Hillary Clinton blir Göran Persson - Om journalister, sidbytare och annat löst folk

Jag vet, jag var lite orättvis och lätt dumkonspiratorisk när jag inte kunde låta bli att hacka på tidningen Fokus USA-bevakning eftersom de var så off för två veckor sedan.

Men nu har chefredaktören och USA-kännaren Karin Pettersson revancherat sig, om än det krävdes två veckor för att hon skulle vakna upp och skriva det som hon säkert redan tidigare förstått, men inte vågat skriva i sina analyser.

Det som kännetecknar en god utrikeskorrespondent, eller utrikeskommentator med för den delen, är att han eller hon lyckas sätta in skeendet i landet som bevakas för en svensk publik, och dra relevanta och begripliga jämförelser och paralleller med händelser på hemmaplan som den svenska publiken känner igen och kan relatera till.

Det gör Karin Pettersson på ett skickligt sätt när hon visar på likheterna mellan Hillary Clintons haltande kampanj och varför Göran Persson och socialdemokraterna förlorade valet 2006.

Karin Pettersson är för övrigt en sidbytare även på andra sätt. Hon har en tidigare karriär både som journalist på bland annat Finanstidningen och som politisk sakkunnig åt Pär Nuder på finansdepartementet bakom sig. Det gör att hon har en insiders kunskaper om och förståelse för det politiska spelet och den ibland för en outsider skruvade politiska logiken.

Det har hon gemensamt med Sveriges kanske skickligaste inrikespolitiska kommentator för närvarande - Expressens Anders Jonsson, och den bästa utfrågaren - K G Bergström på Sveriges Television. Innan dessa båda blev politiska journalister var de politiskt aktiva. Anders Jonsson i SSU och KGB som moderat kommunpolitiker med en plats i fullmäktige i en liten kommun långt upp i lapphelvetet. (Jag har själv för övrigt en politisk bakgrund i ett ungdomsförbund, studentförbund och kommunpolitiken i Södertälje i slutet av 1980-talet och början på 1990-talet, vilket gett mig erfarenheter och kunskaper som kommit till stor nytta i mitt arbete som samhällsekonomisk reporter i gränslandet mellan ekonomi och politik.)

I många politiskt intresserade människors ögon gör en sådan bakgrund dessa tre personer suspekta, för att inte säga direkt diskvalificerade, som politiska journalister. I deras ögon fortsätter kanske dessa personer med sin politiska smygpropaganda och låter sin tidigare politiska övertygelse färga sitt arbete och sin rapportering. Jag har själv stött på den här åsikten många gånger hos politiskt aktiva och synnerligen intelligenta personer. De utgår från sin egen roll och sina egna erfarenheter som politiska tjänstemän, där de tvingas tolka allt agerande i en partipolitisk kontext. Och de utgår då per automatik från att andra personer som tidigare varit politiker gör detsamma, fast de bytt både sida och roll för länge sedan.

Men inget kan vara mer fel. De tre exempel på politiska journalister som jag räknat upp är i sin dagliga gärning beviset på motsatsen. I sin yrkesroll använder de däremot tidigare förvärvade kunskaper om den politiska världen när de ska förklara och utreda politiska skeenden för sina tittare och lyssnare. Och de gör det med heder och ära.

Så nästa gång du hör att en politisk reporter har egna erfarenheter från politiken ska du titta närmare på den personens rapportering. Inte för att den är färgad, utan för att den med stor sannolikhet är bättre och mer initierad än vad en färsk JMK-utexaminerad kvällstidningsvikarie lyckas åstadkomma när han eller hon ska göra ett knäck om samma grej.


Andra skriver intressant om Fokus, presidentvalet, Hillary Clinton, mediekritik.