Obama och Clinton - skillnaden större än du tror

Det har blivit populärt att hävda att det inte finnas någon egentlig politisk skillnad mellan de två demokratiska presidentkandidaterna. Och om det ändå finns någon skillnad dem emellan bortom den uppenbart svartvita genusdifferensen, återfinns den i så fall inom utrikespolitiken men inte i inrikespolitiken, heter det allt som oftast i svensk press numera. Men stämmer verkligen det?

I utrikespolitiken sägs Clinton driva en hårdare linje än Obama vilket kommer till uttryck i synen på bland annat ett eventuellt kommande militärt anfall mot Iran, vilket Clinton röstade för och Obama mot, även om han inte fanns på plats under voteringen i senaten och därför inte protokollförde sin röst i den frågan. Känt sedan tidigare är också deras olika syn på invasionen av Irak. Hon var för och han emot. I synen på den amerikanska kubanska isolationspolitiken har de också skilt sig åt. Clinton försvarar den nuvarande embargopolitiken gentemot Kuba. Obama har sagt att det är dags att pröva någonting nytt.

Men innanför gränskontrollerna finns det ingen skillnad dem emellan, sägs det. Till exempel gör författaren och journalisten James Fellow som skriver i Atlantic Monthly den analysen. Och om det mot förmodan ändå skulle finnas en sådan finns den i så fall på sin höjd i en eventuell gradskillnad i synen på hur långt en reformering av den amerikanska sjukvårdsfinansieringen skall eller kan drivas.

Med det är inte hela bilden. Skillnaden mellan Obama och Clinton i synen på framförallt den ekonomiska politiken är större än vad som först kan synas vid en ytlig besiktning. Men för att se skillnaderna krävs att man skrapar lite på den politiska ytan och kryper bakom de enkla retoriska slagorden som dunkas ut i snärtiga 15 sekunder långa soundbites avsedda för de allerstädes närvarande tv-kamerorna.

Det bästa sättet att beskriva Hillary Clintons ekonomiska politik är att definiera den som en tro på statliga skräddarsydda och specialdestinerade reformer, till exempel riktade skattesänkningar. Hon tror att staten kan göra det som den föresätter sig att göra. En klassisk liberal (i amerikansk betydelse) syn på statens roll i ekonomin alltså. Samtidigt tror hon att folk är rationella varelser som agerar efter de ekonomiska incitament som staten fastlägger, vilket kan sägas vara ett synsätt som är mer konservativt betonat (också det i amerikansk betydelse). Hennes ekonomiska politik kan sägas vara en fortsättning av den politik som maken Bill Clinton drev under sin tid i Vita huset. Den var full av reformer som syftade till att stimulera ett visst agerande hos folk, till exempel skatterabatter för collegeutbildning, sjukvårdsförsäkring och pensionssparande.

Hillary Clintons topprådgivare inom det ekonomisk-politiska området är föga förvånande den gamla Vita huset-räven Gene Sperling, som i den tidigare Clintonadministrationen var chef för presidentens ekonomiska rådgivare i National Economic Council. I dag är han verksam vid de prestigefyllda tankesmedjorna Center for American Progress och Council on Foreign Relations. Till saken hör att han hade nästan samma rådgivarroll i Bills presidentkampanj 1992, som han har i Hillarys kampanj 16 år senare.

Följdriktigt innehåller Hillary Clintons ekonomiska program skatterabatter för sparande, utbildning, sjukvård, äldreomsorg och förnyelsebara energikällor. Till exempel matchar hennes skatterabatt för pensionssparande de första 1.000 dollar som ett par som tjänar mindre än 60.000 dollar per år väljer att pensionsspara. För de som tjänar mellan 60.000 och 100.000 dollar per år är skattesänkningen 50 cent för varje sparad dollar. Clinton anser att den här sortens reformer är mer effektiva än en generellt finansierad och administrerad välfärdspolitik, men mindre kostsamma än generella skattesänkningar.

Barack Obama däremot har hämtat sina ekonomiska rådgivare från universitetet i Chicago, vars nationalekonomiska institution har producerat nobelpristagare på löpande band de senaste 30 åren. Men han har också supportrar som arbetade vid Bill Clintons sida i Vita huset. Till exempel ekonomiprofessorn Robert Reich vid University of California i Berkeley, tidigare arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering.

Reich och Sperling har redan gått en del ronder mot varandra om deras respektive kandidaters styrkor och svagheter i den ekonomiska politiken. En av deras bataljer återfinns på Robert Reich blogg och i Gene Sperlings svar i den liberala bloggtidningen Huffington Post.

Obamas ekonomiska politik kan sägas hämta mycket inspiration från det relativt nya fält inom nationalekonomin som kallas för beteendeekonomi, konstaterar New York Times samhällsekonomiska krönikör David Leonhardt i en analys. I beteendeekonomin förs insikter från psykologisk forskning in i den ekonomiska analysen. Den fick sitt slutliga akademiska erkännande 2002, då nationalekonomerna Vernon Smith och Daniel Kahneman tilldelades nobelpriset i ekonomi. Det följdes sedan upp 2006 med att Edmund Phelps som också är en av grundarna till den beteendeekonomiska skolan fick nobelpriset det året.

Kännetecknande för beteendeekonomer är att de gör en mer komplex analys av motiven bakom människors agerande i olika situationer, än vad de neoklassiska nationalekonomerna gör som utgår från den alltid personligt nyttomaximerade economic man i sina kalkyler. Istället erkänner de att andra drivkrafter som oegennytta, rättvisa och socialt anseende ibland spelar lika stor eller större roll. Med beteendeekonomiska redskap kan man till exempel svara på frågor som hur det kommer sig att det finns rökare som är rädda för kärnkraft, och varför vi kan cykla utan cykelhjälm men samtidigt vara positiva till att staten ska tvinga andra att bära hjälm.

En lättfattlig introduktion till beteendeekonomin och hur den kan användas i ekonomisk politik har skrivits av Johanna Möllerström och Mikael Sandström i nättidskriften Smedjan.

En sammanfattning av Barack Obamas grundsyn i ekonomisk politisk skulle kunna sägas vara - ju enklare desto bättre. En enkel ekonomisk reform som är lättbegripligt är alltid en bättre reform än en komplicerad och svårförståelig dito, helt enkelt. Austan Goolsbee, Obamas ekonomiska chefsrådgivare, beskriver det hela för New York Times som att Obama ser på ekonomisk politik på ungefär samma sätt som en utrikespolitisk realist ser på omvärlden. Han brukar ibland påminna sina rådgivare om att en politik som ser bra ut på pappret inte nödvändigtvis behöver fungera i verkligheten

En kritik som Obama riktar mot Clintons skatteförslag är just att de inte kommer fungera i praktiken. Folk har redan i nuvarande skattesystem erbjudits rabatter och stimulanser för att öka sitt privata sparande, ändå har de inte gjort det. Samma synpunkt återkommer i hans kritik av Clintons mer långtgående förslag inom sjukvårdsfinansieringen.

- Jag tror inte att problemet med det amerikanska folket är att de inte tvingas skaffa sig en sjukvårdsförsäkring. Problemet är att de inte har råd att göra det, brukar Obama säga när han går i clinch med Clinton.

Obama är inte principiell motståndare mot riktade skattesänkningar, å andra sidan bygger inte hans ekonomiska politik på sådana till skillnad mot Clintons politk. Han har istället föreslagit en generell skattesänkning på 1.000 dollar för varje amerikansk familj som inte tillhör de rikaste 10 procenten i landet. Han brukar säga att den amerikanska medelklassens problem beror på en långsam löneutveckling och ökade kostnader för energi, utbildning och sjukvård. Det är alltså inte ett avgränsat problem inom en liten nisch inom ekonomin. Utan snarare ett uttryck för att den amerikanska medelklassen känner sig alltmer pressad av ökade kostnader som inte matchas av ett tjockare lönekuvert, samtidigt som de också känner en ökande oro för den allmänt tilltagande globaliseringen som lämnar allt större avtryck även i den inhemska amerikanska ekonomin.

Det ska bli intressant att se vilken slags politik det är som appellerar till de demokratiska väljarna under tiden som nomineringskonventet i slutet på augusti kryper allt närmare. Clintons politik fungerade dokumenterat väl under 1990-talet. Men frågan är om den förmår ge ett svar på den oro som de amerikanska väljarna känner för en allt sämre ekonomisk utveckling i dagens USA, på samma sätt som den gjorde för 25 år sedan?


Andra skriver intressant om presidentvalet, ekonomisk politik, Hillary Clinton, Barack Obama.