Samtal om Florida och demokraterna

Bily McCormac och undertecknad samtalar ånyo i hans podradioserie med svenska röster om det amerikanska presidentvalet. Denna gång diskuterar vi det röriga läget i demokraterna efter de ogilitigförklarade - men genomförda - demokratiska primärvalen i Michigan och Florida och hur den situationen kan komma att lösas.


Andra skriver om presidentvalet, primärvalet i Florida.

(D)eal på gång om Florida och Michigan

Enligt Timereportern Mark Halperin förhandlas det mellan demokraternas partihögkvarter och Obamas och Clintons kampanjer om hur den röriga situationen med de ogiltiga demokratiska primärvalen i Florida och Michigan ska lösas.

Lösningen ser enligt honom ut att landa i att de båda primärvalens resultat spikas och giltigförklaras, men att mandatfördelningen till konventet i Denver från Florida halveras, samtidigt som de 156 delegaterna från Michigan delas 50/50 mellan dem båda. Därmed skulle Clinton göra en nettovinst på 19 delegater gentemot sin medtävlare.

Ed Kilgore som är chefredaktör på bloggen Democratic strategist konstaterar att det till slut rimligtvis kommer landa i en kompromiss liknande den som rapporterats i Time, som Hillary Clinton i dagsläget sägs stödja, men Obama vara betydligt mer tveksamt inställd till.

Att det måste komma till någon slags lösning som ger Florida och Michigans delegater och ett officiellt röstberättigat deltagande på konventet i Denver står alltmer klart. Inte minst mot bakgrund av att det är två relativt stora delstater i USA, i synnerhet Florida som dessutom har en stor grupp engagerade demokratiska partiaktivister. Att den gruppen skulle utestängas från konventet på grund att den republikanska guvernören tillsammans med republikanerna i delstatsparlamentetet drev fram ett tidigarelagt primärval i Florida, skulle se mer än konstigt ut, och antagligen skapa onödigt hårda tongångar mellan demokratiska fotfolket i Florida och politruckerna i partihögkvarteret i Washington inför höstens val.

Men varför skulle Clinton stötta en uppgörelse som bara ger henne en nettovinst på 19 delegater samtidigt som Obamas strateger enligt ryktet motsätter sig den?

Svaret är de avgivna rösterna i valurnorna. I dagsläget kommer Obama utan tvekan vinna flest antal röster, antal delstater och antal delegater, medan Clinton endast har flest vinster i stora delstater att komma med när hon förhandlar med superdelegaterna om deras stöd för hennes kandidatur.

Men om dealen om Florida och Michigan spikas kan hon eventuellt vinna kampen om flest avgivna röster i primärvalen när de är slutförda någon gång i juni. Hennes vinstmarginal i Florida var 278.000 röster och i Michigan 99.000 röster, sålunda en sammanlagd vinst med 377.000 röster.

Fortsättning lär definitivt följa. Inte minst mot bakgrund av att Barack Obamas namn inte fanns med på valsedeln i Michigan.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

The case is closed Hillary

The case is closed är ett uttryck som brukar användas i USA i sammanhang när man vill säga att någonting är klappat och klart. Och nu är det definitivt klappat och klart och kört och finito och game over och tilt i maskineriet och finished och sagan är över och domaren har blåst i pipan för matchen är slut för Hillary Rodham Clinton.

Hon har förlorat demokraternas primärval 2008. Barack Obama har vunnit.

Jag har i flera veckors tid tjatat om att det är omöjligt för Clinton att vinna nomineringen om hon inte vinner primärvalen i Texas, Ohio och Pennsylvania samt vinner mycket stort i de tolv andra delstaterna som återstod efter minisupertisdagen i förra veckan.

Jag är inte ensam om den bedömningen. Till exempel har både maken Bill Clinton och den politiska strategen och tv-kommentatorn James Carville offentligt gett uttryck för samma uppfattning. Utan segrar i de tre nämnda stora delstaterna är det kört för henne.

Och hur gick det nu i primärvalet i Texas egentligen? Jo, när de sammanlagda rösterna från det kombinerade primärvalet och nomineringsmötet i Texas är räknade och kandidatfördelningen mellan de båda kandidaterna är avgjord, så visar det sig att Obama vann Texas med 98 delegater mot Clintons 95 delegater.

Hon förlorade också i de båda efterföljande primärvalen i Wyoming och Mississippi den åttonde och elfte mars.

The democratic primary case is so closed that you can´t belive how fucking closed it is, my dearest Hillary!

Så varför envisas hon då med att fortsätta? Kanske kan omgjorda demokratiska primärval i Florida och Michigan rädda henne? Det spekulerar bland andra svenskans P J Anders Linder i på sin blogg. Men svaret på hans fråga är Nepp. Det kan de inte. I Florida, som hon vann stort, var det många demokrater som stannade hemma och lät bli att rösta, eftersom de visste att Floridas demokratiska primärval på förhand hade ogiltigtförklarats av demokraternas partistyrelse.

Att många välja stannade hemma kan vi se när vi tittar på antalet röstande i demokraternas primärval i Florida, som var ungefär lika många som i republikanernas primärval. Det kan jämföras med det kraftigt ökade antalet röstande i andra delstaters demokratiska primärval, som i många fall har sett en fördubbling av antalet röstande jämfört med 2004. Och då ska man ha i åtanke att Florida är en delstat med avsevärt fler demokrater jämfört med republikaner bland invånarna och väljarna.

I Michigan stod inte ens Obamas namn med på röstsedeln, villket däremot Clintons gjorde.

När alla demokratiska primärval är genomförda - oavsett om Florida och Michigan röstar på nytt eller ej - och oavsett om Clinton vinner i dem med viss marginal, så kommer Obama ha vunnit med någonstans mellan 100 - 200 delegater över Clinton när demokraternas partikonvent inleds i Denver i augusti i höst. Han kommer också ha vunnit flest antal delstater och flest antal röster. Han har ovanpå allt detta visat att han också förmår bryta in i nya väljargrupper och locka över republikaner till demokraterna.

Att superdelegaterna skulle komma på tanken att överpröva detta valresultat och tala om för det rekordstora antalet demokratiska primärvalsväljare som har masat sig till valurnorna att de har fel är en bisarr tanke. Förvisso är det demokratiska partiet i USA ett smått bisarrt parti i många aspekter sett till hur många olika intressegrupper som det är en koalition av, men så bissart och självmordsbenäget är det inte så att det skulle våga mygla bort Obamas nominering på partikonventet.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen ifall någon skulle ha missat poängen. The case is closed Hillary!


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Samtal om Eliot Spitzer

En diskussion med bloggaren Billy McCormac där vi pratar om New York-guvernören Eliot Spitzers prostitutionsskandal och hur det kan påverka Hillary Clintons kampanj, samt hur pass väl Barack Obama förmår hantera negativa angrepp finns att lyssna på i hans podradioserie.


Andra skriver om presidentvalet, Hillary Clinton, Eliot Spitzer.

Grabben som tar med sig ett slagträ av skumgummi till knivslagsmålet

I actionkomedin Den vilda jakten på stenen hjälper vildhjärnan och äventyraren Michael Douglas författaren Kathleen Turner att rädda sin kidnappade syster i Colombia. Filmes ledmotiv har en catchy refräng, "When the going gets tough, the tough gets going", som är en träffande beskrivning på en amerikansk presidentvalskampanj, och vad som krävs av en politiker som aspirerar på att få jobba i ovala rummet.

Michael Douglas legoknekt påminner inte så lite om de politiska konsulter som rattar kampanjerna bakom kandidaterna. Några av de mest kända personerna i det yrket är bland andra Karl Rove, Dick Morris och James Carville. I Sverige är det närmaste en sådan person vi har Bo Krogvig, pr-konsult på Springtime och tidigare mångårig informationschef hos socialdemokraterna. Det är personer som är kända för en väl utvecklad politisk fingertoppskänsla, strategisk förmåga men också insikten om vad som krävs för att vinna världens största och hårdaste valkampanj alla kategorier.

Frågan är om Obama och hans 52-åriga kampanjstrateg David Axelrod har det som krävs? Det som Rove och Carville visat att de har. Står de verkligen pall för trycket när det börjar blåsa? För blåsa kommer det göra. Det finns anledning att ställa sig den frågan sedan den alltmer pressade Hillary Clinton kastat handskarna och get sig in i lite hederlig, klassikt bare-knuckle fistfighting i slutskedet av det demokratiska primärvalet.

Seniorkolumnisten Roger Simon på nättidningen Politico diskuterar just den frågan i en intressant artikel. Han undrar om inte Obama har en instinktiv motvilja mot negativa och hårda attacker. En motvilja som kan komma att skada honom i höst då han ställs mot John McCain, som beskrivs som en tuffing och krigare som är beredd att slåss.

Roger Simon är kanske mer än någon annan nu verksam amerikansk politisk journalist lämpad att diskutera Obamas problem med att gå i närkamp med Clintons och McCain. Simon kommer liksom Obama från Chicago, och han beskriver sin egen bakgrund som uppväxt på ruffiga South Side i Chigaco "where politics was a contact sport".

"Obama är inte inkapabel att förvara sig själv. Och, ibland, slår han tillbaka. Men han ser ut som killen som tar med sig ett slagträ av skumgummi till ett knivslagsmål", skriver Simon bland annat och fortsätter:

"I en bandad intervju jag gjorde med Obama i hans kontor i senaten i början av hans kampanj, frågade jag honom hur han skulle svara på attacker.
- Jag lärde mig politik i Chicago, ett ställe som inte är känt för att producera lätta motståndare, sa han kraftfullt. Om någon hoppar på oss, kommer vi svara. Jag kommer inte vara obenägen att visa på skarpa kontraster mellan mig och andra kandidater. Vad jag dock inte gillar är personliga attacker som ifrågasätter motiven hos andra kandidater, som förvränger eller manipulerar det som de säger. Det är inget jag känner mig komfortabel med och inget som jag tror att landet vill ha".

(Obamas kampanjstrateg David Axelrod är för övrigt även han skolad i Chicagos ökänt hårda politiska miljö).

"Jag tror att attacker, generellt, inte är någonting som han känner sig komfortabel med", spekulerar Roger Simon.

Kanske är Barack Obama beredd att göra vad som krävs, alltså sluta glida ovanpå och enbart tala om att det behövs en ny kultur i den hårda konfrontatoriska Washingtonpolitiken. En del tyder på det. I ett insamlingsmejl till sina anhängare tisdagen den elfte mars skriver Barack Obama bland annat:

"Slå på tv-nyheterna så ser du att senator Clinton fortsätter att driva en dyr, negativ kampanj mot oss. Varja dag lanserar hennes kampanj en ny rad av desperata attacker".

Om det finns något att lära av tidigare valkampanjer så är det att politiker som attackeras och angrips med hårda och/eller negativa budskap måste svara. Fråga bara demokraterna John Kerry, som blev swiftboatad 2004, och Michael Dukakis som angreps med den klassiska reklamfilmen om mördaren Willie Horton i valet 1988, och filmen om den "hårda" stridsvagnsföraren och försvarspolitikern Dukakis.

En stor anledning till de båda presidentkandidaternas förluster förklaras av att de underskattade kraften i de negativa attackerna mot dem. De svarade därför alltför sent och alltför kraftlöst. I Dukais fall tog det till exempel hans kampanj fem veckor att komma upp med ett svar på filmen om Horton. Och det var minst fyra och en halv vecka för sent.

För att återvända till David Simons artikel konstaterar han avslutningsvis:

"En rådgivare till Obama råkar olyckligtvis kalla Clinton för ett "monster" och får sparken. En av Clintons rådgivare säger att Obama "imiterar Ken starr" och gästar därefter tv:s alla talkshows.

Obama genomskådar spelet i politiken. Han vet att det ofta är smutsigt och förnedrande och destruktivt. Men att genomskåda spelet är inte samma sak som att vinna det".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama, negativa kampanjer.

Guvernör indragen i prostitutionshärva

New Yorks demokratiska guvernör och tidigare stjärnåklagare Eliot "Mr Clean" Spitzer har fångats med fingrarna i syltburken om uttrycket tillåts.

Nu kommer två riktigt knepiga frågor som ni kan slita lite med när ni går och er lägger ikväll och eventuellt har svårt att sova:

1. Gissa vem av de demokratiska presidentkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama som Spitzer stöttar?

2. Från vilken bok är följande citat hämtat?
Jag kunde knappt andas. Kippande efter luft började jag gråta och skrika: "Vad menar du? Vad är det du säger? Varför har du ljugit för mig?"


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Eliot Spitzer.

Men så svara då, Hillarrååå...

Hillary? Hillary?

Va, är klockan tre på morgonen? Ja, jag vet det. Du förstår, jag är ledsen om jag väckte dig. Men du sa ju själv att det var ok att ringa dig klockan tre på morgonen.

Jag ringer eftersom vi har fått en allvarlig kris som pockar på vår omedelbara uppmärksamhet här. Och då tänkte jag naturligtvis på dig, eftersom du ju den enda person som har möjlighet att desarmera krisen.

Vi har ett problem med John McCain, Hillary. Kommer du ihåg honom? Jag vet, du har varit så upptagen på sistone med att försöka förstöra Barack Obama så att John McCain antagligen försvann ur ditt fokus. Det var därför jag tvingades att ringa.

Hillary, lyssna nu: Det här landet kan hamna i ett väldigt farligt läge om McCain blir president. Hans säkerhetspolitik är ett recepet för en evig världsbrand, och då i synnerhet i Mellanöstern. Att påstå att McCain är en hök är ett understatement. McCain får Dick Cheney och Donald Rumsfeld att framstå som små söta papegojor. Jag skojar inte. Kom ihåg "Bomb, bomb, bomb, bomb bomb Iran" Ha ha.

Nej, nej, förlåt du har rätt, det var inte roligt. Och förresten så säger McCain att din Irakpolitik innebär "kapitulation ... vifta med den vita flaggan."

Va, så du vill inte heller att McCain blir president?

Då har det blivit dags att hoppa av från det demokratiska racet just precis nu, Hillary.

Ojojoj! Bli inte så irriterad. Det är bara det att ju längre du stannar kvar, desto mer hjälper du McCain och högern.

Sluta vara elak? Jag försöker inte vara elak, Hillary. Snälla, skaffa dig en till kudde om du vill ha en. Du är smart och du är tuff, och du har röjt en viktig väg. Men när klockan är tre på morgonen - just när vargtimmen knackar på dörren - så måste vi vara realistiska...

Nej, det är inte jag som hållit i pennan, även om jag gärna gjort det i det här fallet. Dialogen är hämtad från förra veckans bästa kolumn (tack Laura), skriven av juridikprofessorn och högnivårådgivaren i frågor om mänskliga rättigheter, Rosa Brooks.

För övrigt har den politiska strategen Dick Morris lanserat ett förslag på hur Obamas svar på 3 am girl-reklamen skulle kunna se ut:

"Nästa gång som Hillary använder den begagnade röda telefonreklamen, kontra med en egen. När telefonen ringer mitt i natten, låt en kvinnligt röst, med en platt dialekt från mellanvästern, svara och säga, "var god dröj" i luren. Sen skulle hon ropa "Bill, det är till dig!"

Eftersom Hillary saknar all form av meningsfull erfarenhet av utrikespolitik, och hennes brist på den "test" som hon själv hänvisar till på ett kaxigt sätt, skulle hon ropa efter Bill det första hon gör".



Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

3 am Girl stödjer Obama

Den omtalade reklamfilmen med Hillary Clinton där hon frågar vem som är nattskiftets bästa växeltelefonist och det underförstådda svaret vare sig är Clinton eller Obama, utan snarare John McCain har visat sig innehålla en rolig twist.

Bilderna på den unga flickan som ligger och sover i början på filmen är åtta år gamla, och tjejen i fråga blir myndig och röstberättig om en månad, rapporterar den lokala Seattlebaserade tv-kanalen King5.

I en intervju med tv-kanalens reporter berättar den snart 18-åriga Brady Knowles att hon är en hårdför Obama-anhängare som självklart kommer rösta på honom så fort hon får chansen.

- Jag tycker att det vore underbart om jag och Barack Obama kunde träffas och göra en fin reklamfilm som svarar på angreppet, säger Brady Knowles bland annat.

Hur var det nu, är man en riktigt erfaren politiker som Hillary Clinton borde man kanske veta vikten av att göra ordentligt research innan man går till angrepp mot sina politiska motståndare, eller?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

The art of pissing people off

"If you really want to piss of the next generation of american voters, then the superdelegates should overrule the will of the people."

Dagens citat kommer från den liberala radiostationen Air America där den verbalt slagkraftiga pratradiostjärnan Randi Rodhes, i ett meningsutbyte med en kvinnlig lyssnare tillika Clintonanhängare, förklarade vad hon tycker om idén att demokraternas superdelegater ska få avgöra vem som ska bli demokraternas presidentkandidat.

Air America startades av bland andra komikern och författaren Al Franken som ett liberalt eller progressivt vänsteralternativ i den i övrigt konservativt dominerade amerikanska pratradiodjungeln med Rush Limbaugh i spetsen som den tyngsta rösten på högerkanten.

Det går att lyssna på deras sändningar live via nätet, vilket rekommenderas för de som vill följa hur snacket går bland de hårdföra demokratiska väljarna och aktivisterna i Obama- respektive Clintonlägret.

Al Franken har för övrigt lämnat Radio America sedan en tid tillbaka, för att satsa på en egen politisk karriär för att försöka bli demokratisk senator från delstaten Minnesota. Han har på senare år skrivit en rad uppmärksammade politiska debattböcker med humoristisk touch. Bland annat boken med den fantastiska titeln "Rush Limbaugh is a big fat idiot, and other observations."

Den ärkekonservativa Rush Limbaugh som under en längre tid har drivit en hårdför kampanj i sitt program mot John McCain har dessutom just kommit ut som Clintonsupporter, i alla fall så länge som demokraternas primärval fortgår.
Han exemplifierar ånyo en av mina favoritteser: "I politiken får man ibland underliga sängkamrater."

Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Air America.

Analys minisupertisdagen

I ett podradiosamtal med Billy McCormac förklarar jag varför det är kört för Hillary Clinton, trots att hon vann i både Ohio och Texas natten mot onsdag.

Samtal med Billy McCormac

Inför minisupertisdagens primärval deltar jag i ett litet samtal med bloggaren Billy McCormac i hans podradioserie.

Podfilen finns här.


Andra skriver om presidentvalet.

This is for you Bagdad-Bob

Vem har sagt att politik är tråkigt? Den här bakrutesdekalen tillägnas USAs egen Bagdad-Bob, Howard Wolfson, Hillary Clintons kommunikationschef.



För övrigt är bakrutesdekaler och stötfångarremsor ett underskattat medieval bland svenska marknadsförare. Kan inte någon av alla de svenska pr-konsulter som åker skytteltrafik till den amerikanska valkampanjen för att plocka upp de senaste knepen, ta med sig den idén hem till lilla Svedala?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Bagdad-Bob.

Obama vinner i USA:s 51:a delstat - Sverige

Sverige brukar ibland lite skämtsamt kallas den 51:a delstaten i USA. Och frågan är vem som skulle bli amerikansk president om vi svenskar fick rösta i valet i november?

Tankesmedjan Timbro har svaret. I en färsk opinionsundersökning har de frågat tusentalet svenskar om vem som de skulle rösta på i preidentvalet i USA om de fick chansen. Föga förvånande är det en demokrat som har vunnit svenskarnas hjärta so far:

Obama 37,6%
Clinton 32,4%
McCain 2,6%
Huckabee 0,7%

Värt att notera är att det här är det sammanlagda resultatet av de tillfrågande svenskarna. Bland de svenska kvinnorna vinner dock Clinton med 35 procent mot Obamas 31 procent.

Ska vi gissa att den överväldigande svenska majoriteten för en demokrat i Vita huset nästa år är ett resultat som glädjer journalisten Cecilia Uddén på Sveriges Radio?

Förresten, vilka är de 76 stycken svenskar som skulle rösta på Mike Huckabee om de fick chansen - baptister och pingstvänner i svenska bibelbältet kanske?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama, Timbro.

Bagdad-Bob är Clintons talesman

Det är säkert. Jag lovar. Bagdad-Bob, Saddam Husseins legendariska informationssminister och talesman under Irakkriget, har återuppstått i USA.

Ja, kanske inte han personligen, men Hillary Clintons kommunikationschef Howard Wolfson måste ha gått i samma pr-skola som Muhammed Saeed al-Sahaf, alias Bagdad-Bob. Undrar om han har en bild av honom uppsatt på sitt kontor i Clintons kampanjhögkvarter?

I söndagens program i tv-kanalen ABC levererade Howard Wolfson följande replik som har alla ingredienser för att bli en klassiker:

- Det jag säger är att tisdagen ska bli vår stora dag. Vi kommer att vinna den här nomineringen. Kampen måste fortsätta efter Ohio och Texas.

Det får mig att tänka på den gode informationsministern Bagdad-Bob och några av hans klassiska soundbites:

"There are no American infidels in Baghdad. Never!"

"My feelings - as usual - we will slaughter them all"

"Our initial assessment is that they will all die"

Howard Wolfson borde reflektera över vad Richard Cohen ger Hillary Clinton för råd i en krönika i nättidningen Realclearpolitics:

"Här är mitt svar: Sluta kampanja. Bevisen är överväldigande. Ända sedan supertisdagen så sjunker Clintons opinionssiffror så fort som hon sätter sin fot i en delstat".

Ps. This Week, ABCs prestigefyllda politiska söndagsmagasin, leds av programledaren och journalisten George Stephanopoulos, tidigare kommunikationschef åt Bill Clinton under valkampanjen 1992. Är världen liten, eller vad? Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Bagdad-Bob.

Obamas kampanj blåser skjortan av Clinton

Barack Obamas kompanjmetoder visar vilken kraft och potential internet rymmer som verktyg i en modern politisk kampanj.

Medan Hillary Clinton mer tror på sanslöst dyra konsulter, har en kampanjordförande som framstår som verklighetsfrånvänd dilletant och satsar delar av kampanjkassan på relevanta investeringar som hotellrum i Nevada för 200.000 kronor och käk i Iowa för 700.000 kronor och till råga på allt litar på att kontakter med gamla polare i den politiska klassen i Washington till slut ska greja biffen, så förlitar sig Obama på miljontals gräsrotsaktiviser och sympatisörer spridda över landet som rekryteras och mobiliseras med hjälp av nätet.

Hans kampanj har inte bara lyckats med konststycket att få över en miljon privatpersoner att donera pengar till kampanjen. Nu har samma internetstrateger lyckats få frivilligkrafter landet över att ringa över en (1) miljon telefonsamtal till identifierade potentiella Obamaväljare i de fyra delstaterna Texas, Ohio, Wermont och Rode Island inför primärvalen tisdagen den fjärde mars. Dessa telefonsamtal organiseras från Barack Obamas hemsida, och rings från frivilliga gräsrötters egna telefoner i deras hem.

Man bryr sig alltså inte om att bygga upp stora callcenters och försöka få frivilligkrafter att bemanna dessa, utan kör istället med raka rör från person till person, allt organiserat via nätet. Snabbt, enkelt och brutalt kostnadseffektivt.

Så här ser topplistan ut i skrivande stund över de tio Obamasympatisörer som ringt flest samtal till väljare i Texas:

Top 10 Callers

1. Patricia Gold 2545 Calls
2. Claudia Sutton 2420 Calls
3. Marie Meyer 1671 Calls
4. Bruce McComb 822 Calls
5. Dr. Denis Neba 742 Calls
6. georgep patterson 676 Calls
7. JoAnn Davison 618 Calls
8. Nancy Connolly 606 Calls
9. Donna Stiles 574 Calls
10. Patrick Frank 508 Calls

Barack Obamas kampanj imponerar allt mer ju mer tiden lider.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

Hillary Clinton blir Göran Persson - Om journalister, sidbytare och annat löst folk

Jag vet, jag var lite orättvis och lätt dumkonspiratorisk när jag inte kunde låta bli att hacka på tidningen Fokus USA-bevakning eftersom de var så off för två veckor sedan.

Men nu har chefredaktören och USA-kännaren Karin Pettersson revancherat sig, om än det krävdes två veckor för att hon skulle vakna upp och skriva det som hon säkert redan tidigare förstått, men inte vågat skriva i sina analyser.

Det som kännetecknar en god utrikeskorrespondent, eller utrikeskommentator med för den delen, är att han eller hon lyckas sätta in skeendet i landet som bevakas för en svensk publik, och dra relevanta och begripliga jämförelser och paralleller med händelser på hemmaplan som den svenska publiken känner igen och kan relatera till.

Det gör Karin Pettersson på ett skickligt sätt när hon visar på likheterna mellan Hillary Clintons haltande kampanj och varför Göran Persson och socialdemokraterna förlorade valet 2006.

Karin Pettersson är för övrigt en sidbytare även på andra sätt. Hon har en tidigare karriär både som journalist på bland annat Finanstidningen och som politisk sakkunnig åt Pär Nuder på finansdepartementet bakom sig. Det gör att hon har en insiders kunskaper om och förståelse för det politiska spelet och den ibland för en outsider skruvade politiska logiken.

Det har hon gemensamt med Sveriges kanske skickligaste inrikespolitiska kommentator för närvarande - Expressens Anders Jonsson, och den bästa utfrågaren - K G Bergström på Sveriges Television. Innan dessa båda blev politiska journalister var de politiskt aktiva. Anders Jonsson i SSU och KGB som moderat kommunpolitiker med en plats i fullmäktige i en liten kommun långt upp i lapphelvetet. (Jag har själv för övrigt en politisk bakgrund i ett ungdomsförbund, studentförbund och kommunpolitiken i Södertälje i slutet av 1980-talet och början på 1990-talet, vilket gett mig erfarenheter och kunskaper som kommit till stor nytta i mitt arbete som samhällsekonomisk reporter i gränslandet mellan ekonomi och politik.)

I många politiskt intresserade människors ögon gör en sådan bakgrund dessa tre personer suspekta, för att inte säga direkt diskvalificerade, som politiska journalister. I deras ögon fortsätter kanske dessa personer med sin politiska smygpropaganda och låter sin tidigare politiska övertygelse färga sitt arbete och sin rapportering. Jag har själv stött på den här åsikten många gånger hos politiskt aktiva och synnerligen intelligenta personer. De utgår från sin egen roll och sina egna erfarenheter som politiska tjänstemän, där de tvingas tolka allt agerande i en partipolitisk kontext. Och de utgår då per automatik från att andra personer som tidigare varit politiker gör detsamma, fast de bytt både sida och roll för länge sedan.

Men inget kan vara mer fel. De tre exempel på politiska journalister som jag räknat upp är i sin dagliga gärning beviset på motsatsen. I sin yrkesroll använder de däremot tidigare förvärvade kunskaper om den politiska världen när de ska förklara och utreda politiska skeenden för sina tittare och lyssnare. Och de gör det med heder och ära.

Så nästa gång du hör att en politisk reporter har egna erfarenheter från politiken ska du titta närmare på den personens rapportering. Inte för att den är färgad, utan för att den med stor sannolikhet är bättre och mer initierad än vad en färsk JMK-utexaminerad kvällstidningsvikarie lyckas åstadkomma när han eller hon ska göra ett knäck om samma grej.


Andra skriver intressant om Fokus, presidentvalet, Hillary Clinton, mediekritik.

Hur många demokrater har rökt på

Den politiska krönikören Bob Novack tycker som bekant att Hillary Clinton borde hoppa av och erkänna sig besegrad redan innan minisupertisdagens primärval i Texas och Ohio nästa vecka.

Det tycker däremot inte Jack Kelly på nättidningen Realclearpolitics. I polemik med Novak och Alter skriver han bland annat att det vore korkat av Clinton att ge upp redan nu. Istället ska naturligtvis väljarna åtminstone få säga sitt nästa vecka innnan något sådant eventuellt beslut tas.

Sedan kommer följande träffande beskrivning av det demokratiska partiets inre liv:

"Det andra skälet till varför det kan bli ett dödläge (på konventet) i Denver är demokraternas förkärlek för "superdelegater". Demokraterna har, vilket jag tycker är klokt, automatiskt gjort alla demokratiska senatorer, guvernörer och kongressledamöter till delegater. Vem kan bättre känna styrkorna och svagheterna hos demokraternas presidentkandidater än dessa människor, som alla har valts till sina ämbeten?

Men det finns ingen klok princip som inte demokraterna kan klanta till, och de klantade till konceptet med superdelegater genom att expandera dess omfång till ordföranden i vänsterhäntas lesbiska intresseförening och transexuella dvärgars intresseförening och varenda annan möjligt speciell intresse- och påtryckargrupp du kan komma på", skriver Jack Kelly och fortsätter lite längre ned i artikeln:

"Senator Obama leder till antalet delegater räknat framförallt på grund av att han vann stort i demokratiska delstater. Till exempel vann han Idaho med 82-17 och Kansas med 74-23. De stora marginalerna förklaras främst av att Clintons kampanj av något obegripligt skäl inte organiserade i delstater som genomför nomineringsmöten. Men ingen demokrat som slutade röka på (stopped smoking dope) för mer än 30 sekunder sedan tror att Obama kan vinna Idaho eller Kansas i presidentvalet i höst.

Senator Clinton har vunnit primärval i New York, Florida, New Jersey, Kalifornien, Massachussetts och dessutom (utom tävlan) Florida och Michigan. Om hon vinner Ohio, Texas och Pennsyvania, kan hon hävda att hon vann de stora delstaterna som en demokrat är piskad att vinna för att ro hem det i november".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Obama höll ställningarna

Nattens tv-sända debatt mellan Clinton och Obama i Cleveland Ohio inför delstatens primärval på minisupertisdagen den fjärde mars får väl sägas vara ganska lik de tidigare matcherna mellan de båda kombatanterna. Hyfsat jämn och med en Clinton som av omständigheterna tvingades på offensiven och en Obama som höll ställningarna utan större problem.

Det märks att de båda demokraterna börjar känna varandra som debattörer rätt så väl vid det här laget.

TV-kanalen MSNBCs politiska förstereporter Chuck Todd skriver i sin snabbanalys just efter att debatten avslutats följande slutkläm:

"Det är svårt att utse en vinnare; Clinton var mer förberedd men Obama överlevde och det är antagligen det som gäller för honom vid detta sena datum i kampanjen".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

"Team Clinton: Down, and Out of Touch"

I det förra inlägget berördes frågan om vem som eventuellt kan lyckas förklara för Hillary Clinton att spelet är över, och att det har blivit dags att kasta in handduken.

En sak är säker, inte är det Harold Ickes i alla fall. Han är en av Clintons närmaste rådgivare i hennes kampanjstab. Tillsammans med Clintons presstalesman Phil Singer genomförde han en smått surrealistik pressfrukost på Hotel St. Regis i Washington häromdagen. Den arrangerades av tidningen Christian Science Monitor och återgavs i en artikel i Washington Post.

Den rekommenderas till läsning, eftersom den inte bara visar vilken omöjlig sits Clintons stab befinner sig i när de försöker övertyga journalister om att hon inte är uträknad, utan också hur ansträngd relationen är mellan de rutinerande politiska reportrarna och staben.

När Ickes inledde sin presentation med att säga att "Vi är på väg att plocka hem nomineringen (We're on the way to locking this nomination down)", förstår man varför Washington Postreportern Dana Milbank satte rubriken:

"Team Clinton: Down, and Out of Touch", på sin artikel om frukosten.

Så mycket mer behöver antagligen inte sägas, annat än att sådant här trams inte spelar någon som helst roll längre. Hur de än försöker är det kört. Finito. Finished. Game Over.

Men vem ska få henne att inse det, och att det är dags att göra en stilfull exit som röjer väg för hennes kommande roll som majoritetsledare i senaten?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton.

Vem berättar för Hillary att det är slut

Den rutinerade politiska krönikören och tv-kommentatorn Robert Novak, vars alster publiceras i ett flertal amerikanska dagstidningar, formulerar i sin artikel den 25 februari tiotusenkronorsfrågan som säkert sysselsätter de flesta demokratiska partikoryféerna just nu: Vem kan få Hillary Clinton att inse att partyt är slut och att det har blivit dags att gå hem och krypa ned i bingen?

“Även före det att senator Barack Obama vann sin nionde raka seger mot senator Hillary Clinton i Wisconsin förra veckan, ställde sig gamla rutinerade rävar i det demokratiska partiet följande fråga: Vem berättar för henne att det är över, att hon inte kan vinna presidentnomineringen och att ju förr som hon lämnar racet desto större blir möjligheterna att besegra senator John McCain i november?

Det demokratiska dilemmat återkallar ett liknande republikanskt problem, i ett helt annat sammanhang, när gråskäggen i GOP (Grand Old Party - republikanerna) frågade sig “vem ringer på katten?” -- vem går upp till Rickard M. Nixon och informerar honom om att han har förlorat partiets stöd och måste avgå som president? Senator Barry Goldwater genomförde framgångsrikt det uppdraget 1974, men det finns ingen Goldwaterkopia i dagens demokratiska parti (med undantag för senator Ted Kennedy, som inte kan göra det eftersom han offentligt stödjer Obama)”, skriver Robert Novak.

Men Clinton vägrar ge upp. I ett sista desperat försök att göra en comeback i primärvalen i Texas och Ohio har hon skruvat upp tonläget ordentligt och gått till attack mot Obama på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Men av allt att döma är den sortens negativa attacker mot hennes motståndare dömda att misslyckas eftersom hans försprång och medvind i opinionen helt enkelt är för kraftfullt.

Ett liknande resonemang för Newsweekjournalisten Jonathan Alter som i senaste numret berättar om sin egen själviska längtan som politisk reporter:

“Om Hillary Clinton ville göra en stilfull exit, skulle hon hoppa av nu - före primärvalen den 4 mars i Texas och Ohio - och stötta Obama. Det skulle vara hemskt för folk som mig som har drömt om ett splittrat konvent i decennier. Av rent själviska skäl, vill jag att storyn ska dra ut på tiden så länge som möjligt, vilket innebär att jag hoppas på ett slag om varje enskild delegat som räcker in i juni och en blodigt fajt på golvet i slutet på augusti i Denver. Men om hon hoppade av den här veckan skulle det vara det bästa tänkbara för Hillarys politiska karriär. Det kommer hon, naturligtvis, inte göra, och av orsaker som hjälper till att förklara varför hon för det första har så stora problem just nu.

Ett avhopp skulle vara korkat om Hillary hade en rimligt chans att vinna nomineringen, men det har hon inte. För att vinna måste hon göra mer än vända trenden i Texas och Ohio, där opinionsundersökningar visar att Obama redan står jämsides med henne eller knappar in snabbt. Hon måste hålla emot hans anstormning, och sedan etablera ett eget kraftfullt momentum efter bara tre eller fyra dagar. Utan en seger på 20 procentenheter eller mer i båda delstaterna, är delegatmatematiken förödande. I Pennsylvania, som röstar den 22 april, har Clintons kampanj inte ens lämnat in kompletta delegatregister. Så säkra var de på att de skulle ha besegrat Obama redan på supertisdagen", skriver Jonathan Alter och fortsätter:

"Det uppmärksammade racet om superdelegaterna är nu nästan irrelevant. Några kommer behövas i Denver för att lyfta upp Obama på toppen, precis som Walter Mondale behövde trumma ihop några dussintal 1984. Men de här partirävarna avgör inte resultatet. I debatten i Austin i Texas förra veckan, höll Hillary med om att processen skulle "lösa sig själv" så att folkets vilja inte kördes över av superdelegaterna. Obama leder med 159 delegater och en marginal på 925.000 primärvalsröster (exklusive Michigan och Florida, där ingen av dem drev kampanj). För att utradera det gapet krävas att Hillary vinner alla kvarvarande primärval med överväldigande majoritet. Någon som vågar satsa på att så sker, i låt oss säga Mississippi och North Carolina, där afro-amerikaner spelar en stor roll?"


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.