3 am Girl stödjer Obama

Den omtalade reklamfilmen med Hillary Clinton där hon frågar vem som är nattskiftets bästa växeltelefonist och det underförstådda svaret vare sig är Clinton eller Obama, utan snarare John McCain har visat sig innehålla en rolig twist.

Bilderna på den unga flickan som ligger och sover i början på filmen är åtta år gamla, och tjejen i fråga blir myndig och röstberättig om en månad, rapporterar den lokala Seattlebaserade tv-kanalen King5.

I en intervju med tv-kanalens reporter berättar den snart 18-åriga Brady Knowles att hon är en hårdför Obama-anhängare som självklart kommer rösta på honom så fort hon får chansen.

- Jag tycker att det vore underbart om jag och Barack Obama kunde träffas och göra en fin reklamfilm som svarar på angreppet, säger Brady Knowles bland annat.

Hur var det nu, är man en riktigt erfaren politiker som Hillary Clinton borde man kanske veta vikten av att göra ordentligt research innan man går till angrepp mot sina politiska motståndare, eller?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

The art of pissing people off

"If you really want to piss of the next generation of american voters, then the superdelegates should overrule the will of the people."

Dagens citat kommer från den liberala radiostationen Air America där den verbalt slagkraftiga pratradiostjärnan Randi Rodhes, i ett meningsutbyte med en kvinnlig lyssnare tillika Clintonanhängare, förklarade vad hon tycker om idén att demokraternas superdelegater ska få avgöra vem som ska bli demokraternas presidentkandidat.

Air America startades av bland andra komikern och författaren Al Franken som ett liberalt eller progressivt vänsteralternativ i den i övrigt konservativt dominerade amerikanska pratradiodjungeln med Rush Limbaugh i spetsen som den tyngsta rösten på högerkanten.

Det går att lyssna på deras sändningar live via nätet, vilket rekommenderas för de som vill följa hur snacket går bland de hårdföra demokratiska väljarna och aktivisterna i Obama- respektive Clintonlägret.

Al Franken har för övrigt lämnat Radio America sedan en tid tillbaka, för att satsa på en egen politisk karriär för att försöka bli demokratisk senator från delstaten Minnesota. Han har på senare år skrivit en rad uppmärksammade politiska debattböcker med humoristisk touch. Bland annat boken med den fantastiska titeln "Rush Limbaugh is a big fat idiot, and other observations."

Den ärkekonservativa Rush Limbaugh som under en längre tid har drivit en hårdför kampanj i sitt program mot John McCain har dessutom just kommit ut som Clintonsupporter, i alla fall så länge som demokraternas primärval fortgår.
Han exemplifierar ånyo en av mina favoritteser: "I politiken får man ibland underliga sängkamrater."

Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Air America.

Analys minisupertisdagen

I ett podradiosamtal med Billy McCormac förklarar jag varför det är kört för Hillary Clinton, trots att hon vann i både Ohio och Texas natten mot onsdag.

Samtal med Billy McCormac

Inför minisupertisdagens primärval deltar jag i ett litet samtal med bloggaren Billy McCormac i hans podradioserie.

Podfilen finns här.


Andra skriver om presidentvalet.

This is for you Bagdad-Bob

Vem har sagt att politik är tråkigt? Den här bakrutesdekalen tillägnas USAs egen Bagdad-Bob, Howard Wolfson, Hillary Clintons kommunikationschef.



För övrigt är bakrutesdekaler och stötfångarremsor ett underskattat medieval bland svenska marknadsförare. Kan inte någon av alla de svenska pr-konsulter som åker skytteltrafik till den amerikanska valkampanjen för att plocka upp de senaste knepen, ta med sig den idén hem till lilla Svedala?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Bagdad-Bob.

Obama vinner i USA:s 51:a delstat - Sverige

Sverige brukar ibland lite skämtsamt kallas den 51:a delstaten i USA. Och frågan är vem som skulle bli amerikansk president om vi svenskar fick rösta i valet i november?

Tankesmedjan Timbro har svaret. I en färsk opinionsundersökning har de frågat tusentalet svenskar om vem som de skulle rösta på i preidentvalet i USA om de fick chansen. Föga förvånande är det en demokrat som har vunnit svenskarnas hjärta so far:

Obama 37,6%
Clinton 32,4%
McCain 2,6%
Huckabee 0,7%

Värt att notera är att det här är det sammanlagda resultatet av de tillfrågande svenskarna. Bland de svenska kvinnorna vinner dock Clinton med 35 procent mot Obamas 31 procent.

Ska vi gissa att den överväldigande svenska majoriteten för en demokrat i Vita huset nästa år är ett resultat som glädjer journalisten Cecilia Uddén på Sveriges Radio?

Förresten, vilka är de 76 stycken svenskar som skulle rösta på Mike Huckabee om de fick chansen - baptister och pingstvänner i svenska bibelbältet kanske?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama, Timbro.

Bagdad-Bob är Clintons talesman

Det är säkert. Jag lovar. Bagdad-Bob, Saddam Husseins legendariska informationssminister och talesman under Irakkriget, har återuppstått i USA.

Ja, kanske inte han personligen, men Hillary Clintons kommunikationschef Howard Wolfson måste ha gått i samma pr-skola som Muhammed Saeed al-Sahaf, alias Bagdad-Bob. Undrar om han har en bild av honom uppsatt på sitt kontor i Clintons kampanjhögkvarter?

I söndagens program i tv-kanalen ABC levererade Howard Wolfson följande replik som har alla ingredienser för att bli en klassiker:

- Det jag säger är att tisdagen ska bli vår stora dag. Vi kommer att vinna den här nomineringen. Kampen måste fortsätta efter Ohio och Texas.

Det får mig att tänka på den gode informationsministern Bagdad-Bob och några av hans klassiska soundbites:

"There are no American infidels in Baghdad. Never!"

"My feelings - as usual - we will slaughter them all"

"Our initial assessment is that they will all die"

Howard Wolfson borde reflektera över vad Richard Cohen ger Hillary Clinton för råd i en krönika i nättidningen Realclearpolitics:

"Här är mitt svar: Sluta kampanja. Bevisen är överväldigande. Ända sedan supertisdagen så sjunker Clintons opinionssiffror så fort som hon sätter sin fot i en delstat".

Ps. This Week, ABCs prestigefyllda politiska söndagsmagasin, leds av programledaren och journalisten George Stephanopoulos, tidigare kommunikationschef åt Bill Clinton under valkampanjen 1992. Är världen liten, eller vad? Ds.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Bagdad-Bob.

Obamas kampanj blåser skjortan av Clinton

Barack Obamas kompanjmetoder visar vilken kraft och potential internet rymmer som verktyg i en modern politisk kampanj.

Medan Hillary Clinton mer tror på sanslöst dyra konsulter, har en kampanjordförande som framstår som verklighetsfrånvänd dilletant och satsar delar av kampanjkassan på relevanta investeringar som hotellrum i Nevada för 200.000 kronor och käk i Iowa för 700.000 kronor och till råga på allt litar på att kontakter med gamla polare i den politiska klassen i Washington till slut ska greja biffen, så förlitar sig Obama på miljontals gräsrotsaktiviser och sympatisörer spridda över landet som rekryteras och mobiliseras med hjälp av nätet.

Hans kampanj har inte bara lyckats med konststycket att få över en miljon privatpersoner att donera pengar till kampanjen. Nu har samma internetstrateger lyckats få frivilligkrafter landet över att ringa över en (1) miljon telefonsamtal till identifierade potentiella Obamaväljare i de fyra delstaterna Texas, Ohio, Wermont och Rode Island inför primärvalen tisdagen den fjärde mars. Dessa telefonsamtal organiseras från Barack Obamas hemsida, och rings från frivilliga gräsrötters egna telefoner i deras hem.

Man bryr sig alltså inte om att bygga upp stora callcenters och försöka få frivilligkrafter att bemanna dessa, utan kör istället med raka rör från person till person, allt organiserat via nätet. Snabbt, enkelt och brutalt kostnadseffektivt.

Så här ser topplistan ut i skrivande stund över de tio Obamasympatisörer som ringt flest samtal till väljare i Texas:

Top 10 Callers

1. Patricia Gold 2545 Calls
2. Claudia Sutton 2420 Calls
3. Marie Meyer 1671 Calls
4. Bruce McComb 822 Calls
5. Dr. Denis Neba 742 Calls
6. georgep patterson 676 Calls
7. JoAnn Davison 618 Calls
8. Nancy Connolly 606 Calls
9. Donna Stiles 574 Calls
10. Patrick Frank 508 Calls

Barack Obamas kampanj imponerar allt mer ju mer tiden lider.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

Hillary Clinton blir Göran Persson - Om journalister, sidbytare och annat löst folk

Jag vet, jag var lite orättvis och lätt dumkonspiratorisk när jag inte kunde låta bli att hacka på tidningen Fokus USA-bevakning eftersom de var så off för två veckor sedan.

Men nu har chefredaktören och USA-kännaren Karin Pettersson revancherat sig, om än det krävdes två veckor för att hon skulle vakna upp och skriva det som hon säkert redan tidigare förstått, men inte vågat skriva i sina analyser.

Det som kännetecknar en god utrikeskorrespondent, eller utrikeskommentator med för den delen, är att han eller hon lyckas sätta in skeendet i landet som bevakas för en svensk publik, och dra relevanta och begripliga jämförelser och paralleller med händelser på hemmaplan som den svenska publiken känner igen och kan relatera till.

Det gör Karin Pettersson på ett skickligt sätt när hon visar på likheterna mellan Hillary Clintons haltande kampanj och varför Göran Persson och socialdemokraterna förlorade valet 2006.

Karin Pettersson är för övrigt en sidbytare även på andra sätt. Hon har en tidigare karriär både som journalist på bland annat Finanstidningen och som politisk sakkunnig åt Pär Nuder på finansdepartementet bakom sig. Det gör att hon har en insiders kunskaper om och förståelse för det politiska spelet och den ibland för en outsider skruvade politiska logiken.

Det har hon gemensamt med Sveriges kanske skickligaste inrikespolitiska kommentator för närvarande - Expressens Anders Jonsson, och den bästa utfrågaren - K G Bergström på Sveriges Television. Innan dessa båda blev politiska journalister var de politiskt aktiva. Anders Jonsson i SSU och KGB som moderat kommunpolitiker med en plats i fullmäktige i en liten kommun långt upp i lapphelvetet. (Jag har själv för övrigt en politisk bakgrund i ett ungdomsförbund, studentförbund och kommunpolitiken i Södertälje i slutet av 1980-talet och början på 1990-talet, vilket gett mig erfarenheter och kunskaper som kommit till stor nytta i mitt arbete som samhällsekonomisk reporter i gränslandet mellan ekonomi och politik.)

I många politiskt intresserade människors ögon gör en sådan bakgrund dessa tre personer suspekta, för att inte säga direkt diskvalificerade, som politiska journalister. I deras ögon fortsätter kanske dessa personer med sin politiska smygpropaganda och låter sin tidigare politiska övertygelse färga sitt arbete och sin rapportering. Jag har själv stött på den här åsikten många gånger hos politiskt aktiva och synnerligen intelligenta personer. De utgår från sin egen roll och sina egna erfarenheter som politiska tjänstemän, där de tvingas tolka allt agerande i en partipolitisk kontext. Och de utgår då per automatik från att andra personer som tidigare varit politiker gör detsamma, fast de bytt både sida och roll för länge sedan.

Men inget kan vara mer fel. De tre exempel på politiska journalister som jag räknat upp är i sin dagliga gärning beviset på motsatsen. I sin yrkesroll använder de däremot tidigare förvärvade kunskaper om den politiska världen när de ska förklara och utreda politiska skeenden för sina tittare och lyssnare. Och de gör det med heder och ära.

Så nästa gång du hör att en politisk reporter har egna erfarenheter från politiken ska du titta närmare på den personens rapportering. Inte för att den är färgad, utan för att den med stor sannolikhet är bättre och mer initierad än vad en färsk JMK-utexaminerad kvällstidningsvikarie lyckas åstadkomma när han eller hon ska göra ett knäck om samma grej.


Andra skriver intressant om Fokus, presidentvalet, Hillary Clinton, mediekritik.

Hur många demokrater har rökt på

Den politiska krönikören Bob Novack tycker som bekant att Hillary Clinton borde hoppa av och erkänna sig besegrad redan innan minisupertisdagens primärval i Texas och Ohio nästa vecka.

Det tycker däremot inte Jack Kelly på nättidningen Realclearpolitics. I polemik med Novak och Alter skriver han bland annat att det vore korkat av Clinton att ge upp redan nu. Istället ska naturligtvis väljarna åtminstone få säga sitt nästa vecka innnan något sådant eventuellt beslut tas.

Sedan kommer följande träffande beskrivning av det demokratiska partiets inre liv:

"Det andra skälet till varför det kan bli ett dödläge (på konventet) i Denver är demokraternas förkärlek för "superdelegater". Demokraterna har, vilket jag tycker är klokt, automatiskt gjort alla demokratiska senatorer, guvernörer och kongressledamöter till delegater. Vem kan bättre känna styrkorna och svagheterna hos demokraternas presidentkandidater än dessa människor, som alla har valts till sina ämbeten?

Men det finns ingen klok princip som inte demokraterna kan klanta till, och de klantade till konceptet med superdelegater genom att expandera dess omfång till ordföranden i vänsterhäntas lesbiska intresseförening och transexuella dvärgars intresseförening och varenda annan möjligt speciell intresse- och påtryckargrupp du kan komma på", skriver Jack Kelly och fortsätter lite längre ned i artikeln:

"Senator Obama leder till antalet delegater räknat framförallt på grund av att han vann stort i demokratiska delstater. Till exempel vann han Idaho med 82-17 och Kansas med 74-23. De stora marginalerna förklaras främst av att Clintons kampanj av något obegripligt skäl inte organiserade i delstater som genomför nomineringsmöten. Men ingen demokrat som slutade röka på (stopped smoking dope) för mer än 30 sekunder sedan tror att Obama kan vinna Idaho eller Kansas i presidentvalet i höst.

Senator Clinton har vunnit primärval i New York, Florida, New Jersey, Kalifornien, Massachussetts och dessutom (utom tävlan) Florida och Michigan. Om hon vinner Ohio, Texas och Pennsyvania, kan hon hävda att hon vann de stora delstaterna som en demokrat är piskad att vinna för att ro hem det i november".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Obama höll ställningarna

Nattens tv-sända debatt mellan Clinton och Obama i Cleveland Ohio inför delstatens primärval på minisupertisdagen den fjärde mars får väl sägas vara ganska lik de tidigare matcherna mellan de båda kombatanterna. Hyfsat jämn och med en Clinton som av omständigheterna tvingades på offensiven och en Obama som höll ställningarna utan större problem.

Det märks att de båda demokraterna börjar känna varandra som debattörer rätt så väl vid det här laget.

TV-kanalen MSNBCs politiska förstereporter Chuck Todd skriver i sin snabbanalys just efter att debatten avslutats följande slutkläm:

"Det är svårt att utse en vinnare; Clinton var mer förberedd men Obama överlevde och det är antagligen det som gäller för honom vid detta sena datum i kampanjen".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

"Team Clinton: Down, and Out of Touch"

I det förra inlägget berördes frågan om vem som eventuellt kan lyckas förklara för Hillary Clinton att spelet är över, och att det har blivit dags att kasta in handduken.

En sak är säker, inte är det Harold Ickes i alla fall. Han är en av Clintons närmaste rådgivare i hennes kampanjstab. Tillsammans med Clintons presstalesman Phil Singer genomförde han en smått surrealistik pressfrukost på Hotel St. Regis i Washington häromdagen. Den arrangerades av tidningen Christian Science Monitor och återgavs i en artikel i Washington Post.

Den rekommenderas till läsning, eftersom den inte bara visar vilken omöjlig sits Clintons stab befinner sig i när de försöker övertyga journalister om att hon inte är uträknad, utan också hur ansträngd relationen är mellan de rutinerande politiska reportrarna och staben.

När Ickes inledde sin presentation med att säga att "Vi är på väg att plocka hem nomineringen (We're on the way to locking this nomination down)", förstår man varför Washington Postreportern Dana Milbank satte rubriken:

"Team Clinton: Down, and Out of Touch", på sin artikel om frukosten.

Så mycket mer behöver antagligen inte sägas, annat än att sådant här trams inte spelar någon som helst roll längre. Hur de än försöker är det kört. Finito. Finished. Game Over.

Men vem ska få henne att inse det, och att det är dags att göra en stilfull exit som röjer väg för hennes kommande roll som majoritetsledare i senaten?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton.

Vem berättar för Hillary att det är slut

Den rutinerade politiska krönikören och tv-kommentatorn Robert Novak, vars alster publiceras i ett flertal amerikanska dagstidningar, formulerar i sin artikel den 25 februari tiotusenkronorsfrågan som säkert sysselsätter de flesta demokratiska partikoryféerna just nu: Vem kan få Hillary Clinton att inse att partyt är slut och att det har blivit dags att gå hem och krypa ned i bingen?

“Även före det att senator Barack Obama vann sin nionde raka seger mot senator Hillary Clinton i Wisconsin förra veckan, ställde sig gamla rutinerade rävar i det demokratiska partiet följande fråga: Vem berättar för henne att det är över, att hon inte kan vinna presidentnomineringen och att ju förr som hon lämnar racet desto större blir möjligheterna att besegra senator John McCain i november?

Det demokratiska dilemmat återkallar ett liknande republikanskt problem, i ett helt annat sammanhang, när gråskäggen i GOP (Grand Old Party - republikanerna) frågade sig “vem ringer på katten?” -- vem går upp till Rickard M. Nixon och informerar honom om att han har förlorat partiets stöd och måste avgå som president? Senator Barry Goldwater genomförde framgångsrikt det uppdraget 1974, men det finns ingen Goldwaterkopia i dagens demokratiska parti (med undantag för senator Ted Kennedy, som inte kan göra det eftersom han offentligt stödjer Obama)”, skriver Robert Novak.

Men Clinton vägrar ge upp. I ett sista desperat försök att göra en comeback i primärvalen i Texas och Ohio har hon skruvat upp tonläget ordentligt och gått till attack mot Obama på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Men av allt att döma är den sortens negativa attacker mot hennes motståndare dömda att misslyckas eftersom hans försprång och medvind i opinionen helt enkelt är för kraftfullt.

Ett liknande resonemang för Newsweekjournalisten Jonathan Alter som i senaste numret berättar om sin egen själviska längtan som politisk reporter:

“Om Hillary Clinton ville göra en stilfull exit, skulle hon hoppa av nu - före primärvalen den 4 mars i Texas och Ohio - och stötta Obama. Det skulle vara hemskt för folk som mig som har drömt om ett splittrat konvent i decennier. Av rent själviska skäl, vill jag att storyn ska dra ut på tiden så länge som möjligt, vilket innebär att jag hoppas på ett slag om varje enskild delegat som räcker in i juni och en blodigt fajt på golvet i slutet på augusti i Denver. Men om hon hoppade av den här veckan skulle det vara det bästa tänkbara för Hillarys politiska karriär. Det kommer hon, naturligtvis, inte göra, och av orsaker som hjälper till att förklara varför hon för det första har så stora problem just nu.

Ett avhopp skulle vara korkat om Hillary hade en rimligt chans att vinna nomineringen, men det har hon inte. För att vinna måste hon göra mer än vända trenden i Texas och Ohio, där opinionsundersökningar visar att Obama redan står jämsides med henne eller knappar in snabbt. Hon måste hålla emot hans anstormning, och sedan etablera ett eget kraftfullt momentum efter bara tre eller fyra dagar. Utan en seger på 20 procentenheter eller mer i båda delstaterna, är delegatmatematiken förödande. I Pennsylvania, som röstar den 22 april, har Clintons kampanj inte ens lämnat in kompletta delegatregister. Så säkra var de på att de skulle ha besegrat Obama redan på supertisdagen", skriver Jonathan Alter och fortsätter:

"Det uppmärksammade racet om superdelegaterna är nu nästan irrelevant. Några kommer behövas i Denver för att lyfta upp Obama på toppen, precis som Walter Mondale behövde trumma ihop några dussintal 1984. Men de här partirävarna avgör inte resultatet. I debatten i Austin i Texas förra veckan, höll Hillary med om att processen skulle "lösa sig själv" så att folkets vilja inte kördes över av superdelegaterna. Obama leder med 159 delegater och en marginal på 925.000 primärvalsröster (exklusive Michigan och Florida, där ingen av dem drev kampanj). För att utradera det gapet krävas att Hillary vinner alla kvarvarande primärval med överväldigande majoritet. Någon som vågar satsa på att så sker, i låt oss säga Mississippi och North Carolina, där afro-amerikaner spelar en stor roll?"


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Frågesport: Hur stort är Naders Ego

I söndagens upplaga av tv-programmet Meet the Press med Tim Russert på NBC berättade konsumenträttsaktivisten Ralph Nader att han återigen ställer upp i presidentvalet som oberoende kandidat för ett tredje alternativ, vid sidan av demokraterna och republikanerna.

Valen 1996 och 2000 var han de grönas presidentkandidat i USA. Efter valet år 2000 fick Nader svidande kritik av många demokrater eftersom han lockade ett fåtal - men tillräckligt många - demokrater att rösta på honom istället för på Al Gore i Florida. Den handfulla mängden missade demokratiska röster ledde till att George Bush vann Florida och sedemera presidentvalet. 2004 ställde han upp som oberoende kandidat men fick då betydligt färre röster än de 2,7 procent han nådde år 2000.

I intervjun fick han naturligtvis frågan om hur han ser på demokraternas kritik efter valdebaclet 2000:

RUSSERT: Som du vet, Ralph Nader, så finns det demokrater över hela landet som kommer tycka att det här är en väldigt störande nyhet, och de kommer peka på 2000. Det här var rösträkningen. Al gore vann det totala antalet röster, men du fick 2,7 procent, nästan 3 miljoner röster, år 2000. Sen Florida, Florida, Florida. Som du minns så vann George Bush Florida med 537 röster. Du fick 97.488. Demokrat efter demokrat säger fortfarande i denna dag att om ditt namn inte hade stått på röstsedeln, så hade Al Gore vunnit Florida. Vallokalsundersökningar visar att han skulle fått två tredjedelar av Naders röster. Gore skulle ha varit president och inte George Bush.

Du, Ralph Nader är ansvarig för vad som har hänt de senaste sju åren.

NADER: Inte, inte George Bush? Inte demokraterna i kongressen? Inte väljarna som röstade på George Bush? Men det fanns demokrater i Florida, 250.000 närmare bestämt. Du vet, jag önskar att Al Gore någon gång skulle gästa det här programmet Tim så att du kunde fråga honom: "Varför blev du inte president 2000?" Och jag tror att vad han kommer svara dig är att han trodde att han vann Florida, men att den togs från honom, före, under och efter valet från Tallahassee. Katrine Bush - du vet statssekreteraren... (i Florida, högsta valtjänstemannen på delstatsnivån)

RUSSERT: Katherine Harris.

NADER: Harris, just det, och Jeb Bush (dåvarande guvernören i Florida, bror till George Bush), hela vägen till det där beslutet i den fruktansvärt politiserade högsta domstolen. Men det politiska bigotteriet som har förekommit här säger alltså att vi inte borde ställa upp på valarenan? Vi, alla av oss, som, som tror att landet behöver en injektion av frihet, demokrati, valmöjligheter, disidenter ska alltså sitta vid sidlinjen och titta på när de båda partierna äger samtliga väljare samtidigt som de lämnar över regeringen till de stora företagen. /.../

En betraktare vid sidlinjen kan inte undgå att ställa sig följande fråga: exakt hur stort är Ralph "bilbältet" Naders ego?

1. Större än en topprankad obligationsmäklare på Wall Street (en så kallad big swinging dick enligt författaren Michel Lewis definition i boken Bluffpoker)?

X. Större än månen?

2. Större än Janne Josefssons när han är på jakt med mikrofonen i högsta hugg och blodvittring i munnen?

Rätt svar skickas till: notafuckingchanceinhelliwillbecomepresident2008@ralphnader.com


Andra skriver intressant om presidentvalet, Ralph Nader.

Att han aldrig lär sig

I valet år 2000 när George Bush vann över Al Gore med en handfull röster, kom i praktiken dessa röster från de grönas presidentkandidat Ralp Nader.

Tack vare att advokaten och konsumenträttighetsförkämpen Nader - USAs svar på Sverker Olofsson - fanns med på valsedlarna i Florida tappade demokraterna precis det antalet röster som hade krävts för att Gore skulle ha tagit hem den delstaten, och därmed i slutändan blivit president.

Ralp Naders presidentkandidatur var politiskt verkningslös, och i praktiken ingenting annat än en stor egotripp som i slutändan enbart gynnade republikanerna, vilket kan sägas vara smått ironiskt eftersom Nader politiskt står till vänster om demokraterna.

Nu gör han det igen. Att karln aldrig lär sig.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Ralph Nader.

Äntligen lite schysst sex

Hur allvarligt kommer prestigetidningen New Yorks Times story om John McCains eventuella affär med en kvinnlig lobbyist skada honom? Det är väl den mest intressanta frågan att ställa angående läget i presidentvalet just nu.

Svaret enligt Ken Weaton, som bevakar valrörelsen för den amerikanska reklamtidningen AdAge, är: inte alls!

Tvärtom kommer artikeln gynna varumärket McCain, eftersom New York Times är en vida avskydd tidning i breda lager i den konservativa delen av den amerikanska väljarkåren. De tycker nämligen att den är allför vänstervriden. Och enligt principen fiendens fiende är min vän, borde McCain alltså plocka hem några pluspoäng i just den väljargrupp i det republikanska partiet som han har haft allra svårast att gå hem hos hittills.

Annars börjar jag mer och mer undra om inte presidentvalet 2008 kommer gå till historien som det första YouTube-valet?


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, sex.

Är Obamas väljare galna

Under torsdagsnattens demokratiska tv-debatt i Texas mellan Hillary Clinton och Barack Obama visade Obama återigen vilken skicklig talare han är. I ett av hans allra mest slagkraftiga replikskiften med Clinton plockade han effektivt ned hennes försök att framställa honom som en man med många fagra ord, men ingen förmåga att omsätta dessa till politisk handling.

Så här löd ett av deras replikskiften som utväxlades ungefär halvvägs in i den en timme och 45 minuter långa debatten som direktsändes i tv-kanalen CNN.

Clinton: /.../ So yes, I do think that words are important and words matter, but actions speak louder than words, and I offer -- (by cheers, applause) -- (off mike).

Obama: Well, I think actions do speak louder than words, which is why over the 20 years of my public service I have acted a lot to provide health care to people who didn't have it, to provide tax breaks to families that needed it, /.../

Now -- now, I think Senator Clinton has a fine record, and I don't to denigrate that record. I do think there is a fundamental difference between us in terms of how change comes about. Senator Clinton of late has said "let's get real." And the implication is, is that, you know, the people who have been voting for me or involved in my campaign are somehow delusional -- (laughter) -- and that -- (chuckles) -- that, you know, the -- (laughter) -- you know, the 20 million people who have been paying attention to 19 debates, and the editorial boards all across the country at newspapers who have given me endorsements including every major newspaper here in the state of Texas -- (cheers, applause) -- you know, the thinking is that somehow they're being duped and that eventually they're going to see the reality of things.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

Sista striden är här

Ibland säger en bild mer än tusen ord.

Karl Rove: "Obamas svaga punkt"

När Obama i praktiken redan har vunnit striden om vem som ska bli demokraternas presidentkandidat börjar det hända saker. Tidigare under valkampanjen har den republikanska sidan av taktiska skäl låtit Clinton och Obama puckla på varandra ostört. Men nu rullar så smått den på alla sätt och vis betydligt mer effektiva och kraftulla republikanska tvättmaskinen igång, med programmet "ge Obama en rejäl genomkörare" inställt.

I en artikel i Wall Street Journal avslöjar George Bushs före detta politiska strateg och närmaste rådgivare, Karl Rove, hur Obama antagligen kommer attackeras från republikanskt håll framöver.

Rove pekar på vad han anser vara Obamas svaga punkt i det budskap som han hittills använt sig av i sitt segertåg bland de demokratiska primärvalsväljarna. Nämligen det om att han ska arbeta över partigränserna för att förändra den hårda kulturen av oförsonliga strider mellan de båda partierna som styr politiken i Washington, och som blockerar nödvändiga politiska reformer och förändringar.

"McCain kan nu ifrågasätta Obamas löfte att förändra Washington genom att arbeta över partigränserna. Obama har inte arbetat över partigränserna en enda gång sedan han kom till stan. Var han en av de "14:s gäng" som försökte hitta gemensamma nämnare mellan partierna i frågan om juridiska utnämningar? Var Obama en del av det partiöverskridande ledarskap som tacklade andra svåra frågor som energin, invandringen eller lagstiftningen om övervakning av terrorister? Nej, Obama har varit en av de mest pålitligt partiska partigängarna i omröstningarna i senaten", skriver Karl Rove.

Vidare resonerar han om att Obama i en rad sakpolitiska ståndpunkter har ställt sig långt ut på vänsterkanten i det demokratiska partiet, vilket gör det ännu svårare för honom att med trovärdighet föra ut budskapet om att han är mannen att bryta dödläget mellan demokraterna och republikanerna i Washington.

Räkna med att Obama snart kommer utsättas för betydligt hårdare och svårare attacker från hans motståndare på den republikanska sidan, än vad både John Edwards och Hillary Clinton hittills gjort i primärvalen.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Karl Rove.

Obama slår insamlingsrekord igen

Barack Obamas kampanj är på väg att slå ett ännu ett unikt insamlingsrekord för en primärvalskampanj i USA. I skrivande stund har han fått ekonomiska bidrag och donationer från nästan en miljon personer, eller närmare bestämt 913.089 stycken bidragsgivare.

Obamas insamlingsavdelning har därför ökat tempot ytterligare i sina aktiviteter som till stor del bedrivs via internet. Målet som de har satt upp är att till nästa primärval, den 4 mars, ha rekryterat en (1) miljon bidragsgivare som alla har slantat in pengar till Obamas kampfond.

Skulle de lyckas med den bedriften, vilket väl får sägas ligga inom det möjligas ram, skulle det vara en kraftfull signal till den demokratiska partitoppen, Hillary Clinton och samtliga superdelegater att det har blivit dags för henne att packa ihop och erkänna sig besegrad.

I kontrast till Obamas gräsrotsfinansierade kampanj står Hillary Clintons insamlingsaktiviteter som till stor del bygger på äldre metoder utvecklade under 1990-talet och tidigare. Hos henne har kampanjfinansieringen byggt på större enskilda bidrag från traditionella bidragsgivare som intresseorganisationer och lobbyister av olika slag.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama.