Isobel kommer ut

Dagens citat hämtas från Expressens ledarkrönika signerad Isobel Hadley-Kamptz.

"Det är någonstans där det börjar brista. Statens yttersta tvångsmedel, avlyssning av privat kommunikation, gluttande på skickade bilder, total kartläggning av befolkningen används mot något som är mindre allvarligt än snatteri."

Isobel kom alltså ut som pirat i årets EU-val, vilket var en lågoddsare, minst sagt. Därmed slipper jag också dumstruten för den här gången, eftersom jag inte tvingas dementera och be om ursäkt för delar av innehållet i min analys av piratpartiet, som för övrigt också finns publicerad på den mediegranskande sajten Second Opinion.

Andra skriver intressant om EU-valet, piratpartiet.

"Vänstern ser vita män som ett problem"

Sverigevännen Bill O'Reilly på Fox News reder med hjälp av branschkollegan Pat Buchanan ut ett och annat om identitetspolitik (vilket är ett väldigt fult ord ska ni veta) och det förtryck av den vita mannen som har synliggjorts i och med Obamas nominering av Sonia Sotomayor till högsta domstolen i USA.



Och när vi ändå är inne på avdelningen förtryck, vita män och Sotomayor så har radioprataren Rush Limbaugh som vanligt analyserat läget och dragit slutsatsen att latinon Sotomayor från södra Bronx blir högsta domstolens svar på den vita sydstatsgentlemannen David Duke.



Hon verkar allt bra farlig, den där kvinnan. För hon kanske är det som den före detta talmannen i representanthuset Newt Gingrich slår fast i ett lågmält konstaterande; rasist, eller inverterad rasist eller hur det nu var.

Andra skriver intressant om högsta domstolen, Sonia Sotomayor.

Twitterskandal skakar tyska parlamentet

Valresultatet i det nyligen avgjorda tyska presidentvalet läckte ut i förväg innan det offentliggjorts via de officiella kanalerna. Skandalen har i tyska medier döpts till "Twittergate".

Det var de båda tyska parlamentsledamöterna Julia Kloeckner från kristdemokratiska CDU och socialdemokraten Ulrich Kelber som skickade ut varsitt twittermeddelande om valresultatet 15 minuter innan det offentliggjorts att Horst Köhler omvalts som Tysklands president.

Det var under en sluten valsession i den tyska förbundsdagen som en särskild valförsamling återvalde den sittade tyska presidenten för ytterligare en mandatperiod. Efter att valresultatet var klart skickade ledamoten Kelber ut ett twittermeddelande som löd: "Rösträkningen är bekräftad: 613 röster. Köhler är vald".

För kristdemokraten Kloeckner har twittrandet: "Ser på fotboll i lugn och ro. Omröstningen var en succé", i sin tur lett till att hon tvingats be om ursäkt och lämna uppdraget som sekreterare i förbundsdagen.

En grupp åldermän i det tyska parlamentet talar i upprörda termer om det inträffade. CSU-politikern Dorothee Baehr säger till tyska Deutsche Welle att: "Parlamentets värdighet har verkligen skadats. Det hade varit bäst om talmannen hade varit den förste att berätta för alla om valet av vår egen president Horst Köhler, istället för att hela internetmediavärlden fick veta resultatet före oss."

En rimlig gissning får väl sägas vara att de tyska parlamentarikerna ännu inte är riktigt mogna för någonting liknande den svenska Twixdagen.

(Tipstack till Henrik).

Andra skriver intressant om förbundsdagen, twitter.

Extremvänstern kopierar extremhögern?

Dagens citat hämtas från en diskussionstråd på facebook:

"Maybe it's time for a "time for the Left to be as unapologetically extreme as the Right" facebook group?"

Frågan ställd angående den föreslagna HD-domaren Sonia Sotomayor, vars moderata framtoning upprör liberala Obamasupportrar som hade hoppats på en liberal domarutnämning som motvikt mot de fyra konservativa domare som redan sitter i USA:s högsta domstol.

Om Sotomayor godkänns av kongressen, vilket allt tyder på, kommer HD bestå av fyra uttalat konservativa, två uttalat liberala samt tre moderata domare. I och med utnämningen av henne tappar alltså den liberala flygeln i högsta domstolen i inflytande från tre till två ledamöter.

Andra skriver intressant om högsta domstolen, Sonia Sotomayor.

Nedläggningen av konsulaten i Los Angeles och New York

Ur Olle Wästbergs alltid läsvärda nyhetsbrev saxas nedanstående text:

Jag har fått mängder av förvånade och upprörda mail sedan jag i förra nyhetsbrevet skrev om regeringens beslut att lägga ner de svenska generalkonsulaten i New York och Los Angeles.

Som vanligt kommer opinionen för sent. UD:s ekonomiska problem är ett arv från tidigare gigantisk misskötsel, men prioriteringarna i nedskärningarna får dagens ansvariga ta på sig.

Det går att förutspå ganska betydande problem som effekt av nedläggningen. Rent praktiskt för svenska medborgare: Den som råkar illa ut i New York får söka stöd i Washington. Den svenska familj som bor på amerikanska västkusten och får barn måste personligen inställa sig (sådana är Schengenreglerna) i Washington för att få ett pass som gör att de kan resa ut ur USA med barnet. Ca 15.000 konsulära ärenden per år har tidigare skötts i New York och Los Angeles. Som vanligt är det bortfall av konsulär service som kommer att ge mest rubriker.

Att det inte hålls investerarseminarier, nätverksträffar, modeshower, konstutställningar eller teaterföreställningar och att Sverige inte får publicitet märks kanske mindre – men påverkar långsiktigt bilden av Sverige och kunskaperna om Sverige.

Det svenska generalkonsulatet i New York öppnades 1834 och den förste generalkonsuln hette Severin Lorich. Det är en 175-årig närvaro som upphör.

Olle Wästberg är generaldirektör på Svenska Institutet och före detta svensk generalkonsul i New York. En post han innehade i drygt fem år, bland annat under terrorattacken den 11 september 2001. Påpekas bör att hans nyhetsbrev skrivs på fritiden och alltså inte i hans roll som generaldirektör. I mitt förra inlägg om konsulatet i New york tipsade jag om en artikel om nedläggningen i New York Times. Då missade jag att länka till kvällstidningen New York Post som också skrivit om konsulatet.

Andra skriver intressant om generalkonsulatet, UD.

Veckan då Piratpartiet blev vuxet

(Uppdaterad 090530 kl 11:24)

"I går var jag förresten och röstade. Mer information kommer tyvärr inte förrän på lördag."

Det var när jag läste ovanstående twitterinlägg någon gång vid lunchtid igår tisdag som jag fick samma känsla i maggropen som under en kväll i samband med fjolårets amerikanska primärval. Vändpunkten har passerats. Det är klart, skrev jag då. Och det skriver jag alltså igen. Vändpunkten har passerats. Det är klart.

Men den här gången handlar det inte om demokraternas inre liv och presidentvalet i USA, utan om nätets inre liv och EU-valet i Sverige.

Då blev jag tidigt övertygd om att demokraternas primärval var avgjort till Obamas fördel, fast inga etablerade journalister ville eller vågade skriva samma sak trots att de rimligtvis kunde göra samma enkla analys. Men så blir det när politiska journalister sitter fast i spelet och väljer att skildra politiken som en hästkapplöppning istället för att lyssna på underströmmarna vid sidan om löpsedlarna och den senaste nyhetssändningen.

Den här gången handlar det om en annan smart uppstickare, piratpartiet, som lyckats artikulera en känsla och spela på en underström på samma sätt som uppstickaren Barack Obama gjorde efter att han hållit det historiska red state-blue state-talet på demokraternas partikonvent 2004.

Piratpartiet är från och med den här veckan ett vuxet - om än halvanarkistiskt och smått kaotiskt organiserat - parti som tar plats i EU-parlamentet efter valet den sjunde juni. Frågan är inte längre om det tar plats i Bryssel och Strasbourg utan med hur många mandat det gör det - ett eller två?

Det är tre från varandra isolerade men ändå likartade händelser som övertygat mig. De stavas Isobel Hadley-Kamptz och Henrik Alexandersson och Lars Gustafsson. Hax skrev i två olika blogginlägg att han bytt sida till piratpartiet. Isobel skrev ett twittermeddelande som sannolikt innebär att hon röstat på piratpartiet och förklarar varför i sin krönika på Expressens ledarsida på lördag. Och sist, men definitivt inte minst, har författaren Lars Gustafsson också valt att komma ut som piratpartist.

Varför är då dessa tre röster viktiga i det vildvuxna tjattret på nätet? Tillsammans visar de att piratpartiet har tagit steget från att vara en sentida grabbig avläggare till ABC80-klubben, vars medlemmar ser rätten att lyssna på musik och titta på film utan att behöva göra rätt för sig som den viktigaste politiska frågan av dem alla, till att bli en seriös politisk kraft som attraherar etablerade debattörer, kulturskribenter och författare i den tyngre divisionen.

Nu talar vi alltså inte längre om ett gäng hetlevrade datornördar, utan om politiskt begåvade, medvetna och erfarna personer som alla dras till piratpartiet från rakt motsatt håll - det politiska och ideologiska. För dem handlar det som partiledaren Rick Falkvinge förklarat i Aftonbladet inte om musikaliska gratisluncher utan om en djup övertygelse om att grundläggande demokratiska värden står på spel i kampen om friheten på nätet, och att det endast är det unga piratpartiet som (hittills) förmått artikulera denna kamp i politiska termer.

Därmed flyttas också piratpartiets kamp in från chattarna och bloggosfären till de kulturella och politiska salongerna på kultur- och ledarsidorna i de traditionella medierna. Partiet har ideologer som Oscar Swartz, organisatörer som Rick Falkvinge och förstanamnet på valsedelen Christian Engström samt etablerade opinonsbildare som Henrik Alexandersson, Isobel H-K och Lars Gustafsson på sin sida.

Den nödvändiga treenigheten är på plats. Piratpartiet har blivit vuxet.

Ps. Om jag nu har fel, och Isobel inte har röstat på piratpartiet och inte heller skriver om detta på Expressens ledarsida på lördag ber jag redan nu om ursäkt, och ber följdaktligen att få dementera delar av ovanstående inlägg. Ds.

Pps. Isobel kom som väntat ut i krönikan, och därmed slipper jag be om ursäkt. Tack Isobel. Dds.

Andra skriver intressant om EU-valet, piratpartiet, Lars Gustafsson.

USA:s högsta domstol når nya höjder

(uppdaterad 090527 kl 00:18)

För nog måste väl det vara betydelsen av att president Obama har valt att nominera Sonia Sotomayor till Scotus (Supreme court of the united states). Om hon godkänns av kongressen blir hon den första domaren med latinsk bakgrund i USA:s högsta domstol och den tredje kvinnan genom tiderna i den politiskt mycket mäktiga domstolen.

En intressant fråga som republikaner, vapenlobbyn NRA och andra konservativa påtryckargrupper säkerligen kommer jaga Sotomayor med är hennes syn på folks rätt att bära vapen. Hon anser inte nödvändigtvis att det andra tillägget till konstitutionen som reglerar folks rätt att äga och bära vapen gäller individer. En annan form av kritik som kommer riktas mot henne baseras på vad hon en gång sagt om juridisk aktivism framför en rullande kamera.

I och med den historiska utnämningen av den första latinska domaren i HD har Barack Obama ytterligare stärkt sina aktier hos den stora latinska minoriteten i USA. En grupp som republikanska strateger har pekat ut som en grupp som republikanerna måste återerövra stöd hos, om de inte ska förpassas till ett permanent politiskt utanförskap.

Det är också lätt att dra paralleller mellan Obamas egen valseger och hans utnämning av Sotomayor. Den sänder ett budskap om att den amerikanska drömmen lever, och att det i USA är möjligt för vem som helst som kommer från en enkel bakgrund att nå hur långt som helst. Eller som Barack Obama själv beskrev det under presskonferensen: "No dream is beyond our reach in the United States".

Uppdatering:
När jag läser TT:s text om utnämningen inser jag plötsligt att jag vinklat ovanstående text helt fel. Jag borde naturligtvis ha vinklat den på det sensationella faktum att en jurist i USA råkar ha diabetes, typ 1, till råga på allt.

Andra skriver intressant om högsta domstolen, Sonia Sotomayor.

Dream Ticket

Obamas fria fall

Vi går alla i gång på olika saker här i världen. Och en av de saker som triggar igång den ambitiösa bloggaren Dick Erixon (med bakgrund i centern) mer än något annat är kriget mot terrorismen och neokonservativa amerikanska hökar uppfödda på fler John Wayne-filmer i modersmjölken än vad som är hälsosamt.

Efter att ha plöjt x antal politiska helgkolumner i amerikansk press som alla berörde torsdagens drabbning mellan president Obama och före detta vicepresidenten Cheney om synen på de moraliskt kulturella höjdpunkter i USA:s samtidshistoria som kallas Guantanamo och skendränkning, levererade Dick Erixon följande stringenta analys:

"För första gången sedan valsegern i november förra året är Barack Obama på defensiven och tappar stöd på alla håll och kanter. Det är närmast fritt fall."

En intressant slutsats. Låt oss därför titta lite närmare på siffrorna för att se hur det ser ut i den amerikanska opinionen där detta "fria fall" självklart manifesteras på ett tydligt sätt.



Andra skriver intressant om Barack Obama, Dick Cheney.

Alla dessa libertarianer - vad gör de hela dagarna?

Dagens citat kommer från Offentliga Affärers favorit i den svensk-amerikanska bloggvärlden - Martin Gelin.

"Kanske är det bara så att libertarianer är oproportionerligt högljudda på nätet (alla som skrivit en rad om amerikansk politik i en svensk dagstidning är förmodligen medvetna om antalet svenska Ayn Rand-fanatiker och deras förmåga att skriva väldigt långa e-mail)."

Nu vet vi alltså vad de gör hela dagarna. Och det är som jag har misstänkt hela tiden. Det kan inte vara lämpligt att läsa alltför mycket Rand, för då slutar det kanske med att man blir skribent här eller till och med ordförande i ett utskott där. Ingetdera verkar särskilt nyttigt.

Andra skriver intressant om Ayn Rand.

Generation kill - boken bakom TV-serien

Om frilansjournalisten Martin Gelins bok om Barack Obamas väg till Vita huset var vårens bok, så kommer väl Generation Kill av Rolling Stone-journalisten Evan Wright vara höstens måsteläsning. Utkommer i svensk översättning på Norstedts förlag i oktober.


Till grund för boken som sedemera blev en uppmärksammad och sevärd TV-serie, ligger en serie på tre prisbelönta artiklar för tidningen Rolling Stone som Evan Wright skrev år 2003 som inbäddad reporter med en grupp amerikanska marinkårssoldater under inledningen av Irakkriget. De finns att läsa här: del ett, del två, del tre.

Andra skriver intressant om Generation Kill.

Fox News avslöjar klimatbluffen

"Koldixod kan inte vara giftigt. Vi andas ju det".

Den konservativt vinklade TV-kanalen Fox News är med all rätt en kanal som väcker känslor i det politiska USA. Och då talar vi om starka digitala känslor, ettor eller nollor, kärlek eller hat. Det finns sällan något lågröstat mellanting liknande den svenska utbildningsradions trumkurser sända på sen kvällstid, i Fox programutbud. Istället är det full gas hela tiden. Många av kanalens profiler ger en svensk tittare associationer till en politiserad Siewert Öholm blandad med en gnutta Janne Josefsson och kryddad med en stor dos Filip och Fredrik, om det nu går att tänka sig en sådan programledare.

"Oj, se så mycket gift jag just andades ut".

Programledaren Glenn Beck på Fox News diskuterar mer än gärna klimatfrågan och växthuseffekten och då i synnerhet koldioxutsläpp i sitt program. Med en pedagogik som ligger mitt emellan Utbildningsradion och Filip och Fredrik tar han vetenskapsjournalistiken till nya svårslagna höjder när han diskuterar koldioxid och utsläppsrättigheter med oljebolagschefen James Hackett.

Fast egentligen kan inte intervjun bekrivas med ord då det är svårt att göra den rättvisa i en text. Den måste ses, eller snarare upplevas.



Inslaget är hämtat från den liberala mediegranskande gruppen Media Matters som har sammanställt ett collage bestående av några konservativa programledare i radio och TV som alla diskuterar koldioxidutsläpp på ett eller annat sätt.

Ps. Det är lätt att förstå att Fredrik Reinfeldt var Obamaanhängare i presidentvalet 2008. Hade kongressen varit republikanskt dominerad toppad med en republikan i Vita huset hade möjligheten för Reinfeldt att röja väg för en klimatöverenskommelse mellan USA, EU och Kina under Sveriges ordförandeskap i EU varit mikroskopisk, om ens det. Ds.

Andra skriver intressant om Fox News, klimatfrågan, koldioxidutsläpp.

Rumsfelds talesman erkänner misstag, eller?

I ett mejl till The Atlantics Marc Armbinder tar Donald Rumsfelds talesman avtånd från de kontroversiella bibelcitaten i den före detta försvarsministerns Irakrapporter som föregående blogginlägg handlade om.

Han dementerar att Rumsfeld skulle ha något med bibelcitaten att göra och skriver bland annat:

"Rumsfeld was fully aware that words and actions could be harmful and counterproductive to the war effort. It's safe to say that some of these cover slides could be considered in that category. The suggestion that Rumsfeld would have composed, approved of, or personally shown the slides to President Bush is flat wrong. It did not happen."

Bra, då vet vi det. Nu återstår bara för Rumsfelds dementimakare Keith Urbahn att reda ut den lilla detaljen med rubriken på rapporterna. Där står nämligen med stor feststil:

Secretary of Defense. Worldwide Intelligence Update.

Andra skriver intressant om Donald Rumsfeld, Irak.

Bilderna som avslöjar Bushs hemliga kristna krigsrapporter

Var USA:s krigföring i Irak ett korståg? Tanken må vid en första anblick låta minst sagt barock, även om president Bush under ett kort tag strax efter terrorattacken mot World Trade Center talade i termer av korståg. Men nu visar topphemliga promemorier från Donald Rumsfelds tid som försvarsminister i Pentagon att en hårdför kristen retorik kryddad med svavelosande bibelcitat genomsyrade Rumsfelds personliga genomgångar och rapportering till presidenten om invasionen i Irak.

Nu läcker alltfler uppgifter ut om president Bush tid i Vita huset och hur arbetet bedrevs i hans administration. Ett häpnadsväckande avslöjande står tidningen GQ för, som i en genomgång av Rumsfelds tid som försvarsminister kommit över en rad topphemliga dagliga underrättelserapporter som skrevs i Pentagon för presidentens räkning, och som allt som oftast levererades personligen av Rumsfeld till Vita huset. Promemoriernas omslag bestod av fotografier som skildrade amerikanska soldater i Irak, och rubrikerna till bilderna och rapporterna bestod av inspirerande bibelcitat skrivna med fetstil.

Ett exempel är en bild på en amerikansk stridsvagn i profil tagen i skymningsljus i öknen. Rubriken är ett bibelcitat: "Therefore put on the full armor of God, so that when the day of evil comes, you may be able to stand your ground, and after you have done everything, to stand". (Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Efesierbrevet 6:13).

Ett annat omslag visar Saddam Hussein i en klassisk diktatorposé med uniform och allt under rubriken "It is God’s will that by doing good you should silence the ignorant talk of foolish men". (Ty sådan är Guds vilja: genom att göra det goda skall ni tysta munnen på de okunniga och tanklösa. Första Petrusbrevet 2:15).

GQ har lagt upp omslagen i ett bildspel som kan ses här.

Journalisten Robert Drapers gedigna porträtt av Donald Rumsfeld visar en politiker som i bästa fall var olämplig för sitt jobb och i värsta fall en religiös fanatiker.

Andra skriver intressant om Irak, George Bush, Donald Rumsfeld.

Klas Eklund överfölls av klimathuliganer

Det finns onekligen en del likheter mellan nu och då, mellan sektvänstern i början på 70-talet och klimatförnekarna i slutet på 00-talet. Med en övertygelse och teknik inlånad från huliganernas finlemmade känsla för takt och ton tror de sig sitta inne med den Stora och Enda Sanningen som måste spridas till folket med mer eller mindre hårdföra metoder. En sådan är att våldgästa motståndarsidans möten med infiltratörer som lägger sig i verbala bakhåll och predikar den andra sidans förtappelse och villfarelse så fort tillfälle ges.

Ekonomen och författaren Klas Eklund är känd som en debattglad person med ypperliga pedagogiska talanger. Nu senaste aktuell med en bok om klimatfrågan. Men han har också en bakgrund i bokstavsvänstern på 1970-talet, och de ungdomsåren har plötsligt gjort sig påminda hos honom efter att han har gjort entré i klimatdebatten.

På sin nyligen sjösatta och alltid läsvärda blogg skriver han om hur han överfölls av några klimathuliganer med polarforskaren och docenten Fred Goldberg i spetsen när han härförleden höll ett föredrag om sin nyutkomna bok:

"Plötsligt har jag förstått att sektmentaliteten finns kvar – inte i klimatdebatten som helhet, gudskelov, men i dess ytterkanter.

Här finns nämligen också sekter. Sekter som bekämpar varandra med fradgeskummat raseri. Sekter som drar till sig de mest märkliga individer, några med klart rättshaveristiska drag.

Här finns de som med stort patos hävdar att IPCC är korrumperat och att hypotesen om den globala uppvärmningen är en konspiration. Här finns de som på fullt allvar menar att alla internationella organ som oroar sig för klimatet – såsom IEA, IAEA, WHO och hela alfabetssoppan i övrigt – är korrumperade eller lurade. För att inte tala om hur blåsta alla politiker som vill begränsa utsläppen av växthusgaser är. Da Vinci-Koden eller Sions Vises protokoll kan slänga sig i väggen jämfört med de konspirationsteoretiker som tar till orda i klimatdebatten.

För en som kommer utifrån till ämnet – jag är ekonom och diskuterar främst hur klimatpolitiken ska bli så effektiv som möjligt – ter sig hysterin och hatet såväl fascinerande som obegripligt

Men jag har börjat vänja mig. Och här om dagen var det nästan lustigt att själv bli utsatt för utsända häcklare. Jag höll ett föredrag just om klimatpolitik på Briggen Tre Kronor i Stockholm. I publiken satt tre kända skeptiker, aktiva i bloggar och ”Stockholmsinitiativet”. Omedelbart när frågestunden inleds, reser sig en av dem upp och frågar med magistral stämma: ”Vet du hur stor del av växthuseffekten som orsakas av koldioxid?”. Ungefär som vore han förhörsledare.

Den märkliga frågan var givetvis rent provokativ. Frågeställaren (Fred Goldberg) trodde väl inte att jag kunde skilja mellan den naturliga och den förhöjda växthuseffekten, ej heller mellan koldioxid och vattenånga – vilket skulle ge honom chansen att förlöjliga mig."

Hur överfallet avlöpte, och vilka likheter i övrigt Klas Eklund ser mellan 70-talets kommunister och 00-talets klimatsekterister, kan du läsa om här.

Ps. Påpekas bör att det är en god idé att lära känna sin motståndare innan man ger sig i kast med denne, oavsett arena och syfte. I synnerhet gäller det all form av politisk debatt och kamp. Att attackera en slipad och rutinerad före detta sektvänstermedlem med sektvänstermetoder är att tigga om problem. Detta ska alltså ses som en illustrativ lektion i vad som händer om man inte gjort sin hemläxa först. Ds.

Andra skriver intressant om klimatfrågan, Klas Eklund, Stockholmsinitiativet.

Dagens citat

"You give me a water board, Dick Cheney and one hour, and I'll have him confess to the Sharon Tate murders".

Den före detta guvernören, showbrottaren och yrkesmilitären Jesse Ventura gästade CNN:s Larry King och förklarade varför tortyr inte fungerar. Ventura utsattes själv för skendränkning (waterboarding) under sin utbildning till elitsoldat i den amerikanska flottans Navy Seal-styrkor.

Andra skriver intressant om Dick Cheney, Jesse Ventura, tortyr.

Svårt lära gamla hundar sitta

Att gamla hundar har svårt att lära sig sitta är knappast någon nyhet. Men vissa verkar ha svårare än andra. Och särskilt svårt verkar den republikanska före detta vicepresidenten Dick Cheney ha. Minst lika svårt som Hillary Clinton hade för ett år sedan, apropå politiker som inte ser vad klockan är slagen.

Bushs vicepresident Cheney har den senaste veckan givit sig ut på ett både märkligt och svårförståeligt korståg till försvar för tortyr. I ett radioframträdande i en obskyr liten pratradiokanal och i två uppmärkammade tv-intervjuer hos först Bob Schieffers Face the Nation och därefter Fox News har han förklarat varför det är rätt och riktigt att tortera misstänkta terrorister. Som grädde på moset passade han också på att döma ut den före detta utrikesministern Colin Powell när han ändå var uppe i varv, och konstaterade att han politiskt föredrar radioprataren Rush Limbaugh framför Colin Powell.

Varför han väljer att ge sig ut på en medieturne är vid första anblicken inte så konstigt. Han vill försvara sin plats i historien och försöka förhindra planerna på att de ansvariga för besluten att använda tortyr ställs till svars i en rättslig prövning.

Men... Han borde ha tänkt ett varv till innan han började nöta tv-sofforna, den gode Cheney. Det enda han åstadkommer är att det rekordlåga opinionsstödet för republikanerna sjunker om möjligt ännu mer, och kanske landar strax över tio procent, som Colin Powells före detta stabschef replikerade i en intervju hos Rachel Maddows ett par dagar senare. Och så eldar han på de vänsterliberaler och medborgarrättsorganisationer som lobbar för ett tortyråtal ännu mer, vilket gör det politiskt svårare för Obamas justitieminister att ducka i frågan. Paradoxalt nog ökar alltså risken för ett åtal på grund av de intervjuer han gav.

Men det riktigt märkliga i historien är ändå att ingen i Cheneys närhet vågar tala om för honom att det är dags att lägga handskarna på hyllan, gå hem och ligga lågt istället för att leverera uppseendeväckande citat på bästa sändningstid.

Samma sak var det med Hillary Clinton i primärvalskampanjen i fjol. Trots att det tidigt stod klart att hon hade förlorat striden vägrade hon att ge upp, vilket enbart gynnade republikanerna på demokraternas och Obamas bekostnad. Inte heller då vågade någon ställa sig på triumfvagnen och viska i chefens öra att det var dags att lägga av.

Eller så är det helt enkelt svårt att lära gamla hundar sitta även i politiken.

Andra skriver intressant om Dick Cheney, Hillary Clinton.

Världens hårdaste liberal är tillbaka

Den här kvinnan är ett enmanskorståg till försvar för alla de liberala värderingar som Fox News, Dick Cheney, Rush Limbaugh, Ann Coulter, Bill O'Reilly och Sean Hannity ägnat de senaste fyra åren åt att demolera.

Den här kvinnan är före detta yrkesmilitär.

Den här kvinnan fick sparken under det amerikanska primärvalet efter att hon lackat ur på paret Clintons smygrasistiska kampanjmetoder och därför i sitt program sopat mattan med Hillary Clinton jag vet inte hur många gånger.

Den här kvinnan är den hårdaste liberal som någonsin satt foten i en radiostudio.

Den här kvinnan är sedan måndagen den 11 maj tillbaka i den amerikanska pratradioetern och hon sänder direkt mellan klockan 21.00 - 00.00 svensk tid måndag - fredag. (Lyssna här).

Den här kvinnan heter Randi Rhodes och får helt enkelt inte missas.

Den här kvinnan tillhör sedan i måndags samma radionätverk som Rush Limbaugh. Only in America...

Andra skriver intressant om Randi Rhodes, talk radio, pratradio.

Stjärnan i Top Gun satsar på politiken

I efterdyningarna av Obamas snabba klättring från i princip ingenting till presidentämbetet på blott fyra år, och Arnold Schwarzeneggers rekordsnabba karriär i den kaliforniska politiken ryktas det nu om om att fler Hollywoodstjärnor leker med tanken på att satsa på en politisk karriär.

Den rutinerade och mångåriga politiska journalisten Lloyd Grove har i webbtidningen The Daily Beast tittat närmare på ett av de hetaste namnen som undersöker möjligheterna att efterapa guvernör Schwarzeneggers sidbyte - Val Kilmer.


Skådespelaren vars långa filmkarriär innehåller roller som den coola piloten Iceman i Top Gun och den ännu coolare rollen som bankrånaren Chris Shiherlis i Heat, undersöker med politiska konsulters hjälp möjligheten att för demokraternas räkning ställa upp i guvernörsvalet i delstaten New Mexico nästa år. I så fall skulle han ställas mot den nuvarande demokratiska viceguvernören Diane Denish i primärvalet, eftersom den sittande demokratiska guvernören Bill Richardson inte kan ställa upp för omval.

Att Val Kilmer väljer att satsa på delstatspolitiken i just New Mexico är inte så konstigt. Han äger en 6.000 tunnland stor ranch strax utanför provinshuvudstaden Santa Fe.

Andra skriver intressant om Val Kilmer, demokraterna.

Foliehatten det nya riksdagsmodet

För några år sedan fanns det en folkpartistisk riksdagsledamot som mot slutet av sin riksdagskarriär bar en foliehatt modell större, vilket ledarskribenten Per Gudmundson häromdagen påminde om i en läsvärd liten artikel på Svenskans ledarsida om konspirationsteorier och partistöd.

Att konspirationsteorier flödar fritt på nätet gör väl ingen förvånad, även om sammanhangen de dyker upp i inte upphör att förvåna. Till exempel har en av bloggaren Johan Ingerös läsare och kommentatorer nyligen lyckats väva ihop våldet mot kvinnor i nära relationer med det internationella bankväsendet, och på ett halsbrytande sätt gjort det sistnämnda ansvarigt för det förstnämnda.

Av och till letar sig konspirationsteorier även in på mer väletablerade arenor, som Aftonbladets kultursida och ABF Stockholm, vilket bloggaren Dick Erixon resonerar om i ett inlägg. Att sådana etablerade vänsterarenor fastnar i det konspirationsteoretiskta träsket får ses som mer bekymmersamt, eftersom det strider mot allt vad kritiskt debatt, upplysning, förnuft och folkbildning står för när den är som allra finast, som författaren Torbjörn Elensky klokt påpekar.

En stillsam liten undran. Vad skulle ABF:s grundare Rickard Sandler eller för den delen Ernst Wigforss, Alva och Gunnar Myrdal eller kanske Per Edvin Sköld eller måhända Östen Undén tyckt om konspirationsteoretikernas härjande i ABF-huset och på Aftonbladets kultursidor? Det skulle faktiskt dess redaktör Åsa Linderborg kunna skriva en reflektion över, mot bakgrund av att hon doktorerat på socialdemokratins historia, eller närmare bestämt socialdemokratins historieskrivning. Något säger mig att konspirationsteoretiker spelar en relativt undanskymd roll i det sammanhanget.

Men Aftonbladets kultursida och dess redaktör i all ära. I jämförelse med hennes partikamrat, den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Egon Frid, står hon sig slätt. Han har i kraft av sitt ämbete nyligen lyckats positionera sig som Sveriges tyngsta konspirationsteoretiker avseende terrorattacken mot World Trade Center, ivrigt påhejad av dess främsta svenska företrädare Fredrik Rosvall.

I kort sammanfattning har Egon Frid skrivit under ett internationellt upprop som landar i kravet på en ny oberoende utredning av terrorattacken i New York den 11 september 2001. Målet är att utredningen ska visa att terrorattacken var en konspiration orkestrerad av underrättelsetjänsten CIA och dess israeliska broderorganisation Mossad, men att sanningen om detta förtigs.

Den gode Egon Frid har uppenbarligen plockat upp den fallna foliehatten från något undanskymt skrymsle i folkpartiets riksdagskansli. Men det är väl vad som krävs om sanningen ska fram, eller för att citera Egon Frids röstförklaring till varför han undertecknat uppropet kallat Political leaders for 9/11 truth (sic!). "The truth about 9/11 is important!"

Andra skriver intressant om konspirationsteorier, 11 september, vänsterpartiet.