Därför förlorade Rudy

Det var inte fatala strategiska misstag, eller valet att avstå från kampanj i de första primärvalen, eller hans nästintill sjukliga besatthet av 11 september som fällde Rudy Giulianis presidentkampanj i Florida. Istället är förklaringen till den före detta New York-borgmästarens tidiga sorti bristen på en klar och tydligt presidentlik vision för USA och landets framtid. Den slutsatsen drar den politiska strategen och opinionsundersökaren Frank Luntz i en intressant analys i dagstidningen L A Times.

Frank Luntz är inte vilken dussinproffstyckare som helst. Mellan åren 1993 och 2001 var han Giulianis opinionsexpert. Han är också känd som strategen bakom kongressledamoten Newt Gingrich och den stora republikanska framgången i kongressvalet 1994, det som kom att kallas “Contract with America”.

I artikeln påminner Luntz om Giulianis politiska framgångar i stadshuset i New York:

“Han personifierar exakt vad republikaner vill ha ut av en ledare: någon som säger vad han menar, och menar vad han säger. Han var de tydliga ordens man, oupphörlig aktion och en oöverträffad meritlista av resultat när det handlar om brottslighet, välfärd, jobbskapande och skattesänkningar.”

Luntz, som numera arbetar som opinionsundersökare och politisk kommentator på Fox News, har för tv-kanalens räkning genomfört ett stort antal fokusgrupper med amerikaner de senaste åtta månaderna. Han har lett samtal med över 1 000 väljare i Iowa, New Hampshire, South Carolina, Florida och Nevada under tiden som de såg ett nästintill oändligt antal presidentdebatter på tv.

”Samtliga fokusgrupper utsåg en klar vinnare och en klar förlorare. Nästan utan undantag brukade min telefon ringa strax efter debatterna, med båda vinnare och förlorare - både republikaner och demokrater - i andra änden av luren, som ville veta vad som hade gått hem och vad som inte hade fungerat, och varför det hade gjort det. Giuliani var den enda topprankade republikanska kandidaten som aldrig ”vann” en debatt, och hans rådgivare ringde aldrig och frågade varför innan det var för sent”, skriver Luntz.

Slutsatsen som han drar av alla dessa fokusgrupper och samtal är följande:

”I det här fallet är den konventionella sanningen fel. Giuliani kollapsade inte under tyngden av en misslyckad strategi. Och - med undantag av synen på invandringspolitiken och hans klåpaktiga genmälen om asylrätten - fanns det inget fel på hans politiska ståndpunkter. Istället handlade det om att den otroliga kommunikatorn inte hade något tema, inget fokus, ingen disciplin. Och inget kampanjteam med hjärta och mod att hela tiden hålla fast vid kampanjens budskap i en kaotiskt politisk omgivning.”

I det stora hela fastnade Giuliani hela tiden i små språkliga petitesser. Han återgav absurt detaljerad statistik från hans tid som borgmästare i New York, men misslyckades med att dra ihop allt detta till ett trovärdigt och begripligt budskap på den övergripande nivån, konstaterar Luntz:

“Deltagare i mina fokusgrupper förvånades över hans långrandiga och otydliga inlägg i debatterna - i synnerhet när dessa kontrasterades mot Mitt Romneys och John McCains tydliga, klara och koncisa svar.”

Dessutom var hans tv-reklam, som få personer såg på grund av att stora delar av kampanjkassan på 50 miljoner dollar slösades bort på lyxiga privatflygplan och femstjärniga hotell, lika obegriplig. Istället för att ha riktiga människor - eller Rudy själv - som berättade om hur New York förändrats under hans ledarskap, använde sig kampanjmakarna av osynliga spökröster som återgav hans historia. Det förstörde trovärdigheten i budskapet hos mottagarna, konstaterar Luntz.

”Giuliani förlorade inte den här kampanjen; kampanjen förlorade den här kampanjen”, skriver han avslutningsvis.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Rudy Giuliani.