Rekommenderad söndagsläsning

I brist på tid på grund av kommande deadlines rekommenderar jag denna söndag följande läsning:

Dick Erixon har gjort en läsvärd genomgång av en artikel i tidskriften Time i vilken artikelförfattarna spaltar upp 15 skäl till varför McCain underskattar Obama.

Själv skulle jag lägga till punkt nummer 16. Och den handlar om att McCain har visat att han inte alls är en lika skicklig kampanjmakare, strateg och organisatör som Obama. Minns att McCain lyckades med prestationen att köra sin egen kampanj till ruinens brant för ungefär ett år sedan, vilket i praktiken tvingade honom att sparka hela sin personal och lägga ned sin organisation.
Jämför detta med Obama som tillsammans med kampanjstrategen David Axelrod har drivit en förvånansvärt skicklig och modern kampanj som redan i detta tidiga skeende har skrivit in sig i de politiska historieböckerna i USA.

Mathias Sundin har gått igenom McCains kampanjstrategi som är tänkt att ge honom segern i höst.

Och till sist är Neos Sofia Nerbrand på plats i USA, där hon bland annat på plats sett Hillary Clintons tal under lördagen där hon sammanfattade intrycken från sin primärvalskampanj innan hon slutligen kastade in handskarna.

Vad som slår mig när jag läser McCainsupportern Nerbrands rapport, och under en längre tid följt de båda McCainanhängarna Ingerös och Erixons tankar och funderingar kring det amerikanska presidentvalet, är hur dessa tre intressanta högerföreträdare systematiskt underskattar Obama som en personlig representant och symbol för någon - i det här fallet sonen till en afrikansk getfarmare - som lever den amerikanska drömmen till fullo. En dröm som folk till höger inom politiken annars brukar vara de första att ansluta sig till.

Men vad som är ännu mer frapperande är deras övertro på vad en enda person kan uträtta i Washington. Även om han nu råkar vara president så är han faktiskt inte allmäktig. Men när man läser dessa tre högermänniskors kommentarer slås jag gång efter annan att de i sin övertro på politiken gång efter annan låter som svenska vänster- och miljöpartister. Det finns liksom ingen hejd på vad den kraftfulla politikern McCain kan utträtta på egen hand bara han får inta skrivbordet i ovala rummet i Vita huset på samma framgångsrika sätt som han intog Nordvietnam under kriget i slutet på 1960-talet.

Deras övertro på vad politikern McCain kan åstadkomma ligger inte långt efter svenska vänsterpartisters syn på vad de kan uträtta inom den ekonomiska politiken, eller vad svenska miljöpartister tror de kan uträtta inom miljöpolitiken, för att ta två konkreta exempel på grovt självöverskattande politisk hybris.

För att förstå vad politiken kan uträtta, måste man först förstå dess inneboende begränsningar. Och jag misstänker att vare sig Erixon, Ingerö eller Nerbrand riktigt har förstått det.

Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Barack Obama.