Äntligen lite schysst sex

Hur allvarligt kommer prestigetidningen New Yorks Times story om John McCains eventuella affär med en kvinnlig lobbyist skada honom? Det är väl den mest intressanta frågan att ställa angående läget i presidentvalet just nu.

Svaret enligt Ken Weaton, som bevakar valrörelsen för den amerikanska reklamtidningen AdAge, är: inte alls!

Tvärtom kommer artikeln gynna varumärket McCain, eftersom New York Times är en vida avskydd tidning i breda lager i den konservativa delen av den amerikanska väljarkåren. De tycker nämligen att den är allför vänstervriden. Och enligt principen fiendens fiende är min vän, borde McCain alltså plocka hem några pluspoäng i just den väljargrupp i det republikanska partiet som han har haft allra svårast att gå hem hos hittills.

Annars börjar jag mer och mer undra om inte presidentvalet 2008 kommer gå till historien som det första YouTube-valet?


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, sex.

Är Obamas väljare galna

Under torsdagsnattens demokratiska tv-debatt i Texas mellan Hillary Clinton och Barack Obama visade Obama återigen vilken skicklig talare han är. I ett av hans allra mest slagkraftiga replikskiften med Clinton plockade han effektivt ned hennes försök att framställa honom som en man med många fagra ord, men ingen förmåga att omsätta dessa till politisk handling.

Så här löd ett av deras replikskiften som utväxlades ungefär halvvägs in i den en timme och 45 minuter långa debatten som direktsändes i tv-kanalen CNN.

Clinton: /.../ So yes, I do think that words are important and words matter, but actions speak louder than words, and I offer -- (by cheers, applause) -- (off mike).

Obama: Well, I think actions do speak louder than words, which is why over the 20 years of my public service I have acted a lot to provide health care to people who didn't have it, to provide tax breaks to families that needed it, /.../

Now -- now, I think Senator Clinton has a fine record, and I don't to denigrate that record. I do think there is a fundamental difference between us in terms of how change comes about. Senator Clinton of late has said "let's get real." And the implication is, is that, you know, the people who have been voting for me or involved in my campaign are somehow delusional -- (laughter) -- and that -- (chuckles) -- that, you know, the -- (laughter) -- you know, the 20 million people who have been paying attention to 19 debates, and the editorial boards all across the country at newspapers who have given me endorsements including every major newspaper here in the state of Texas -- (cheers, applause) -- you know, the thinking is that somehow they're being duped and that eventually they're going to see the reality of things.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

Sista striden är här

Ibland säger en bild mer än tusen ord.

Karl Rove: "Obamas svaga punkt"

När Obama i praktiken redan har vunnit striden om vem som ska bli demokraternas presidentkandidat börjar det hända saker. Tidigare under valkampanjen har den republikanska sidan av taktiska skäl låtit Clinton och Obama puckla på varandra ostört. Men nu rullar så smått den på alla sätt och vis betydligt mer effektiva och kraftulla republikanska tvättmaskinen igång, med programmet "ge Obama en rejäl genomkörare" inställt.

I en artikel i Wall Street Journal avslöjar George Bushs före detta politiska strateg och närmaste rådgivare, Karl Rove, hur Obama antagligen kommer attackeras från republikanskt håll framöver.

Rove pekar på vad han anser vara Obamas svaga punkt i det budskap som han hittills använt sig av i sitt segertåg bland de demokratiska primärvalsväljarna. Nämligen det om att han ska arbeta över partigränserna för att förändra den hårda kulturen av oförsonliga strider mellan de båda partierna som styr politiken i Washington, och som blockerar nödvändiga politiska reformer och förändringar.

"McCain kan nu ifrågasätta Obamas löfte att förändra Washington genom att arbeta över partigränserna. Obama har inte arbetat över partigränserna en enda gång sedan han kom till stan. Var han en av de "14:s gäng" som försökte hitta gemensamma nämnare mellan partierna i frågan om juridiska utnämningar? Var Obama en del av det partiöverskridande ledarskap som tacklade andra svåra frågor som energin, invandringen eller lagstiftningen om övervakning av terrorister? Nej, Obama har varit en av de mest pålitligt partiska partigängarna i omröstningarna i senaten", skriver Karl Rove.

Vidare resonerar han om att Obama i en rad sakpolitiska ståndpunkter har ställt sig långt ut på vänsterkanten i det demokratiska partiet, vilket gör det ännu svårare för honom att med trovärdighet föra ut budskapet om att han är mannen att bryta dödläget mellan demokraterna och republikanerna i Washington.

Räkna med att Obama snart kommer utsättas för betydligt hårdare och svårare attacker från hans motståndare på den republikanska sidan, än vad både John Edwards och Hillary Clinton hittills gjort i primärvalen.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Karl Rove.

Obama slår insamlingsrekord igen

Barack Obamas kampanj är på väg att slå ett ännu ett unikt insamlingsrekord för en primärvalskampanj i USA. I skrivande stund har han fått ekonomiska bidrag och donationer från nästan en miljon personer, eller närmare bestämt 913.089 stycken bidragsgivare.

Obamas insamlingsavdelning har därför ökat tempot ytterligare i sina aktiviteter som till stor del bedrivs via internet. Målet som de har satt upp är att till nästa primärval, den 4 mars, ha rekryterat en (1) miljon bidragsgivare som alla har slantat in pengar till Obamas kampfond.

Skulle de lyckas med den bedriften, vilket väl får sägas ligga inom det möjligas ram, skulle det vara en kraftfull signal till den demokratiska partitoppen, Hillary Clinton och samtliga superdelegater att det har blivit dags för henne att packa ihop och erkänna sig besegrad.

I kontrast till Obamas gräsrotsfinansierade kampanj står Hillary Clintons insamlingsaktiviteter som till stor del bygger på äldre metoder utvecklade under 1990-talet och tidigare. Hos henne har kampanjfinansieringen byggt på större enskilda bidrag från traditionella bidragsgivare som intresseorganisationer och lobbyister av olika slag.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama.

Hur Hillary än vänder sig sitter rumpan därbak

Efter tisdagens primärval skulle det raka, hårda och kalla budskapet kunna skrivas i stora feta neonbokstäver på Times Square på centrala Manhattan, i hjärtat av Cintons egen valkrets till senaten:

Hillary is a looser.

Värt att notera är att Barack Obama i delstaten Wisconsin vinner med ungefär samma marginal över Hillary Clinton som vad John McCain gör över Mike Huckabee.

Frågan man onekligen ställer sig är då om det verkligen är så att Huckabee är en lika tilltalande kandidat som Clinton? Att frågan kan formuleras på det viset visar vilken uppförsbacke Clinton kämpar i. Ni som regelbundet följer den här bloggens analyser vet att jag redan tidigare har dömt ut Hillarys chanser att bli demokraternas presidentkandidat som i praktiken obefintliga, och det finns ingen anledning att ompröva det resonemanget efter nattens valresultat.

I en intressant artikel i nättidningen Politico resonerar Ben Smith kring hur Clinton eventuellt ska kunna vända förlusttrenden till en seger i primärvalen i Texas, Ohio och Pennsylvania och därmed göra comeback i den långa matchens sista skälvande minuter. Svaret enligt de politiska strateger han intervjuat är att hon troligtvis tvingas till en negativ kampanj mot Obama i vilken hon angriper honom hårt, allt i syfte att sänka Obamas siffror snarare än att öka sina egna.

Det finns bara ett litet problem med den strategin. Den kan omöjligen fungera.

Om hon väljer att attackera Obama i en negativ kampanj, vilket hon de facto testat inför nattens val i Wisconsin, kommer den obönhörligen slå tillbaka mot henne själv. Den riskerar inte bara att förstärka bilden av henne som en etablissemangets kandidat mot den fräscha nydanaren och uppstickaren Obama, utan också återigen påminna väljarna om att Clintons själva varit inblandande i en rad skandaler, (verkliga och uppdiktade), vilket gjort att de demokratiska väljarna sedan länge tröttnat på namnet Clinton.

Och därmed är cirkeln sluten och hennes negativa kampanj slår tillbaka mot hennes egen kandidatur. Hur man än vänder sig har man rumpan bak, eller vad det nu heter.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Talande stickers

För ett tag sedan visade jag exempel på hur den smutsigare delen av den konservativa kampanjen mot Hillary Clinton ser ut.

Men amerikanska liberaler kan de med. Den nuvarande presidenten Bush står inte särskilt högt i dessa kretar, för att uttrycka det milt. Bilderna är hämtade från en sajt baserad i Kalifornien (var annars?) som säljer bakrutesdekaler med politiska slogans.


Andra skriver intressant om presidentvalet, George Bush.

Vad kan sänka Obama? - Ann Coulter har svaret

Dagens citat kommer från den alltid lika oefterhärmeliga republikanskt hårtslående omslagsbruden Ann Coulter:

"Ett par primärvalsegrar till så kan B. Hussein Obama tända en cigg under ett tv-sänt tal och ändå bli nominerad. Det ser ut som om det enda som kan stoppa honom nu är att Al Gore uttalar sitt stöd för honom".

Hos CNNs talkshowkung Larry King deltar demokraten James Carville regelbundet i den politiska panelen som kommentator. 1992 var James Carville kampanjstrategen som ledde underdogen Bill Clinton till seger först i primärvalet och sedan i presidentvalet. Under både onsdagens och torsdagens program den 13 och 14 februari sa Carville att om Hillary Clinton blir nominerad kommer vi ha sett den största poltiska comebacken i amerikansk politisk historia. Enligt honom krävs det att Clinton vinner i samtliga tre primärval i de tre stora kvaravarande delstaterna Texas, Ohio och Pennsylvania för att det ska vara möjligt. Och den strategin har redan den tidigare Clintonstrategen Dick Morris dömt ut som fullständigt osannolik.

Samtidigt på hemmaplan visar den utmärkta tidningen Fokus att även den kan trampa snett. I en artikel i fredagens tidning visar redaktionen att den är ganska så out off touch med läget i primärvalen i USA just nu. I artikelförteckningen står följande:

"(sidan) 46. Efter Bush. Världen kommer bli besviken om den väntar sig en helt ny utrikespolitik efter Bush. Fokus har träffat mannen som kan bli Hillary Clintons utrikesminister".

Kan det kanske bero på att de båda Fokusprofilerna Martin Ådahl, före detta utrikesredaktör på Finanstidningen, och Katrine Kieolos är uttalade Clintonanhängare, och att USA-kännaren och chefredaktören Karin Pettersson är tidigare medarbetare till Pär Nuder under hans tid på finansdepartementet? Pär Nuder är uttalad Clintonlojalist och den aktiva svenska socialdemokrat som bäst kan amerikansk politik för närvarande. Eller trampar jag måhända runt i konspirationsträsket nu?

Till sist noterar jag efter att ha läst den här tankeväckande bloggen att Obama vann sin Grammy i fel kategori. Han borde inte ha vunnit den i klassen best spoken word album. Istället borde han naturligtvis ha tilldelats den i kategorin best gospel performance.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton, Fokus, Katrine Kielos, Martin Ådahl.

“Hej, det är Madeleine Albright”

Tänk dig att du är 21 år, bor i USA , pluggar historia och statsvetenskap på universitetet i Marguette som ligger i Wisconsin, och heter Jason. En dag sitter du i bilen tillsammans med en kompis och är på väg till verkstaden för att byta olja. Då ringer din mobil.

“Hej, det är Jason”.

“Jason, det här är Madeleine Albright, hur står det till?”

“Va?”

Så går det till när de demokratiska superdelegaterna personligen bearbetas av toppnamnen i de både demokratiska presidentkandidaternas kampanjorganisationer. Nu handlar det om lobbying, telefonsamtal. personliga möten och kontakter och intima övertalningskampanjer i den högre skolan, långt bortom den politiska tv-reklamens värld och de stora välregisserade valmötena som ska ge bra bilder till kvällens tv-nyheter.

Old-School politics, skulle man kunna kalla det med ett amerikanskt uttryck.

Den unga mannen i fråga heter Jason Rae och är en av de yngsta superdelegaterna på demokraternas partikonvent i slutet på augusti där deras presidentkandidat ska krönas. Han är en av de 796 delegater som kommer sitta med det slutliga avgörandet i sin hand, eftersom det i praktiken är omöjligt för vare sig Barack Obama eller Hillary Clinton att av egen kraft i primärvalen samla de 2.025 delegater som krävs för att bli nominerad. Superdelegaterna är fria att på egen hand rösta som de vill, och är alltså inte formellt bundna av resultatet i deras hemstaters primärval eller nomineringsmöten.

Bill Clintons före detta utrikesminister Albright var den första höjdaren som personligen kontaktade Jason i hans roll som superdelegat, vilket förklarar hans milt sagt förvånade reaktion när han svarade i telefonen. Inledningen på samtalet är ordagrant återgivet enligt Jason själv, som har intervjuats av bland annat tv-kanalerna CNN och ABC.

Men det är inte bara utrikesministern som har talat med honom. En fredag vid niotiden på kvällen när han gjorde sig klar för att gå ut och äta på krogen med några kompisar ringde återigen hans mobil:

“Jason”

“Jason, var god dröj för den före detta presidenten”

Den här gången var det Bill Clinton som ringde. Jason har också personligen träffat Barack Obamas hustru, Michelle Obama, och ätit frukost med Hillary Clintons dotter Chelsea Clinton. Under den 30 minuter långa frukosten pratade de båda om saker som valbarhet och hur man ska kunna mobilisera unga människor och få dem att vilja arbeta politiskt, enligt vad Jason har berättat för tv-kanalen ABCs reporter. En annan känd politiker som har ringt honom är den före detta demokratiska presidentkandidaten från valet 2004, John Kerry , som numera arbetar för Barack Obamas kampanj.

Jason Rae är superdelegat tack vare att han är en av ledamöterna i DNC, democratic national committee, som han blev invald i som 17-åring år 2004. DNC är det demokratiska partiets styrelse, och kan jämföras med en svensk partistyrelse även om det har mindre sakpolitiskt inflytande jämfört med de svenska partistyrelserna.

Vilken kandidat stöttar då Rae själv? Det har han inte bestämt ännu, enligt vad han har berättat för de reportrar som har frågat honom.

Allt fler bedömare, däribland undertecknad, lutar åt att det i praktiken redan är klart att Barack Obama kommer nomineras av konventet. Även om superdelegaterna bearbetas av båda sidorna och står fria att rösta helt efter eget huvud, så kommer Obama när samtliga primärval är avklarade att ha flest röster räknat i hela landet, flest vunna delstater och flest vunna delegater. Därmed skulle det vara politiskt omöjligt för superdelegaterna att sätta sig över folkviljan som den uttryckts i primärvalen. Minnet från konventet 1968 i Chicago avskräcker fortfarande.

Å andra sidan får inte det demokratiska partiets förmåga att schabbla till det och sätt krokben för sig själv underskattas. Det är lite franska socialistpartiet och israeliska labour över det hela. Alltså ett parti som är komplett odugligt när det väl drar ihop sig till skarpt läge i form av ett nationellt, rikstäckande val.

1968 slutade demokraternas partikonvent i totalt fiasko. Samtidigt som konventet gick av stapeln i centrala Chicago förekom det kravaller och upplopp i parken utanför kongresscentret. Staden var belägrad av poliser och federala agenter från FBI. På konventet myglades Lyndon Johnsons vicepresident Hubert Humphrey fram som presidentkandidat trots att han inte ställt upp i primärvalen, samtidigt som den mördade Robert Kennedys ungdomsrörelse tagits över av Eugene McCarthy som var en stark motståndare mot kriget i Vietnam. Ungdomsgenerationens besvikelse var enorm och Nixon vann knappt i presidentvalet. Det tog årtionden för demokraterna att återhämta sig från det fiaskot.


Andra skriver intressant om presidentvalet, superdelegater, Barack Obama.

Bill Clintons kampanjchef: "Obama vinner"

Under onsdagen kom ett oväntat utspel från en gammal och mycket lojal och trogen Clintonsupporter som säkert fick det att svida i hjärteroten på paret Clinton. David Wilhelm var kampanjchef för Bill Clintons presidentkampanj 1992. I ett framträdande hos CNNs Larry King den 13 februari kom han ut som Obamasupporter.

Han har valt att inte enbart uttala sitt formella stöd för Barack Obama utan också ansluta sig till Obamas kampanjstab i vilken han från och med nu ingår, berättade han för Larry King. Han är dessutom superdelegat på demokraternas kommande partikonvent i augusti.

Wilhelm förklarade för Larry King varför han efter mycket tvekan har anslutit sig till Obamas läger.

"Först och främst så vinner han i en match man mot man gentemot senator McCain. För det andra så har han bevisat i primärval efter primärval efter primärval att han kan attrahera oberoende väljare, och dessutom vissa republikaner. Det är nästan otroligt att se att uppgifter från vallokalsundersökningarna i Virginia visar att åtta procent av republikanerna skulle rösta på Barack Obama i själva presidentvalet", sade David Wilhelm och fortsatte:

"För det tredje, och det här lärde jag mig av James (Carville, Bill Clintons kampanjstrateg 1992, numera kommentator på CNN), är nyckeln till att vinna en presidentkampanj att fokusera på dina komparativa fördelar. Vi kommer aldrig att kunna slå McCain i erfarenhet, men vi kan vinna på förändring, vinna på framtiden, vinna på idealism, vinna på att vädja till det gemensamma bästa. Och Barack Obama förstår den komparativa fördelen och kan och kommer att driva den".

Wilhelms första konkreta uppgift blir att arbeta med Obamas kampanj inför primärvalet i Ohio, där han bland annat jobbar med tv-reklamen som Obamas kampanj ska sända på delstatens tv-stationer inför primärvalet tisdagen den fjärde mars.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

Dick Morris: “Därför förlorar Hillary”

Det är kört för Hillary Clinton. Hon kan omöjligt ro hem nomineringen och därmed kommer alltså Barack Obama bli demokraternas presidentkandidat. Den förutsägelsen gör Bill Clintons före detta politiska superstrateg Dick Morris i en artikel i nättidningen Realclearpolitics.

“Det är en fantasi att tro att primärvalen i Ohio och Texas skulle vara en “brandvägg” som stoppar den flammande entusiasmen för Obama och rullar tillbaka hennes förluster i februari. Precis som med Giulianis tänkta brandvägg i Florida, kommer Hillary smulas sönder när Obamas momentum bär honom fram till nomineringen”, skriver Dick Morris.

Dick Morris är kolumnist, politisk konsult och mångårig rådgivare till Bill Clinton. Han är inte vilken förståsigpåare som helst, utan har som politisk kampanjstrateg räddat Bill Clintons politiska karriär vid två tillfällen. Dels när Clinton förlorade ett guvernörsval i Arkansas men sedan gjorde comeback med hjälp av råden från Morris, och dels under hans tid som president runt åren 1995 - 1996, efter att demokraterna lidit ett svidande nederlag i kongressvalet 1994 och det såg ut som om han var på väg att förlora omvalet 1996.

“Hon gick till val på ett budskap som var perfekt för ett republikansk primärval - erfarenhet - och övergav nyckeln till att vinna ett demokratiskt primärval - budskapet om förändring - till Obama”, skriver han och fortsätter:

“Hennes beslut att förlita sig på ekonomiska bidrag från särintressen och lobbyister och fylla kampanjkassan med checker från bidragsgivare som gav det maximalt tillåtna stödet bidrog till att förstärka kontrasten hos Obamas budskap om status quo eller förändring. När hennes chefsstrateg är en lobbyist och hennes topprådgivare alla är insiders i den politiska branschen, var hon fastkletad med associationer som begränsade hennes förmåga att kämpa för förändring”.

“Obama blev attraktionen i racet samtidigt som Hillary reciterade sin långa lista med förslag med en bedövande monotoni”.

Han dömer också ut Clintons möjligheter att göra en comeback med hjälp av latinska väljare och invandrare, som är grupper som i mycket stor utsträckning röstade på henne i de stora och folkrika delstaterna Kalifornien/Arizona och New York/New Jersey:

“Hillarys förhoppning om segrar i Winsconsin, Ohio, Pennsylvania, Indiana och North Carolina är inget annat än en fantasi. Den latinska andelen av befolkningen i de delstaterna är långt under tio procent och inte tillräckligt för att bära fram henne till seger”.

Inte ens superdelegaterna som är fria att rösta som de vill på partikonventet i augusti, och som till dags dato i större utsträckning stödjer Clinton än hennes motståndare, kan rädda hennes sjunkande kampanj konstaterar Morris:

“Superdelegaterna kommer inte vara tillräckligt för att rulla tillbaka Obamas segrar i primärvalen och nomineringsvalen, och de kommer huka sig i skyddsrummen och ändå till slut hoppa på Obamas triumfvagn”, skriver Dick Morris.

Samtidigt som Morris skrev sin för Hillary Clinton förödande artikel höll Obamas kampanjchef David Plouffe en presskonferens på telefon där han inför reportrarna hävdade att det är “näst intill omöjligt” för Clinton att återta Obamas ledning som enligt honom uppgår till 136 delegater.

“Det enda sätt hon kan göra det på är att vinna de flesta återstående valen med mellan 25 och 30 procentenheter. Inte ens den mest kreativa matematik kommer kunna lyfta tillbaka henne till samma nivå som Obama har idag räknat i antalet vunna delegater”, sade Plouffe.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton, Dick Morris.

92 eller 88?

Frågan som inställer sig efter tisdagens primärval i och runt den amerikanska huvudstaden på östkusten är vilken valkampanj det är vi ser repriseras, 1992 eller 1988?

I Virginias öppna primärval vann Obama med 64 procent av rösterna över Clintons 35 procent. Samtidigt var valdeltagandet i det demokratiska valet i delstaten ungefär dubbelt så högt jämfört med republikanernas, vilket är ytterligare ett tecken på vilken glöd det verkar finns i den demokratiska väljarkåren just nu. Men håller den i sig?

1992 vann demokraterna över Bush den äldre, framförallt på grund av att väljärna kände en oro över tillståndet i ekonomin som Bill Clinton fångade upp och exploaterade på ett skickligt sätt.

1988 vann George Bush den äldre över demokraten Michael Dukakis efter att denne utmanövrerat bland annat Al Gore, Dick Gephardt och Gary Hart i primärvalet. (Värt att notera är att Bush den yngres kontroversiella försvarsminister Donald Rumsfeld ställde upp i det årets republikanska primärval). I februari 1988 ledde demokraterna stort med cirka 15 procentenheter i opinonsmätningarna, samtidigt som de lyckades mobilisera nästan dubbelt så många väljare i primärvalen jämfört med republikanerna - 23 miljoner respektive 12 miljoner. Ändå vann Bush till slut.

Som det heter i ett träffande talesätt: it ain´t over until it´s over...


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton, George Bush.

Obama och Clinton - skillnaden större än du tror

Det har blivit populärt att hävda att det inte finnas någon egentlig politisk skillnad mellan de två demokratiska presidentkandidaterna. Och om det ändå finns någon skillnad dem emellan bortom den uppenbart svartvita genusdifferensen, återfinns den i så fall inom utrikespolitiken men inte i inrikespolitiken, heter det allt som oftast i svensk press numera. Men stämmer verkligen det?

I utrikespolitiken sägs Clinton driva en hårdare linje än Obama vilket kommer till uttryck i synen på bland annat ett eventuellt kommande militärt anfall mot Iran, vilket Clinton röstade för och Obama mot, även om han inte fanns på plats under voteringen i senaten och därför inte protokollförde sin röst i den frågan. Känt sedan tidigare är också deras olika syn på invasionen av Irak. Hon var för och han emot. I synen på den amerikanska kubanska isolationspolitiken har de också skilt sig åt. Clinton försvarar den nuvarande embargopolitiken gentemot Kuba. Obama har sagt att det är dags att pröva någonting nytt.

Men innanför gränskontrollerna finns det ingen skillnad dem emellan, sägs det. Till exempel gör författaren och journalisten James Fellow som skriver i Atlantic Monthly den analysen. Och om det mot förmodan ändå skulle finnas en sådan finns den i så fall på sin höjd i en eventuell gradskillnad i synen på hur långt en reformering av den amerikanska sjukvårdsfinansieringen skall eller kan drivas.

Med det är inte hela bilden. Skillnaden mellan Obama och Clinton i synen på framförallt den ekonomiska politiken är större än vad som först kan synas vid en ytlig besiktning. Men för att se skillnaderna krävs att man skrapar lite på den politiska ytan och kryper bakom de enkla retoriska slagorden som dunkas ut i snärtiga 15 sekunder långa soundbites avsedda för de allerstädes närvarande tv-kamerorna.

Det bästa sättet att beskriva Hillary Clintons ekonomiska politik är att definiera den som en tro på statliga skräddarsydda och specialdestinerade reformer, till exempel riktade skattesänkningar. Hon tror att staten kan göra det som den föresätter sig att göra. En klassisk liberal (i amerikansk betydelse) syn på statens roll i ekonomin alltså. Samtidigt tror hon att folk är rationella varelser som agerar efter de ekonomiska incitament som staten fastlägger, vilket kan sägas vara ett synsätt som är mer konservativt betonat (också det i amerikansk betydelse). Hennes ekonomiska politik kan sägas vara en fortsättning av den politik som maken Bill Clinton drev under sin tid i Vita huset. Den var full av reformer som syftade till att stimulera ett visst agerande hos folk, till exempel skatterabatter för collegeutbildning, sjukvårdsförsäkring och pensionssparande.

Hillary Clintons topprådgivare inom det ekonomisk-politiska området är föga förvånande den gamla Vita huset-räven Gene Sperling, som i den tidigare Clintonadministrationen var chef för presidentens ekonomiska rådgivare i National Economic Council. I dag är han verksam vid de prestigefyllda tankesmedjorna Center for American Progress och Council on Foreign Relations. Till saken hör att han hade nästan samma rådgivarroll i Bills presidentkampanj 1992, som han har i Hillarys kampanj 16 år senare.

Följdriktigt innehåller Hillary Clintons ekonomiska program skatterabatter för sparande, utbildning, sjukvård, äldreomsorg och förnyelsebara energikällor. Till exempel matchar hennes skatterabatt för pensionssparande de första 1.000 dollar som ett par som tjänar mindre än 60.000 dollar per år väljer att pensionsspara. För de som tjänar mellan 60.000 och 100.000 dollar per år är skattesänkningen 50 cent för varje sparad dollar. Clinton anser att den här sortens reformer är mer effektiva än en generellt finansierad och administrerad välfärdspolitik, men mindre kostsamma än generella skattesänkningar.

Barack Obama däremot har hämtat sina ekonomiska rådgivare från universitetet i Chicago, vars nationalekonomiska institution har producerat nobelpristagare på löpande band de senaste 30 åren. Men han har också supportrar som arbetade vid Bill Clintons sida i Vita huset. Till exempel ekonomiprofessorn Robert Reich vid University of California i Berkeley, tidigare arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering.

Reich och Sperling har redan gått en del ronder mot varandra om deras respektive kandidaters styrkor och svagheter i den ekonomiska politiken. En av deras bataljer återfinns på Robert Reich blogg och i Gene Sperlings svar i den liberala bloggtidningen Huffington Post.

Obamas ekonomiska politik kan sägas hämta mycket inspiration från det relativt nya fält inom nationalekonomin som kallas för beteendeekonomi, konstaterar New York Times samhällsekonomiska krönikör David Leonhardt i en analys. I beteendeekonomin förs insikter från psykologisk forskning in i den ekonomiska analysen. Den fick sitt slutliga akademiska erkännande 2002, då nationalekonomerna Vernon Smith och Daniel Kahneman tilldelades nobelpriset i ekonomi. Det följdes sedan upp 2006 med att Edmund Phelps som också är en av grundarna till den beteendeekonomiska skolan fick nobelpriset det året.

Kännetecknande för beteendeekonomer är att de gör en mer komplex analys av motiven bakom människors agerande i olika situationer, än vad de neoklassiska nationalekonomerna gör som utgår från den alltid personligt nyttomaximerade economic man i sina kalkyler. Istället erkänner de att andra drivkrafter som oegennytta, rättvisa och socialt anseende ibland spelar lika stor eller större roll. Med beteendeekonomiska redskap kan man till exempel svara på frågor som hur det kommer sig att det finns rökare som är rädda för kärnkraft, och varför vi kan cykla utan cykelhjälm men samtidigt vara positiva till att staten ska tvinga andra att bära hjälm.

En lättfattlig introduktion till beteendeekonomin och hur den kan användas i ekonomisk politik har skrivits av Johanna Möllerström och Mikael Sandström i nättidskriften Smedjan.

En sammanfattning av Barack Obamas grundsyn i ekonomisk politisk skulle kunna sägas vara - ju enklare desto bättre. En enkel ekonomisk reform som är lättbegripligt är alltid en bättre reform än en komplicerad och svårförståelig dito, helt enkelt. Austan Goolsbee, Obamas ekonomiska chefsrådgivare, beskriver det hela för New York Times som att Obama ser på ekonomisk politik på ungefär samma sätt som en utrikespolitisk realist ser på omvärlden. Han brukar ibland påminna sina rådgivare om att en politik som ser bra ut på pappret inte nödvändigtvis behöver fungera i verkligheten

En kritik som Obama riktar mot Clintons skatteförslag är just att de inte kommer fungera i praktiken. Folk har redan i nuvarande skattesystem erbjudits rabatter och stimulanser för att öka sitt privata sparande, ändå har de inte gjort det. Samma synpunkt återkommer i hans kritik av Clintons mer långtgående förslag inom sjukvårdsfinansieringen.

- Jag tror inte att problemet med det amerikanska folket är att de inte tvingas skaffa sig en sjukvårdsförsäkring. Problemet är att de inte har råd att göra det, brukar Obama säga när han går i clinch med Clinton.

Obama är inte principiell motståndare mot riktade skattesänkningar, å andra sidan bygger inte hans ekonomiska politik på sådana till skillnad mot Clintons politk. Han har istället föreslagit en generell skattesänkning på 1.000 dollar för varje amerikansk familj som inte tillhör de rikaste 10 procenten i landet. Han brukar säga att den amerikanska medelklassens problem beror på en långsam löneutveckling och ökade kostnader för energi, utbildning och sjukvård. Det är alltså inte ett avgränsat problem inom en liten nisch inom ekonomin. Utan snarare ett uttryck för att den amerikanska medelklassen känner sig alltmer pressad av ökade kostnader som inte matchas av ett tjockare lönekuvert, samtidigt som de också känner en ökande oro för den allmänt tilltagande globaliseringen som lämnar allt större avtryck även i den inhemska amerikanska ekonomin.

Det ska bli intressant att se vilken slags politik det är som appellerar till de demokratiska väljarna under tiden som nomineringskonventet i slutet på augusti kryper allt närmare. Clintons politik fungerade dokumenterat väl under 1990-talet. Men frågan är om den förmår ge ett svar på den oro som de amerikanska väljarna känner för en allt sämre ekonomisk utveckling i dagens USA, på samma sätt som den gjorde för 25 år sedan?


Andra skriver intressant om presidentvalet, ekonomisk politik, Hillary Clinton, Barack Obama.

Det politiska rättesnöret

Det är det jag alltid misstänkt. Och nu finns det oomkullrunkeliga och oomtvistliga bevis för att så är fallet. Efter att ha applicerat mina vänner på Facebook i samma politiska kompass som undertecknad, så är det nu fastslaget. Jag ligger i mitten. Jag sitter med facit. Det betyder alltså att jag alltid har rätt, oavsett vilken politisk fråga det handlar om. Jag är alltså det politiska rättesnöret som alla andra har att rätta sig efter och förhålla sig till. Skönt att veta att det finns någon att vända sig till när man försöker navigera i en ibland mycket svårförståelig och komplex politisk omvärld. Dessutom känns det skönt att veta att den personen alltid finns i min direkta närhet och att jag därför alltid har tillgång till alla nödvändiga svar om dessa skulle efterfrågas. I natt kommer jag kunna sova gott.


Andra skriver intressant om facebook, politisk kompass, rättesnöret.

Obama rockar och Clinton rollar

Om lördagen var en stor natt för Obama så får väl söndagen sägas vara en cool natt för den samme. Inte nog med att han vann helgens fjärde primärval, denna gång i delstaten Maine. Samtidigt som siffrorna från vallokalerna på östkusten trillade in vann han på västkusten en Grammy, skrivbranschens motsvarighet till Oscarstatuetten. Han vann den i klassen best spoken word album, för sin uppläsning av boken "The Audacity of Hope: Thoughts On Reclaiming the American Dream".

I Clintonlägret kom samtidigt den väntade fortsättningen. Clintons kampanjchef Patti Solis Doyle har förga förvånande tvingats lämna nyckelposten efter kampanjens finansiella problem och förlusterna i de senaste primärvalen. In på scenen träder istället den mångårige Clintonmedarbetaren Maggie Williams. Signalen går inte att misstolka trots att Clintonsidan officiellt gör sitt bästa för att spela ned betydelsen av petningen. För närvarande haltar hennes kampanj betydligt. Frågan är bara om en liten rockad i den inre cirkeln på kampanjhögkvarteret verkligen är lösningen på hennes problem?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

"A big night for Barack Obama"

Det var en stor natt för Barack Obama. Så kan resultatet av lördagens fyra demokratiska primärval bäst sammanfattas. Han vann i Louisina, Washington och Nebraska och som grädde på moset plockade han dessutom hem lilla Jungfruöarna. I delstaten Washington vann han till exempel med 68 procent av rösterna mot Clintons 31 procent, rapporterar tv-kanalen MSNBC. Även om racet mot Clinton både är stenhårt och mycket jämt så är det inte mer än rätt att från och med i natt se Obama som demokraternas "frontrunnner", det vill säga favorit och ledande kandidat.

Sex olika färska opinionsundersökningar ställer Barack Obama mot John McCain på det nationella planet och i samtliga sex leder Obama över McCain. Visserligen endast med ett fåtal procentenheter som samtliga ligger inom felmarginalen, men det är ändå en ledning. Men vad som måste vara ändå mer oroande för republikanerna, oavsett om det blir Clinton eller Obama som till slut ror hem nomineringen, är att demokraterna för närvarande både mobiliserar fler väljare till primärvalsurnorna och framförallt drar in betydligt mer pengar till sina kampanjkassor jämfört med republikanerna. För att återigen ta delstaten Washingtons primärval som exempel så lyckades demokraterna få dubbelt så många väljare att gå och rösta i årets primärval jämfört med det förra år 2004, enligt företrädare för den lokala demokratiska partiorganisationen som tv-kanalen CNN talat med.

Samtidigt kan det vara på sin plats att påminna om att en opinionsundersökning i februari inte är det samma som ett valresultat i november. 1988 ledde demokraten Michael Dukakis med 15 procentenheter över George Bush i opinionsundersökningar i februari. Men senare under året gav motståndarna honom en ordentlig genomkörare i den republikanska tvättmaskinen, och den behandlingen stod han inte pall för.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama.

Stöttar Clinton tortyr?

Ett uppmärksammat utspel som har rört om i grytan i amerikansk politik och skapat osäkerhet bland de traditionella partigängarna är den konservativa tv-personligheten Ann Coulters tal om att hon kommer stödja Hillary Clintons kampanj om John McCain blir republikanernas presidentkandidat.

Den svenska bloggaren Johan Ingerö har träffande beskrivit Ann Coulter som avgrundsrepublikaneras Bitch-in-chief, så att hennes oväntade utspel till stöd för en demokrat skapat en hel del uppmärksamhet är lätt att förstå.

I ett tal den 8 februari som hon höll i direkt anslutning till den konservativa lobbyorganisationen CPACs årliga möte utvecklade hon sina argument till varför hon hellre ser Hillary Clinton i Vita huset än hennes egen partibroder John McCain.

Följande rader från talet är, om än skruvat hårddragna på det klassiska Ann Coulter-viset, tänkvärda för de svenska center-vänster politiker i folkpartiet och socialdemokraterna som helhjärtat stöttar Hillary Clintons kandidatur:

"Ett seriöst case kan läggas fram som visar att Hillary Clinton kommer vara en mer konservativ president än John McCain. Till exempel kommer hon inte vilja vara den första kvinnliga presidenten som förlorar ett krig, som rycker förlusten ur segerns käftar i Irak. Dessutom är hon en ganska hatfylld person, så jag tror faktiskt att hon njuter av tortyren i Guantanamo".

Det här kan för en svensk publik ses som en ytterst skruvad argumentation, men då ska man ha bakgrunden klar för sig. Den handlar om att Ann Coulter ända sedan terrorattacken den 11 september profilerat sig som en hårdför försvarare av kriget mot terrorismen, och förespråkare av användandet av tortyr vid förhör av misstänkta terrorister.

Och John McCain har som före detta torterad krigsfånge i Nordvietnam under Vietnamkriget varit en stenhård kritiker av de förhörsmetoder vid bland annat Guantanamo som militären och CIAs förhörsledare använder sig av efter auktorisation av Bushs försvars- och justitieministrar.

Vad Ann Coulter säger är med andra ord om att McCain vinner så kommer amerikanska militärer stänga Guantanmo och tortera färre fångar än om Clinton sitter i Vita huset. Det finns mycket som talar för den logiken. Clinton kommer rimligtvis känna sig pressad att vid en eventuell seger i november visa att hon är en kompentent och hårdför överbefälhavare som inte tvekar att använda den militära styrka som den sista kvarvarande supermakten besitter om så krävs. En press som inte kommer finnas på en manlig president, oavsett vilken partifärg han har.


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Hillary Clinton, Ann Coulter.

USAs bästa politiska tv-program nu i Sverige

Glädjade nyheter för alla svenska fans av amerikansk politik. Sedan i måndags sänds USAs mest uppmärksammade politiska nyhetsprogram på senare år, den humoristiska dagliga pratshowen The Daily Show med John Stewart, på svenska kanal 9 på sen kvällstid med repris på förmiddagen dagen efter. Programmet sänds med en veckas fördröjning i Sverige:

"ETT NYHETSANKARE, FEM KORRESPONDENTER, NOLL TROVÄRDIGHET.
Om du är trött på stelheten i Rapports nyhetssändningar ska du inte missa The Daily Show med John Stewart. Varje vardagkväll bjuder John Stewart och hans korrespondenter på en halvtimmes nyhetsrapportering som saknar allt som har med objektivitet, journalistiskt integritet eller noggrannhet att göra. Programmet tar en alternativ och enligt många en mer realistisk syn på nyheterna, trenderna och händelserna inom politiken, sporten, populärkulturen och nöjesvärlden."

En ganska träffande beskrivning av The Daily show hämtad från kanalens hemsida. Fast att påstå att det saknar trovärdighet är bara halva sanningen. Under senare år har programmet enligt undersökningar visat sig vara det nyhetsprogram som politiskt intresserade amerikanska yngre människor tittar allra mest på. Det har alltså fler tittare i den målgruppen än vad de stora nätverkens traditionella nyhetsprogram har.

Vidare rapporterar Dagens Media att Viacom-bolaget MTV Networks Comedy Central, kanalen som producerar The Daily Show, har sökt sändningstillstånd i det svenska digitala marknätet.

Comedy Central visar inte bara John Stewarts succéprogram, utan också spin-offen The Colbert Report, som är en lysande drift med, och parodi på, amerikansk konservativ politisk tv som Fox News mest uppmärksammade program O´Reilly Factor med Bill O´Reilly.


Andra skriver intressant om tv, The Daily Show, The Colbert Report.

Är Obama demokraternas frontrunner?

När Californien rapporterat valresultatet under supertisdagen och det stod klart att delstaten vanns av Hillary Clinton, gick Clintons pr-maskineri igång på högvarv för att sätta bilden att det var Hillary Clinton som vann tisdagens demokratiska batalj, och att hon fortsatt är demokraternas frontkandidat. De poltiska reportrarna köpte bilden. Men är den verkligen korrekt?

Fyra argument talar för att Barack Obama istället bör ses som demokraternas frontrunner:

1. Obama vann supertisdagens batalj mätt både till antalet delstater och till antalet delegater. Han räknade hem sex stycken fler delegater än Clinton.

2. Han har momentum i kampanjen för närvarande, samtidigt som Clintons kampanj har hamnat i ekonomiskt trubbel, som tvingar delar av staben med kampanjchefen Patti Solis Doyle i spetsen att arbeta utan lön. Hillary har dessutom tvingats slanta in fem miljoner dollar av egna pengar till kampanjen under januari. Rimligtvis är de pengarna redan slut.

3. Obama både drar in mer pengar och spenderar mer pengar än Clinton sedan ett tag tillbaka. Han slog insamlingsrekord under januari månad för ett presidentvalsår med 32 miljoner insamlade dollar. Vidare drog han in tre miljoner i bidrag via nätet under onsdagen, alltså dagen efter supertisdagen. Dessutom har han många små bidragsgivare bland donatorerna, personer som ännu inte har donerat den summa pengar som varje privatperson får donera till en kampanj. Clintons donatorer har i större utsträckning redan donerat maxsumman.

4. De nästkommande delstaterna i primärvalskön ser ut att vara delstater som Obama kommer vinna, bland annat på grund av att de har en relativt sett stor andel svart befolkning.

Mot att se Obama som frontrunner talar följande två argument:

1. Clinton har fler vinna konventdelegater än Obama: 1056 jämfört med 979. (2025 delegater krävs för att säkra nomineringen).

2. Clinton har stöd av fler superdelegater än Obama: 201 jämfört med 107. Dessutom verkar de båda kombatanterna för närvarande dra in lika många nya superdelegater till sitt läger. Obama ser inte ut att kunna knapra in på Clinton i den här centrala gruppen av demokratiska nyckelspelare. De senaste tre veckorna har Obama kunnat räkna hem 38 av 74 superdelegater som har deklarerat sin tillhörighet. Det är 51 procent. Clinton ser alltså ut att hålla ställningarna bland partiapparatens folk även i det här avseendet.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Clintons kampanjstab arbetar gratis

Hillary Clintons kampanj har hamnat i en ekonomisk knipa, rapporterar tv-kanalen MSNBC. Det tvingar delar av hennes kampanjstab, däribland hennes kampanjchef Patti Solis Doyle, att arbeta gratis utan lön.

En källa säger till MSNBC att kassabristen beror på att Clinton spenderade alltför mycket pengar under primärvalet i Iowa, och att felet ska vara just Solis Doyels. Samtidigt har Hillary Clinton berättat att hon har satsat 5 miljoner dollar ur den egna plånboken på sin kampanj för att stärka upp finanserna inför den fortsatta striden.

Det kan ställas i kontrast till det historiska insamlingsrekord som Barack Obama åstadkom under januari månad då han drog in 32 miljoner dollar i bidrag till sin krigskassa. Dagen efter supertisdagen stärktes hans kassa dessutom med ytterligare 3 miljoner dollar, som kommit in via bidrag insamlade på nätet. Som jämförelse drog Clinton in 13.5 miljoner dollar under januari plus de 5 miljoner som hon satsar ur egen ficka, uppger ordföranden för kampanjen Terry McAuliffe.

"Vi kommer ha finansiella resurser för att kunna tävla," säger Clintons chefsstrateg Mark Penn i en kommentar och fortsätter, "men vi kommer troligtvis ännu en gång inte kunna satsa lika mycket pengar som den andra sidan".

Pengar är inte allt, och Clintons kassa är inte tom. Men att hennes stab tvingas arbeta utan lön är en indikation på problem och att allt inte står rätt till i hennes läger. Fortsättning lär följa.

Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton.