Det politiska rättesnöret

Det är det jag alltid misstänkt. Och nu finns det oomkullrunkeliga och oomtvistliga bevis för att så är fallet. Efter att ha applicerat mina vänner på Facebook i samma politiska kompass som undertecknad, så är det nu fastslaget. Jag ligger i mitten. Jag sitter med facit. Det betyder alltså att jag alltid har rätt, oavsett vilken politisk fråga det handlar om. Jag är alltså det politiska rättesnöret som alla andra har att rätta sig efter och förhålla sig till. Skönt att veta att det finns någon att vända sig till när man försöker navigera i en ibland mycket svårförståelig och komplex politisk omvärld. Dessutom känns det skönt att veta att den personen alltid finns i min direkta närhet och att jag därför alltid har tillgång till alla nödvändiga svar om dessa skulle efterfrågas. I natt kommer jag kunna sova gott.


Andra skriver intressant om facebook, politisk kompass, rättesnöret.

Obama rockar och Clinton rollar

Om lördagen var en stor natt för Obama så får väl söndagen sägas vara en cool natt för den samme. Inte nog med att han vann helgens fjärde primärval, denna gång i delstaten Maine. Samtidigt som siffrorna från vallokalerna på östkusten trillade in vann han på västkusten en Grammy, skrivbranschens motsvarighet till Oscarstatuetten. Han vann den i klassen best spoken word album, för sin uppläsning av boken "The Audacity of Hope: Thoughts On Reclaiming the American Dream".

I Clintonlägret kom samtidigt den väntade fortsättningen. Clintons kampanjchef Patti Solis Doyle har förga förvånande tvingats lämna nyckelposten efter kampanjens finansiella problem och förlusterna i de senaste primärvalen. In på scenen träder istället den mångårige Clintonmedarbetaren Maggie Williams. Signalen går inte att misstolka trots att Clintonsidan officiellt gör sitt bästa för att spela ned betydelsen av petningen. För närvarande haltar hennes kampanj betydligt. Frågan är bara om en liten rockad i den inre cirkeln på kampanjhögkvarteret verkligen är lösningen på hennes problem?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

"A big night for Barack Obama"

Det var en stor natt för Barack Obama. Så kan resultatet av lördagens fyra demokratiska primärval bäst sammanfattas. Han vann i Louisina, Washington och Nebraska och som grädde på moset plockade han dessutom hem lilla Jungfruöarna. I delstaten Washington vann han till exempel med 68 procent av rösterna mot Clintons 31 procent, rapporterar tv-kanalen MSNBC. Även om racet mot Clinton både är stenhårt och mycket jämt så är det inte mer än rätt att från och med i natt se Obama som demokraternas "frontrunnner", det vill säga favorit och ledande kandidat.

Sex olika färska opinionsundersökningar ställer Barack Obama mot John McCain på det nationella planet och i samtliga sex leder Obama över McCain. Visserligen endast med ett fåtal procentenheter som samtliga ligger inom felmarginalen, men det är ändå en ledning. Men vad som måste vara ändå mer oroande för republikanerna, oavsett om det blir Clinton eller Obama som till slut ror hem nomineringen, är att demokraterna för närvarande både mobiliserar fler väljare till primärvalsurnorna och framförallt drar in betydligt mer pengar till sina kampanjkassor jämfört med republikanerna. För att återigen ta delstaten Washingtons primärval som exempel så lyckades demokraterna få dubbelt så många väljare att gå och rösta i årets primärval jämfört med det förra år 2004, enligt företrädare för den lokala demokratiska partiorganisationen som tv-kanalen CNN talat med.

Samtidigt kan det vara på sin plats att påminna om att en opinionsundersökning i februari inte är det samma som ett valresultat i november. 1988 ledde demokraten Michael Dukakis med 15 procentenheter över George Bush i opinionsundersökningar i februari. Men senare under året gav motståndarna honom en ordentlig genomkörare i den republikanska tvättmaskinen, och den behandlingen stod han inte pall för.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama.

Stöttar Clinton tortyr?

Ett uppmärksammat utspel som har rört om i grytan i amerikansk politik och skapat osäkerhet bland de traditionella partigängarna är den konservativa tv-personligheten Ann Coulters tal om att hon kommer stödja Hillary Clintons kampanj om John McCain blir republikanernas presidentkandidat.

Den svenska bloggaren Johan Ingerö har träffande beskrivit Ann Coulter som avgrundsrepublikaneras Bitch-in-chief, så att hennes oväntade utspel till stöd för en demokrat skapat en hel del uppmärksamhet är lätt att förstå.

I ett tal den 8 februari som hon höll i direkt anslutning till den konservativa lobbyorganisationen CPACs årliga möte utvecklade hon sina argument till varför hon hellre ser Hillary Clinton i Vita huset än hennes egen partibroder John McCain.

Följande rader från talet är, om än skruvat hårddragna på det klassiska Ann Coulter-viset, tänkvärda för de svenska center-vänster politiker i folkpartiet och socialdemokraterna som helhjärtat stöttar Hillary Clintons kandidatur:

"Ett seriöst case kan läggas fram som visar att Hillary Clinton kommer vara en mer konservativ president än John McCain. Till exempel kommer hon inte vilja vara den första kvinnliga presidenten som förlorar ett krig, som rycker förlusten ur segerns käftar i Irak. Dessutom är hon en ganska hatfylld person, så jag tror faktiskt att hon njuter av tortyren i Guantanamo".

Det här kan för en svensk publik ses som en ytterst skruvad argumentation, men då ska man ha bakgrunden klar för sig. Den handlar om att Ann Coulter ända sedan terrorattacken den 11 september profilerat sig som en hårdför försvarare av kriget mot terrorismen, och förespråkare av användandet av tortyr vid förhör av misstänkta terrorister.

Och John McCain har som före detta torterad krigsfånge i Nordvietnam under Vietnamkriget varit en stenhård kritiker av de förhörsmetoder vid bland annat Guantanamo som militären och CIAs förhörsledare använder sig av efter auktorisation av Bushs försvars- och justitieministrar.

Vad Ann Coulter säger är med andra ord om att McCain vinner så kommer amerikanska militärer stänga Guantanmo och tortera färre fångar än om Clinton sitter i Vita huset. Det finns mycket som talar för den logiken. Clinton kommer rimligtvis känna sig pressad att vid en eventuell seger i november visa att hon är en kompentent och hårdför överbefälhavare som inte tvekar att använda den militära styrka som den sista kvarvarande supermakten besitter om så krävs. En press som inte kommer finnas på en manlig president, oavsett vilken partifärg han har.


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Hillary Clinton, Ann Coulter.

USAs bästa politiska tv-program nu i Sverige

Glädjade nyheter för alla svenska fans av amerikansk politik. Sedan i måndags sänds USAs mest uppmärksammade politiska nyhetsprogram på senare år, den humoristiska dagliga pratshowen The Daily Show med John Stewart, på svenska kanal 9 på sen kvällstid med repris på förmiddagen dagen efter. Programmet sänds med en veckas fördröjning i Sverige:

"ETT NYHETSANKARE, FEM KORRESPONDENTER, NOLL TROVÄRDIGHET.
Om du är trött på stelheten i Rapports nyhetssändningar ska du inte missa The Daily Show med John Stewart. Varje vardagkväll bjuder John Stewart och hans korrespondenter på en halvtimmes nyhetsrapportering som saknar allt som har med objektivitet, journalistiskt integritet eller noggrannhet att göra. Programmet tar en alternativ och enligt många en mer realistisk syn på nyheterna, trenderna och händelserna inom politiken, sporten, populärkulturen och nöjesvärlden."

En ganska träffande beskrivning av The Daily show hämtad från kanalens hemsida. Fast att påstå att det saknar trovärdighet är bara halva sanningen. Under senare år har programmet enligt undersökningar visat sig vara det nyhetsprogram som politiskt intresserade amerikanska yngre människor tittar allra mest på. Det har alltså fler tittare i den målgruppen än vad de stora nätverkens traditionella nyhetsprogram har.

Vidare rapporterar Dagens Media att Viacom-bolaget MTV Networks Comedy Central, kanalen som producerar The Daily Show, har sökt sändningstillstånd i det svenska digitala marknätet.

Comedy Central visar inte bara John Stewarts succéprogram, utan också spin-offen The Colbert Report, som är en lysande drift med, och parodi på, amerikansk konservativ politisk tv som Fox News mest uppmärksammade program O´Reilly Factor med Bill O´Reilly.


Andra skriver intressant om tv, The Daily Show, The Colbert Report.

Är Obama demokraternas frontrunner?

När Californien rapporterat valresultatet under supertisdagen och det stod klart att delstaten vanns av Hillary Clinton, gick Clintons pr-maskineri igång på högvarv för att sätta bilden att det var Hillary Clinton som vann tisdagens demokratiska batalj, och att hon fortsatt är demokraternas frontkandidat. De poltiska reportrarna köpte bilden. Men är den verkligen korrekt?

Fyra argument talar för att Barack Obama istället bör ses som demokraternas frontrunner:

1. Obama vann supertisdagens batalj mätt både till antalet delstater och till antalet delegater. Han räknade hem sex stycken fler delegater än Clinton.

2. Han har momentum i kampanjen för närvarande, samtidigt som Clintons kampanj har hamnat i ekonomiskt trubbel, som tvingar delar av staben med kampanjchefen Patti Solis Doyle i spetsen att arbeta utan lön. Hillary har dessutom tvingats slanta in fem miljoner dollar av egna pengar till kampanjen under januari. Rimligtvis är de pengarna redan slut.

3. Obama både drar in mer pengar och spenderar mer pengar än Clinton sedan ett tag tillbaka. Han slog insamlingsrekord under januari månad för ett presidentvalsår med 32 miljoner insamlade dollar. Vidare drog han in tre miljoner i bidrag via nätet under onsdagen, alltså dagen efter supertisdagen. Dessutom har han många små bidragsgivare bland donatorerna, personer som ännu inte har donerat den summa pengar som varje privatperson får donera till en kampanj. Clintons donatorer har i större utsträckning redan donerat maxsumman.

4. De nästkommande delstaterna i primärvalskön ser ut att vara delstater som Obama kommer vinna, bland annat på grund av att de har en relativt sett stor andel svart befolkning.

Mot att se Obama som frontrunner talar följande två argument:

1. Clinton har fler vinna konventdelegater än Obama: 1056 jämfört med 979. (2025 delegater krävs för att säkra nomineringen).

2. Clinton har stöd av fler superdelegater än Obama: 201 jämfört med 107. Dessutom verkar de båda kombatanterna för närvarande dra in lika många nya superdelegater till sitt läger. Obama ser inte ut att kunna knapra in på Clinton i den här centrala gruppen av demokratiska nyckelspelare. De senaste tre veckorna har Obama kunnat räkna hem 38 av 74 superdelegater som har deklarerat sin tillhörighet. Det är 51 procent. Clinton ser alltså ut att hålla ställningarna bland partiapparatens folk även i det här avseendet.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Clintons kampanjstab arbetar gratis

Hillary Clintons kampanj har hamnat i en ekonomisk knipa, rapporterar tv-kanalen MSNBC. Det tvingar delar av hennes kampanjstab, däribland hennes kampanjchef Patti Solis Doyle, att arbeta gratis utan lön.

En källa säger till MSNBC att kassabristen beror på att Clinton spenderade alltför mycket pengar under primärvalet i Iowa, och att felet ska vara just Solis Doyels. Samtidigt har Hillary Clinton berättat att hon har satsat 5 miljoner dollar ur den egna plånboken på sin kampanj för att stärka upp finanserna inför den fortsatta striden.

Det kan ställas i kontrast till det historiska insamlingsrekord som Barack Obama åstadkom under januari månad då han drog in 32 miljoner dollar i bidrag till sin krigskassa. Dagen efter supertisdagen stärktes hans kassa dessutom med ytterligare 3 miljoner dollar, som kommit in via bidrag insamlade på nätet. Som jämförelse drog Clinton in 13.5 miljoner dollar under januari plus de 5 miljoner som hon satsar ur egen ficka, uppger ordföranden för kampanjen Terry McAuliffe.

"Vi kommer ha finansiella resurser för att kunna tävla," säger Clintons chefsstrateg Mark Penn i en kommentar och fortsätter, "men vi kommer troligtvis ännu en gång inte kunna satsa lika mycket pengar som den andra sidan".

Pengar är inte allt, och Clintons kassa är inte tom. Men att hennes stab tvingas arbeta utan lön är en indikation på problem och att allt inte står rätt till i hennes läger. Fortsättning lär följa.

Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton.

Superdelegaterna avgör?

(Uppdaterad 08-02-07 kl: 14.16)
En första analys av supertisdagens 22 demokratiska primärval pekar på att det blir en rysare på den demokratiska sidan. Det är fullt möjligt att vare sig Clinton, som i dagsläget har 1056 delegater, eller Obama med 979 delegater efter supertisdagen, kommer ha samlat en tillräckligt stor andel delegater till konventet för att utses som presidentkandidat av egen kraft.

Därmed kommer de så kallade superdelegaterna, som utgör cirka en femtedel av alla delegater på konventet, sitta med avgörandet i hand. I dagsläget är det oklart vilken kandidat som dessa stödjer, och vi kan därför räkna med att de båda kandidaterna nu tvingas inrikta en del av kampanjarbetet på att lobba för deras stöd. För att vinna deras röster krävs mycket personliga kontakter mellan kandidaterna och de enskilda superdelegaterna i form av möten, telefonsamtal och dylikt. Men en sak är säker, Bill Clinton, som i sin roll av före detta demokratisk president är en av superdelegaterna, lär väl redan veta vem han ska rösta på.

Övrigt av intresse är bland annat det faktum att det verkar som om många republikanska väljare mer har röstat mot någon av de republikanska kandidaterna, än för dem. Det kan i sin tur tyda på att republikanerna kommer få svårt med att mobilisera sina väljare i höst. Samtidigt engagerar de demokratiska primärvalen i flera delstater ett rekordstort antal röstande. Som en kommentator på CNN sammanfattade tisdagen:

- Its´more passion on the left.

Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

Därför förlorade Rudy

Det var inte fatala strategiska misstag, eller valet att avstå från kampanj i de första primärvalen, eller hans nästintill sjukliga besatthet av 11 september som fällde Rudy Giulianis presidentkampanj i Florida. Istället är förklaringen till den före detta New York-borgmästarens tidiga sorti bristen på en klar och tydligt presidentlik vision för USA och landets framtid. Den slutsatsen drar den politiska strategen och opinionsundersökaren Frank Luntz i en intressant analys i dagstidningen L A Times.

Frank Luntz är inte vilken dussinproffstyckare som helst. Mellan åren 1993 och 2001 var han Giulianis opinionsexpert. Han är också känd som strategen bakom kongressledamoten Newt Gingrich och den stora republikanska framgången i kongressvalet 1994, det som kom att kallas “Contract with America”.

I artikeln påminner Luntz om Giulianis politiska framgångar i stadshuset i New York:

“Han personifierar exakt vad republikaner vill ha ut av en ledare: någon som säger vad han menar, och menar vad han säger. Han var de tydliga ordens man, oupphörlig aktion och en oöverträffad meritlista av resultat när det handlar om brottslighet, välfärd, jobbskapande och skattesänkningar.”

Luntz, som numera arbetar som opinionsundersökare och politisk kommentator på Fox News, har för tv-kanalens räkning genomfört ett stort antal fokusgrupper med amerikaner de senaste åtta månaderna. Han har lett samtal med över 1 000 väljare i Iowa, New Hampshire, South Carolina, Florida och Nevada under tiden som de såg ett nästintill oändligt antal presidentdebatter på tv.

”Samtliga fokusgrupper utsåg en klar vinnare och en klar förlorare. Nästan utan undantag brukade min telefon ringa strax efter debatterna, med båda vinnare och förlorare - både republikaner och demokrater - i andra änden av luren, som ville veta vad som hade gått hem och vad som inte hade fungerat, och varför det hade gjort det. Giuliani var den enda topprankade republikanska kandidaten som aldrig ”vann” en debatt, och hans rådgivare ringde aldrig och frågade varför innan det var för sent”, skriver Luntz.

Slutsatsen som han drar av alla dessa fokusgrupper och samtal är följande:

”I det här fallet är den konventionella sanningen fel. Giuliani kollapsade inte under tyngden av en misslyckad strategi. Och - med undantag av synen på invandringspolitiken och hans klåpaktiga genmälen om asylrätten - fanns det inget fel på hans politiska ståndpunkter. Istället handlade det om att den otroliga kommunikatorn inte hade något tema, inget fokus, ingen disciplin. Och inget kampanjteam med hjärta och mod att hela tiden hålla fast vid kampanjens budskap i en kaotiskt politisk omgivning.”

I det stora hela fastnade Giuliani hela tiden i små språkliga petitesser. Han återgav absurt detaljerad statistik från hans tid som borgmästare i New York, men misslyckades med att dra ihop allt detta till ett trovärdigt och begripligt budskap på den övergripande nivån, konstaterar Luntz:

“Deltagare i mina fokusgrupper förvånades över hans långrandiga och otydliga inlägg i debatterna - i synnerhet när dessa kontrasterades mot Mitt Romneys och John McCains tydliga, klara och koncisa svar.”

Dessutom var hans tv-reklam, som få personer såg på grund av att stora delar av kampanjkassan på 50 miljoner dollar slösades bort på lyxiga privatflygplan och femstjärniga hotell, lika obegriplig. Istället för att ha riktiga människor - eller Rudy själv - som berättade om hur New York förändrats under hans ledarskap, använde sig kampanjmakarna av osynliga spökröster som återgav hans historia. Det förstörde trovärdigheten i budskapet hos mottagarna, konstaterar Luntz.

”Giuliani förlorade inte den här kampanjen; kampanjen förlorade den här kampanjen”, skriver han avslutningsvis.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Rudy Giuliani.

Lika som bär

Den här är för politiknördar.


Bo Krogvig Karl Rove

Andra skriver om Bo Krogvig, Karl Rove, Lika som bär.

Talande T-shirts

Hillary Clinton väcker starka känslor i den politiskt konservativa delen av USA. Ett tydligt exempel på hur kampanjen mot Clintons kommer se ut i höst om hon blir det demokratiska partiets presidentkandidat är dessa t-shirts som redan säljs via konservativa sajter. En försiktig gissning är detta bara är början.

Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton.

Har tv-reklamen spelat ut sin roll?

Barack Obamas seger i primärvalet i South Carolina har fått hans anhängare att lätta på lädret. Under januari månad drog han in sammanlagt 32 miljoner dollar, rapporterar nyhetsbyrån Bloomberg. Därmed har Obama slagit insamlingsrekord för januari månad under ett presidentvalsår enligt övervakningsmyndigheten Federal Election Commission. Enligt Obamas kampanjchef David Plouffe har Obama räknat hem ekonomiska bidrag från 170 000 nya bidragsgivare under samma månad. Dessutom kan hela den insamlade summan på 32 miljoner dollar spenderas i primärvalskampanjen, vilket inte alltid är fallet. Som jämförelse kan nämnas att preident Bush drog in 12,8 miljoner dollar under januari i återvalskampanjen år 2004.

Varför är då det viktigt? Jo, helt enkelt för att det är dyrt att driva en presidentvalskampanj i USA. Under den så kallade supertisdagen den 5 fabruari då demokraterna genomför val i 22 delstater, och republikanerna i 21 delstater under en och samma dag spelar tv-reklamen en helt annan roll än vad den gjorde under de inledande primärvalen i Iowa och New Hampshire, eftersom kandidaterna omöjligt hinner med att besöka och träffa folk i delstaterna på samma sätt som de gjorde under de två första valen.

(Att som tidningen Fokus hävda att det genomförs val i 24 delstater den 5 febaruari är förvisso korrekt i teorin, men inte helt med sanningen överensstämmande eftersom demokraterna och republikanerna inte riktigt genomför val i samma delstater den dagen).

Och tv-reklam är dyrt, i synnerhet i stora delstater som Kalifornien och New York. Under supertisdagen kostar till exempel en enda reklamfilm som täcker samtliga aktuella delstater 16 miljoner dollar. Och då gäller det att antingen ha en riktigt fet kampanjkassa, eller att de olika kampanjstrategerna gör smarta reklamköp som träffar rätt istället för brett.

Även om Obama har dragit in en rekordstor summa i bidrag den senaste månaden är det egentligen bara republikanen Mitt Romney som har råd att dra på sig de stora spenderbyxorna. Och det har han tack vare sin ansenliga privata förmögenhet. Han satsade till exempel 2,4 miljoner dollar på tv-reklam enbart i Iowa.

Men kanske är det så att tv-reklamen inte längre spelar samma centrala roll för kampanjerna och kandidaterna som den gjorde under 1980- och 1990-talen? Det hävdar i alla fall Bushs legendariska strateg Karl Rove i en artikel i Wall Street Journal den 31 januari betitlad "politikens nya regler".

"Att vara först och störst med mest reklam betyder inte alls lika mycket längre. Kampanjerna har vid den här tidpunkten varit så intensiva, långa och inriktade på personliga möten att folk - särskilt i de tidiga delstaterna - skaffat sig en åsikt som är svår att ändra genom tidiga och stora reklamköp", skriver Karl Rove.

I en analys av de inledande primärvalen konstaterar han att andra kanaler som personliga möten och information från sociala nätverk samt alternativa mediekanaler som internet, pratradio och lokal pressbevakning spelat en betydligt större roll än tv-reklamen.

Följdaktligen är inte längre strategen som ansvarar för tv-reklam den viktigaste personen i kampanjstaben fortsätter Rove. Istället hamnar kommunikationschefen och presstalesmannen i fokus på ett annat sätt än tidigare:

"Det är internetåldern, kabel-tv, YouTube, flera nyhetscykler under en och samma dag och behovet av snabba och direkta svar. Reklam och reklammakare är fortfarande en vital del - men inte alls på samma sätt som de var för bara några år sedan."


Andra skriver intressant om presidentvalet, tv-reklam, Barack Obama.

Historiens dyraste delegat?

Rudy Giuliani fick efter primärvalet i Florida en (1) delegat till sommarens republikanska partikonvent. Den delegaten kostade honom i runda slängar 50 miljoner dollar. Undrar om inte det är USAs dyraste konventdelegat någonsin?

Andra skriver intressant om presidentvalet, Rudy Giuliani.

Därför vann McCain i Florida

Han har setts som den opålitiligaste republikanen. En kandidat som stöter bort väljarna i den hårda republikanska basen samtidigt som han flörtar med demokraterna i kongressen. Men efter segern i Florida gäller inte den bilden längre.

Som bland annat Dick Erixon förtjänstfullt diskuterat med läsare på sin blogg så är inte McCain en given republikansk kandidat. Han har innan valet i Florida ansetts vinna enbart tack vare att oberoende väljare fått rösta i de republikanska primärvalen. Och eftersom tisdagens val enbart tillät registrerade republikanska väljare att rösta skulle McCains framgångssaga få ett abrupt slut. Men så blev inte fallet.

Varför vann John McCain? Vilka republikaner är det han attraherar? CNNs vallokalsundersökning ger en rad ledtrådar. Men den viktigaste handlar nog om president Bush.
Som Jay Cost på Realclearpolitics konstaterar så röstade en förkrossande majoritet av de väljare som är missnöjda med Bush på McCain, medan enbart en knapp majoritet av de som i stort sett är nöjda med Bush röstade på Mitt Romney, tvåan i Florida, istället för på McCain. 68 procent av republikanerna i Florida är nöjda med Bush medan 32 procent är missnöjda. Av de som är nöjda med Bush röstade 35 procent på Romney och 28 procent på McCain. I den Bushkritiska delen röstade dock hela 20 procentenheter fler väljare på McCain än Romney.

Den andra faktorn bakom McCains seger verkar vara ekonomin. Trots att McCain tidigare har setts som en opålitlig republikan i ekonomiska frågor genom sitt motstånd mot Bushs ofinaniserade skattesänkningar kan han ha lyckats vända det till sin fördel. Vallokalundersökningen visar att 38 procent för vilka ekonomin är den viktigaste frågan gick till McCain medan 32 av dem föredrog Mitt Romney. Detta trots att Romney har gjort ekonomin till profilfråga medan McCain satsat på kriget mot terrorismen som sin grej. Romneys bakgrund som framgångsrik affärsman verkar alltså inte riktigt nå ända fram. Romney vann bland väljare som tjänar över 50 000 dollar/år, medan McCain vann de som tjänar mindre.

Den tredje faktorn som förklarar valutgången handlar om valbarhet. 12 procent fler väljare anser McCain valbar jämfört med Romney. Och det har historiskt sett visat sig finnas en stor samstämmighet mellan hur valbar en kandidat anses vara i de amerikanska väljarna ögon, och vem de till slut röstar på när de står vid valurnan.

Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Mitt Romney.

Konservativa radiopratare valets förlorare?

Radioprofilerna Rush Limbaugh och Sean Hannity med flera är de stora förlorarna i det amerikanska presidentvalet. I alla fall att döma av resultatet i det republikanska primärvalet i South Carolina och opinionsundersökningarna inför tisdagens val i Florida. Den oväntade slutsatsen kommer från författaren och filmkritikern Michel Medved, som själv är en konservativ profil i amerikansk politisk pratradio (talk radio).

I sin blogg på den konservativa politiska sajten Townhall.com analyserar Michael Medved utgången av det republikanska primärvalet i South Carolina, där John McCain segrade med 33 procent av rösterna.

"Den stora förloraren i South Carolina var faktiskt pratradion: ett medium som omisskännligt kollapsatt sett till genomslag, påverkan och trovärdighet på grund av dess hysteriska och endimensionella inblandning i det republikanska partiets nomineringsstrid", skriver Medved.

Han konstaterar att ett drygt trettiotal högprofilerade konservativa radiopratare med dominanten Rush Limbaugh i spetsen alla oavbrutet pumpade ut ett och samma budskap månaden innan valet i South Carolina. Kärnan i budskapet syftade till att demonisera de republikanska presidentkandidaterna John McCain och Mike Huckabee och sänka deras trovärdighet hos de republikanska väljarna inför primärvalet den 19 januari. Anledningen var att de båda kandidaterna inte var "trovärdiga konservativa" enligt radiopratarnas bedömning.

"För en månad sedan lanserade den arga högern en slogan om att Mike Huckabee är en "pro-life liberal." Och efter McCains övertygande seger i New Hampshire, pumpade de ut mantrat att Arizonasenatorn (vars omröstningsprotokoll i senaten gett honom 83 procent i betyg av american conservative union) är en "pro-war liberal".

Och vad blev då resultatet av den mer eller mindre samordade radiokampanjen? Jo, att McCain segrade som tidigare nämnts och att Mike Huckabee klev fram som stark tvåa med 30 procent av rösterna. Samtidigt fick radiopratarnas båda älsklingar Mitt Romney och Fred Thompson sammanlagt 31 pocent av rösterna. Alltså ett svidande underbetyg till de konservativa radiopratarnas förmåga att trumma ihop republikanska röster till "sina" kandidater.

Som om nederlaget i sig själv inte varit nog, kan inte heller vallokalsundersökningarna i South Carolina varit till någon större tröst för radioprofilerna. Till och med bland de väljare som definierat sig själva som "väldigt konservativa" fick Huckabee och McCain sammanlagt 60 procent av rösterna, medan radioduon enbart lyckades trumma ihop 38 procent. Och det är alltså i den väljargruppen som de konservativa radiopratarna rimligtvis borde ha fått störst genomslag för sin kampanj om att "konservatismens slut" stod för dörren om McCain eller Huckabee vann.

Det konservativa politiska magasinet Newsmax har nyligen rankat de 25 mest inflytelserika personerna i amerikansk pratradio. Och bland de radiopratare som Michel Medved namnger som drivande i kampanjen mot McCain och Huckabee återfinns den allra tyngsta eliten i radion enligt Newsmax ranking: Rush Limbaugh (plats 1), Michael Savage (4), Sean Hannity (5), Laura Ingraham (6) och Gleen Beck (7). Själv återfinns Michel Nedwed på plats 17 på samma topplista.

"South Carolina visar den totala ineffektiviteten i de gemensamma ansträngningar som den konservativa mediaeliten genomfört för att få kampanjerna hos två populära kandidater att spåra ur. Fortsatta ansträngningar i den riktningen kommer inte heller ge någon effekt, och kommer skada både vår bransch och det republikanska partiet. Med andra ord, den jihad (sic!) som pratradion bedriver mot Mac och Huck har varken förstört eller ens synligt skadat de kandidaterna. Men den har skadat, och kan bidra till att förstöra, pratradion", avslutar den konservativa radioprataren Michel Medved sin analys.

De politiska pratradiopersonligheterna har tillsammans över 100 miljoner lyssnare varje vecka i USA, vilket alltså är ungefär en tredjedel av alla amerikaner. Deras program sänds via 1 200 radiostationer och dessutom över internet, satellitradio och tv. Det senaste decenniet har den lilla, men högljudda, konservativa klicken av människor setts som politiskt mycket inflytelserika i amerikansk media och politik. Kanske är John McCain beviset på att deras politiska inflytande har minskat rejält det senaste året?


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Mike Huckabee, Rush Limbaugh.

Sverige enligt Bill O`Reilly

Den prestigefyllda amerikanska dagstidningen Washington Post borde ges ut i Sverige. Det föreslår den kontroversiella och provokativa tv-stjärnan Bill O´Reilly på Fox News.

I kolumnen "Gud och presidentvalet" skriver tv-stjärnan om kolumnisten Harold Meyerson på Washington Post. O´Reilly lyckas, i det för en svensk läsare något osannolika sammanhanget, med att samtidigt attackera Meyerson och förklara hur han ser på Sverige och föreslå att Washington Post börjar publicera en edition här hos oss.

Det som fått O´Reilly, känd för att be gäster i sin talkshow att hålla käften (shut up), att lacka ur är Meyersons kolumn "Hard-liners for Jesus". I den analyserar Meyerson den kristna högern och republikanerna. Han ser de republikanska presidentkandidaterna Mitt Romneys och Micke Huckabees ständiga hänvisningar till Gud som ett konstitutionellt problem, eftersom de amerikanska grundlagsfäderna gjorde mycket klart att det inte skulle finnas något religiöst test för personer som kandiderar till ett offentligt ämbete i USA.

På följande underhållande sätt beskriver Bill O´Reilly Sverige:

"Ah, Sverige, ett land med nio miljoner invånare som, troligtvis, ånjuter det mest "progressiva" politiska systemet på jorden. Den kvasi-socialistiska regeringen tillhandahåller rättigheter från vaggan till graven, de flesta svenskarna gifter sig aldrig, och det mesta är socialt acceptabelt. Förresten, runt 85 procent av svenskarna tror inte på Gud. Harold Meyerson skulle älska Sverige. Washington Post borde börja publiceras där. Vilket land! Inget tjafs om Gud, ingen av denna tarvliga "stinkande skenhelighet". Bara en enormt hög självmordsfrekvens samtidigt som alla pysslar med sitt".

Andra skriver intressant om presidentvalet, Mitt Romney, Micke Huckabee, Bill O´Reilly, Fox News, Sverige.

Ekonomin McCains svaga punkt

Gamlingen, Arizonasenatorn och krigsveteranen John McCain har efter segern i South Carolina seglat upp som knapp favorit i det republikanska primärvalsracet . Kanske inte så konstigt, med tanke på att han har en både rak och sympatisk framtoning som går hem i stugorna. Men McCain har en svaghet som kan komma att fälla honom nu när väljarnas fokus flyttas från terrorismen och kriget i Irak till ekonomin på hemmafronten.

Snart 72-åriga McCain är lätt att tycka om som person. Han har det som i USA kallas för "likeability", vilket historiskt har visat sig vara en tillgång i presidentval. I valet mellan den smarta killen som satt längst fram i klassen och alltid var först med att svara rätt på lärarens frågor, och den den trevliga och populära killen som alltid blev bjuden på varenda skolfest eftersom alla ville ha honom som polare, tenderar den amerikanska väljaren att oftast rösta på den trevliga killen (vilket allt som oftast upprör svenska journalister och ledarskribenter). De röstar på den kandidat som de vill ha som middagsgäst hemma helt enkelt. I valet år 2000 hade till exempel vinnaren och den nuvarande presidenten George Bush en klart större "likeability" än motståndaren Al Gore enligt opinionsmätningarna. Men åldern kan komma att vara något som läggs honom till last, i ett val som alltmer handlar om nyckelordet förändring (change). Om han vinner presidentvalet skulle han vid tillträdandet vara tre år äldre än Ronald Reagan som var 69 när han tillträdde presidentposten 1980.

Så länge som 11:e september och kriget mot terrorismen stod i centrum hos de republikanska väljarna hade den självständiga sonen och sonsonen till två amerikanska amiraler en klar styrka i sin bakgrund och erfarenhet från tiden som militär och femårig krigsfånge i Vietnam. Under tiden som krigsfånge blev han dessutom torterad, vilket ger honom en unik erfarenhet bland amerikanska politiker och beslutsfattare när till exempel skandalen i Abu Ghraib-fängelset och fånglägret på Guantanamo debatteras. Men den fördelen minskar för varje dag som går, eftersom plånboksfrågorna och oron över vart den amerikanska ekonomin är på väg inte längre bara engagerar de demokratiska utan också de republikanska väljarna mer än vad bin Ladin och Irak gör. John McCain har själv på sitt raka och rättframma sätt erkänt att ekonomi inte är hans grej. Därmed inte sagt att han inte har åsikter om ekonomisk politik. Varje senator har tack vare sitt arbete självklart erfarenhet av detta. Och därför kan det vara intressant att titta på hur han har profilerat sig i senaten i de ekonomiska frågorna.

McCain är självständig politiker, en som de trogna republikanska partigängarna inte riktigt litar på. Han har gjort sig känd för att gå på tvärs mot partiet i flera republikanska hjärtefrågor, vilket skapat en osäkerhet hos dessa om han egentligen är att lita på när det väl hettar till. Hans profilfråga handlade från mitten av 1990-talet om en reformering av kampanjfinansieringen vilket han lyckades driva igenom i kongressen år 2002 tillsammans med den demokratiska senatorn Russ Feingold. Det var en fråga som väckte ont blod hos ekonomiskt starka och inflytelserika politiska grupper både i och utanför kongressen, men också gav honom mycket positiv mediebevakning och etiketten "maverick republican" i amerikansk press.

Han har också gjort sig känd som rättfram kritiker av det som i amerikansk politik kallas för "pork-barrel", vilket på svenska bäst översätts med valfläsk. I USA är det vanligt att kongressledamöter driver krav på statliga ekonomiska bidrag och investeringar i projekt riktade till deras egen enskilda valkrets och vars samhällsekonomiska nytta ofta kan ifrågasättas, men vars kostnad ändå okritiskt förutsätts bäras av hela skattebetalarkollektivet och finansieras över statsbudgeten.
Han har kritiserat kongressens förmåga att samtidigt både sänka skatterna och öka utgifterna i statsbudgeten, vilket har gett honom stämpeln som en hök i budgetfrågor. Han röstade exempelvis nej till att prioritera skattesänkningar före en balanserad budget år 2000. Han var dessutom en av endast två republikaner som år 2001 röstade mot president Bushs paket på skattesänkningar värda sammanlagt 350 miljarder dollar utspridda över 11 år. Lagförslaget Economic growth and tax relief reconciliation act of 2001 kom att kort och gott kallas "Bushs skattesänkningar" och har sedan dess varit hörnstenen i presidentens ekonomiska politik. McCain deklarerade i samband med omröstningen att han var beredd att stödja lagförslaget under förutsättning att det hade kompletterats med motsvarade besparingar. Han ansåg att Bush politik var en fiskalt oansvarig gåva till de rika på "bekostnad av medelklassamerikanen som är i behov av skattelättnader". Han röstade vidare emot sänkningarna år 2003. Och eftersom skattesänkningar har varit det allt överskuggande målet för den republikanska ekonomiska politiken sedan sekelskiftet anses han inte riktigt trovärdig i skattefrågor i stora delar av den republikanska väljarkåren. Kritiken mot Bush 2001 fick den konservativa ekonomiska tankesmedjan Club for growth att anklaga honom för att låta som Ted Kennedy, vilket alltså är ett riktigt fult ord i konservativa republikanska kretsar.

I ett försök att tvätta bort ryktet som opålitlig republikan innehåller McCains ekonomiska politik numera som första punkt sänkta skatter för medelklassen, vilket enligt honom själv ska ge en normal amerikansk barnfamilj en skattelättnad på 2 700 dollar/år. Han vill till exempel också försvåra framtida skattehöjningar genom att införa ett krav på 3/5-delsmajoritet i kongressen för alla höjda skatter. Som kandidat i primärvalen har han visat sig mer öppen för sänkta skatter än vad han gjort som senator under första halvan av 2000-talet.

McCain förespråkar en ekonomisk politik som har hämtat grundsynen och analysen från den legendariska före detta centralbankschefen Alan Greenspan, istället för från president Bush och hans republikanska medtävlare Rudy Giuliani och Mitt Romney som troget fortsätter den väg som presidenten slog in på i den ekonomiska politiken 2001. Det ger alltså de republikanska väljarna ett reellt val mellan två varianter av republikansk ekonomisk politik - Greenspans eller Bushs, konstaterar New York Times samhällsekonomiska krönikör David Leonhart i en intressant analys daterad den 9 januari.

Giuliani och Romney föreslår båda att Bushs skattesänkningar som upphör att gälla år 2011 förlängs även efter detta datum. Ingen av dem tror heller på en statlig politik för att bekämpa klimatförändringarna för att ta två exempel. De kan alltså sägas vara kandidaterna för de väljare som tycker att den ekonomiska boomen under Bushs presidentperiod råkat i vanrykte.

Alan Greenspan har en till vissa delar annorlunda grundsyn på hur ekonomisk politik kan bedrivas. Han, liksom Bush, tror båda på ekonomiska incitament som drivkrafter för enskilda människor och företag. Konkret uttryckt ska till exempel skatter hållas så låga som möjligt för att på det sättet stimulera folk att arbeta och företag att växa. Däri finns ingen skillnad mellan dem. Men Greenspan och McCain är av åsikten att de ekonomiska incitamenten kan förändras över tiden genom en ekonomisk politik som förhindrar att den fria marknaden skapar oönskade bieffekter, som till exempel höga koldioxidutsläpp och global uppvärmning. I valet mellan att använda ekonomiska incitament som drivkraft, och att lämna den fria marknaden att verka helt självständigt, väljer alltså Greenspan och McCain att arbeta med att förändra incitamenten.

Därför förespråkar McCain ett system med utsläppsrättigheter i miljöpolitiken, likt det som finns infört i EU. Men han vågar ännu inte gå lika långt som Greenspan som förelagit att en koldioxidskatt, alltså likt den i som finns i Sverige, ska införas i USA. Giuliani och Romney talar mer vagt om att använda marknaden för att lösa USAs energiproblem. Men de vägrar göra energianvändning dyrare för att på det sättet skapa ekonomiska incitament som driver på marknaden att ta fram alternativa energilösningar. Liknande skillnader finns också i till exempel sjukvårdspolitiken mellan de båda skolornas kandidater där McCain vill arbeta med förändrade incitament i bland annat Medicare.

John McCain kan sägas dela en svaghet i den ekonomiska politiken med övriga republikanska kandidater, och det är frågan om hur de sänkta skatterna ska betalas. Det gäller i synnerhet för en politiker som har gjort sig känd som budgethök. Ska den amerikanska statsbudgeten balanseras med hänsyn taget till dagens underskottsproblem, och de allt större underskott som väntar framöver på grund av den allt mer åldrande befolkningen, krävs det betydligt hårdare ingrepp än att kritisera valfläsk och enskilda meningslösa statliga broinvesteringar. McCain har inte heller presenterat någon konkret politik som skulle kunna bromsa eller förhindra den recession som kryper allt närmare i den amerikanska ekonomin och som flera kandidater, inte minst på den demokratiska sidan, presenterar kortsiktiga stimulanspaket för att hantera. Den republikanska skattepolitiken är en politik som mer reformerar och stimulerar ekonomin på lång sikt, medan vad som troligtvis krävs i skuggan av bolånekrisen och den sjunkande tillväxten är en ekonomisk politik för den korta tidshorisonten. Men hans ekonomiska politik kan ändå sägas vara en första skiss och försök till att skapa ett trovärdigt republikanskt svar på den stigande oron över den ekonomiska utvecklingen som sprider sig allt djupare in i den amerikanska medelklassen, och som antagligen blir den faktor som till sist avgör valet i höst.


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, Rudy Giuliani, Mitt Romney, George Bush, Alan Greenspan, ekonomisk politik.

"It´s the economy stupid"

Glöm kriget. Det amerikanska presidentvalet kommer inte handla om Irak, även om vi européer gärna vill tro det. Istället är det, likt en spöklik repris av valet 1992, ekonomin som till syvende och sist avgör vem som får ta över kontoret på Pennsylvania Avenue 1600 i början på nästa år. På den republikanska sidan kan det tala till särskilt en mans fördel.

Det ser ut som ett talande sammanträffande att samma dag som investmentbanken Citigroup rapporterade om förluster i storleksordningen 10 miljarder dollar för fjärde kvartalet på grund av den amerikanska bolånekrisen, vilket fick aktien att störtdyka med över 7 procent, så trädde den tredje republikanska presidentkandidaten på allvar ut på scenen i Michigan. En man med bakgrund i bland annat finansvärlden. Kan han vara mannnen som kan vända den alltmer dystra ekonomiska trenden i USA?

Samtidigt som de tre demokratiska presidentkandidaterna flyttar upp ekonomin högst upp på dagordningen och presenterar var sitt ekonomiskt stimulanspaket, så fokuserar också de republikanska kandidaterna alltmer på samma fråga - tillståndet i den amerikanska ekonomin. Men när demokraterna mer förespråkar och litar på statliga ingripanden och stimulanser av ekonomin i sina program, så talar motståndarna sig varma för mer traditionellt republikanska ståndpunkter i den ekonomiska politiken, det vill säga skattesänkningar och åtgärder för att stimulera företagsklimatet. Till exempel presenterade Rudy Giuliani för bara en vecka sedan sitt ekonomiska paket innehållandes mycket stora skattesänkningar, som han beskrev som "den största skattesänkningen i historien". Giuliani vill bland annat sänka kapitalbeskattningen från 15 till 10 procent, företagsskatten från 35 till 25 procent samt införa skattebefriade sparkonton för privatpersoner.

Att ekonomin nu står i centrum i primärvalen är ingen slump. Vallokalsundersökningar visar att ekonomin är det som bekymrar inte bara de demokratiska utan numera också de republikanska väljarna allra mest.

Vem har då den trovärdigaste ekonomiska politiken på den republikanska sidan? Ekonomiprofessorn, New York Times-krönikören och demokraten Paul Krugman och den erfarna politiska reportern Matt Cooper på affärsmagasinet Portfolio kommer båda till samma slutsats. Trovärdigheten är störst hos segraren i primärvalet i Michigan - Mitt Romney. Romney är den Harvardutbildade ekonomen med en MBA i bagaget som backas upp av ett flertal tunga republikanska ekonomer och han har, vilket är ännu viktigare, en trovärdig story att berätta.

I svensk media presenteras Mitt Romney oftast som mormonen. Men skrapar man på ytan framträder inte så mycket en kandidat med en religiös profil, utan snarare den slipade och rutinerade affärsmannen och vd:n som får saker och ting uträttat. En politikertyp som ofta förmår attrahera många röster i USA, inte minst bland oberoende väljare och i det republikanska partiet. Till exempel fick den lindrigt sagt udda oberoende presidentkandidaten och affärsmannen Ross Perot runt 20 procent av rösterna i presidentvalet 1992.
En kort sammanfattning av Mitt Romneys budskap skulle kunna formuleras på följande vis:
"Jag vet hur ekonomi funkar. Jag har visat att jag kan få knackiga företag på fötter och städade dessutom upp i OS-röran i Salt Lake City som jag på tre år vände till en både idrottslig och ekonomisk succé. Jag är en vd som kan få saker och ting uträttat utan all bullshit som andra politiker kommer dragandes med".

Romney har insupit både politiken och ekonomin med modersmjölken. Hans far George Romney valdes till republikansk guvernör i Michigan 1963 och var dessförinnan chef för den amerikanska biltillverkaren American Motors. Mitt Romney själv har en framgångsrik kärriär i näringslivet bakom sig inte bara som OS-general utan också först som managementkonsult på Bain & Co och sedemera grundare av investmentföretaget Bain Capital, en riskkapitaljätte som idag förvaltar i runda slängar 50 miljarder dollar.

Oavsett om det till slut är en republikan eller en demokrat som får svära presidenteden i vinterkylan i Washington den 20 januari nästa år är en sak säker. Det handlar om att sälja in en trovärdig ekonomisk politik för att vinna. Bill Clinton gjorde det 1992. Ronald Reagan gjorde det 1980. Nu återstår att se vem som gör det 2008.

Ps. ”Change vs. More of the same / The economy, stupid / Don´t forget healt care”, stod det klottrat på en tavla i war room beläget i Little Rock i Arkansas 1992. War room var högkvarteret för Bill Clintons presidentvalskampanj och klottret var kärnan i Clintons kampanjbudskap, en haiku formulerad av Clintons smått legendariska kampanjchef James Carville. Kommunikationschefen George Stephanopoulos hade kallat det för en haiku, ett japanskt versmått som bygger upp tre bilder. Senare har historien kommit att skriva om det till den kortare och mer kärnfulla versionen ”It´s the economy, stupid”. Ds.

Andra skriver intressant om presidentvalet, Mitt Romney, Rudy Giuliani, skattesänkningar.

Hillary Clinton republikanernas stora hopp?

Som normal svensk mediekonsument är det lätt att tro att höstens amerikanska presidentval redan är avgjort. Hillary Clinton vinner det demokratiska primärvalet och kommer sedan lika självklart vinna valet i november. Klappat och klart. Eller?

Att Hillary Clinton är favorit råder ingen tvekan om. (I alla fall om man följer den något obalanserade USA-bevakningen i svensk press). Hon har det tunga demokratiska partietablissemanget bakom sig, och har av amerikansk media sedan länge getts favoritstämpeln. Därför kom Barack Obamas seger i Iowa som en välgörande injektion. Den visar att racet långtifrån är över. Att sedan Hillary Clinton kontrade med en knapp seger i New Hampshire några dagar senare gör det hela ännu mer spännande och öppet.

Varför antas då Clinton självklart vinna presidentvalet? Jo, för att det finns ett stort missnöje med hur Bush sköter presidentjobbet. För närvarande har Bush rekordlåga förtroendesiffror för hur väl han anses sköta presidentskapet. De är nästan nere på samma låga nivå som Nixon hade strax innan han tvingades avgå. Och vicepresidenten Cheneys förtroende bland amerikanerna är nere på en ensiffrig nivå. Därför kommer demokraterna självklart vinna. Så lyder den enkla formeln. Men skrapar man på ytan i den amerikanska valmanskåren visar det sig att det långtifrån är så enkelt.

Samma opinionsundersökningar visar nämligen att den demokratiskt kontrollerade kongressen har förtroendesiffror som är ännu lägre än presidentens. De ligger ungefär mitt emellan Bushs och Cheneys popularitet. En kongress av vilken Hillary Clinton är en framträdande ledamot.

Det görs naturligtvis också opinonsundersökningar om vem som kan komma att vinna valet i november. Och när Hillary Clinton ställs mot den troliga republikanska kandidaten Rudy Giuliani har ett flertal undersökningar visat att Giuliani går segrande ur den kampen.

När väljarna får frågan om vad som är viktigt för dem i årets val toppar frågan om tillståndet i ekonomin tillsammans med vikten av förändring - "change". Ungefär 70 procent av väljarna svarar att de vill ha förändring. Och den kandidaten som mer än någon annan har mutat in förändringen som sin är demokraten Barack Obama, inte Hillary Clinton. Tvärtom så visar Clintons agerande under årets valkampanj att namnet Clinton stod för någonting nytt på 1990-talet, men inte i slutet av 00-talet. Under hennes tacktal i Iowa var scenen full med tunga Clintonsupportrar som varit med sedan maken Bill Clintons presidentskap under nittiotalet, däribland Bill Clinton själv och hans utrikesminister Madeleine Albright och den pensionerade generalen Wesley Clark. Deras närvaro, tillsammans med Hillary Clintons tal om att "En Clinton fick städa upp efter en Bush på nittotalet, och nu får en annan Clinton städa upp efter en annan Bush en gång till", var symbolisk, eftersom den visar att Hillary Clinton letar efter förändring 20 år tillbaka i tiden, istället för söka den i 2010-talets USA.

Men det kanske som ser ut som det största hindret för att Hillary Clinton skulle vinna ett presidentval är hennes höga negativa opinionssiffror i valmanskåren. När väljarna får frågan om vem de absolut inte kan tänka sig att rösta på så får Clinton mycket höga siffor. Betydligt högre än någon annan tung demokrat. Det är också ett faktum att Clinton väcker en så stark aversion bland de republikanska kärntrupperna, att namnet Clinton på valsedeln troligtvis skulle verka kraftigt mobiliserande bland dem. De skulle alltså inte i första hand rösta för den republikanska kandidaten, utan mot Clinton för att förhindra att hon vinner. Hillary Clinton har en för en utomstående bedömare svårförståelig förmåga att få republikanska aktivister att lägga in en hyperaktiv överväxel.

Valundersökningarna efter de två första primärvalen visar också på en annan intressant trend. Hillary Clinton mobiliserar de demokratiska kärntrupperna, medan Barack Obama har ett mycket stort stöd bland de yngre och bland de oberoende (independents) väljarna. Och med tanke på resultaten i de senaste presidentvalen är det knappast de demokratiska kärntrupperna som kan ge demokraterna en seger, utan istället deras förmåga att attrahera marginalväljarna som står mitt emellan de båda partierna. Och det är just det som Obama har visat att han gör.

Opinionsundersökningarna som ställer Clinton mot Giuliani pekar på att det blir ett jämt val i höst. Och då kan även små tuvor bidra till att tippa över lasset åt endera hållet. Det kommer antagligen bli en hård, tuff och ibland smutsig valrörelse från båda sidorna eftersom namnen Bush och Clinton båda väcker starka känslor av antipati i motståndarlägret. Och när det kommer till den smutsiga delen blir det lättare för republikanerna att driva en kampanj med en sexistisk underton mot Clinton, än vad det blir för dem att driva en rasistisk kampanj mot Obama.

Medias roll kan heller aldrig underskattas i en valrörelse. Och Clinton får systematiskt sämre press än Obama. Medan Clinton länge har framställts som en surpuppa och kallhamrad karriärist utan egna känslor, har Obama ända sedan han klev ut på den nationella scenen lyckats få ut en extremt gynnsam mediebild av sig själv. Han och hans kampanj har uppenbarligen tumme med journalister.

Förvisso ska man aldrig räkna ut namnet Clinton i en valkampanj, men hennes namn får ändå en varningsklocka att ringa i bakhuvudet. Det luktar lite franska socialistpartiet och israeliska labour över demokraterna med Hillary Clinton i spetsen. Det vill säga att de är fulla med begåvade och intelligenta akademiker, men urkassa på att vinna val när det väl är skarpt läge.

Kan då alternativet till Clinton - Obama - ge henne en seriös match? Alla gånger skulle jag säga. Efter primärvalet i Iowa har han dragit in i runda slängar en miljon dollar om dagen i stöd till kampanjkassan. Under supertisdagen den 5 februari kommer till exempel 15 av 22 delstater tillåta oberonde väljare att rösta i det demokratiska primärvalet, just den väljargrupp som Obama går starkt i. Och ändå har jag ändå inte med ett ord nämt Obamas abolut största tillgång alla kategorier. Hans fascinerande retorik och förmåga att hålla nästintill osannolikt inspirerande, engagerande och upplyftande tal. Obamas tal är helt enkelt en politikens uppåttjack som saknar motstycke.

Om bristande empati, Säpo och Secret Service

"Vi har en svensk modell som gör att vi arbetar på ett speciellt sätt", säger Säpos informationsdirektör Anders Thornberg till DN på en fråga om hur livvakterna agerade efter Strix-medarbetaren och komikern Hanna Wilenius angrepp på statsministern i samband med en tv-inspelning.

Säpo har som princip att aldrig kommentera hur deras personskyddsdetalj arbetar. Det går att ha förståelse för den ståndpunkten. Men kanske vore det på sin plats med en offentlig diskussion i just det här fallet. Och det av flera skäl.

För det första är relevant att fråga hur SVT och produktionsbolaget Strix resonerar när de skickar ut en person som under täckmantel av att tillhöra ett av bolagets tv-team tillåts angripa statsministern, en person som lever med en konstant hotbild och därför har livvaktsskydd dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Insåg inte folket på SVT och Strix att en av konsekvenserna av tilltaget rimligtvis kommer bli att det försvårar journalisters åtkomst till ledande politiker ännu mer?

Men det kan väl måhända journalistkåren leva med. Om nu SVT nödvändigtvis vill sätta krokben både för sig själva och sina kollegor på andra redaktioner må det vara hänt. Fast nog skulle det vara intressant att få höra vad reportrarna på Rapport och Aktuellt sade på sina morgonmöten efter att de fått se en av deras mikrofoner användas i angreppet på Reinfeldt.

Men det är ändå på sin plats att fråga vad det är för slags publicistiskt värde som redaktioner tror sig tillfredsställa genom att skicka ut fejkade reportrar på stan som under någon slags påstått humoristisk täckmantel ska undersöka hur folk reagerar inför oväntade händelser. För ett par år sedan skedde någonting liknande då en fejkad reporter sprang runt och berättade för folk att Lasse Berghagen just hade dött, bara för att få se hur de reagerade när de tog emot dödsbudet.

Men vad som är allvarligare är den avsaknad av empati och hjärta som verkar genomsyra Strix produktion "Ballar av stål". Förstår de ansvariga för programmet och Hanna Wilenius inte att statsministern har en barn, hustru och anhöriga som kommer ligga vakna och fundera på vad som kunde ha hänt med deras pappa, fästman och nära vän om det hade varit någonting annat än vatten i den för angreppet specialkonstruerade SVT-utrustningen. För ett par år sedan mördade ett par till tv-team utklädda män från al – qaida en av ledarna för norra alliansen i Afghanistan. De sköt honom med ett vapen som de dolt i sin tv-utrustning.

Och då kommer vi till det riktigt allvarliga i den fejkade attacken – statsministerns livvaktsskydd. Hur agerade livvakterna som har i uppdrag att skydda Reinfeldt?

För livvakter världen över finns två grundläggande principer som styr deras agerande vid ett angrepp på deras skyddsobjekt. Den första handlar om att skyddsobjektet så fort som möjligt ska föras bort från platsen för angreppet, för att personen i fråga ska skyddas från eventuella ytterligare angrepp och/eller angripare och sättas i säkerhet. Den andra principen säger att eventuell kvarvarande personal i livvaktsstyrkan därefter ska rikta sin uppmärksamhet mot angriparen eller angriparna för att oskadliggöra hotet.

Men vad hände utanför bion efter angreppet på statsministern. Jo, han gick på bio. Och Strix skjutjärnsreporter Hanna Wilenius fick stå orörd på trottoaren och prata lite vattenfrågor.

Då är det på plats med några frågor som cheferna på Säpos livvaktsdetalj borde ta sig en funderare på. Hur visste livvakterna på plats att det var vatten som statsministern fick sprutat på sig? Hade de den medicinska och kemiska kompetens som krävs för att omedelbart avgöra att det enbart var vatten som sprutades på statsministern, och att det därför räckte med att han torkade av sig med en liten näsduk?

Hur kom det sig att de klarade av att göra en sekundsnabb bedömning om att Hanna Wilenius inte menade allvar med sitt angrepp och därför inte behövde oskadliggöras fysiskt för att förhindra en fortsättning på angreppet?

Hur kunde de blixtsnabbt bedöma att det inte fanns någon risk för ytterligare angrepp från Robert Aschbergs och SVT:s utsända galareporter, kameraman och deras eventuella medhjälpare som också kunde ha funnits på plats, och att statsministern därför inte omedelbart behövdes föras i säkerhet?

Se där. Något för Anders Thornbergs kollegor att fundera på. Förslagsvis kan de utvärdera sin "svenska modell" under ett studiebesök hos kollegorna på Secret Service i USA. Det räcker med att se de välkända TV-bilderna från mordförsöket på Ronald Reagan när han blev skjuten för förstå hur en professionell livvaktsstyrka ska agera i ett krisläge.

Om Strix Television och Afghanistan

Är det att ställa orimligt stora krav på folket på produktionsbolaget Strix Television och beställarna hos SVT om man tycker att de borde ha associerat till vad som skedde i Afghanistan för ett par år sedan, innan de bestämde sig för att gå loss på statsministern med en riggad tv-utrustning?

Då mördades en av ledarna för norra alliansen av två al qaida-män som hade maskerat sig till ett tv-team och döljt sitt vapen i tv-kameran. Men att påpeka sådana saker är kanske som sagt var att ställa för stora krav på de personer som beställer och producerar humoristisk kvalitets-tv på SVTs uppdrag?

Det går också att lyfta upp frågan på ett mer principiellt plan: hur kan publicservice-uppdraget tolkas som att det ligger i allmänhetens intresse att låta den vara med och finansiera förnedrings-tv via licensavgiften?

Den liberala fiskgjusen

Den stilfulla fiskgjusen har gjort comeback på nordostkusten i USA. Från att ha fört en tynande tillvaro under ett flertal år har stammen återigen piggnat till, vitaliserats och växt sig stark. Under 1950- och 1960-talen minskade antalet fiskgjusar mycket kraftigt i såväl Nordamerika som i Europa på grund av förgiftning av framförallt DDT.

I det rådande mediala klimatmörkret är rovfågelns återkomst trots allt en liten ljustglimt som visar att mänskligheten inte behöver vara dömd till undergång om 30 år. Det går att göra skillnad, och det finns trender som pekar åt rätt håll.

När jag lyssnade på ett samtal om fågeln i den amerikanska radiokanalen WNYC häromdagen, insåg jag att maken till liberalare fågel är svår att finna. Dess flyttväg går nämligen från den amerikanska nordostkusten, via ett stopp på Kuba, till vintervistet i Venezuela, och så tillbaka igen. Sällan har väl en fågel i sitt flyttmönster visat en så pass tydlig politisk hemvist som just den amerikanska fiskgjusen.

Frågan är om Venezuelas vänsterpopulistiska president Hugo Chávez drar någon lärdom av sin nordamerikanska vintergästs beteende? Det är nämligen som så att den skickliga fiskaren ibland faller på eget grepp. Dess krokformade klor på fötterna är utformade för att gripa tag i en fisk och hålla fast den i ett skruvstäd när den flyger tillbaka till fast mark med fångsten. Men om fisken som den fångar är för stor händer det att fågeln inte orkar lyfta och slutligen dränks.

Det finns tecken som tyder på att Chávez trots allt lärt en del av rovfågelns öde när den fiskar efter alltför stora byten. Lämna Världsbanken går bra. Lämna OAS går bra. Bilda en petropolitisk pakt med Iran och Ryssland går bra. Inskränka pressfriheten genom att till exempel släcka ned den största privata tv-kanalen RCTV den 27 maj går bra. Men sluta sälja olja till USA, där går gränsen.

"Horor på stan"

Peter Örns avgång som vd för Sveriges Radio kommer kanske inte helt oväntat. Inte minst mot bakgrund mot den svaghet han har som chef och som påvisas i det kommande numret av tidningen Chef, där hans personliga och professionella egenskaper kartläggs i en artikel.

 

Svagheten handlar om att han har ett behov av att alltid söka koncensus och förståelse hos sina medarbetare. Det leder i sin tur till att han svårt att ta konflikter och undviker dessa i det längsta, bland annat genom att lämpa över svåra konflikter på sina underlydande chefer.

 

Men till Peter Örns försvar ska sägas att han har haft ett näst intill omöjligt uppdrag att genomföra, ett uppdrag han har fått av Sveriges Radios styrelse. Vilka problem han har mött i samband med omorganisationen av SR visas kanske tydligaste av den attityd som personalen på framförallt P1 i radiohusets bunker på Gärdet i Stockholm visar gentemot frilansare och utomstående produktionsbolag.

 

De produktionsbolag som har tagit över en del av P1:s produktioner, och som till exempel gör de utmärkta P1-programmen Stil, Medierna och vetenskapsradion Historia benämns av de P1-anställda som "horor på stan".

 

Det säger en del om vilket organisationsklimat Peter Örn hade att verka i.

"Toyota är bra för jihad"

På nattduksbordet ligger för värvarande den engelska Mellanösternkorrespondenten Robert Fisks mastodontbok "Det stora kriget för mänskligheten" (1200 sidor, typ) som nyligen landat på bokhandelsdiskarna i svensk översättning. Robert Fisk har bevakat Mellanöstern i närmare 30 år och återfinns i tidningen Independents spalter. Han anses väl efter den polska journalisten Ryszard Kapuscinskis bortgång vara världens bästa nu verksamma utrikeskorrespondent.

Några sidor in i boken beskriver han en vådlig bilfärd när han ska få träffa och intervjua Usama bin Ladin i Afghanistan:

"En hemsk, halkande irrfärd i två timmar längs fruktansvärda raviner i regn och snöslask".

Efter ett tag visar sig mannen som kör honom till mötet med bin Ladin inte bara vara jihadist och en skicklig chaufför, utan också ha en oanad talang som copywriter:

"Toyota är bra för jihad", sade föraren. Jag kunde bara hålla med, samtidigt som jag konstaterade att detta var en reklamslogan som Toyotaföretaget förmodligen skulle avstå från att använda.

Bloggaren som fällde kongressledamoten

Bloggaren Lane Hudson som avslöjade och fällde den pedofilanklagde amerikanska kongressledamoten Mark Foley har besökt Stockholm. Jag träffade honom för ett samtal om bloggvärldens framtid, medborgarjournalistik och hur det känns att både få sparken och bli utnämnd till "Person of the Year" av tidskriften Time tack vare sitt bloggande.

Den unga hårdföre demokraten och bloggaren Lane Hudson är inbjuden till Stockholm som gäst på Mona Sahlins 50-årsfest på Mosebacke i Stockolm. Dagen innan festen träffar jag honom på pr-byrån Primes kontor, där han dyker upp efter att ha lunchat med Eric Sundström, chefredaktören på socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken.

Lane Hudson är USAs svar på den svenska bloggaren Magnus Ljungkvist, som fällde den moderata handelsministern Maria Borelius efter blott åtta dagar som minister.

- När jag publicerade mejlen hade jag ingen som helst tanke på hur stort det skulle bli. Jag trodde att det kanske skulle skada Foleys återvalskampanj till kongressen, men någonting mer än så förväntade jag mig inte, säger Lane Hudson där han sitter lugnt tillbakalutad i en av fåtöljerna i pr-byråns fikarum.

Hösten 2006 exploderade en av de senare årens mest pikanta politiska skandaler i amerikansk press. Den republikanska kongressledamoten Mark Foley anklagdes på den anonyma bloggen "stop sex predators" för att stöta på unga manliga praktikanter i kongressen. Som bevis publicerade bloggaren fotokopior av mejl med sexuella inviter som Mark Foley skulle ha skickat till en 16-årig manlig praktikant. Andra bloggare börja länka till honom, och efter att pressen hängt på avslöjandet av mejlen tvingades Foley avgå mitt under brinnande valkampanj. Den efterföljande undermåliga krishanteringen från den republikanska kongressledningens sida sägs också ha bidragit till att republikanerna förlorade majoriteten i representanthuset i valet senhösten 2006. Den tvingade också bort talmannen Dennis Hastert från ordförandeposten för representanthusets republikaner. I ett land där kombinationen sex och politik är dynamit skapade publicerandet av sexmejlen en politisk praktskandal.

Bakom bloggen stod Lane Hudson, som bland annat hade en bakgrund som medarbetare i en demokratisk senators stab och i John Kerrys presidentkampanj 2004. När han publicerade de kopierade mejlen arbetade han åt aktivistorganisationen Human rights campaign, och när det så småningom avslöjades att det var han som stod bakom bloggen fick han omgående sparken från jobbet. Men han skulle få sin revansch.

- Många säger att det jag gjorde är ett exempel på medborgarjournalistik, och den sortens journalistik är i grunden någonting gott. Bloggvärlden skapar utrymme för fler personer att bli engagerade, och ju fler som engagerar sig desto bättre. Jag brukar säga att allt som krävs är att är att man sätter sig ned vid datorn en timme sent på kvällen efter jobbet och att barnen har lagt sig.

I samband med att han kom över mejlen kontaktade han en reporter på tidningen L A Times, som han också gjorde researcharbete åt. Men han kände sig inte säker på att tidningen skulle våga publicera uppgifterna, och som backup startade han därför bloggen.

- Anledningen till att jag valde att skapa en anonym blogg var att det inte skulle finnas någon avsändare att angripa. Och därigenom räknade jag med att de personer som anklagades skulle tvingas fokusera på sakinnehållet, istället för att attackera avsändaren. I amerikansk politisk debatt är det oerhört vanligt att budbäraren angrips för att man ska slippa ta en svår debatt i sak. Istället skapar man en massa brus vars syfte är att distrahera folk från vad det egentligen handlar om.

Men du förlorade jobbet på köpet, var det värt det?

- Ja, det var det. Det har varit en kämpig tid för mig, men det var definitivt värt det.

Varför fick du sparken?

- Min dåvarande arbetsgivare hade investerat fem miljoner dollar i valet 2006, och ville framstå som partipolitiskt obundna. Nu var de naturligtvis inte det, eftersom kandidaterna som de stöttade var demokrater. Men i Washington är en typisk reaktion när en skandal bryter ut att man sparkar personen i fråga och sedan gör allt vad man kan för att distansera sig från honom.

Lane Hudsons egen bedömning i efterhand när han har fått distans till det hela är att hans arbetsgivare begick ett taktiskt misstag genom att ge honom sparken två veckor innan valdagen, vilket naturligtvis blev en liten affär i sig. Istället borde hans arbetsgivare haft is i magen och senare använt sig av den goodwill som hans namn hade skapat i demokratiska kretsar efter segern i kongressvalet. Den officiella motiveringen till varför han fick sparken handlade om att han hade använt sig av organisationens resurser när han bloggade om kongressledamoten.

- Vad jag gjorde och effekten det hade på valet överskuggade vida alla deras försök att påverka valet. Det hade varit betydligt smartare av dem att stoppa undan mig i någon garderob till efter valet, och läsa av reaktionerna under tiden. Vid tidpunkten när jag fick sparken hade jag redan blivit något av en hjälte i demokratiska kretsar.

Sin mediala revansch fick han när veckotidningen Time kontaktade honom och ville göra en intervju. Under tiden han drev bloggen anonymt fick han hur många intervjuförfrågningar som helst, som han konsekvent tackade nej till. Men efter att skandalen briserat och valet var över började han tänka på sitt eftermäle.

- Jag fick mycket skit av republikanska debattörer och nuförtiden googlar alla ens namn, så jag bestämde mig för att ge en del intervjuer för att föra ut min version av det hela.

Han mejlade Times redaktion och frågade om de ville intervjua honom. Efter en tid kom ett svar från redaktionen där de sa att de skulle skicka över en reporter och fotograf för de tyckte att hans berättelse passade när de skulle sammanfatta året.

- Sen tänkte jag inte mer på det förrän intervjun dykte upp i numret där de utser Person of the Year.

I det numret porträtterades han som en av femton personer som exemplifierar hur internet gör allmänheten och enskilda individer till en maktfaktor att räkna med. Sin ursprungliga blogg har han nu lagt ned för att istället driva bloggen News from the left och skriva för webbtidningen Huffington Post, som kan sägas vara ett liberalt svar på den mer konservativt lagda Drudge Report.

Hur ser din framtid ut?

- Jag skriver på en bok och en del politiska kolumner och satsar på att bli frilansjournalist.

Vad tror du om den politiska bloggens framtid?

- Dess inflytande kommer öka. Men det gäller också att vi lär oss hantera bloggen som medium. Allt som någonsin publicerats finns kvar och är lätt att hitta. Och då handlar det om att man måste kunna se folks rätt att publicera tankar och idéer i ett konstant utbyte med andra bloggare, utan att deras eventuella framtida arbetsgivare nödvändigtvis ska behöva stå till svars för varenda stavelse som någon person någon gång tidigare publicerat på en blogg.

- Organisationer och kampanjer som anställer enskilda bloggare måste också skaffa sig regler för hur dessa ska arbeta, så att det finns en klar rågång mellan deras professionella och privata bloggande.

Hur tror du relationen mellan traditionella journalister och bloggare kommer utvecklas?

- De har mycket att lära av varandra. Om du som journalist till exempel har en idé som ännu inte har mognat fullt ut kan du släppa den till bloggosfären och låta den utvecklas där, vilket i sin tur kan hjälpa dig att skriva en bättre story tack vare inputen från bloggarna.

- Politiska kampanjer kommer också tjäna på nära kontakter med bloggvärlden. Genom den kommer de kunna sprida budskap mycket snabbare än vad de kan göra via traditionell media.

Du är själv demokrat, hur kommer bloggandet påverka de kommande demokratiska primärvalen?

- Det handlar om tre kandidater: John Edwards, Barack Obama och Hillary Clinton. Edwards kommer ha betydligt svårare att finansiera sin kampanj än de andra två. Jag träffade nyligen hans kampanjchef och gav honom då rådet att satsa på bloggosfären. I kombination med stöd av facket kan det mer än väl kunna komma att väga upp det hans kampanj saknar i finansiella resurser.

Vilket parti kommer ha de bästa och starkaste bloggarna i presidentvalet 2008?

- Nu är jag naturligtvis i högsta grad part i målet, men jag hävdar att det kommer demokraterna ha. Demokratiska bloggare är bättre koordinerade och har ett budskap om förändring som har lättare att nå ut till medelamerikanen. Konservativa bloggare i USA är så fulla av hat. Allt de bryr sig om att är att attackera och riva ned, och det budskapet går inte hem. En klar majoriteten av de oberoende bloggarna som inte är knutna till något parti eller kampanj men som ändå är välorganiserade hör också till allra största delen hemma på den progressiva planhalvan i amerikansk politik.

Vilken kandidat kommer du stödja?

- Jag vet inte, än så länge har jag inte bestämt mig. Men den som blir demokraternas kandidat tror jag också kommer vinna presidentvalet.

(Artikeln tidigare publicerad i Dagens Media nr 6, ej på nätet)

Lär av fajten mellan Fox News och bloggarna

Om jag vore svensk bloggare, pr-konsult, mediestrateg
eller mediechef skulle jag närstudera kampen om
Hillary Clinton och Barack Obama mellan tv-succén Fox
News och den amerikanska liberala bloggosfären. Där
finns lärdomar att dra.

De senaste årens succé bland de amerikanska
nyhetskanalerna är oomtvistligen den konservativt
lagda tv-kanalen Fox News, grundad av den före detta
republikanska superstrategen och politiska konsulten
Roger Ailes. Fox News startades som en uttalad motvikt
mot den påstått vänsterliberala dominansen på
redaktionerna som sägs förvrida nyhetsjournalistiken i
USA. Resultatet gillas uppenbarligen av tittarna
eftersom Fox News har lett över de båda
kabelkonkurrenterna CNN och MSNBC de senaste fem åren.
Under årets första kvartal ökade kanalens
tittarsiffror med åtta procent under prime time, och
den 16 april utnämnde tidningen Television Week Roger
Ailes till den mäktigaste mannen inom amerikansk
nyhets-tv för andra året i rad. Symptomatiskt placerad
före tungviktare som Steve Capus, chef på NBC News
(plats två), David Westlin, chef på ABC News (plats
fyra) och Tim Russert från Meet the Press (plats fem).
Men det är inte bara den ursprungliga tv-kanalen som
går bra. Fox News radioprogram syndikeras till 650
stationer runt om i USA och antalet anslutna
radiostationer ökar kontinuerligt. Vidare lanseras
tv-kanalen Fox Business News senare i år. Under
fjolårets sista kvartal ökade moderbolaget News
Corporations intäkter från kabeldivisionen med 13
miljoner dollar till sammanlagt 275 miljoner dollar på
årsbasis. Det mesta av intäktsökningen kommer just
från Fox News.

Men trots kanalens framgångar har den för första
gången under sin elvaåriga historia gått rejält på
pumpen. Och de som har åsamkat Fox News två ordentliga
prestigeförluster på kort tid återfinns inte på
konkurrerande nyhetsredaktioner eller tv-stationer. De
som har gett Roger Ailes en rejäl knäpp på näsan finns
i den liberala delen av den amerikanska bloggosfären.
Genom en målmedveten och hyfsat samordnad kampanj har
de liberala mediegranskande aktivisterna och de
liberala bloggarna på bland annat Moveon.org lyckats
sänka en planerad direktsänd Fox-debatt mellan de
demokratiska presidentkandidaterna som var tänkt att
hållas i anslutning till primärvalskampanjen. De har
också lyckats med bedriften att få de tre
huvudkandidaterna Hillary Clinton, Barack Obama och
John Edwards att bojkotta ytterligare en Fox-sänd
debatt som skulle ha gått av stapeln i september i
anslutning till det årliga evenemanget congressional
black caucus.

I en artikel i Washington Post den 13 april resonerar
den liberala krönikören E J Dionne Jr om hur bloggarna
lyckats framtvinga bojkotterna genom att i grund och
botten använda samma hårdföra metoder och
argumentation som gjort Roger Ailes till inte bara en
makalöst skicklig politisk konsult under sin tidigare
karriär, utan sedermera också till en framgångsrik
tv-chef. I början gjorde Fox inträde på
nyhetsmarknaden de etablerade aktörerna nervösa, och
fick cheferna på de stora redaktionerna att slänga
både en och två blickar över högeraxeln när de
funderade på motdrag gentemot Fox tittarsuccéer. En
reaktion som till slut födde sin motreaktion i form av
bland annat den framgångsrika liberala
talkradiostationen Air America med komikern och
författaren Al Franken i spetsen, och en samkörd
liberal mediekritisk bloggosfär med aktörer som till
exempel Media Matters for America.

Av detta kan flera lärdomar dras. Mediechefer behöver
inte ska vara rädda för en politisk journalistik som
smutsar ned händerna genom att ta ställning eller
driva teser. Det är bevisligen både tittarmässigt och
ekonomiskt lönsamt att hitta en egen nisch som ökar
mångfalden bredvid den formellt objektiva politiska
nyhetsjournalistik som TT redan levererar. Det finns
en anledning till att den liberala ledarskribenten
Peter Wolodarski på DN på alla sätt och vis levererar
bättre politiska analyser än DNs chef för
politikredaktionen Henrik Brors, som är gammal
TT-murvel och A-pressdito. Dessutom ger Wolodarskis
öppna varudeklaration läsarna en chans att själva
bedöma grunden för hans analyser.

Det närmaste vi har en svensk Fox News är
högerbloggaren Dick Erixon som till sina läsare
dagligen levererar en alternativ bild av amerikansk
politik som inte återfinns på nyhetssidorna i svensk
press. För att förstå vad som sker på den arenan är
det omöjligt att nöja sig med Rapports Bo-Inge
Andersson eller GPs Britt Marie Mattsson. Den normala
svenska bevakningen av amerikansk politik ger en bild
som får en att börja spekulera i termer av att svenska
journalister verkar ha en nästintill genetiskt
inprogrammerad förmåga att underskatta och missförstå
republikanska politiker och presidenter. Den
antagligen bästa bevakning av det amerikanska
presidentvalet 2008 som redan är i full gång görs
istället av just Dick Erixon, trots eller kanske
snarare tack vare hans uttalade hemvisst på den
politiska högerkanten.

Den andra lärdomen kan mediestrategerna och bloggarna
hitta i kraften som en skicklig, samordnad och
välunderbyggd bloggkampanj kan ge. I Sverige har
högerbloggarna länge varit duktigare än
vänsterbloggarna på informell samordning och virala
kampanjer. Alltså tvärtemot hur det ser ut i USA, även
om de amerikanska bloggarna än så länge är vassare och
skickligare generellt sett. Den dagen svenska
bloggosfären inser det som de amerikanska liberala
kollegorna redan har förstått kommer vi kunna se en
intressant sprängkraft när högersidan förslagsvis
kraftsamlar sin mediekritik under ledning av Johan
Norberg, Dick Erixon, Johan Ingerö, Henrik
Alexandersson och den pro-israeliska bloggen
TT-kritik. På vänstersidan kan vi se en intressant
möjlig konstellation kring bloggarna Jonas Morian, Ali
Esbati, Magnus Ljungkvist, Katrine Kieols och gruppen
kring Efterarbetet.se.

Anders R Olsson och Jan Guillou må ursäkta, men deras
underskattning av sprängkraften i bloggosfären ger
inte en fördelaktig bild av deras medieanalytiska
förmåga. Intressant att studera är istället den av
före detta Timbrochefen Cecilia Stegö Chiló
återuppväckta Näringslivets Medieinstitut och deras
rapport om språket i den ekonomisk/politiska
budgetjournalistiken. Så ska en mediekritisk slipsten
dras.

Krishantering

Om vikten av att vända på myntet

En av Offentliga Affärers favoritbloggar, Rättvis och Blanserad, har gjort det som alltför få journalister förmått göra. Ställa sig lite vid sidan om drevet och se på frågan med lite andra glasögon.

"Men Sverige är mycket delat. De som var i Thailand förra nyår kom främst från Bromma, Täby, Danderyd och Lidingö. Det är grupper som ogillar att betala skatt, ogillar skatteutjämning, är förmer än oss andra och ogillar övriga landet överhuvudtaget. Men när de drabbas själva, då förväntar de sig allt. Den solidaritet de själva aldrig skulle ge andra kräver de nu obehindrat. Och blir vansinniga när det visar sig att det samhälle, den starka stat, de i vanliga fall avskyr och vill bryta ner, faktiskt inte är så stark som de trott.
Häribland finns, socialt och kulturellt, de flesta drabbade, deras anhöriga, de flesta journalister, liksom katastrofkommissionens ledamöter, men här finns inte större delen av svenska folket."

Samtidigt som riksdagen samlar sig för att, efter de kommande KU-förhören, få regeringen att ta sitt ansvar och röja upp i den saggiga UD-kulturen, bör vi också diskutera den principiella politiska frågan bakom tsunamihaveriet. Hur långt sträcker sig den svenska välfärdsstatens ansvar för sina medborgare i globaliseringens och jordenruntresandets tidevarv? Den frågan är minst lika viktig att diskutera som vem som bär vilket ansvar i regeringskansliet. Låt inte det ena undanskymma det andra. Eller är det för mycket begärt att att media och politiker ska klara av att diskutera två frågor på samma gång? I det här fallet är det ju trots allt två sidor av samma mynt.

Behovet av storstädning

"Jag tror inte att jag misstar mig alltför mycket om jag hävdar att boven i detta drama inte reellt sett är Laila Freivalds. Boven är en kultur inom UD. En kultur av revirbevakning, rivalitet, form- och procedurbundenhet, omständlighet. På UD gör man hellre ingenting alls än riskerar att göra fel.
Den kulturen är inte Laila Freivalds skuld till, inte heller uttryckligen regeringspartiet. Den är en skråprodukt och återfinns i de flesta utrikesdepartement. Är man road av anklagelser kan man alltid säga att varken Freivalds eller regeringspartiet har förmått göra något åt den utan smittats av den.
Sedan till en ännu litet obehagligare omständighet i anslutning till maktutövningen inom UD vid jultid i fjol: jag har svårt att värja mig för intrycket att Laila Freivalds underordnade chefer inte betedde sig särskilt lojalt mot sin minister. När krispolletten äntligen trillade ned i huvudet på kabinettssekreteraren och expeditionschefen och somliga andra brydde de sig inte om att kontakta ministern.
Vad säger detta om relationerna inom den högsta departementsledningen? Ja endera att cheferna inte brydde sig om att involvera ministern för att de tycker att hon är en idiot. Eller också att de gjorde en grandios ansträngning att visa sig själva och ministern att de klarar sig utan henne, vilket är oförskämt.
Det är naturligtvis Laila Freivalds ansvar att hålla sig med fel medarbetare. Men om inte det svenska offentliga etablissemanget så totalt hade tappat besinningen i synen på flodvågstragedin så skulle ansvarsutkrävandet mycket väl kunna inskränka sig till intern storstädning på UD."
Yrsa Stenius, Aftonbladet 13/12

"En statsminister som säger sig ta ansvar för allt och därmed ingenting".

"Det är vad som händer, och inte händer, de följande dagarna, veckorna, månaderna - och fortfarande - som är upprörande och skrämmande.
I stället för att rätta till, bättra, ta till sig kritik, erkänna misstag och ta sitt ansvar fortsätter man att påstå att allt skötts bra och i den mån det inte gjort det är det någon annans fel. Det är erbarmligt.
Enskilda människors insatser under flodvågskatastrofen betydde allt. Charlotta Ölanders bok är full av vittnesmål, många andra bekräftar samma sak. Det är trösterikt att det finns människor som har kurage att ta saker i egna händer och inte sitter och väntar på order från en förlamad och handlingsoförmögen statsapparat, vars mest framträdande aktivitet än i denna dag tycks vara att anordna minnesstunder.
Det är som om man hoppats att alla ceremonierna skulle få oss att glömma de horribla försummelserna så att man slipper det som är det enda rimliga nu: en genomgripande självkritik och omprövning av attityder, rutiner och strukturer."
Jonas Modig, Expressen fjärde sidan 12/12.

"Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Aftonbladetkolumnisten Staffan Heimerson, som är en av få svenska journalister som verkligen förtjänar titeln världsreporter, har skrivit en liten pärla till krönika i Aftonbladet. Den inleds på följande sätt.
"I tsunamins spår koketterade Laila Freivalds upprepat med orden: "Jag lyssnar inte på nyheter." Som minister för utrikes ärenden braverade hon: "Jag reser så mycket, jag hinner inte läsa tidningar." Jisses! Ni hör tonen. Jag är för fin för det som händer i världen. I tidningarna är det mest skandaler. I teve är det mest strunt. I statsrådets malliga ton läser vi in: Jag sätter mig över det oberäkneliga och komplicerade. En så dryg och förmäten inställning! En sån spottloska i ögat på vanligt folk som håller sig orienterade genom att läsa och välja rätt på fjärrkontrollen! Hur klarar hon sig? Människan måste ju ha något att säga, när hon i Bryssel och Bangkok träffar andra ministrar. Freivalds har svaret: "Jag låter mig informeras av mina medarbetare." Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Sedan följer 13 råd om vilka medievanor utrikesministern borde skaffa sig för att slippa stå där med rumpan bar när hon träffar andra internationella digniteter. Bland dessa återfinns.
"7. Fru Freivalds har understrukit att "jag reser så mycket." Utnyttja detta faktum till att på flygplatser hugga en Vanity Fair, en Spectator eller en New Yorker. I dem möter du vanvördighet och får inblick i kosmopoliters tankevärld.
10. Sätt upp en världskarta på väggen i tjänsterummet i Arvfursten palats. Det besparar ministern geografiska blamager. (Irak finns med, Phuket också.)"

Världsreportern sätter fingret på en intressant liten fråga. Vad gör egentligen utrikesministern när hon flyger? Vilket hon alltså gör extremt mycket å jobbets vägnar, bör påpekas.
Finns det något lämpligare tillfälle att läsa än när man sitter på ett flygplan? Och vad passar bättre än att nappa åt sig ett par ex av International Herald Tribune och Financial Times när man står i gaten? Själv kommer jag ihåg när jag flög hem från Argentina för ett par år sedan. På natten över Atlanten hann jag, efter att ha klämt ett par tidningar, plöja hela Jonas Gardells lilla pärla "Ett ufo gör entré". Snacka om njutningsfull natt.

Undrar vad Pär Nuder tycker om Frevialds medievanor? Carl Bildt, kom tillbaka. Allt är förlåtet! Snälla Bengt Göransson, kan du inte slå en signal till utrikesministern och förklara tjusningen med att läsa någonting nytt och oväntat för henne?

"Underskatta aldrig den individuella inkompetensens betydelse"

"Utrikesförvaltningen utgör härvidlag ett konstitutionellt undantag från förbudet mot ministerstyre i och med att statsrådet också är förvaltningens chef. Det innebär som jag ser det att Laila Freivalds har ett betydligt större ansvar för de missgrepp som gjordes inom hennes fögderi eftersom hon är chef för hela den operativa verksamheten inom sitt område.
Jag kan inte heller se annat än att det var inom UD som de allvarligaste misstagen gjordes. Det är till exempel skrämmande att läsa att den under Freivalds högst ansvarige, nämligen kabinettssekreteraren Hans Dahlgren, inte insåg att det var han som under Freivalds var operativt ansvarig för utrikesförvaltningens verksamhet medan detta var uppfattningen hos hans närmast underlydande medarbetare.
Bristerna i den interna kommunikation och graden av ledarskapets inkompetens inom UD som framkommer av kommissionens rapport är, milt sagt, uppseendeväckande. Hade linjeorganisationen inom UD fungerat som den rimligen borde, skulle mycket lidande och tragik kunnat undvikas.
Det är därför anmärkningsvärt att kommissionen inte tydligt framhåller att utrikesministern rent författningsmässigt har den ovan redovisade särställningen som innebär att hon inte bara är ett statsråd bland andra utan också förvaltningschef. Denna särställning innebär enligt vad jag kan se att hon har ett direkt ansvar för de operativa missgrepp som skedde inom UD."
Bo Rothstein, DN-debatt 11/12