Med Zappa och tuben till riksdagen

Är du här och svartmålar Sverige? En bekant röst ropade tvärs över gatan precis utanför amerikanska finansdepartementet. Det var dåvarande finansminister Pär Nuder, som av en slump hade varit på möte där samtidigt som jag hade hållit anförande i samma byggnad.

Vilket väger tyngst? Åratal av nätverksbyggande i ungdomsförbund och kommunalpolitiken, eller ett bergfast ideologiskt engagemang som trampat upp vindlande stigar utanför partiapparatens lojala men ack så sega bänknötande? Det kommer den här personvalskampanjen som kickat igång på Youtube vara ett kritiskt test av.

En granskning av socialdemokraten Evin Cetins personvalskampanj i EU-valet avslutades med en efterlysning av just det som de två ovanstående länkarna på tuben leder till, avstampen för debattören och den nyblivne moderaten Johnny Munkhammars personvalskampanj på tuben inför riksdagsvalet år 2010. Ibland går det fort.

Likheterna mellan de båda kampanjerna är större än vad en första anblick ger vid handen, med en väsentlig skillnad. Cetin står på listan och kan därför fokusera på att möta väljare och soffliggare utanför partiapparaten för att få dem att rösta på henne. Hon går inifrån och ut.

Munkhammar måste in på listan via moderaternas interna proval och nomineringsprocess i stockholms län, och då handlar det inte om att primärt mobilisera soffliggare och höja valdeltagandet som i Cetins fall. Istället är målet att övertyga en kombination av gamla trotjänare, unga hetsporrar i muf och redan lojala partigängare om att de ska våga lyfta in ett oprövat kort på listan på ett redan etablerat namns bekostnad. Han går utifrån och in. Och det är lättare sagt än gjort.

Min första lilla bok, om regionalpolitik, var spännande att skriva. Men lustigt nog är det alltid så att man egentligen inte vill se boken mer när den väl presenteras. Då har man skrivit, fått synpunkter och skrivit om så mycket att man är hjärtligt trött på ämnet och texten.
Sedan dess har det blivit fler, fyra-fem stycken, och hundratals bokarrangemang, i många länder och format. Det är alltid roligt att se om något fungerar, om det når fram. Känslan av att signera en egen bok var dock inte som jag trodde när jag var liten. Antagligen för att man då redan är trött på bokeländet.

Med tanke på att Per Schlingmann och Co. efterlyst förnyelse och rotation på moderaternas listor i valet 2010 borde det finnas spelutrymme för en skrivande och debatterande outsider som Munkhammar, kan man tycka. Fast å andra sidan är avsaknaden av ett antal Gimokurser i muf-regi något som ligger honom i fatet på nedåtsidan, som en börsanalytiker skulle formulera det. Inte minst med tanke på att den unga moderata riksdagsledamoten tillika IT-politiska talespersonen Eliza Roszkowska Öberg har samma geografiska hemvist som Munkhammar.

Men, och här kommer det intressanta, samtidigt som de nya moderaternas förnyelse fortsätter och Anders Borg förflyttar regeringens politik allt närmare den socialdemokratiska mitten i svensk politik, borde det finnas ett ökande sug bland de ideologiskt övertygade moderata partimedlemmarna av den äldre liberala skolan efter någon begåvad person som både kan och vågar ta den intellektuella och verbala fajten med Anders Borg på riksdagsgruppens tisdagsmöten. Alltså någon som både har läst lika många avhandlingar som Borg och som är "moderat classic", för att låna Carl Bildts ord. Kanske är det en före detta folkpartist med bakgrund i Timbrohögern som är svaret på deras drömmar?

Hur det än går för honom är det någonstans sympatiskt att en bevisligen både tänkande och hårt arbetande person känner ett sug efter att låta fotsulorna nöta sammanbindningsbanans hårda golv på Helgeandsholmen. Kanske återfinns drivkraften och svaret på varför han gör det i hans personliga lilla programförklaring Personligt - från Visby till Vita Huset.

Inskränkthet är ingen god egenskap hos politiker. Alltför ofta har politiker inte gjort mycket annat än ägnat sig åt politik. Det borde göra så de kan politik, kan man tycka, men det gör att de inte förstår samhället och människors varierande vardag.

Även om den inte leder in på en valbar plats på riksdagslistan 2010 så borde om inte annat Munkhammars kampanj leda till två saker. Han får material till nästa bok, och övriga hugade personvalsaspiranter från vilket parti det än vara må får en utmärkt liten skrift att hämta inspiration i när de ska pränta ned sin egen programförklaring. Munkhammar visar att de alls inte behöver vara lika ambitiösa som Barack Obamas självbiografi Dreams of my father och politiska programförklaring The Audacity of Hope för att vara både givande och läsvärda.

Ps. Munkhammar har inte bara lagt upp programförklaringen från kickoffen på tuben, utan också länkat till kampanjlåten "Johnny′s Girl" av Los Pelados på Myspace. När jag lyssnar på den kommer jag av någon anledning att tänka på Frank Zappa som en gång kärnfullt förklarat att "Communism doesn't work because people like to own stuff." Ds.

Andra skriver intressant om riksdagsvalet, personval, Johnny Munkhammar.