Fem skäl till varför Clinton förlorade

På den här bloggen har jag skrivit ett antal gånger sedan mitten på februari att Hillary Clinton skulle förlora, och att det inte rådde någon som helst tvekan om det. Men ibland är det nyttigt att vila lite på hanen innan en eftervalsanalys görs. Och därför har jag väntat med att sammanfatta de viktigaste lärdomarna bakom Clintons nederlag i 2008 års demokratiska primärval.

1. Den enskilt viktigaste förklaringen bakom hennes förlust finns i det budskap hon gick till val på: Erfarenhet – redo från dag ett. Det år då den amerikanska väljarkåren mer än någonting annat längtar efter förändring och förnyelse och ett brott med den starkt konfrontativa kultur som har styrt politikerna i Washington ända sedan mellanårsvalet 1996, valde istället HRC att gå till val på i princip rakt motsatt budskap. Det hela blir ännu mer ironiskt med tanke på att Hillary Clinton har varit en förändringsagent som har arbetat för politisk förändring och förnyelse ända sedan hon började arbeta med politik i unga år tillsammans med Bill Clinton.

2. Hon underskattade sin motståndare. Man får aldrig någonsin underskatta sin motståndare i politiken, och det gjorde strategerna bakom HRC med pr-konsulten Mark Penn i spetsen. De utgick från att de skulle vinna primärvalet i ett tidigt skede, genom att vinna de stora delstaterna. Efter supertisdagen hade de vare sig planering, organisation, strategi eller pengar för att fortsatta kampanjen.
På samma gång valde Barack Obamas kampanj en smart strategi där de tog fajten i nästan samtliga 54 primärval och nomineringsmöten. I synnerhet riktade de in sig på nomineringsmöten i mindre delstater och valkretsar, vilket gjorde att de knaprade in en i praktiken ointaglig ledning delegat för delegat, samtidigt som HRC:s strateg Mark Penn istället trodde att de till exempel kunde vinna genom att satsa hårt på Kalifornien och därmed ro hem samtliga delegater därifrån, trots att Kaliforniens delegater i det demokratiska primärvalet också de fördelas enligt en proportionell modell.

3. Hillary Clintons kampanjorganisation drev 1992 års valkampanj en gång till, trots att vi skriver år 2008 i kalendern. Vilken revolutionerade möjlighet internet innebär för politiska kampanjmakare att organisera och mobilisera tusentals och åter tusentals anhängare, aktivister och donatorer över hela USA förstod Barack Obama och hans närmaste rådgivare. Hillary och Bill Clinton förstod det inte, i alla fall inte förrän det var försent. Barack Obama och hans kampanjstrateg David Axelrod drog nyttiga lärdomar av demokraternas primärval 2004, då Howard Dean visade vad internet var i stånd att göra för en politisk kampanj. Dessa tydliga indikationer valde HRC och Mark Penn att ignorera. Att underskatta förändring i omvärlden och slarva med omvärldsbevakningen kan alltså stå även politiska kampanjmakare dyrt.

4. Barack Obama vann striden om partiets alla outsiders. Men tvärtemot vad alla trodde vann också Obama striden om partiets insiders. Till exempel var valet av Howard Dean som demokraternas partiordförande ett tydligt tecken på det, då han aldrig någonsin tillhört Clintonfalangen i partiet. Och han bidade under hela primärvalet sin tid i stillhet för att klippa till mot Clintons så fort han fick chansen. Och när han väl gavs just den chansen, tog han den också.
Valet av Nancy Pelosi som demokraternas gruppledare och ordförande i kongressens representanthus efter demokraternas seger i mellanvalsåret 2006 var också ett tecken på att Clintons tappat makten över partiet. Inte heller hon tillhör nämligen de så kallade FOB – friends of Bill, vilket tydligt visade sig under senare halvan av primärvalet.
Därmed var det inte alls givet att Hillary och Bill Clinton skulle lyckas med att piska in superdelegaterna i sin fålla, vilket de båda ändå utgick från när de lade upp strategin för primärvalet.

5. Sättet som Hillary Clinton valde att driva kampanj nästan från och med dag ett, då både hon och Bill och deras närmaste medarbetare spelade ut raskortet rätt så öppet och brutalt mot Barack Obama, slog till slut tillbaka mot Hillarys kampanj. Inte för att hon var kvinna, utan för att hon medvetet valde att driva en kampanj med rasistiska undertoner mot en svart partivän. Jämför med hur Barack Obama tydligt INTE spelade ut könsfrågan mot Hillary Clinton, vilket han skulle kunna ha gjort om han hade velat det.

Ps. Att Hillary Clinton var kvinna och Barack Obama man hade alltså inget med valförlusten att göra, oavsett vad en del svenska kommentatorer skrivit i sina analyser. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.