Varför ljuger Johan Norberg och Sanna Rayman

Det må vara en provokativ rubrik, men i sak helt korrekt frågeställning.

När två så bevisligen duktiga, skickliga och på alla sätt och vis kompetenta debattörer som författaren Johan Norberg och den nya ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Sanna Rayman, far med uppenbara osanningar på sin blogg respektive Svenska Dagbladets ledarsida är svaret enkelt:

Jag nyhetsvärderade fel. Jag har inte gjort mitt jobb.

Fan också.

Jag har i flera veckor vetat vad som egentligen hände när det enligt Rayman gick till på följande sätt:

"Även Obama har avslöjats med fingrarna i sagoburken. I februari hörde hans kampanjstab av sig till Kanadas ambassadör i USA och berättade att Obama skulle uttala sig negativt om det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta. Stabsmedarbetaren försäkrade att det bara rörde sig om kampanjretorik, som kanadensarna inte behövde ta på allvar.

Båda gör med andra ord kardinalfelen. De slirar på sanningen och ser ner på väljarna."
(SvD 20/4)

Eller Johan Norberg:

"Since 1994 a classical question in Swedish politics has been Marian Radetzki´s question "Can we trust the social democrats to be lying?" Because if we can, then we can assume that the stupid things they say in the campaign is just rhetoric and we can safely vote for them. Now the world wonders the same thing about US Democrats and trade. According to Canadian television, we can trust Obama:

"Within the last month, a top staff member for Obama´s campaign telephoned Michael Wilson, Canada´s ambassador to the United States, and warned him that Obama would speak out against NAFTA, according to Canadian sources.

The staff member reassured Wilson that the criticisms would only be campaign rhetoric, and should not be taken at face value."
(1/3)

Så svaret på frågan i min rubrik är alltså; de ljuger inte, i alla fall inte medvetet. De tror att de skriver om vad som verkligen skedde. De har helt enkelt vidarebefordrat en historia som valsat runt i internationell press, utan att bry sig om att dubbelkolla den innan de satte sig ned för att skriva och själva snurra runt den ett varv till i det mediala maskineriet.

Påståendet om vad Barack Obamas rådgivare skulle ha sagt till Kanadas USA-ambassadör om Obamas syn på frihandelsavtalet Nafta har visat sig vara ett falsarium från början till slut. Istället handlar det om politiskt rävspel i den högre skolan som har orsakat en smärre politisk skandal i Kanada, och fått en av den kanadensiska regeringens allra högst uppsatta politiska tjänstemän att skämmas å det grövsta.

Den sedelärande historien om vad som egentligen skedde i slutet på februari förtjänar att berättas, som en nyttig lektion i källkritik och vikten av att alltid dubbelkolla en bra story. Samt för vissa bloggare att nyhetsvärdera bättre.

Nu ska den sanna historien om Michael Wilson och Austin Goolsbee antagligen för första gången berättas på svenska, för en svensk läsekrets. Jag återkommer å det snaraste i frågan.

Jag har återkommit i frågan.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, mediekritik.