Skärp er!

Alltså, nu börjar jag bli riktigt rejält trött på mina branschkollegor, som det heter när nyhetsbyrån Reuters skriver om konkurrerande företag.

Snälla, söta, rara reportrar som på något sätt bevakar eller kommenterar det amerikanska presidentvalet. Sluta för Guds skull upp med att använda uttrycket "dream ticket" om en tänkt valsedel som består av kombinationen Obama-Clinton.

Det är - och låt mig nu vara extremt tydlig så att jag inte kan missförstås - ingen drömuppställning att placera Obama och Clinton som president respektive vicepresident tillsammans i höstens val. Det är en "nightmare ticket" vi talar om i sådana fall. Alltså inte en "dream ticket". Ok?

Tänk er att Lagerbäck istället för att ta ut Zlatan och Henke i sommarens svenska EM-trupp, skulle ha tagit ut Zlatan och Brolin. Är ni med så långt?

Bra. Då kommer kuggfrågan. Vilken svensk fotbollsreporter eller sportkrönikör skulle ha kallat den laguttagningen för ett drömlag?

Ingen? Just det. Rätt svar.

Varför skulle de inte ha gjort det då? Jo, för att de kan sitt ämne och de spelare de bevakar. Så enkelt är det.

En svensk journalist - och tidigare kollega till mig när jag arbetade på TT - som har fattat det här är Gunilla Kinn, som självklart bor i USA, och då New York närmare bestämt. Läs hennes resonemang kring möjliga vp-kandidater till Obama. Läs sedan följande tankeväckande rapport från ett Clinton-möte i New York häromdagen så förstår ni varför;

1. Man måste ha reportar på plats på marken där det händer, för att kunna hitta de intressanta underströmmarna och signalerna från fotfolket på marken som annars inte går fram.

2. Det aldrig - säger aldrig - går att ersätta utrikeskorrar på plats med utrikesredaktörer som sitter på hemmaredaktionen och läser nyhetsbyråtelegram dagarna i ända, eller ännu värre, låter en tjänstgörande nattreporter skriva om saker som han eller hon inte har den blekaste aning om.

Om jag vore Helin på Aftonbladet skulle jag skämmas för att ha släppt igenom följande skräp till mina läsare. Pinsamt är bara förnamnet.

(Ja, jag vet. Bjurman jobbar i USA, och det enda rimliga skäl jag kan hitta till att han skrev som han gjorde är att han antingen a) inte kan någonting alls om det demokratiska primärvalet eller b) hade varit ute och hinkat en ansenlig mängd bira innan han randade. Jag tror på alternativ b.)

Men inte nog med det. Till råga på allt sitter Per Ahlin och skriver drapor på DN:s ledarsida om att: "Det är som vicepresidentkandidat han [John Edwards] kan tillföra Obamas kampanj något som den inte har."

Söte Jesus. Per Ahlin har uppenbarligen inte en susning om vilka avgöranden och bedömningar det är som styr Obamas val av vicepresidentkandidat. Han tror alltså på fullt allvar att en kille som inte ens kunde vinna sin egen delstat 2004 som vicepresidentkandidat åt Kerry, skulle vara ett tänkbart namn att sätta upp vid sidan av Obama. Ett namn, som till råga på allt lyckas med bedriften att ställa sig till vänster om Obama i det demokratiska partiet, vilket är en prestation mot bakgrund av att Obama är den demokratiska senator som är mest liberal i hela senaten, enligt genomgångar av hans röstprotokoll.


Andra skriver intressant om presidentvalet, mediekritik, utrikeskorrespondenter.