Med sådana vänner

Dick Erixon har gjort en utmärk sammanfattning av kommentarerna till pastor Wrights framträdanden i helgen. I fredags kväll ställde han upp i sin första tv-intervju sedan hans muntliga och färgstarka bibeltolkningar blev förstasidesstoff, och i måndags följde han upp det med att tala på The National Press Club i Washington, vilket ungefärligen kan jämföras med att tala inför ett av Publicistklubbens måndagsmöten i Stockholm.

Wright vägrade pudla, för att att uttrycka det försiktigt.

Frågan är hur man ska tolka hans försvar och motangrepp? Å ena sidan är det fullt förståeligt att Wright känner ett - fullt berättigat - behov av att både förklara och försvara sina ståndpunkter och sin person.

Å andra sidan går det inte att komma ifrån det faktum att allt som Wright gör från och med nu och fram till och med valdagen nagelfars med lupp av USA:s samlade politiska presskår.

Å ena sidan har jag under tisdagen lyssnat på ett par av Wrights församlingsmedlemmar i Trinity Unity Church som bestämt hävdar att Wright gläds enormt över Obamas framgångar, och önskar honom all lycka och välgång i valkampanjen.

Å andra sidan går det inte att låta bli att ställa sig den frågan som Dick Erixon formulerar i sitt blogginlägg; vill verkligen Wright (och Al Sharpton) se Obama vinna i höst?

I vilket fall som helst är det här symptomatiskt för hur det demokratiska partiet och demokraterna i vid bemärkelse fungerar i USA.

Och med sådana vänner behöver man inga fiender.


Andra skriver intressant om presidentvalet, barack Obama, Jeremiah Wright.