiltratörer som lägger sig i verbala bakhåll och predikar den andra sidans förtappelse och villfarelse så fort tillfälle ges.

Ekonomen och författaren Klas Eklund är känd som en debattglad person med ypperliga pedagogiska talanger. Nu senaste aktuell med en bok om klimatfrågan. Men han har också en bakgrund i bokstavsvänstern på 1970-talet, och de ungdomsåren har plötsligt gjort sig påminda hos honom efter att han har gjort entré i klimatdebatten.

På sin nyligen sjösatta och alltid läsvärda blogg skriver han om hur han överfölls av några klimathuliganer med polarforskaren och docenten Fred Goldberg i spetsen när han härförleden höll ett föredrag om sin nyutkomna bok:

"Plötsligt har jag förstått att sektmentaliteten finns kvar – inte i klimatdebatten som helhet, gudskelov, men i dess ytterkanter.

Här finns nämligen också sekter. Sekter som bekämpar varandra med fradgeskummat raseri. Sekter som drar till sig de mest märkliga individer, några med klart rättshaveristiska drag.

Här finns de som med stort patos hävdar att IPCC är korrumperat och att hypotesen om den globala uppvärmningen är en konspiration. Här finns de som på fullt allvar menar att alla internationella organ som oroar sig för klimatet – såsom IEA, IAEA, WHO och hela alfabetssoppan i övrigt – är korrumperade eller lurade. För att inte tala om hur blåsta alla politiker som vill begränsa utsläppen av växthusgaser är. Da Vinci-Koden eller Sions Vises protokoll kan slänga sig i väggen jämfört med de konspirationsteoretiker som tar till orda i klimatdebatten.

För en som kommer utifrån till ämnet – jag är ekonom och diskuterar främst hur klimatpolitiken ska bli så effektiv som möjligt – ter sig hysterin och hatet såväl fascinerande som obegripligt

Men jag har börjat vänja mig. Och här om dagen var det nästan lustigt att själv bli utsatt för utsända häcklare. Jag höll ett föredrag just om klimatpolitik på Briggen Tre Kronor i Stockholm. I publiken satt tre kända skeptiker, aktiva i bloggar och ”Stockholmsinitiativet”. Omedelbart när frågestunden inleds, reser sig en av dem upp och frågar med magistral stämma: ”Vet du hur stor del av växthuseffekten som orsakas av koldioxid?”. Ungefär som vore han förhörsledare.

Den märkliga frågan var givetvis rent provokativ. Frågeställaren (Fred Goldberg) trodde väl inte att jag kunde skilja mellan den naturliga och den förhöjda växthuseffekten, ej heller mellan koldioxid och vattenånga – vilket skulle ge honom chansen att förlöjliga mig."

Hur överfallet avlöpte, och vilka likheter i övrigt Klas Eklund ser mellan 70-talets kommunister och 00-talets klimatsekterister, kan du läsa om här.

Ps. Påpekas bör att det är en god idé att lära känna sin motståndare innan man ger sig i kast med denne, oavsett arena och syfte. I synnerhet gäller det all form av politisk debatt och kamp. Att attackera en slipad och rutinerad före detta sektvänstermedlem med sektvänstermetoder är att tigga om problem. Detta ska alltså ses som en illustrativ lektion i vad som händer om man inte gjort sin hemläxa först. Ds.

Andra skriver intressant om klimatfrågan, Klas Eklund, Stockholmsinitiativet.