"Vi har en svensk modell som gör att vi arbetar på ett speciellt sätt", säger Säpos informationsdirektör Anders Thornberg till DN på en fråga om hur livvakterna agerade efter Strix-medarbetaren och komikern Hanna Wilenius angrepp på statsministern i samband med en tv-inspelning.
Säpo har som princip att aldrig kommentera hur deras personskyddsdetalj arbetar. Det går att ha förståelse för den ståndpunkten. Men kanske vore det på sin plats med en offentlig diskussion i just det här fallet. Och det av flera skäl.
För det första är relevant att fråga hur SVT och produktionsbolaget Strix resonerar när de skickar ut en person som under täckmantel av att tillhöra ett av bolagets tv-team tillåts angripa statsministern, en person som lever med en konstant hotbild och därför har livvaktsskydd dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Insåg inte folket på SVT och Strix att en av konsekvenserna av tilltaget rimligtvis kommer bli att det försvårar journalisters åtkomst till ledande politiker ännu mer?
Men det kan väl måhända journalistkåren leva med. Om nu SVT nödvändigtvis vill sätta krokben både för sig själva och sina kollegor på andra redaktioner må det vara hänt. Fast nog skulle det vara intressant att få höra vad reportrarna på Rapport och Aktuellt sade på sina morgonmöten efter att de fått se en av deras mikrofoner användas i angreppet på Reinfeldt.
Men det är ändå på sin plats att fråga vad det är för slags publicistiskt värde som redaktioner tror sig tillfredsställa genom att skicka ut fejkade reportrar på stan som under någon slags påstått humoristisk täckmantel ska undersöka hur folk reagerar inför oväntade händelser. För ett par år sedan skedde någonting liknande då en fejkad reporter sprang runt och berättade för folk att Lasse Berghagen just hade dött, bara för att få se hur de reagerade när de tog emot dödsbudet.
Men vad som är allvarligare är den avsaknad av empati och hjärta som verkar genomsyra Strix produktion "Ballar av stål". Förstår de ansvariga för programmet och Hanna Wilenius inte att statsministern har en barn, hustru och anhöriga som kommer ligga vakna och fundera på vad som kunde ha hänt med deras pappa, fästman och nära vän om det hade varit någonting annat än vatten i den för angreppet specialkonstruerade SVT-utrustningen. För ett par år sedan mördade ett par till tv-team utklädda män från al – qaida en av ledarna för norra alliansen i Afghanistan. De sköt honom med ett vapen som de dolt i sin tv-utrustning.
Och då kommer vi till det riktigt allvarliga i den fejkade attacken – statsministerns livvaktsskydd. Hur agerade livvakterna som har i uppdrag att skydda Reinfeldt?
För livvakter världen över finns två grundläggande principer som styr deras agerande vid ett angrepp på deras skyddsobjekt. Den första handlar om att skyddsobjektet så fort som möjligt ska föras bort från platsen för angreppet, för att personen i fråga ska skyddas från eventuella ytterligare angrepp och/eller angripare och sättas i säkerhet. Den andra principen säger att eventuell kvarvarande personal i livvaktsstyrkan därefter ska rikta sin uppmärksamhet mot angriparen eller angriparna för att oskadliggöra hotet.
Men vad hände utanför bion efter angreppet på statsministern. Jo, han gick på bio. Och Strix skjutjärnsreporter Hanna Wilenius fick stå orörd på trottoaren och prata lite vattenfrågor.
Då är det på plats med några frågor som cheferna på Säpos livvaktsdetalj borde ta sig en funderare på. Hur visste livvakterna på plats att det var vatten som statsministern fick sprutat på sig? Hade de den medicinska och kemiska kompetens som krävs för att omedelbart avgöra att det enbart var vatten som sprutades på statsministern, och att det därför räckte med att han torkade av sig med en liten näsduk?
Hur kom det sig att de klarade av att göra en sekundsnabb bedömning om att Hanna Wilenius inte menade allvar med sitt angrepp och därför inte behövde oskadliggöras fysiskt för att förhindra en fortsättning på angreppet?
Hur kunde de blixtsnabbt bedöma att det inte fanns någon risk för ytterligare angrepp från Robert Aschbergs och SVT:s utsända galareporter, kameraman och deras eventuella medhjälpare som också kunde ha funnits på plats, och att statsministern därför inte omedelbart behövdes föras i säkerhet?
Se där. Något för Anders Thornbergs kollegor att fundera på. Förslagsvis kan de utvärdera sin "svenska modell" under ett studiebesök hos kollegorna på Secret Service i USA. Det räcker med att se de välkända TV-bilderna från mordförsöket på Ronald Reagan när han blev skjuten för förstå hur en professionell livvaktsstyrka ska agera i ett krisläge.
