Ekonomin McCains svaga punkt

Gamlingen, Arizonasenatorn och krigsveteranen John McCain har efter segern i South Carolina seglat upp som knapp favorit i det republikanska primärvalsracet . Kanske inte så konstigt, med tanke på att han har en både rak och sympatisk framtoning som går hem i stugorna. Men McCain har en svaghet som kan komma att fälla honom nu när väljarnas fokus flyttas från terrorismen och kriget i Irak till ekonomin på hemmafronten.

Snart 72-åriga McCain är lätt att tycka om som person. Han har det som i USA kallas för "likeability", vilket historiskt har visat sig vara en tillgång i presidentval. I valet mellan den smarta killen som satt längst fram i klassen och alltid var först med att svara rätt på lärarens frågor, och den den trevliga och populära killen som alltid blev bjuden på varenda skolfest eftersom alla ville ha honom som polare, tenderar den amerikanska väljaren att oftast rösta på den trevliga killen (vilket allt som oftast upprör svenska journalister och ledarskribenter). De röstar på den kandidat som de vill ha som middagsgäst hemma helt enkelt. I valet år 2000 hade till exempel vinnaren och den nuvarande presidenten George Bush en klart större "likeability" än motståndaren Al Gore enligt opinionsmätningarna. Men åldern kan komma att vara något som läggs honom till last, i ett val som alltmer handlar om nyckelordet förändring (change). Om han vinner presidentvalet skulle han vid tillträdandet vara tre år äldre än Ronald Reagan som var 69 när han tillträdde presidentposten 1980.

Så länge som 11:e september och kriget mot terrorismen stod i centrum hos de republikanska väljarna hade den självständiga sonen och sonsonen till två amerikanska amiraler en klar styrka i sin bakgrund och erfarenhet från tiden som militär och femårig krigsfånge i Vietnam. Under tiden som krigsfånge blev han dessutom torterad, vilket ger honom en unik erfarenhet bland amerikanska politiker och beslutsfattare när till exempel skandalen i Abu Ghraib-fängelset och fånglägret på Guantanamo debatteras. Men den fördelen minskar för varje dag som går, eftersom plånboksfrågorna och oron över vart den amerikanska ekonomin är på väg inte längre bara engagerar de demokratiska utan också de republikanska väljarna mer än vad bin Ladin och Irak gör. John McCain har själv på sitt raka och rättframma sätt erkänt att ekonomi inte är hans grej. Därmed inte sagt att han inte har åsikter om ekonomisk politik. Varje senator har tack vare sitt arbete självklart erfarenhet av detta. Och därför kan det vara intressant att titta på hur han har profilerat sig i senaten i de ekonomiska frågorna.

McCain är självständig politiker, en som de trogna republikanska partigängarna inte riktigt litar på. Han har gjort sig känd för att gå på tvärs mot partiet i flera republikanska hjärtefrågor, vilket skapat en osäkerhet hos dessa om han egentligen är att lita på när det väl hettar till. Hans profilfråga handlade från mitten av 1990-talet om en reformering av kampanjfinansieringen vilket han lyckades driva igenom i kongressen år 2002 tillsammans med den demokratiska senatorn Russ Feingold. Det var en fråga som väckte ont blod hos ekonomiskt starka och inflytelserika politiska grupper både i och utanför kongressen, men också gav honom mycket positiv mediebevakning och etiketten "maverick republican" i amerikansk press.

Han har också gjort sig känd som rättfram kritiker av det som i amerikansk politik kallas för "pork-barrel", vilket på svenska bäst översätts med valfläsk. I USA är det vanligt att kongressledamöter driver krav på statliga ekonomiska bidrag och investeringar i projekt riktade till deras egen enskilda valkrets och vars samhällsekonomiska nytta ofta kan ifrågasättas, men vars kostnad ändå okritiskt förutsätts bäras av hela skattebetalarkollektivet och finansieras över statsbudgeten.
Han har kritiserat kongressens förmåga att samtidigt både sänka skatterna och öka utgifterna i statsbudgeten, vilket har gett honom stämpeln som en hök i budgetfrågor. Han röstade exempelvis nej till att prioritera skattesänkningar före en balanserad budget år 2000. Han var dessutom en av endast två republikaner som år 2001 röstade mot president Bushs paket på skattesänkningar värda sammanlagt 350 miljarder dollar utspridda över 11 år. Lagförslaget Economic growth and tax relief reconciliation act of 2001 kom att kort och gott kallas "Bushs skattesänkningar" och har sedan dess varit hörnstenen i presidentens ekonomiska politik. McCain deklarerade i samband med omröstningen att han var beredd att stödja lagförslaget under förutsättning att det hade kompletterats med motsvarade besparingar. Han ansåg att Bush politik var en fiskalt oansvarig gåva till de rika på "bekostnad av medelklassamerikanen som är i behov av skattelättnader". Han röstade vidare emot sänkningarna år 2003. Och eftersom skattesänkningar har varit det allt överskuggande målet för den republikanska ekonomiska politiken sedan sekelskiftet anses han inte riktigt trovärdig i skattefrågor i stora delar av den republikanska väljarkåren. Kritiken mot Bush 2001 fick den konservativa ekonomiska tankesmedjan Club for growth att anklaga honom för att låta som Ted Kennedy, vilket alltså är ett riktigt fult ord i konservativa republikanska kretsar.

I ett försök att tvätta bort ryktet som opålitlig republikan innehåller McCains ekonomiska politik numera som första punkt sänkta skatter för medelklassen, vilket enligt honom själv ska ge en normal amerikansk barnfamilj en skattelättnad på 2 700 dollar/år. Han vill till exempel också försvåra framtida skattehöjningar genom att införa ett krav på 3/5-delsmajoritet i kongressen för alla höjda skatter. Som kandidat i primärvalen har han visat sig mer öppen för sänkta skatter än vad han gjort som senator under första halvan av 2000-talet.

McCain förespråkar en ekonomisk politik som har hämtat grundsynen och analysen från den legendariska före detta centralbankschefen Alan Greenspan, istället för från president Bush och hans republikanska medtävlare Rudy Giuliani och Mitt Romney som troget fortsätter den väg som presidenten slog in på i den ekonomiska politiken 2001. Det ger alltså de republikanska väljarna ett reellt val mellan två varianter av republikansk ekonomisk politik - Greenspans eller Bushs, konstaterar New York Times samhällsekonomiska krönikör David Leonhart i en intressant analys daterad den 9 januari.

Giuliani och Romney föreslår båda att Bushs skattesänkningar som upphör att gälla år 2011 förlängs även efter detta datum. Ingen av dem tror heller på en statlig politik för att bekämpa klimatförändringarna för att ta två exempel. De kan alltså sägas vara kandidaterna för de väljare som tycker att den ekonomiska boomen under Bushs presidentperiod råkat i vanrykte.

Alan Greenspan har en till vissa delar annorlunda grundsyn på hur ekonomisk politik kan bedrivas. Han, liksom Bush, tror båda på ekonomiska incitament som drivkrafter för enskilda människor och företag. Konkret uttryckt ska till exempel skatter hållas så låga som möjligt för att på det sättet stimulera folk att arbeta och företag att växa. Däri finns ingen skillnad mellan dem. Men Greenspan och McCain är av åsikten att de ekonomiska incitamenten kan förändras över tiden genom en ekonomisk politik som förhindrar att den fria marknaden skapar oönskade bieffekter, som till exempel höga koldioxidutsläpp och global uppvärmning. I valet mellan att använda ekonomiska incitament som drivkraft, och att lämna den fria marknaden att verka helt självständigt, väljer alltså Greenspan och McCain att arbeta med att förändra incitamenten.

Därför förespråkar McCain ett system med utsläppsrättigheter i miljöpolitiken, likt det som finns infört i EU. Men han vågar ännu inte gå lika långt som Greenspan som förelagit att en koldioxidskatt, alltså likt den i som finns i Sverige, ska införas i USA. Giuliani och Romney talar mer vagt om att använda marknaden för att lösa USAs energiproblem. Men de vägrar göra energianvändning dyrare för att på det sättet skapa ekonomiska incitament som driver på marknaden att ta fram alternativa energilösningar. Liknande skillnader finns också i till exempel sjukvårdspolitiken mellan de båda skolornas kandidater där McCain vill arbeta med förändrade incitament i bland annat Medicare.

John McCain kan sägas dela en svaghet i den ekonomiska politiken med övriga republikanska kandidater, och det är frågan om hur de sänkta skatterna ska betalas. Det gäller i synnerhet för en politiker som har gjort sig känd som budgethök. Ska den amerikanska statsbudgeten balanseras med hänsyn taget till dagens underskottsproblem, och de allt större underskott som väntar framöver på grund av den allt mer åldrande befolkningen, krävs det betydligt hårdare ingrepp än att kritisera valfläsk och enskilda meningslösa statliga broinvesteringar. McCain har inte heller presenterat någon konkret politik som skulle kunna bromsa eller förhindra den recession som kryper allt närmare i den amerikanska ekonomin och som flera kandidater, inte minst på den demokratiska sidan, presenterar kortsiktiga stimulanspaket för att hantera. Den republikanska skattepolitiken är en politik som mer reformerar och stimulerar ekonomin på lång sikt, medan vad som troligtvis krävs i skuggan av bolånekrisen och den sjunkande tillväxten är en ekonomisk politik för den korta tidshorisonten. Men hans ekonomiska politik kan ändå sägas vara en första skiss och försök till att skapa ett trovärdigt republikanskt svar på den stigande oron över den ekonomiska utvecklingen som sprider sig allt djupare in i den amerikanska medelklassen, och som antagligen blir den faktor som till sist avgör valet i höst.


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Rudy Giuliani, Mitt Romney, George Bush, Alan Greenspan, ekonomisk politik.