Hillary Clinton blir Göran Persson - Om journalister, sidbytare och annat löst folk

Jag vet, jag var lite orättvis och lätt dumkonspiratorisk när jag inte kunde låta bli att hacka på tidningen Fokus USA-bevakning eftersom de var så off för två veckor sedan.

Men nu har chefredaktören och USA-kännaren Karin Pettersson revancherat sig, om än det krävdes två veckor för att hon skulle vakna upp och skriva det som hon säkert redan tidigare förstått, men inte vågat skriva i sina analyser.

Det som kännetecknar en god utrikeskorrespondent, eller utrikeskommentator med för den delen, är att han eller hon lyckas sätta in skeendet i landet som bevakas för en svensk publik, och dra relevanta och begripliga jämförelser och paralleller med händelser på hemmaplan som den svenska publiken känner igen och kan relatera till.

Det gör Karin Pettersson på ett skickligt sätt när hon visar på likheterna mellan Hillary Clintons haltande kampanj och varför Göran Persson och socialdemokraterna förlorade valet 2006.

Karin Pettersson är för övrigt en sidbytare även på andra sätt. Hon har en tidigare karriär både som journalist på bland annat Finanstidningen och som politisk sakkunnig åt Pär Nuder på finansdepartementet bakom sig. Det gör att hon har en insiders kunskaper om och förståelse för det politiska spelet och den ibland för en outsider skruvade politiska logiken.

Det har hon gemensamt med Sveriges kanske skickligaste inrikespolitiska kommentator för närvarande - Expressens Anders Jonsson, och den bästa utfrågaren - K G Bergström på Sveriges Television. Innan dessa båda blev politiska journalister var de politiskt aktiva. Anders Jonsson i SSU och KGB som moderat kommunpolitiker med en plats i fullmäktige i en liten kommun långt upp i lapphelvetet. (Jag har själv för övrigt en politisk bakgrund i ett ungdomsförbund, studentförbund och kommunpolitiken i Södertälje i slutet av 1980-talet och början på 1990-talet, vilket gett mig erfarenheter och kunskaper som kommit till stor nytta i mitt arbete som samhällsekonomisk reporter i gränslandet mellan ekonomi och politik.)

I många politiskt intresserade människors ögon gör en sådan bakgrund dessa tre personer suspekta, för att inte säga direkt diskvalificerade, som politiska journalister. I deras ögon fortsätter kanske dessa personer med sin politiska smygpropaganda och låter sin tidigare politiska övertygelse färga sitt arbete och sin rapportering. Jag har själv stött på den här åsikten många gånger hos politiskt aktiva och synnerligen intelligenta personer. De utgår från sin egen roll och sina egna erfarenheter som politiska tjänstemän, där de tvingas tolka allt agerande i en partipolitisk kontext. Och de utgår då per automatik från att andra personer som tidigare varit politiker gör detsamma, fast de bytt både sida och roll för länge sedan.

Men inget kan vara mer fel. De tre exempel på politiska journalister som jag räknat upp är i sin dagliga gärning beviset på motsatsen. I sin yrkesroll använder de däremot tidigare förvärvade kunskaper om den politiska världen när de ska förklara och utreda politiska skeenden för sina tittare och lyssnare. Och de gör det med heder och ära.

Så nästa gång du hör att en politisk reporter har egna erfarenheter från politiken ska du titta närmare på den personens rapportering. Inte för att den är färgad, utan för att den med stor sannolikhet är bättre och mer initierad än vad en färsk JMK-utexaminerad kvällstidningsvikarie lyckas åstadkomma när han eller hon ska göra ett knäck om samma grej.


Andra skriver intressant om Fokus, presidentvalet, Hillary Clinton, mediekritik.

Hur många demokrater har rökt på

Den politiska krönikören Bob Novack tycker som bekant att Hillary Clinton borde hoppa av och erkänna sig besegrad redan innan minisupertisdagens primärval i Texas och Ohio nästa vecka.

Det tycker däremot inte Jack Kelly på nättidningen Realclearpolitics. I polemik med Novak och Alter skriver han bland annat att det vore korkat av Clinton att ge upp redan nu. Istället ska naturligtvis väljarna åtminstone få säga sitt nästa vecka innnan något sådant eventuellt beslut tas.

Sedan kommer följande träffande beskrivning av det demokratiska partiets inre liv:

"Det andra skälet till varför det kan bli ett dödläge (på konventet) i Denver är demokraternas förkärlek för "superdelegater". Demokraterna har, vilket jag tycker är klokt, automatiskt gjort alla demokratiska senatorer, guvernörer och kongressledamöter till delegater. Vem kan bättre känna styrkorna och svagheterna hos demokraternas presidentkandidater än dessa människor, som alla har valts till sina ämbeten?

Men det finns ingen klok princip som inte demokraterna kan klanta till, och de klantade till konceptet med superdelegater genom att expandera dess omfång till ordföranden i vänsterhäntas lesbiska intresseförening och transexuella dvärgars intresseförening och varenda annan möjligt speciell intresse- och påtryckargrupp du kan komma på", skriver Jack Kelly och fortsätter lite längre ned i artikeln:

"Senator Obama leder till antalet delegater räknat framförallt på grund av att han vann stort i demokratiska delstater. Till exempel vann han Idaho med 82-17 och Kansas med 74-23. De stora marginalerna förklaras främst av att Clintons kampanj av något obegripligt skäl inte organiserade i delstater som genomför nomineringsmöten. Men ingen demokrat som slutade röka på (stopped smoking dope) för mer än 30 sekunder sedan tror att Obama kan vinna Idaho eller Kansas i presidentvalet i höst.

Senator Clinton har vunnit primärval i New York, Florida, New Jersey, Kalifornien, Massachussetts och dessutom (utom tävlan) Florida och Michigan. Om hon vinner Ohio, Texas och Pennsyvania, kan hon hävda att hon vann de stora delstaterna som en demokrat är piskad att vinna för att ro hem det i november".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Obama höll ställningarna

Nattens tv-sända debatt mellan Clinton och Obama i Cleveland Ohio inför delstatens primärval på minisupertisdagen den fjärde mars får väl sägas vara ganska lik de tidigare matcherna mellan de båda kombatanterna. Hyfsat jämn och med en Clinton som av omständigheterna tvingades på offensiven och en Obama som höll ställningarna utan större problem.

Det märks att de båda demokraterna börjar känna varandra som debattörer rätt så väl vid det här laget.

TV-kanalen MSNBCs politiska förstereporter Chuck Todd skriver i sin snabbanalys just efter att debatten avslutats följande slutkläm:

"Det är svårt att utse en vinnare; Clinton var mer förberedd men Obama överlevde och det är antagligen det som gäller för honom vid detta sena datum i kampanjen".


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

"Team Clinton: Down, and Out of Touch"

I det förra inlägget berördes frågan om vem som eventuellt kan lyckas förklara för Hillary Clinton att spelet är över, och att det har blivit dags att kasta in handduken.

En sak är säker, inte är det Harold Ickes i alla fall. Han är en av Clintons närmaste rådgivare i hennes kampanjstab. Tillsammans med Clintons presstalesman Phil Singer genomförde han en smått surrealistik pressfrukost på Hotel St. Regis i Washington häromdagen. Den arrangerades av tidningen Christian Science Monitor och återgavs i en artikel i Washington Post.

Den rekommenderas till läsning, eftersom den inte bara visar vilken omöjlig sits Clintons stab befinner sig i när de försöker övertyga journalister om att hon inte är uträknad, utan också hur ansträngd relationen är mellan de rutinerande politiska reportrarna och staben.

När Ickes inledde sin presentation med att säga att "Vi är på väg att plocka hem nomineringen (We're on the way to locking this nomination down)", förstår man varför Washington Postreportern Dana Milbank satte rubriken:

"Team Clinton: Down, and Out of Touch", på sin artikel om frukosten.

Så mycket mer behöver antagligen inte sägas, annat än att sådant här trams inte spelar någon som helst roll längre. Hur de än försöker är det kört. Finito. Finished. Game Over.

Men vem ska få henne att inse det, och att det är dags att göra en stilfull exit som röjer väg för hennes kommande roll som majoritetsledare i senaten?


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton.

Vem berättar för Hillary att det är slut

Den rutinerade politiska krönikören och tv-kommentatorn Robert Novak, vars alster publiceras i ett flertal amerikanska dagstidningar, formulerar i sin artikel den 25 februari tiotusenkronorsfrågan som säkert sysselsätter de flesta demokratiska partikoryféerna just nu: Vem kan få Hillary Clinton att inse att partyt är slut och att det har blivit dags att gå hem och krypa ned i bingen?

“Även före det att senator Barack Obama vann sin nionde raka seger mot senator Hillary Clinton i Wisconsin förra veckan, ställde sig gamla rutinerade rävar i det demokratiska partiet följande fråga: Vem berättar för henne att det är över, att hon inte kan vinna presidentnomineringen och att ju förr som hon lämnar racet desto större blir möjligheterna att besegra senator John McCain i november?

Det demokratiska dilemmat återkallar ett liknande republikanskt problem, i ett helt annat sammanhang, när gråskäggen i GOP (Grand Old Party - republikanerna) frågade sig “vem ringer på katten?” -- vem går upp till Rickard M. Nixon och informerar honom om att han har förlorat partiets stöd och måste avgå som president? Senator Barry Goldwater genomförde framgångsrikt det uppdraget 1974, men det finns ingen Goldwaterkopia i dagens demokratiska parti (med undantag för senator Ted Kennedy, som inte kan göra det eftersom han offentligt stödjer Obama)”, skriver Robert Novak.

Men Clinton vägrar ge upp. I ett sista desperat försök att göra en comeback i primärvalen i Texas och Ohio har hon skruvat upp tonläget ordentligt och gått till attack mot Obama på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Men av allt att döma är den sortens negativa attacker mot hennes motståndare dömda att misslyckas eftersom hans försprång och medvind i opinionen helt enkelt är för kraftfullt.

Ett liknande resonemang för Newsweekjournalisten Jonathan Alter som i senaste numret berättar om sin egen själviska längtan som politisk reporter:

“Om Hillary Clinton ville göra en stilfull exit, skulle hon hoppa av nu - före primärvalen den 4 mars i Texas och Ohio - och stötta Obama. Det skulle vara hemskt för folk som mig som har drömt om ett splittrat konvent i decennier. Av rent själviska skäl, vill jag att storyn ska dra ut på tiden så länge som möjligt, vilket innebär att jag hoppas på ett slag om varje enskild delegat som räcker in i juni och en blodigt fajt på golvet i slutet på augusti i Denver. Men om hon hoppade av den här veckan skulle det vara det bästa tänkbara för Hillarys politiska karriär. Det kommer hon, naturligtvis, inte göra, och av orsaker som hjälper till att förklara varför hon för det första har så stora problem just nu.

Ett avhopp skulle vara korkat om Hillary hade en rimligt chans att vinna nomineringen, men det har hon inte. För att vinna måste hon göra mer än vända trenden i Texas och Ohio, där opinionsundersökningar visar att Obama redan står jämsides med henne eller knappar in snabbt. Hon måste hålla emot hans anstormning, och sedan etablera ett eget kraftfullt momentum efter bara tre eller fyra dagar. Utan en seger på 20 procentenheter eller mer i båda delstaterna, är delegatmatematiken förödande. I Pennsylvania, som röstar den 22 april, har Clintons kampanj inte ens lämnat in kompletta delegatregister. Så säkra var de på att de skulle ha besegrat Obama redan på supertisdagen", skriver Jonathan Alter och fortsätter:

"Det uppmärksammade racet om superdelegaterna är nu nästan irrelevant. Några kommer behövas i Denver för att lyfta upp Obama på toppen, precis som Walter Mondale behövde trumma ihop några dussintal 1984. Men de här partirävarna avgör inte resultatet. I debatten i Austin i Texas förra veckan, höll Hillary med om att processen skulle "lösa sig själv" så att folkets vilja inte kördes över av superdelegaterna. Obama leder med 159 delegater och en marginal på 925.000 primärvalsröster (exklusive Michigan och Florida, där ingen av dem drev kampanj). För att utradera det gapet krävas att Hillary vinner alla kvarvarande primärval med överväldigande majoritet. Någon som vågar satsa på att så sker, i låt oss säga Mississippi och North Carolina, där afro-amerikaner spelar en stor roll?"


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Frågesport: Hur stort är Naders Ego

I söndagens upplaga av tv-programmet Meet the Press med Tim Russert på NBC berättade konsumenträttsaktivisten Ralph Nader att han återigen ställer upp i presidentvalet som oberoende kandidat för ett tredje alternativ, vid sidan av demokraterna och republikanerna.

Valen 1996 och 2000 var han de grönas presidentkandidat i USA. Efter valet år 2000 fick Nader svidande kritik av många demokrater eftersom han lockade ett fåtal - men tillräckligt många - demokrater att rösta på honom istället för på Al Gore i Florida. Den handfulla mängden missade demokratiska röster ledde till att George Bush vann Florida och sedemera presidentvalet. 2004 ställde han upp som oberoende kandidat men fick då betydligt färre röster än de 2,7 procent han nådde år 2000.

I intervjun fick han naturligtvis frågan om hur han ser på demokraternas kritik efter valdebaclet 2000:

RUSSERT: Som du vet, Ralph Nader, så finns det demokrater över hela landet som kommer tycka att det här är en väldigt störande nyhet, och de kommer peka på 2000. Det här var rösträkningen. Al gore vann det totala antalet röster, men du fick 2,7 procent, nästan 3 miljoner röster, år 2000. Sen Florida, Florida, Florida. Som du minns så vann George Bush Florida med 537 röster. Du fick 97.488. Demokrat efter demokrat säger fortfarande i denna dag att om ditt namn inte hade stått på röstsedeln, så hade Al Gore vunnit Florida. Vallokalsundersökningar visar att han skulle fått två tredjedelar av Naders röster. Gore skulle ha varit president och inte George Bush.

Du, Ralph Nader är ansvarig för vad som har hänt de senaste sju åren.

NADER: Inte, inte George Bush? Inte demokraterna i kongressen? Inte väljarna som röstade på George Bush? Men det fanns demokrater i Florida, 250.000 närmare bestämt. Du vet, jag önskar att Al Gore någon gång skulle gästa det här programmet Tim så att du kunde fråga honom: "Varför blev du inte president 2000?" Och jag tror att vad han kommer svara dig är att han trodde att han vann Florida, men att den togs från honom, före, under och efter valet från Tallahassee. Katrine Bush - du vet statssekreteraren... (i Florida, högsta valtjänstemannen på delstatsnivån)

RUSSERT: Katherine Harris.

NADER: Harris, just det, och Jeb Bush (dåvarande guvernören i Florida, bror till George Bush), hela vägen till det där beslutet i den fruktansvärt politiserade högsta domstolen. Men det politiska bigotteriet som har förekommit här säger alltså att vi inte borde ställa upp på valarenan? Vi, alla av oss, som, som tror att landet behöver en injektion av frihet, demokrati, valmöjligheter, disidenter ska alltså sitta vid sidlinjen och titta på när de båda partierna äger samtliga väljare samtidigt som de lämnar över regeringen till de stora företagen. /.../

En betraktare vid sidlinjen kan inte undgå att ställa sig följande fråga: exakt hur stort är Ralph "bilbältet" Naders ego?

1. Större än en topprankad obligationsmäklare på Wall Street (en så kallad big swinging dick enligt författaren Michel Lewis definition i boken Bluffpoker)?

X. Större än månen?

2. Större än Janne Josefssons när han är på jakt med mikrofonen i högsta hugg och blodvittring i munnen?

Rätt svar skickas till: notafuckingchanceinhelliwillbecomepresident2008@ralphnader.com


Andra skriver intressant om presidentvalet, Ralph Nader.

Att han aldrig lär sig

I valet år 2000 när George Bush vann över Al Gore med en handfull röster, kom i praktiken dessa röster från de grönas presidentkandidat Ralp Nader.

Tack vare att advokaten och konsumenträttighetsförkämpen Nader - USAs svar på Sverker Olofsson - fanns med på valsedlarna i Florida tappade demokraterna precis det antalet röster som hade krävts för att Gore skulle ha tagit hem den delstaten, och därmed i slutändan blivit president.

Ralp Naders presidentkandidatur var politiskt verkningslös, och i praktiken ingenting annat än en stor egotripp som i slutändan enbart gynnade republikanerna, vilket kan sägas vara smått ironiskt eftersom Nader politiskt står till vänster om demokraterna.

Nu gör han det igen. Att karln aldrig lär sig.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Ralph Nader.

Äntligen lite schysst sex

Hur allvarligt kommer prestigetidningen New Yorks Times story om John McCains eventuella affär med en kvinnlig lobbyist skada honom? Det är väl den mest intressanta frågan att ställa angående läget i presidentvalet just nu.

Svaret enligt Ken Weaton, som bevakar valrörelsen för den amerikanska reklamtidningen AdAge, är: inte alls!

Tvärtom kommer artikeln gynna varumärket McCain, eftersom New York Times är en vida avskydd tidning i breda lager i den konservativa delen av den amerikanska väljarkåren. De tycker nämligen att den är allför vänstervriden. Och enligt principen fiendens fiende är min vän, borde McCain alltså plocka hem några pluspoäng i just den väljargrupp i det republikanska partiet som han har haft allra svårast att gå hem hos hittills.

Annars börjar jag mer och mer undra om inte presidentvalet 2008 kommer gå till historien som det första YouTube-valet?


Andra skriver intressant om presidentvalet, John McCain, sex.

Är Obamas väljare galna

Under torsdagsnattens demokratiska tv-debatt i Texas mellan Hillary Clinton och Barack Obama visade Obama återigen vilken skicklig talare han är. I ett av hans allra mest slagkraftiga replikskiften med Clinton plockade han effektivt ned hennes försök att framställa honom som en man med många fagra ord, men ingen förmåga att omsätta dessa till politisk handling.

Så här löd ett av deras replikskiften som utväxlades ungefär halvvägs in i den en timme och 45 minuter långa debatten som direktsändes i tv-kanalen CNN.

Clinton: /.../ So yes, I do think that words are important and words matter, but actions speak louder than words, and I offer -- (by cheers, applause) -- (off mike).

Obama: Well, I think actions do speak louder than words, which is why over the 20 years of my public service I have acted a lot to provide health care to people who didn't have it, to provide tax breaks to families that needed it, /.../

Now -- now, I think Senator Clinton has a fine record, and I don't to denigrate that record. I do think there is a fundamental difference between us in terms of how change comes about. Senator Clinton of late has said "let's get real." And the implication is, is that, you know, the people who have been voting for me or involved in my campaign are somehow delusional -- (laughter) -- and that -- (chuckles) -- that, you know, the -- (laughter) -- you know, the 20 million people who have been paying attention to 19 debates, and the editorial boards all across the country at newspapers who have given me endorsements including every major newspaper here in the state of Texas -- (cheers, applause) -- you know, the thinking is that somehow they're being duped and that eventually they're going to see the reality of things.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

Sista striden är här

Ibland säger en bild mer än tusen ord.

Karl Rove: "Obamas svaga punkt"

När Obama i praktiken redan har vunnit striden om vem som ska bli demokraternas presidentkandidat börjar det hända saker. Tidigare under valkampanjen har den republikanska sidan av taktiska skäl låtit Clinton och Obama puckla på varandra ostört. Men nu rullar så smått den på alla sätt och vis betydligt mer effektiva och kraftulla republikanska tvättmaskinen igång, med programmet "ge Obama en rejäl genomkörare" inställt.

I en artikel i Wall Street Journal avslöjar George Bushs före detta politiska strateg och närmaste rådgivare, Karl Rove, hur Obama antagligen kommer attackeras från republikanskt håll framöver.

Rove pekar på vad han anser vara Obamas svaga punkt i det budskap som han hittills använt sig av i sitt segertåg bland de demokratiska primärvalsväljarna. Nämligen det om att han ska arbeta över partigränserna för att förändra den hårda kulturen av oförsonliga strider mellan de båda partierna som styr politiken i Washington, och som blockerar nödvändiga politiska reformer och förändringar.

"McCain kan nu ifrågasätta Obamas löfte att förändra Washington genom att arbeta över partigränserna. Obama har inte arbetat över partigränserna en enda gång sedan han kom till stan. Var han en av de "14:s gäng" som försökte hitta gemensamma nämnare mellan partierna i frågan om juridiska utnämningar? Var Obama en del av det partiöverskridande ledarskap som tacklade andra svåra frågor som energin, invandringen eller lagstiftningen om övervakning av terrorister? Nej, Obama har varit en av de mest pålitligt partiska partigängarna i omröstningarna i senaten", skriver Karl Rove.

Vidare resonerar han om att Obama i en rad sakpolitiska ståndpunkter har ställt sig långt ut på vänsterkanten i det demokratiska partiet, vilket gör det ännu svårare för honom att med trovärdighet föra ut budskapet om att han är mannen att bryta dödläget mellan demokraterna och republikanerna i Washington.

Räkna med att Obama snart kommer utsättas för betydligt hårdare och svårare attacker från hans motståndare på den republikanska sidan, än vad både John Edwards och Hillary Clinton hittills gjort i primärvalen.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Karl Rove.

Obama slår insamlingsrekord igen

Barack Obamas kampanj är på väg att slå ett ännu ett unikt insamlingsrekord för en primärvalskampanj i USA. I skrivande stund har han fått ekonomiska bidrag och donationer från nästan en miljon personer, eller närmare bestämt 913.089 stycken bidragsgivare.

Obamas insamlingsavdelning har därför ökat tempot ytterligare i sina aktiviteter som till stor del bedrivs via internet. Målet som de har satt upp är att till nästa primärval, den 4 mars, ha rekryterat en (1) miljon bidragsgivare som alla har slantat in pengar till Obamas kampfond.

Skulle de lyckas med den bedriften, vilket väl får sägas ligga inom det möjligas ram, skulle det vara en kraftfull signal till den demokratiska partitoppen, Hillary Clinton och samtliga superdelegater att det har blivit dags för henne att packa ihop och erkänna sig besegrad.

I kontrast till Obamas gräsrotsfinansierade kampanj står Hillary Clintons insamlingsaktiviteter som till stor del bygger på äldre metoder utvecklade under 1990-talet och tidigare. Hos henne har kampanjfinansieringen byggt på större enskilda bidrag från traditionella bidragsgivare som intresseorganisationer och lobbyister av olika slag.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama.

Hur Hillary än vänder sig sitter rumpan därbak

Efter tisdagens primärval skulle det raka, hårda och kalla budskapet kunna skrivas i stora feta neonbokstäver på Times Square på centrala Manhattan, i hjärtat av Cintons egen valkrets till senaten:

Hillary is a looser.

Värt att notera är att Barack Obama i delstaten Wisconsin vinner med ungefär samma marginal över Hillary Clinton som vad John McCain gör över Mike Huckabee.

Frågan man onekligen ställer sig är då om det verkligen är så att Huckabee är en lika tilltalande kandidat som Clinton? Att frågan kan formuleras på det viset visar vilken uppförsbacke Clinton kämpar i. Ni som regelbundet följer den här bloggens analyser vet att jag redan tidigare har dömt ut Hillarys chanser att bli demokraternas presidentkandidat som i praktiken obefintliga, och det finns ingen anledning att ompröva det resonemanget efter nattens valresultat.

I en intressant artikel i nättidningen Politico resonerar Ben Smith kring hur Clinton eventuellt ska kunna vända förlusttrenden till en seger i primärvalen i Texas, Ohio och Pennsylvania och därmed göra comeback i den långa matchens sista skälvande minuter. Svaret enligt de politiska strateger han intervjuat är att hon troligtvis tvingas till en negativ kampanj mot Obama i vilken hon angriper honom hårt, allt i syfte att sänka Obamas siffror snarare än att öka sina egna.

Det finns bara ett litet problem med den strategin. Den kan omöjligen fungera.

Om hon väljer att attackera Obama i en negativ kampanj, vilket hon de facto testat inför nattens val i Wisconsin, kommer den obönhörligen slå tillbaka mot henne själv. Den riskerar inte bara att förstärka bilden av henne som en etablissemangets kandidat mot den fräscha nydanaren och uppstickaren Obama, utan också återigen påminna väljarna om att Clintons själva varit inblandande i en rad skandaler, (verkliga och uppdiktade), vilket gjort att de demokratiska väljarna sedan länge tröttnat på namnet Clinton.

Och därmed är cirkeln sluten och hennes negativa kampanj slår tillbaka mot hennes egen kandidatur. Hur man än vänder sig har man rumpan bak, eller vad det nu heter.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Hillary Clinton, Barack Obama.

Talande stickers

För ett tag sedan visade jag exempel på hur den smutsigare delen av den konservativa kampanjen mot Hillary Clinton ser ut.

Men amerikanska liberaler kan de med. Den nuvarande presidenten Bush står inte särskilt högt i dessa kretar, för att uttrycka det milt. Bilderna är hämtade från en sajt baserad i Kalifornien (var annars?) som säljer bakrutesdekaler med politiska slogans.


Andra skriver intressant om presidentvalet, George Bush.

Vad kan sänka Obama? - Ann Coulter har svaret

Dagens citat kommer från den alltid lika oefterhärmeliga republikanskt hårtslående omslagsbruden Ann Coulter:

"Ett par primärvalsegrar till så kan B. Hussein Obama tända en cigg under ett tv-sänt tal och ändå bli nominerad. Det ser ut som om det enda som kan stoppa honom nu är att Al Gore uttalar sitt stöd för honom".

Hos CNNs talkshowkung Larry King deltar demokraten James Carville regelbundet i den politiska panelen som kommentator. 1992 var James Carville kampanjstrategen som ledde underdogen Bill Clinton till seger först i primärvalet och sedan i presidentvalet. Under både onsdagens och torsdagens program den 13 och 14 februari sa Carville att om Hillary Clinton blir nominerad kommer vi ha sett den största poltiska comebacken i amerikansk politisk historia. Enligt honom krävs det att Clinton vinner i samtliga tre primärval i de tre stora kvaravarande delstaterna Texas, Ohio och Pennsylvania för att det ska vara möjligt. Och den strategin har redan den tidigare Clintonstrategen Dick Morris dömt ut som fullständigt osannolik.

Samtidigt på hemmaplan visar den utmärkta tidningen Fokus att även den kan trampa snett. I en artikel i fredagens tidning visar redaktionen att den är ganska så out off touch med läget i primärvalen i USA just nu. I artikelförteckningen står följande:

"(sidan) 46. Efter Bush. Världen kommer bli besviken om den väntar sig en helt ny utrikespolitik efter Bush. Fokus har träffat mannen som kan bli Hillary Clintons utrikesminister".

Kan det kanske bero på att de båda Fokusprofilerna Martin Ådahl, före detta utrikesredaktör på Finanstidningen, och Katrine Kieolos är uttalade Clintonanhängare, och att USA-kännaren och chefredaktören Karin Pettersson är tidigare medarbetare till Pär Nuder under hans tid på finansdepartementet? Pär Nuder är uttalad Clintonlojalist och den aktiva svenska socialdemokrat som bäst kan amerikansk politik för närvarande. Eller trampar jag måhända runt i konspirationsträsket nu?

Till sist noterar jag efter att ha läst den här tankeväckande bloggen att Obama vann sin Grammy i fel kategori. Han borde inte ha vunnit den i klassen best spoken word album. Istället borde han naturligtvis ha tilldelats den i kategorin best gospel performance.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton, Fokus, Katrine Kielos, Martin Ådahl.

“Hej, det är Madeleine Albright”

Tänk dig att du är 21 år, bor i USA , pluggar historia och statsvetenskap på universitetet i Marguette som ligger i Wisconsin, och heter Jason. En dag sitter du i bilen tillsammans med en kompis och är på väg till verkstaden för att byta olja. Då ringer din mobil.

“Hej, det är Jason”.

“Jason, det här är Madeleine Albright, hur står det till?”

“Va?”

Så går det till när de demokratiska superdelegaterna personligen bearbetas av toppnamnen i de både demokratiska presidentkandidaternas kampanjorganisationer. Nu handlar det om lobbying, telefonsamtal. personliga möten och kontakter och intima övertalningskampanjer i den högre skolan, långt bortom den politiska tv-reklamens värld och de stora välregisserade valmötena som ska ge bra bilder till kvällens tv-nyheter.

Old-School politics, skulle man kunna kalla det med ett amerikanskt uttryck.

Den unga mannen i fråga heter Jason Rae och är en av de yngsta superdelegaterna på demokraternas partikonvent i slutet på augusti där deras presidentkandidat ska krönas. Han är en av de 796 delegater som kommer sitta med det slutliga avgörandet i sin hand, eftersom det i praktiken är omöjligt för vare sig Barack Obama eller Hillary Clinton att av egen kraft i primärvalen samla de 2.025 delegater som krävs för att bli nominerad. Superdelegaterna är fria att på egen hand rösta som de vill, och är alltså inte formellt bundna av resultatet i deras hemstaters primärval eller nomineringsmöten.

Bill Clintons före detta utrikesminister Albright var den första höjdaren som personligen kontaktade Jason i hans roll som superdelegat, vilket förklarar hans milt sagt förvånade reaktion när han svarade i telefonen. Inledningen på samtalet är ordagrant återgivet enligt Jason själv, som har intervjuats av bland annat tv-kanalerna CNN och ABC.

Men det är inte bara utrikesministern som har talat med honom. En fredag vid niotiden på kvällen när han gjorde sig klar för att gå ut och äta på krogen med några kompisar ringde återigen hans mobil:

“Jason”

“Jason, var god dröj för den före detta presidenten”

Den här gången var det Bill Clinton som ringde. Jason har också personligen träffat Barack Obamas hustru, Michelle Obama, och ätit frukost med Hillary Clintons dotter Chelsea Clinton. Under den 30 minuter långa frukosten pratade de båda om saker som valbarhet och hur man ska kunna mobilisera unga människor och få dem att vilja arbeta politiskt, enligt vad Jason har berättat för tv-kanalen ABCs reporter. En annan känd politiker som har ringt honom är den före detta demokratiska presidentkandidaten från valet 2004, John Kerry , som numera arbetar för Barack Obamas kampanj.

Jason Rae är superdelegat tack vare att han är en av ledamöterna i DNC, democratic national committee, som han blev invald i som 17-åring år 2004. DNC är det demokratiska partiets styrelse, och kan jämföras med en svensk partistyrelse även om det har mindre sakpolitiskt inflytande jämfört med de svenska partistyrelserna.

Vilken kandidat stöttar då Rae själv? Det har han inte bestämt ännu, enligt vad han har berättat för de reportrar som har frågat honom.

Allt fler bedömare, däribland undertecknad, lutar åt att det i praktiken redan är klart att Barack Obama kommer nomineras av konventet. Även om superdelegaterna bearbetas av båda sidorna och står fria att rösta helt efter eget huvud, så kommer Obama när samtliga primärval är avklarade att ha flest röster räknat i hela landet, flest vunna delstater och flest vunna delegater. Därmed skulle det vara politiskt omöjligt för superdelegaterna att sätta sig över folkviljan som den uttryckts i primärvalen. Minnet från konventet 1968 i Chicago avskräcker fortfarande.

Å andra sidan får inte det demokratiska partiets förmåga att schabbla till det och sätt krokben för sig själv underskattas. Det är lite franska socialistpartiet och israeliska labour över det hela. Alltså ett parti som är komplett odugligt när det väl drar ihop sig till skarpt läge i form av ett nationellt, rikstäckande val.

1968 slutade demokraternas partikonvent i totalt fiasko. Samtidigt som konventet gick av stapeln i centrala Chicago förekom det kravaller och upplopp i parken utanför kongresscentret. Staden var belägrad av poliser och federala agenter från FBI. På konventet myglades Lyndon Johnsons vicepresident Hubert Humphrey fram som presidentkandidat trots att han inte ställt upp i primärvalen, samtidigt som den mördade Robert Kennedys ungdomsrörelse tagits över av Eugene McCarthy som var en stark motståndare mot kriget i Vietnam. Ungdomsgenerationens besvikelse var enorm och Nixon vann knappt i presidentvalet. Det tog årtionden för demokraterna att återhämta sig från det fiaskot.


Andra skriver intressant om presidentvalet, superdelegater, Barack Obama.

Bill Clintons kampanjchef: "Obama vinner"

Under onsdagen kom ett oväntat utspel från en gammal och mycket lojal och trogen Clintonsupporter som säkert fick det att svida i hjärteroten på paret Clinton. David Wilhelm var kampanjchef för Bill Clintons presidentkampanj 1992. I ett framträdande hos CNNs Larry King den 13 februari kom han ut som Obamasupporter.

Han har valt att inte enbart uttala sitt formella stöd för Barack Obama utan också ansluta sig till Obamas kampanjstab i vilken han från och med nu ingår, berättade han för Larry King. Han är dessutom superdelegat på demokraternas kommande partikonvent i augusti.

Wilhelm förklarade för Larry King varför han efter mycket tvekan har anslutit sig till Obamas läger.

"Först och främst så vinner han i en match man mot man gentemot senator McCain. För det andra så har han bevisat i primärval efter primärval efter primärval att han kan attrahera oberoende väljare, och dessutom vissa republikaner. Det är nästan otroligt att se att uppgifter från vallokalsundersökningarna i Virginia visar att åtta procent av republikanerna skulle rösta på Barack Obama i själva presidentvalet", sade David Wilhelm och fortsatte:

"För det tredje, och det här lärde jag mig av James (Carville, Bill Clintons kampanjstrateg 1992, numera kommentator på CNN), är nyckeln till att vinna en presidentkampanj att fokusera på dina komparativa fördelar. Vi kommer aldrig att kunna slå McCain i erfarenhet, men vi kan vinna på förändring, vinna på framtiden, vinna på idealism, vinna på att vädja till det gemensamma bästa. Och Barack Obama förstår den komparativa fördelen och kan och kommer att driva den".

Wilhelms första konkreta uppgift blir att arbeta med Obamas kampanj inför primärvalet i Ohio, där han bland annat jobbar med tv-reklamen som Obamas kampanj ska sända på delstatens tv-stationer inför primärvalet tisdagen den fjärde mars.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton.

Dick Morris: “Därför förlorar Hillary”

Det är kört för Hillary Clinton. Hon kan omöjligt ro hem nomineringen och därmed kommer alltså Barack Obama bli demokraternas presidentkandidat. Den förutsägelsen gör Bill Clintons före detta politiska superstrateg Dick Morris i en artikel i nättidningen Realclearpolitics.

“Det är en fantasi att tro att primärvalen i Ohio och Texas skulle vara en “brandvägg” som stoppar den flammande entusiasmen för Obama och rullar tillbaka hennes förluster i februari. Precis som med Giulianis tänkta brandvägg i Florida, kommer Hillary smulas sönder när Obamas momentum bär honom fram till nomineringen”, skriver Dick Morris.

Dick Morris är kolumnist, politisk konsult och mångårig rådgivare till Bill Clinton. Han är inte vilken förståsigpåare som helst, utan har som politisk kampanjstrateg räddat Bill Clintons politiska karriär vid två tillfällen. Dels när Clinton förlorade ett guvernörsval i Arkansas men sedan gjorde comeback med hjälp av råden från Morris, och dels under hans tid som president runt åren 1995 - 1996, efter att demokraterna lidit ett svidande nederlag i kongressvalet 1994 och det såg ut som om han var på väg att förlora omvalet 1996.

“Hon gick till val på ett budskap som var perfekt för ett republikansk primärval - erfarenhet - och övergav nyckeln till att vinna ett demokratiskt primärval - budskapet om förändring - till Obama”, skriver han och fortsätter:

“Hennes beslut att förlita sig på ekonomiska bidrag från särintressen och lobbyister och fylla kampanjkassan med checker från bidragsgivare som gav det maximalt tillåtna stödet bidrog till att förstärka kontrasten hos Obamas budskap om status quo eller förändring. När hennes chefsstrateg är en lobbyist och hennes topprådgivare alla är insiders i den politiska branschen, var hon fastkletad med associationer som begränsade hennes förmåga att kämpa för förändring”.

“Obama blev attraktionen i racet samtidigt som Hillary reciterade sin långa lista med förslag med en bedövande monotoni”.

Han dömer också ut Clintons möjligheter att göra en comeback med hjälp av latinska väljare och invandrare, som är grupper som i mycket stor utsträckning röstade på henne i de stora och folkrika delstaterna Kalifornien/Arizona och New York/New Jersey:

“Hillarys förhoppning om segrar i Winsconsin, Ohio, Pennsylvania, Indiana och North Carolina är inget annat än en fantasi. Den latinska andelen av befolkningen i de delstaterna är långt under tio procent och inte tillräckligt för att bära fram henne till seger”.

Inte ens superdelegaterna som är fria att rösta som de vill på partikonventet i augusti, och som till dags dato i större utsträckning stödjer Clinton än hennes motståndare, kan rädda hennes sjunkande kampanj konstaterar Morris:

“Superdelegaterna kommer inte vara tillräckligt för att rulla tillbaka Obamas segrar i primärvalen och nomineringsvalen, och de kommer huka sig i skyddsrummen och ändå till slut hoppa på Obamas triumfvagn”, skriver Dick Morris.

Samtidigt som Morris skrev sin för Hillary Clinton förödande artikel höll Obamas kampanjchef David Plouffe en presskonferens på telefon där han inför reportrarna hävdade att det är “näst intill omöjligt” för Clinton att återta Obamas ledning som enligt honom uppgår till 136 delegater.

“Det enda sätt hon kan göra det på är att vinna de flesta återstående valen med mellan 25 och 30 procentenheter. Inte ens den mest kreativa matematik kommer kunna lyfta tillbaka henne till samma nivå som Obama har idag räknat i antalet vunna delegater”, sade Plouffe.


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton, Dick Morris.

92 eller 88?

Frågan som inställer sig efter tisdagens primärval i och runt den amerikanska huvudstaden på östkusten är vilken valkampanj det är vi ser repriseras, 1992 eller 1988?

I Virginias öppna primärval vann Obama med 64 procent av rösterna över Clintons 35 procent. Samtidigt var valdeltagandet i det demokratiska valet i delstaten ungefär dubbelt så högt jämfört med republikanernas, vilket är ytterligare ett tecken på vilken glöd det verkar finns i den demokratiska väljarkåren just nu. Men håller den i sig?

1992 vann demokraterna över Bush den äldre, framförallt på grund av att väljärna kände en oro över tillståndet i ekonomin som Bill Clinton fångade upp och exploaterade på ett skickligt sätt.

1988 vann George Bush den äldre över demokraten Michael Dukakis efter att denne utmanövrerat bland annat Al Gore, Dick Gephardt och Gary Hart i primärvalet. (Värt att notera är att Bush den yngres kontroversiella försvarsminister Donald Rumsfeld ställde upp i det årets republikanska primärval). I februari 1988 ledde demokraterna stort med cirka 15 procentenheter i opinonsmätningarna, samtidigt som de lyckades mobilisera nästan dubbelt så många väljare i primärvalen jämfört med republikanerna - 23 miljoner respektive 12 miljoner. Ändå vann Bush till slut.

Som det heter i ett träffande talesätt: it ain´t over until it´s over...


Andra skriver intressant om presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton, George Bush.

Obama och Clinton - skillnaden större än du tror

Det har blivit populärt att hävda att det inte finnas någon egentlig politisk skillnad mellan de två demokratiska presidentkandidaterna. Och om det ändå finns någon skillnad dem emellan bortom den uppenbart svartvita genusdifferensen, återfinns den i så fall inom utrikespolitiken men inte i inrikespolitiken, heter det allt som oftast i svensk press numera. Men stämmer verkligen det?

I utrikespolitiken sägs Clinton driva en hårdare linje än Obama vilket kommer till uttryck i synen på bland annat ett eventuellt kommande militärt anfall mot Iran, vilket Clinton röstade för och Obama mot, även om han inte fanns på plats under voteringen i senaten och därför inte protokollförde sin röst i den frågan. Känt sedan tidigare är också deras olika syn på invasionen av Irak. Hon var för och han emot. I synen på den amerikanska kubanska isolationspolitiken har de också skilt sig åt. Clinton försvarar den nuvarande embargopolitiken gentemot Kuba. Obama har sagt att det är dags att pröva någonting nytt.

Men innanför gränskontrollerna finns det ingen skillnad dem emellan, sägs det. Till exempel gör författaren och journalisten James Fellow som skriver i Atlantic Monthly den analysen. Och om det mot förmodan ändå skulle finnas en sådan finns den i så fall på sin höjd i en eventuell gradskillnad i synen på hur långt en reformering av den amerikanska sjukvårdsfinansieringen skall eller kan drivas.

Med det är inte hela bilden. Skillnaden mellan Obama och Clinton i synen på framförallt den ekonomiska politiken är större än vad som först kan synas vid en ytlig besiktning. Men för att se skillnaderna krävs att man skrapar lite på den politiska ytan och kryper bakom de enkla retoriska slagorden som dunkas ut i snärtiga 15 sekunder långa soundbites avsedda för de allerstädes närvarande tv-kamerorna.

Det bästa sättet att beskriva Hillary Clintons ekonomiska politik är att definiera den som en tro på statliga skräddarsydda och specialdestinerade reformer, till exempel riktade skattesänkningar. Hon tror att staten kan göra det som den föresätter sig att göra. En klassisk liberal (i amerikansk betydelse) syn på statens roll i ekonomin alltså. Samtidigt tror hon att folk är rationella varelser som agerar efter de ekonomiska incitament som staten fastlägger, vilket kan sägas vara ett synsätt som är mer konservativt betonat (också det i amerikansk betydelse). Hennes ekonomiska politik kan sägas vara en fortsättning av den politik som maken Bill Clinton drev under sin tid i Vita huset. Den var full av reformer som syftade till att stimulera ett visst agerande hos folk, till exempel skatterabatter för collegeutbildning, sjukvårdsförsäkring och pensionssparande.

Hillary Clintons topprådgivare inom det ekonomisk-politiska området är föga förvånande den gamla Vita huset-räven Gene Sperling, som i den tidigare Clintonadministrationen var chef för presidentens ekonomiska rådgivare i National Economic Council. I dag är han verksam vid de prestigefyllda tankesmedjorna Center for American Progress och Council on Foreign Relations. Till saken hör att han hade nästan samma rådgivarroll i Bills presidentkampanj 1992, som han har i Hillarys kampanj 16 år senare.

Följdriktigt innehåller Hillary Clintons ekonomiska program skatterabatter för sparande, utbildning, sjukvård, äldreomsorg och förnyelsebara energikällor. Till exempel matchar hennes skatterabatt för pensionssparande de första 1.000 dollar som ett par som tjänar mindre än 60.000 dollar per år väljer att pensionsspara. För de som tjänar mellan 60.000 och 100.000 dollar per år är skattesänkningen 50 cent för varje sparad dollar. Clinton anser att den här sortens reformer är mer effektiva än en generellt finansierad och administrerad välfärdspolitik, men mindre kostsamma än generella skattesänkningar.

Barack Obama däremot har hämtat sina ekonomiska rådgivare från universitetet i Chicago, vars nationalekonomiska institution har producerat nobelpristagare på löpande band de senaste 30 åren. Men han har också supportrar som arbetade vid Bill Clintons sida i Vita huset. Till exempel ekonomiprofessorn Robert Reich vid University of California i Berkeley, tidigare arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering.

Reich och Sperling har redan gått en del ronder mot varandra om deras respektive kandidaters styrkor och svagheter i den ekonomiska politiken. En av deras bataljer återfinns på Robert Reich blogg och i Gene Sperlings svar i den liberala bloggtidningen Huffington Post.

Obamas ekonomiska politik kan sägas hämta mycket inspiration från det relativt nya fält inom nationalekonomin som kallas för beteendeekonomi, konstaterar New York Times samhällsekonomiska krönikör David Leonhardt i en analys. I beteendeekonomin förs insikter från psykologisk forskning in i den ekonomiska analysen. Den fick sitt slutliga akademiska erkännande 2002, då nationalekonomerna Vernon Smith och Daniel Kahneman tilldelades nobelpriset i ekonomi. Det följdes sedan upp 2006 med att Edmund Phelps som också är en av grundarna till den beteendeekonomiska skolan fick nobelpriset det året.

Kännetecknande för beteendeekonomer är att de gör en mer komplex analys av motiven bakom människors agerande i olika situationer, än vad de neoklassiska nationalekonomerna gör som utgår från den alltid personligt nyttomaximerade economic man i sina kalkyler. Istället erkänner de att andra drivkrafter som oegennytta, rättvisa och socialt anseende ibland spelar lika stor eller större roll. Med beteendeekonomiska redskap kan man till exempel svara på frågor som hur det kommer sig att det finns rökare som är rädda för kärnkraft, och varför vi kan cykla utan cykelhjälm men samtidigt vara positiva till att staten ska tvinga andra att bära hjälm.

En lättfattlig introduktion till beteendeekonomin och hur den kan användas i ekonomisk politik har skrivits av Johanna Möllerström och Mikael Sandström i nättidskriften Smedjan.

En sammanfattning av Barack Obamas grundsyn i ekonomisk politisk skulle kunna sägas vara - ju enklare desto bättre. En enkel ekonomisk reform som är lättbegripligt är alltid en bättre reform än en komplicerad och svårförståelig dito, helt enkelt. Austan Goolsbee, Obamas ekonomiska chefsrådgivare, beskriver det hela för New York Times som att Obama ser på ekonomisk politik på ungefär samma sätt som en utrikespolitisk realist ser på omvärlden. Han brukar ibland påminna sina rådgivare om att en politik som ser bra ut på pappret inte nödvändigtvis behöver fungera i verkligheten

En kritik som Obama riktar mot Clintons skatteförslag är just att de inte kommer fungera i praktiken. Folk har redan i nuvarande skattesystem erbjudits rabatter och stimulanser för att öka sitt privata sparande, ändå har de inte gjort det. Samma synpunkt återkommer i hans kritik av Clintons mer långtgående förslag inom sjukvårdsfinansieringen.

- Jag tror inte att problemet med det amerikanska folket är att de inte tvingas skaffa sig en sjukvårdsförsäkring. Problemet är att de inte har råd att göra det, brukar Obama säga när han går i clinch med Clinton.

Obama är inte principiell motståndare mot riktade skattesänkningar, å andra sidan bygger inte hans ekonomiska politik på sådana till skillnad mot Clintons politk. Han har istället föreslagit en generell skattesänkning på 1.000 dollar för varje amerikansk familj som inte tillhör de rikaste 10 procenten i landet. Han brukar säga att den amerikanska medelklassens problem beror på en långsam löneutveckling och ökade kostnader för energi, utbildning och sjukvård. Det är alltså inte ett avgränsat problem inom en liten nisch inom ekonomin. Utan snarare ett uttryck för att den amerikanska medelklassen känner sig alltmer pressad av ökade kostnader som inte matchas av ett tjockare lönekuvert, samtidigt som de också känner en ökande oro för den allmänt tilltagande globaliseringen som lämnar allt större avtryck även i den inhemska amerikanska ekonomin.

Det ska bli intressant att se vilken slags politik det är som appellerar till de demokratiska väljarna under tiden som nomineringskonventet i slutet på augusti kryper allt närmare. Clintons politik fungerade dokumenterat väl under 1990-talet. Men frågan är om den förmår ge ett svar på den oro som de amerikanska väljarna känner för en allt sämre ekonomisk utveckling i dagens USA, på samma sätt som den gjorde för 25 år sedan?


Andra skriver intressant om presidentvalet, ekonomisk politik, Hillary Clinton, Barack Obama.