Om likheterna mellan Whitman, Kennedy, Reagan och Obama

Författaren och seriefantasten Daniel Atterbom har en ny bok på gång: "Robert Kennedy - hoppets apostel", som ska ligga ute på bokhandelsdiskarna innan presidentvalet i höst, har han lovat.

Den ska bli intressant att läsa, inte minst för att likheterna mellan Robert Kennedy och Barack Obama är slående ur mer än ett perspektiv. Atterbom talade för övrigt om sin kommande bok i P1-programmet Nordegren häromveckan.

När vi ändå är inne på likheter vill jag lyfta fram en aspekt på Obamas författarskap som de svenska kritikerna verkar ha missat, i alla fall i de svenska recensioner av Obamas båda böcker som jag har tagit del av.

Och den handlar om den slående likheten mellan författaren Barack Obama och den amerikanska poeten, författaren och journalisten Walt Whitman.

Whitman levde mellan åren 1819-1892 och föddes på Long Island i New York. Han är en av USA:s största poeter och kallas ofta för den fria versens fader, och skrev en slags fri, rytmisk poesi. Med verket "Strån av gräs" har han för evigt skrivit in sig i den amerikanska litteraturkanonen. Men han var också aktiv demokrat i början av sin karriär och under åren 1846-1848 var han redaktör för partiets tidning i just New York.

Hela hans författargärning genomströmmas av den radikalt frihetliga traditionen, vilket ställer honom i bjärt kontrast mot till exempel den sittande presidenten George Bush den yngre som mer än någon annan enskild politiker under 1900-talet har släpat den amerikanska drömmen i smutsen. Därmed kan man alltså placera Whitman i samma skolbildning som en av hans efterföljare i rakt nedstigande led - författaren och presidentkandidaten Barack Obama. Man skulle - precis som Carl Erland Andersson skriver i Göteborgsposten - kunna säga att i Walt Whitmans vision blir Amerika den fulländade demokratin, som kanske också bör spridas över resten av världen. Men inte på det klumpiga sätt och med de okänsliga metoder som den perverterade variant av neokonservatism är, som har torgförts av Walker Bushs båda nyckelrådgivare vicepresidenten Dick Cheney, och den före detta försvarsministern Donald Rumsfeld, som fick sparken på grund av sin genuint oskickliga hantering av ockupationen av Irak.

Det är alltså ingen slump att Barack Obama hänvisar till både John och Robert Kennedy, och Ronald Reagan som politiska inspiratörer. Har man väl förstått Obamas tankevärld är det lätt att se att hänvisningar till namnen Kennedy och Reagan inte handlar om billig populism, utan om någonting betydligt mer djupgående i förståelsen för vilken betydelse ett inspirerande politiskt ledarskap kan ha i tider när ett lands kollektivt dåliga självförtroende når nya bottennivåer för varje mätning som görs.

Det är en radikal skillnad på att tala om Vi eller Jag, när en politiker står i talarstolen. Och när man har förstått den skillnaden, förstår man också varför Barack Obama vann demokraternas nominering och inte Hillary Clinton.

Och när man förstår den skillnaden, förstår man också varför Barack Obama och inte John McCain kommer vinna höstens presidentval.

Labour var dömda att förlora valet 1979. Carter var dömd att förlora valet 1980. Socialdemokraterna var dömda att förlora valet 1991. Regeringen Bildt var dömda att förlora valet 1994. Tories var dömda att förlora valet 1997 och republikanerna är dömda att förlora valet 2008. Så enkelt är det.

Ps. Det var verkligen ingen slump att Hillary Clinton för några veckor sedan i samma mening talade om mordet på RFK 1968, och Barack Obama. Det finns nämligen en skrämmande gemensam nämnare mellan John F Kennedy, Robert F Kennedy och Ronald Reagan. Och det är därför som Secret Service skruvade upp säkerhetsapparaten kring Barack Obama till rekordhöga nivåer redan innan han utsågs till demokraternas officiella presidentkandidat. Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Walt Whitman.