"It´s the economy stupid"

Glöm kriget. Det amerikanska presidentvalet kommer inte handla om Irak, även om vi européer gärna vill tro det. Istället är det, likt en spöklik repris av valet 1992, ekonomin som till syvende och sist avgör vem som får ta över kontoret på Pennsylvania Avenue 1600 i början på nästa år. På den republikanska sidan kan det tala till särskilt en mans fördel.

Det ser ut som ett talande sammanträffande att samma dag som investmentbanken Citigroup rapporterade om förluster i storleksordningen 10 miljarder dollar för fjärde kvartalet på grund av den amerikanska bolånekrisen, vilket fick aktien att störtdyka med över 7 procent, så trädde den tredje republikanska presidentkandidaten på allvar ut på scenen i Michigan. En man med bakgrund i bland annat finansvärlden. Kan han vara mannnen som kan vända den alltmer dystra ekonomiska trenden i USA?

Samtidigt som de tre demokratiska presidentkandidaterna flyttar upp ekonomin högst upp på dagordningen och presenterar var sitt ekonomiskt stimulanspaket, så fokuserar också de republikanska kandidaterna alltmer på samma fråga - tillståndet i den amerikanska ekonomin. Men när demokraterna mer förespråkar och litar på statliga ingripanden och stimulanser av ekonomin i sina program, så talar motståndarna sig varma för mer traditionellt republikanska ståndpunkter i den ekonomiska politiken, det vill säga skattesänkningar och åtgärder för att stimulera företagsklimatet. Till exempel presenterade Rudy Giuliani för bara en vecka sedan sitt ekonomiska paket innehållandes mycket stora skattesänkningar, som han beskrev som "den största skattesänkningen i historien". Giuliani vill bland annat sänka kapitalbeskattningen från 15 till 10 procent, företagsskatten från 35 till 25 procent samt införa skattebefriade sparkonton för privatpersoner.

Att ekonomin nu står i centrum i primärvalen är ingen slump. Vallokalsundersökningar visar att ekonomin är det som bekymrar inte bara de demokratiska utan numera också de republikanska väljarna allra mest.

Vem har då den trovärdigaste ekonomiska politiken på den republikanska sidan? Ekonomiprofessorn, New York Times-krönikören och demokraten Paul Krugman och den erfarna politiska reportern Matt Cooper på affärsmagasinet Portfolio kommer båda till samma slutsats. Trovärdigheten är störst hos segraren i primärvalet i Michigan - Mitt Romney. Romney är den Harvardutbildade ekonomen med en MBA i bagaget som backas upp av ett flertal tunga republikanska ekonomer och han har, vilket är ännu viktigare, en trovärdig story att berätta.

I svensk media presenteras Mitt Romney oftast som mormonen. Men skrapar man på ytan framträder inte så mycket en kandidat med en religiös profil, utan snarare den slipade och rutinerade affärsmannen och vd:n som får saker och ting uträttat. En politikertyp som ofta förmår attrahera många röster i USA, inte minst bland oberoende väljare och i det republikanska partiet. Till exempel fick den lindrigt sagt udda oberoende presidentkandidaten och affärsmannen Ross Perot runt 20 procent av rösterna i presidentvalet 1992.
En kort sammanfattning av Mitt Romneys budskap skulle kunna formuleras på följande vis:
"Jag vet hur ekonomi funkar. Jag har visat att jag kan få knackiga företag på fötter och städade dessutom upp i OS-röran i Salt Lake City som jag på tre år vände till en både idrottslig och ekonomisk succé. Jag är en vd som kan få saker och ting uträttat utan all bullshit som andra politiker kommer dragandes med".

Romney har insupit både politiken och ekonomin med modersmjölken. Hans far George Romney valdes till republikansk guvernör i Michigan 1963 och var dessförinnan chef för den amerikanska biltillverkaren American Motors. Mitt Romney själv har en framgångsrik kärriär i näringslivet bakom sig inte bara som OS-general utan också först som managementkonsult på Bain & Co och sedemera grundare av investmentföretaget Bain Capital, en riskkapitaljätte som idag förvaltar i runda slängar 50 miljarder dollar.

Oavsett om det till slut är en republikan eller en demokrat som får svära presidenteden i vinterkylan i Washington den 20 januari nästa år är en sak säker. Det handlar om att sälja in en trovärdig ekonomisk politik för att vinna. Bill Clinton gjorde det 1992. Ronald Reagan gjorde det 1980. Nu återstår att se vem som gör det 2008.

Ps. ”Change vs. More of the same / The economy, stupid / Don´t forget healt care”, stod det klottrat på en tavla i war room beläget i Little Rock i Arkansas 1992. War room var högkvarteret för Bill Clintons presidentvalskampanj och klottret var kärnan i Clintons kampanjbudskap, en haiku formulerad av Clintons smått legendariska kampanjchef James Carville. Kommunikationschefen George Stephanopoulos hade kallat det för en haiku, ett japanskt versmått som bygger upp tre bilder. Senare har historien kommit att skriva om det till den kortare och mer kärnfulla versionen ”It´s the economy, stupid”. Ds.

Andra skriver intressant om presidentvalet, Mitt Romney, Rudy Giuliani, skattesänkningar.

Hillary Clinton republikanernas stora hopp?

Som normal svensk mediekonsument är det lätt att tro att höstens amerikanska presidentval redan är avgjort. Hillary Clinton vinner det demokratiska primärvalet och kommer sedan lika självklart vinna valet i november. Klappat och klart. Eller?

Att Hillary Clinton är favorit råder ingen tvekan om. (I alla fall om man följer den något obalanserade USA-bevakningen i svensk press). Hon har det tunga demokratiska partietablissemanget bakom sig, och har av amerikansk media sedan länge getts favoritstämpeln. Därför kom Barack Obamas seger i Iowa som en välgörande injektion. Den visar att racet långtifrån är över. Att sedan Hillary Clinton kontrade med en knapp seger i New Hampshire några dagar senare gör det hela ännu mer spännande och öppet.

Varför antas då Clinton självklart vinna presidentvalet? Jo, för att det finns ett stort missnöje med hur Bush sköter presidentjobbet. För närvarande har Bush rekordlåga förtroendesiffror för hur väl han anses sköta presidentskapet. De är nästan nere på samma låga nivå som Nixon hade strax innan han tvingades avgå. Och vicepresidenten Cheneys förtroende bland amerikanerna är nere på en ensiffrig nivå. Därför kommer demokraterna självklart vinna. Så lyder den enkla formeln. Men skrapar man på ytan i den amerikanska valmanskåren visar det sig att det långtifrån är så enkelt.

Samma opinionsundersökningar visar nämligen att den demokratiskt kontrollerade kongressen har förtroendesiffror som är ännu lägre än presidentens. De ligger ungefär mitt emellan Bushs och Cheneys popularitet. En kongress av vilken Hillary Clinton är en framträdande ledamot.

Det görs naturligtvis också opinonsundersökningar om vem som kan komma att vinna valet i november. Och när Hillary Clinton ställs mot den troliga republikanska kandidaten Rudy Giuliani har ett flertal undersökningar visat att Giuliani går segrande ur den kampen.

När väljarna får frågan om vad som är viktigt för dem i årets val toppar frågan om tillståndet i ekonomin tillsammans med vikten av förändring - "change". Ungefär 70 procent av väljarna svarar att de vill ha förändring. Och den kandidaten som mer än någon annan har mutat in förändringen som sin är demokraten Barack Obama, inte Hillary Clinton. Tvärtom så visar Clintons agerande under årets valkampanj att namnet Clinton stod för någonting nytt på 1990-talet, men inte i slutet av 00-talet. Under hennes tacktal i Iowa var scenen full med tunga Clintonsupportrar som varit med sedan maken Bill Clintons presidentskap under nittiotalet, däribland Bill Clinton själv och hans utrikesminister Madeleine Albright och den pensionerade generalen Wesley Clark. Deras närvaro, tillsammans med Hillary Clintons tal om att "En Clinton fick städa upp efter en Bush på nittotalet, och nu får en annan Clinton städa upp efter en annan Bush en gång till", var symbolisk, eftersom den visar att Hillary Clinton letar efter förändring 20 år tillbaka i tiden, istället för söka den i 2010-talets USA.

Men det kanske som ser ut som det största hindret för att Hillary Clinton skulle vinna ett presidentval är hennes höga negativa opinionssiffror i valmanskåren. När väljarna får frågan om vem de absolut inte kan tänka sig att rösta på så får Clinton mycket höga siffor. Betydligt högre än någon annan tung demokrat. Det är också ett faktum att Clinton väcker en så stark aversion bland de republikanska kärntrupperna, att namnet Clinton på valsedeln troligtvis skulle verka kraftigt mobiliserande bland dem. De skulle alltså inte i första hand rösta för den republikanska kandidaten, utan mot Clinton för att förhindra att hon vinner. Hillary Clinton har en för en utomstående bedömare svårförståelig förmåga att få republikanska aktivister att lägga in en hyperaktiv överväxel.

Valundersökningarna efter de två första primärvalen visar också på en annan intressant trend. Hillary Clinton mobiliserar de demokratiska kärntrupperna, medan Barack Obama har ett mycket stort stöd bland de yngre och bland de oberoende (independents) väljarna. Och med tanke på resultaten i de senaste presidentvalen är det knappast de demokratiska kärntrupperna som kan ge demokraterna en seger, utan istället deras förmåga att attrahera marginalväljarna som står mitt emellan de båda partierna. Och det är just det som Obama har visat att han gör.

Opinionsundersökningarna som ställer Clinton mot Giuliani pekar på att det blir ett jämt val i höst. Och då kan även små tuvor bidra till att tippa över lasset åt endera hållet. Det kommer antagligen bli en hård, tuff och ibland smutsig valrörelse från båda sidorna eftersom namnen Bush och Clinton båda väcker starka känslor av antipati i motståndarlägret. Och när det kommer till den smutsiga delen blir det lättare för republikanerna att driva en kampanj med en sexistisk underton mot Clinton, än vad det blir för dem att driva en rasistisk kampanj mot Obama.

Medias roll kan heller aldrig underskattas i en valrörelse. Och Clinton får systematiskt sämre press än Obama. Medan Clinton länge har framställts som en surpuppa och kallhamrad karriärist utan egna känslor, har Obama ända sedan han klev ut på den nationella scenen lyckats få ut en extremt gynnsam mediebild av sig själv. Han och hans kampanj har uppenbarligen tumme med journalister.

Förvisso ska man aldrig räkna ut namnet Clinton i en valkampanj, men hennes namn får ändå en varningsklocka att ringa i bakhuvudet. Det luktar lite franska socialistpartiet och israeliska labour över demokraterna med Hillary Clinton i spetsen. Det vill säga att de är fulla med begåvade och intelligenta akademiker, men urkassa på att vinna val när det väl är skarpt läge.

Kan då alternativet till Clinton - Obama - ge henne en seriös match? Alla gånger skulle jag säga. Efter primärvalet i Iowa har han dragit in i runda slängar en miljon dollar om dagen i stöd till kampanjkassan. Under supertisdagen den 5 februari kommer till exempel 15 av 22 delstater tillåta oberonde väljare att rösta i det demokratiska primärvalet, just den väljargrupp som Obama går starkt i. Och ändå har jag ändå inte med ett ord nämt Obamas abolut största tillgång alla kategorier. Hans fascinerande retorik och förmåga att hålla nästintill osannolikt inspirerande, engagerande och upplyftande tal. Obamas tal är helt enkelt en politikens uppåttjack som saknar motstycke.

Om bristande empati, Säpo och Secret Service

"Vi har en svensk modell som gör att vi arbetar på ett speciellt sätt", säger Säpos informationsdirektör Anders Thornberg till DN på en fråga om hur livvakterna agerade efter Strix-medarbetaren och komikern Hanna Wilenius angrepp på statsministern i samband med en tv-inspelning.

Säpo har som princip att aldrig kommentera hur deras personskyddsdetalj arbetar. Det går att ha förståelse för den ståndpunkten. Men kanske vore det på sin plats med en offentlig diskussion i just det här fallet. Och det av flera skäl.

För det första är relevant att fråga hur SVT och produktionsbolaget Strix resonerar när de skickar ut en person som under täckmantel av att tillhöra ett av bolagets tv-team tillåts angripa statsministern, en person som lever med en konstant hotbild och därför har livvaktsskydd dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Insåg inte folket på SVT och Strix att en av konsekvenserna av tilltaget rimligtvis kommer bli att det försvårar journalisters åtkomst till ledande politiker ännu mer?

Men det kan väl måhända journalistkåren leva med. Om nu SVT nödvändigtvis vill sätta krokben både för sig själva och sina kollegor på andra redaktioner må det vara hänt. Fast nog skulle det vara intressant att få höra vad reportrarna på Rapport och Aktuellt sade på sina morgonmöten efter att de fått se en av deras mikrofoner användas i angreppet på Reinfeldt.

Men det är ändå på sin plats att fråga vad det är för slags publicistiskt värde som redaktioner tror sig tillfredsställa genom att skicka ut fejkade reportrar på stan som under någon slags påstått humoristisk täckmantel ska undersöka hur folk reagerar inför oväntade händelser. För ett par år sedan skedde någonting liknande då en fejkad reporter sprang runt och berättade för folk att Lasse Berghagen just hade dött, bara för att få se hur de reagerade när de tog emot dödsbudet.

Men vad som är allvarligare är den avsaknad av empati och hjärta som verkar genomsyra Strix produktion "Ballar av stål". Förstår de ansvariga för programmet och Hanna Wilenius inte att statsministern har en barn, hustru och anhöriga som kommer ligga vakna och fundera på vad som kunde ha hänt med deras pappa, fästman och nära vän om det hade varit någonting annat än vatten i den för angreppet specialkonstruerade SVT-utrustningen. För ett par år sedan mördade ett par till tv-team utklädda män från al – qaida en av ledarna för norra alliansen i Afghanistan. De sköt honom med ett vapen som de dolt i sin tv-utrustning.

Och då kommer vi till det riktigt allvarliga i den fejkade attacken – statsministerns livvaktsskydd. Hur agerade livvakterna som har i uppdrag att skydda Reinfeldt?

För livvakter världen över finns två grundläggande principer som styr deras agerande vid ett angrepp på deras skyddsobjekt. Den första handlar om att skyddsobjektet så fort som möjligt ska föras bort från platsen för angreppet, för att personen i fråga ska skyddas från eventuella ytterligare angrepp och/eller angripare och sättas i säkerhet. Den andra principen säger att eventuell kvarvarande personal i livvaktsstyrkan därefter ska rikta sin uppmärksamhet mot angriparen eller angriparna för att oskadliggöra hotet.

Men vad hände utanför bion efter angreppet på statsministern. Jo, han gick på bio. Och Strix skjutjärnsreporter Hanna Wilenius fick stå orörd på trottoaren och prata lite vattenfrågor.

Då är det på plats med några frågor som cheferna på Säpos livvaktsdetalj borde ta sig en funderare på. Hur visste livvakterna på plats att det var vatten som statsministern fick sprutat på sig? Hade de den medicinska och kemiska kompetens som krävs för att omedelbart avgöra att det enbart var vatten som sprutades på statsministern, och att det därför räckte med att han torkade av sig med en liten näsduk?

Hur kom det sig att de klarade av att göra en sekundsnabb bedömning om att Hanna Wilenius inte menade allvar med sitt angrepp och därför inte behövde oskadliggöras fysiskt för att förhindra en fortsättning på angreppet?

Hur kunde de blixtsnabbt bedöma att det inte fanns någon risk för ytterligare angrepp från Robert Aschbergs och SVT:s utsända galareporter, kameraman och deras eventuella medhjälpare som också kunde ha funnits på plats, och att statsministern därför inte omedelbart behövdes föras i säkerhet?

Se där. Något för Anders Thornbergs kollegor att fundera på. Förslagsvis kan de utvärdera sin "svenska modell" under ett studiebesök hos kollegorna på Secret Service i USA. Det räcker med att se de välkända TV-bilderna från mordförsöket på Ronald Reagan när han blev skjuten för förstå hur en professionell livvaktsstyrka ska agera i ett krisläge.

Om Strix Television och Afghanistan

Är det att ställa orimligt stora krav på folket på produktionsbolaget Strix Television och beställarna hos SVT om man tycker att de borde ha associerat till vad som skedde i Afghanistan för ett par år sedan, innan de bestämde sig för att gå loss på statsministern med en riggad tv-utrustning?

Då mördades en av ledarna för norra alliansen av två al qaida-män som hade maskerat sig till ett tv-team och döljt sitt vapen i tv-kameran. Men att påpeka sådana saker är kanske som sagt var att ställa för stora krav på de personer som beställer och producerar humoristisk kvalitets-tv på SVTs uppdrag?

Det går också att lyfta upp frågan på ett mer principiellt plan: hur kan publicservice-uppdraget tolkas som att det ligger i allmänhetens intresse att låta den vara med och finansiera förnedrings-tv via licensavgiften?

Den liberala fiskgjusen

Den stilfulla fiskgjusen har gjort comeback på nordostkusten i USA. Från att ha fört en tynande tillvaro under ett flertal år har stammen återigen piggnat till, vitaliserats och växt sig stark. Under 1950- och 1960-talen minskade antalet fiskgjusar mycket kraftigt i såväl Nordamerika som i Europa på grund av förgiftning av framförallt DDT.

I det rådande mediala klimatmörkret är rovfågelns återkomst trots allt en liten ljustglimt som visar att mänskligheten inte behöver vara dömd till undergång om 30 år. Det går att göra skillnad, och det finns trender som pekar åt rätt håll.

När jag lyssnade på ett samtal om fågeln i den amerikanska radiokanalen WNYC häromdagen, insåg jag att maken till liberalare fågel är svår att finna. Dess flyttväg går nämligen från den amerikanska nordostkusten, via ett stopp på Kuba, till vintervistet i Venezuela, och så tillbaka igen. Sällan har väl en fågel i sitt flyttmönster visat en så pass tydlig politisk hemvist som just den amerikanska fiskgjusen.

Frågan är om Venezuelas vänsterpopulistiska president Hugo Chávez drar någon lärdom av sin nordamerikanska vintergästs beteende? Det är nämligen som så att den skickliga fiskaren ibland faller på eget grepp. Dess krokformade klor på fötterna är utformade för att gripa tag i en fisk och hålla fast den i ett skruvstäd när den flyger tillbaka till fast mark med fångsten. Men om fisken som den fångar är för stor händer det att fågeln inte orkar lyfta och slutligen dränks.

Det finns tecken som tyder på att Chávez trots allt lärt en del av rovfågelns öde när den fiskar efter alltför stora byten. Lämna Världsbanken går bra. Lämna OAS går bra. Bilda en petropolitisk pakt med Iran och Ryssland går bra. Inskränka pressfriheten genom att till exempel släcka ned den största privata tv-kanalen RCTV den 27 maj går bra. Men sluta sälja olja till USA, där går gränsen.

"Horor på stan"

Peter Örns avgång som vd för Sveriges Radio kommer kanske inte helt oväntat. Inte minst mot bakgrund mot den svaghet han har som chef och som påvisas i det kommande numret av tidningen Chef, där hans personliga och professionella egenskaper kartläggs i en artikel.

 

Svagheten handlar om att han har ett behov av att alltid söka koncensus och förståelse hos sina medarbetare. Det leder i sin tur till att han svårt att ta konflikter och undviker dessa i det längsta, bland annat genom att lämpa över svåra konflikter på sina underlydande chefer.

 

Men till Peter Örns försvar ska sägas att han har haft ett näst intill omöjligt uppdrag att genomföra, ett uppdrag han har fått av Sveriges Radios styrelse. Vilka problem han har mött i samband med omorganisationen av SR visas kanske tydligaste av den attityd som personalen på framförallt P1 i radiohusets bunker på Gärdet i Stockholm visar gentemot frilansare och utomstående produktionsbolag.

 

De produktionsbolag som har tagit över en del av P1:s produktioner, och som till exempel gör de utmärkta P1-programmen Stil, Medierna och vetenskapsradion Historia benämns av de P1-anställda som "horor på stan".

 

Det säger en del om vilket organisationsklimat Peter Örn hade att verka i.

"Toyota är bra för jihad"

På nattduksbordet ligger för värvarande den engelska Mellanösternkorrespondenten Robert Fisks mastodontbok "Det stora kriget för mänskligheten" (1200 sidor, typ) som nyligen landat på bokhandelsdiskarna i svensk översättning. Robert Fisk har bevakat Mellanöstern i närmare 30 år och återfinns i tidningen Independents spalter. Han anses väl efter den polska journalisten Ryszard Kapuscinskis bortgång vara världens bästa nu verksamma utrikeskorrespondent.

Några sidor in i boken beskriver han en vådlig bilfärd när han ska få träffa och intervjua Usama bin Ladin i Afghanistan:

"En hemsk, halkande irrfärd i två timmar längs fruktansvärda raviner i regn och snöslask".

Efter ett tag visar sig mannen som kör honom till mötet med bin Ladin inte bara vara jihadist och en skicklig chaufför, utan också ha en oanad talang som copywriter:

"Toyota är bra för jihad", sade föraren. Jag kunde bara hålla med, samtidigt som jag konstaterade att detta var en reklamslogan som Toyotaföretaget förmodligen skulle avstå från att använda.

Bloggaren som fällde kongressledamoten

Bloggaren Lane Hudson som avslöjade och fällde den pedofilanklagde amerikanska kongressledamoten Mark Foley har besökt Stockholm. Jag träffade honom för ett samtal om bloggvärldens framtid, medborgarjournalistik och hur det känns att både få sparken och bli utnämnd till "Person of the Year" av tidskriften Time tack vare sitt bloggande.

Den unga hårdföre demokraten och bloggaren Lane Hudson är inbjuden till Stockholm som gäst på Mona Sahlins 50-årsfest på Mosebacke i Stockolm. Dagen innan festen träffar jag honom på pr-byrån Primes kontor, där han dyker upp efter att ha lunchat med Eric Sundström, chefredaktören på socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken.

Lane Hudson är USAs svar på den svenska bloggaren Magnus Ljungkvist, som fällde den moderata handelsministern Maria Borelius efter blott åtta dagar som minister.

- När jag publicerade mejlen hade jag ingen som helst tanke på hur stort det skulle bli. Jag trodde att det kanske skulle skada Foleys återvalskampanj till kongressen, men någonting mer än så förväntade jag mig inte, säger Lane Hudson där han sitter lugnt tillbakalutad i en av fåtöljerna i pr-byråns fikarum.

Hösten 2006 exploderade en av de senare årens mest pikanta politiska skandaler i amerikansk press. Den republikanska kongressledamoten Mark Foley anklagdes på den anonyma bloggen "stop sex predators" för att stöta på unga manliga praktikanter i kongressen. Som bevis publicerade bloggaren fotokopior av mejl med sexuella inviter som Mark Foley skulle ha skickat till en 16-årig manlig praktikant. Andra bloggare börja länka till honom, och efter att pressen hängt på avslöjandet av mejlen tvingades Foley avgå mitt under brinnande valkampanj. Den efterföljande undermåliga krishanteringen från den republikanska kongressledningens sida sägs också ha bidragit till att republikanerna förlorade majoriteten i representanthuset i valet senhösten 2006. Den tvingade också bort talmannen Dennis Hastert från ordförandeposten för representanthusets republikaner. I ett land där kombinationen sex och politik är dynamit skapade publicerandet av sexmejlen en politisk praktskandal.

Bakom bloggen stod Lane Hudson, som bland annat hade en bakgrund som medarbetare i en demokratisk senators stab och i John Kerrys presidentkampanj 2004. När han publicerade de kopierade mejlen arbetade han åt aktivistorganisationen Human rights campaign, och när det så småningom avslöjades att det var han som stod bakom bloggen fick han omgående sparken från jobbet. Men han skulle få sin revansch.

- Många säger att det jag gjorde är ett exempel på medborgarjournalistik, och den sortens journalistik är i grunden någonting gott. Bloggvärlden skapar utrymme för fler personer att bli engagerade, och ju fler som engagerar sig desto bättre. Jag brukar säga att allt som krävs är att är att man sätter sig ned vid datorn en timme sent på kvällen efter jobbet och att barnen har lagt sig.

I samband med att han kom över mejlen kontaktade han en reporter på tidningen L A Times, som han också gjorde researcharbete åt. Men han kände sig inte säker på att tidningen skulle våga publicera uppgifterna, och som backup startade han därför bloggen.

- Anledningen till att jag valde att skapa en anonym blogg var att det inte skulle finnas någon avsändare att angripa. Och därigenom räknade jag med att de personer som anklagades skulle tvingas fokusera på sakinnehållet, istället för att attackera avsändaren. I amerikansk politisk debatt är det oerhört vanligt att budbäraren angrips för att man ska slippa ta en svår debatt i sak. Istället skapar man en massa brus vars syfte är att distrahera folk från vad det egentligen handlar om.

Men du förlorade jobbet på köpet, var det värt det?

- Ja, det var det. Det har varit en kämpig tid för mig, men det var definitivt värt det.

Varför fick du sparken?

- Min dåvarande arbetsgivare hade investerat fem miljoner dollar i valet 2006, och ville framstå som partipolitiskt obundna. Nu var de naturligtvis inte det, eftersom kandidaterna som de stöttade var demokrater. Men i Washington är en typisk reaktion när en skandal bryter ut att man sparkar personen i fråga och sedan gör allt vad man kan för att distansera sig från honom.

Lane Hudsons egen bedömning i efterhand när han har fått distans till det hela är att hans arbetsgivare begick ett taktiskt misstag genom att ge honom sparken två veckor innan valdagen, vilket naturligtvis blev en liten affär i sig. Istället borde hans arbetsgivare haft is i magen och senare använt sig av den goodwill som hans namn hade skapat i demokratiska kretsar efter segern i kongressvalet. Den officiella motiveringen till varför han fick sparken handlade om att han hade använt sig av organisationens resurser när han bloggade om kongressledamoten.

- Vad jag gjorde och effekten det hade på valet överskuggade vida alla deras försök att påverka valet. Det hade varit betydligt smartare av dem att stoppa undan mig i någon garderob till efter valet, och läsa av reaktionerna under tiden. Vid tidpunkten när jag fick sparken hade jag redan blivit något av en hjälte i demokratiska kretsar.

Sin mediala revansch fick han när veckotidningen Time kontaktade honom och ville göra en intervju. Under tiden han drev bloggen anonymt fick han hur många intervjuförfrågningar som helst, som han konsekvent tackade nej till. Men efter att skandalen briserat och valet var över började han tänka på sitt eftermäle.

- Jag fick mycket skit av republikanska debattörer och nuförtiden googlar alla ens namn, så jag bestämde mig för att ge en del intervjuer för att föra ut min version av det hela.

Han mejlade Times redaktion och frågade om de ville intervjua honom. Efter en tid kom ett svar från redaktionen där de sa att de skulle skicka över en reporter och fotograf för de tyckte att hans berättelse passade när de skulle sammanfatta året.

- Sen tänkte jag inte mer på det förrän intervjun dykte upp i numret där de utser Person of the Year.

I det numret porträtterades han som en av femton personer som exemplifierar hur internet gör allmänheten och enskilda individer till en maktfaktor att räkna med. Sin ursprungliga blogg har han nu lagt ned för att istället driva bloggen News from the left och skriva för webbtidningen Huffington Post, som kan sägas vara ett liberalt svar på den mer konservativt lagda Drudge Report.

Hur ser din framtid ut?

- Jag skriver på en bok och en del politiska kolumner och satsar på att bli frilansjournalist.

Vad tror du om den politiska bloggens framtid?

- Dess inflytande kommer öka. Men det gäller också att vi lär oss hantera bloggen som medium. Allt som någonsin publicerats finns kvar och är lätt att hitta. Och då handlar det om att man måste kunna se folks rätt att publicera tankar och idéer i ett konstant utbyte med andra bloggare, utan att deras eventuella framtida arbetsgivare nödvändigtvis ska behöva stå till svars för varenda stavelse som någon person någon gång tidigare publicerat på en blogg.

- Organisationer och kampanjer som anställer enskilda bloggare måste också skaffa sig regler för hur dessa ska arbeta, så att det finns en klar rågång mellan deras professionella och privata bloggande.

Hur tror du relationen mellan traditionella journalister och bloggare kommer utvecklas?

- De har mycket att lära av varandra. Om du som journalist till exempel har en idé som ännu inte har mognat fullt ut kan du släppa den till bloggosfären och låta den utvecklas där, vilket i sin tur kan hjälpa dig att skriva en bättre story tack vare inputen från bloggarna.

- Politiska kampanjer kommer också tjäna på nära kontakter med bloggvärlden. Genom den kommer de kunna sprida budskap mycket snabbare än vad de kan göra via traditionell media.

Du är själv demokrat, hur kommer bloggandet påverka de kommande demokratiska primärvalen?

- Det handlar om tre kandidater: John Edwards, Barack Obama och Hillary Clinton. Edwards kommer ha betydligt svårare att finansiera sin kampanj än de andra två. Jag träffade nyligen hans kampanjchef och gav honom då rådet att satsa på bloggosfären. I kombination med stöd av facket kan det mer än väl kunna komma att väga upp det hans kampanj saknar i finansiella resurser.

Vilket parti kommer ha de bästa och starkaste bloggarna i presidentvalet 2008?

- Nu är jag naturligtvis i högsta grad part i målet, men jag hävdar att det kommer demokraterna ha. Demokratiska bloggare är bättre koordinerade och har ett budskap om förändring som har lättare att nå ut till medelamerikanen. Konservativa bloggare i USA är så fulla av hat. Allt de bryr sig om att är att attackera och riva ned, och det budskapet går inte hem. En klar majoriteten av de oberoende bloggarna som inte är knutna till något parti eller kampanj men som ändå är välorganiserade hör också till allra största delen hemma på den progressiva planhalvan i amerikansk politik.

Vilken kandidat kommer du stödja?

- Jag vet inte, än så länge har jag inte bestämt mig. Men den som blir demokraternas kandidat tror jag också kommer vinna presidentvalet.

(Artikeln tidigare publicerad i Dagens Media nr 6, ej på nätet)

Lär av fajten mellan Fox News och bloggarna

Om jag vore svensk bloggare, pr-konsult, mediestrateg
eller mediechef skulle jag närstudera kampen om
Hillary Clinton och Barack Obama mellan tv-succén Fox
News och den amerikanska liberala bloggosfären. Där
finns lärdomar att dra.

De senaste årens succé bland de amerikanska
nyhetskanalerna är oomtvistligen den konservativt
lagda tv-kanalen Fox News, grundad av den före detta
republikanska superstrategen och politiska konsulten
Roger Ailes. Fox News startades som en uttalad motvikt
mot den påstått vänsterliberala dominansen på
redaktionerna som sägs förvrida nyhetsjournalistiken i
USA. Resultatet gillas uppenbarligen av tittarna
eftersom Fox News har lett över de båda
kabelkonkurrenterna CNN och MSNBC de senaste fem åren.
Under årets första kvartal ökade kanalens
tittarsiffror med åtta procent under prime time, och
den 16 april utnämnde tidningen Television Week Roger
Ailes till den mäktigaste mannen inom amerikansk
nyhets-tv för andra året i rad. Symptomatiskt placerad
före tungviktare som Steve Capus, chef på NBC News
(plats två), David Westlin, chef på ABC News (plats
fyra) och Tim Russert från Meet the Press (plats fem).
Men det är inte bara den ursprungliga tv-kanalen som
går bra. Fox News radioprogram syndikeras till 650
stationer runt om i USA och antalet anslutna
radiostationer ökar kontinuerligt. Vidare lanseras
tv-kanalen Fox Business News senare i år. Under
fjolårets sista kvartal ökade moderbolaget News
Corporations intäkter från kabeldivisionen med 13
miljoner dollar till sammanlagt 275 miljoner dollar på
årsbasis. Det mesta av intäktsökningen kommer just
från Fox News.

Men trots kanalens framgångar har den för första
gången under sin elvaåriga historia gått rejält på
pumpen. Och de som har åsamkat Fox News två ordentliga
prestigeförluster på kort tid återfinns inte på
konkurrerande nyhetsredaktioner eller tv-stationer. De
som har gett Roger Ailes en rejäl knäpp på näsan finns
i den liberala delen av den amerikanska bloggosfären.
Genom en målmedveten och hyfsat samordnad kampanj har
de liberala mediegranskande aktivisterna och de
liberala bloggarna på bland annat Moveon.org lyckats
sänka en planerad direktsänd Fox-debatt mellan de
demokratiska presidentkandidaterna som var tänkt att
hållas i anslutning till primärvalskampanjen. De har
också lyckats med bedriften att få de tre
huvudkandidaterna Hillary Clinton, Barack Obama och
John Edwards att bojkotta ytterligare en Fox-sänd
debatt som skulle ha gått av stapeln i september i
anslutning till det årliga evenemanget congressional
black caucus.

I en artikel i Washington Post den 13 april resonerar
den liberala krönikören E J Dionne Jr om hur bloggarna
lyckats framtvinga bojkotterna genom att i grund och
botten använda samma hårdföra metoder och
argumentation som gjort Roger Ailes till inte bara en
makalöst skicklig politisk konsult under sin tidigare
karriär, utan sedermera också till en framgångsrik
tv-chef. I början gjorde Fox inträde på
nyhetsmarknaden de etablerade aktörerna nervösa, och
fick cheferna på de stora redaktionerna att slänga
både en och två blickar över högeraxeln när de
funderade på motdrag gentemot Fox tittarsuccéer. En
reaktion som till slut födde sin motreaktion i form av
bland annat den framgångsrika liberala
talkradiostationen Air America med komikern och
författaren Al Franken i spetsen, och en samkörd
liberal mediekritisk bloggosfär med aktörer som till
exempel Media Matters for America.

Av detta kan flera lärdomar dras. Mediechefer behöver
inte ska vara rädda för en politisk journalistik som
smutsar ned händerna genom att ta ställning eller
driva teser. Det är bevisligen både tittarmässigt och
ekonomiskt lönsamt att hitta en egen nisch som ökar
mångfalden bredvid den formellt objektiva politiska
nyhetsjournalistik som TT redan levererar. Det finns
en anledning till att den liberala ledarskribenten
Peter Wolodarski på DN på alla sätt och vis levererar
bättre politiska analyser än DNs chef för
politikredaktionen Henrik Brors, som är gammal
TT-murvel och A-pressdito. Dessutom ger Wolodarskis
öppna varudeklaration läsarna en chans att själva
bedöma grunden för hans analyser.

Det närmaste vi har en svensk Fox News är
högerbloggaren Dick Erixon som till sina läsare
dagligen levererar en alternativ bild av amerikansk
politik som inte återfinns på nyhetssidorna i svensk
press. För att förstå vad som sker på den arenan är
det omöjligt att nöja sig med Rapports Bo-Inge
Andersson eller GPs Britt Marie Mattsson. Den normala
svenska bevakningen av amerikansk politik ger en bild
som får en att börja spekulera i termer av att svenska
journalister verkar ha en nästintill genetiskt
inprogrammerad förmåga att underskatta och missförstå
republikanska politiker och presidenter. Den
antagligen bästa bevakning av det amerikanska
presidentvalet 2008 som redan är i full gång görs
istället av just Dick Erixon, trots eller kanske
snarare tack vare hans uttalade hemvisst på den
politiska högerkanten.

Den andra lärdomen kan mediestrategerna och bloggarna
hitta i kraften som en skicklig, samordnad och
välunderbyggd bloggkampanj kan ge. I Sverige har
högerbloggarna länge varit duktigare än
vänsterbloggarna på informell samordning och virala
kampanjer. Alltså tvärtemot hur det ser ut i USA, även
om de amerikanska bloggarna än så länge är vassare och
skickligare generellt sett. Den dagen svenska
bloggosfären inser det som de amerikanska liberala
kollegorna redan har förstått kommer vi kunna se en
intressant sprängkraft när högersidan förslagsvis
kraftsamlar sin mediekritik under ledning av Johan
Norberg, Dick Erixon, Johan Ingerö, Henrik
Alexandersson och den pro-israeliska bloggen
TT-kritik. På vänstersidan kan vi se en intressant
möjlig konstellation kring bloggarna Jonas Morian, Ali
Esbati, Magnus Ljungkvist, Katrine Kieols och gruppen
kring Efterarbetet.se.

Anders R Olsson och Jan Guillou må ursäkta, men deras
underskattning av sprängkraften i bloggosfären ger
inte en fördelaktig bild av deras medieanalytiska
förmåga. Intressant att studera är istället den av
före detta Timbrochefen Cecilia Stegö Chiló
återuppväckta Näringslivets Medieinstitut och deras
rapport om språket i den ekonomisk/politiska
budgetjournalistiken. Så ska en mediekritisk slipsten
dras.

Krishantering

Om vikten av att vända på myntet

En av Offentliga Affärers favoritbloggar, Rättvis och Blanserad, har gjort det som alltför få journalister förmått göra. Ställa sig lite vid sidan om drevet och se på frågan med lite andra glasögon.

"Men Sverige är mycket delat. De som var i Thailand förra nyår kom främst från Bromma, Täby, Danderyd och Lidingö. Det är grupper som ogillar att betala skatt, ogillar skatteutjämning, är förmer än oss andra och ogillar övriga landet överhuvudtaget. Men när de drabbas själva, då förväntar de sig allt. Den solidaritet de själva aldrig skulle ge andra kräver de nu obehindrat. Och blir vansinniga när det visar sig att det samhälle, den starka stat, de i vanliga fall avskyr och vill bryta ner, faktiskt inte är så stark som de trott.
Häribland finns, socialt och kulturellt, de flesta drabbade, deras anhöriga, de flesta journalister, liksom katastrofkommissionens ledamöter, men här finns inte större delen av svenska folket."

Samtidigt som riksdagen samlar sig för att, efter de kommande KU-förhören, få regeringen att ta sitt ansvar och röja upp i den saggiga UD-kulturen, bör vi också diskutera den principiella politiska frågan bakom tsunamihaveriet. Hur långt sträcker sig den svenska välfärdsstatens ansvar för sina medborgare i globaliseringens och jordenruntresandets tidevarv? Den frågan är minst lika viktig att diskutera som vem som bär vilket ansvar i regeringskansliet. Låt inte det ena undanskymma det andra. Eller är det för mycket begärt att att media och politiker ska klara av att diskutera två frågor på samma gång? I det här fallet är det ju trots allt två sidor av samma mynt.

Behovet av storstädning

"Jag tror inte att jag misstar mig alltför mycket om jag hävdar att boven i detta drama inte reellt sett är Laila Freivalds. Boven är en kultur inom UD. En kultur av revirbevakning, rivalitet, form- och procedurbundenhet, omständlighet. På UD gör man hellre ingenting alls än riskerar att göra fel.
Den kulturen är inte Laila Freivalds skuld till, inte heller uttryckligen regeringspartiet. Den är en skråprodukt och återfinns i de flesta utrikesdepartement. Är man road av anklagelser kan man alltid säga att varken Freivalds eller regeringspartiet har förmått göra något åt den utan smittats av den.
Sedan till en ännu litet obehagligare omständighet i anslutning till maktutövningen inom UD vid jultid i fjol: jag har svårt att värja mig för intrycket att Laila Freivalds underordnade chefer inte betedde sig särskilt lojalt mot sin minister. När krispolletten äntligen trillade ned i huvudet på kabinettssekreteraren och expeditionschefen och somliga andra brydde de sig inte om att kontakta ministern.
Vad säger detta om relationerna inom den högsta departementsledningen? Ja endera att cheferna inte brydde sig om att involvera ministern för att de tycker att hon är en idiot. Eller också att de gjorde en grandios ansträngning att visa sig själva och ministern att de klarar sig utan henne, vilket är oförskämt.
Det är naturligtvis Laila Freivalds ansvar att hålla sig med fel medarbetare. Men om inte det svenska offentliga etablissemanget så totalt hade tappat besinningen i synen på flodvågstragedin så skulle ansvarsutkrävandet mycket väl kunna inskränka sig till intern storstädning på UD."
Yrsa Stenius, Aftonbladet 13/12

"En statsminister som säger sig ta ansvar för allt och därmed ingenting".

"Det är vad som händer, och inte händer, de följande dagarna, veckorna, månaderna - och fortfarande - som är upprörande och skrämmande.
I stället för att rätta till, bättra, ta till sig kritik, erkänna misstag och ta sitt ansvar fortsätter man att påstå att allt skötts bra och i den mån det inte gjort det är det någon annans fel. Det är erbarmligt.
Enskilda människors insatser under flodvågskatastrofen betydde allt. Charlotta Ölanders bok är full av vittnesmål, många andra bekräftar samma sak. Det är trösterikt att det finns människor som har kurage att ta saker i egna händer och inte sitter och väntar på order från en förlamad och handlingsoförmögen statsapparat, vars mest framträdande aktivitet än i denna dag tycks vara att anordna minnesstunder.
Det är som om man hoppats att alla ceremonierna skulle få oss att glömma de horribla försummelserna så att man slipper det som är det enda rimliga nu: en genomgripande självkritik och omprövning av attityder, rutiner och strukturer."
Jonas Modig, Expressen fjärde sidan 12/12.

"Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Aftonbladetkolumnisten Staffan Heimerson, som är en av få svenska journalister som verkligen förtjänar titeln världsreporter, har skrivit en liten pärla till krönika i Aftonbladet. Den inleds på följande sätt.
"I tsunamins spår koketterade Laila Freivalds upprepat med orden: "Jag lyssnar inte på nyheter." Som minister för utrikes ärenden braverade hon: "Jag reser så mycket, jag hinner inte läsa tidningar." Jisses! Ni hör tonen. Jag är för fin för det som händer i världen. I tidningarna är det mest skandaler. I teve är det mest strunt. I statsrådets malliga ton läser vi in: Jag sätter mig över det oberäkneliga och komplicerade. En så dryg och förmäten inställning! En sån spottloska i ögat på vanligt folk som håller sig orienterade genom att läsa och välja rätt på fjärrkontrollen! Hur klarar hon sig? Människan måste ju ha något att säga, när hon i Bryssel och Bangkok träffar andra ministrar. Freivalds har svaret: "Jag låter mig informeras av mina medarbetare." Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Sedan följer 13 råd om vilka medievanor utrikesministern borde skaffa sig för att slippa stå där med rumpan bar när hon träffar andra internationella digniteter. Bland dessa återfinns.
"7. Fru Freivalds har understrukit att "jag reser så mycket." Utnyttja detta faktum till att på flygplatser hugga en Vanity Fair, en Spectator eller en New Yorker. I dem möter du vanvördighet och får inblick i kosmopoliters tankevärld.
10. Sätt upp en världskarta på väggen i tjänsterummet i Arvfursten palats. Det besparar ministern geografiska blamager. (Irak finns med, Phuket också.)"

Världsreportern sätter fingret på en intressant liten fråga. Vad gör egentligen utrikesministern när hon flyger? Vilket hon alltså gör extremt mycket å jobbets vägnar, bör påpekas.
Finns det något lämpligare tillfälle att läsa än när man sitter på ett flygplan? Och vad passar bättre än att nappa åt sig ett par ex av International Herald Tribune och Financial Times när man står i gaten? Själv kommer jag ihåg när jag flög hem från Argentina för ett par år sedan. På natten över Atlanten hann jag, efter att ha klämt ett par tidningar, plöja hela Jonas Gardells lilla pärla "Ett ufo gör entré". Snacka om njutningsfull natt.

Undrar vad Pär Nuder tycker om Frevialds medievanor? Carl Bildt, kom tillbaka. Allt är förlåtet! Snälla Bengt Göransson, kan du inte slå en signal till utrikesministern och förklara tjusningen med att läsa någonting nytt och oväntat för henne?

"Underskatta aldrig den individuella inkompetensens betydelse"

"Utrikesförvaltningen utgör härvidlag ett konstitutionellt undantag från förbudet mot ministerstyre i och med att statsrådet också är förvaltningens chef. Det innebär som jag ser det att Laila Freivalds har ett betydligt större ansvar för de missgrepp som gjordes inom hennes fögderi eftersom hon är chef för hela den operativa verksamheten inom sitt område.
Jag kan inte heller se annat än att det var inom UD som de allvarligaste misstagen gjordes. Det är till exempel skrämmande att läsa att den under Freivalds högst ansvarige, nämligen kabinettssekreteraren Hans Dahlgren, inte insåg att det var han som under Freivalds var operativt ansvarig för utrikesförvaltningens verksamhet medan detta var uppfattningen hos hans närmast underlydande medarbetare.
Bristerna i den interna kommunikation och graden av ledarskapets inkompetens inom UD som framkommer av kommissionens rapport är, milt sagt, uppseendeväckande. Hade linjeorganisationen inom UD fungerat som den rimligen borde, skulle mycket lidande och tragik kunnat undvikas.
Det är därför anmärkningsvärt att kommissionen inte tydligt framhåller att utrikesministern rent författningsmässigt har den ovan redovisade särställningen som innebär att hon inte bara är ett statsråd bland andra utan också förvaltningschef. Denna särställning innebär enligt vad jag kan se att hon har ett direkt ansvar för de operativa missgrepp som skedde inom UD."
Bo Rothstein, DN-debatt 11/12

"Ambassadörer som inte lämpar sig att representera Sverige"

I bland är det nyttigt att gå till läggen, för att citera Myrdal. Då kan man exempelvis hitta en tänkvärd liten debattartikel i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, nummer tre 2005, signerad Fredrika Ornbrant. Hon är diplomat, med en tidigare politisk karriär bakom sig som omfattar bland annat ordförandeskapet i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och en tid som politisk sakkunnig på finansen, innan hon lämnade partipolitiken bakom sig för att bli tjänsteman på UD. Ornbrant är, bland de som känner henne, omvittnat duktig och kompetent samt anses allmänt vara utrustad med ett gott omdöme. Hon är därför väl värd att lyssna på, inte minst mot bakgrund att hon är en insider som fortfarande förmår se UD utifrån med fräscha och kritiska ögon. I artikeln i fråga resonerar hon kring fördelen med att ha ett öppnare och mer transparent utnämningssystem för de absoluta toppjobben i det offentliga Sverige.

"Det är välkänt att det finns ambassadörer som inte lämpar sig att representera Sverige på grund av bristande kunskaper i utrikes- och säkerhetspolitik, bristande engagemang eller en alltför stor portion självcentrering. De kan ha politisk bakgrund eller vara karriärdiplomater. På motsvarande sätt finns det generaldirektörer som aldrig skulle ha passerat en professionell rekrytering.
Med mer av öppenhet och ett system där synligheten hos politikerna inte är avgörande skulle Sverige sannolikt få mer mångfald och kompetens på utnämningarna. Det skulle dessutom sporra tjänstemän inom förvaltningen till högre integritet och mod att faktiskt säga emot politikerna när de kommer med förslag som inte alltid är så genomtänkta.
I dag finns tendenser till inställsamhet gentemot politiker. Istället för att låta meriter och kunskaper vara avgörande för karriärstegen blir goda band till politikerna ett sätt för tjänstemän att ta sig fram. Det handlar i mindre grad om politisk lojalitet som i det amerikanska, mer om att vara ja-sägare."

En fråga om ansvar

"Mer intressant är i stället den totala brist på personligt ansvarstagande som den svenska byråkratins ledande tjänstemän och politiker uppvisar. Det säger något mycket obehagligt om Sverige i dag. Kärleken till makten och maktens privilegier verkar ha fått en hel klass av människor att förtränga den enkla sanningen att det personliga ansvaret är något mellan dig själv och dina värderingar. Det kan inte utredas.
Man måste fråga sig, ser inte någon av alla dessa människor sig i spegeln varje morgon?"
Per Afrell, DN-Debatt 8/12.

"När en svensk utredning äntligen talar klarspråk och beskriver ett politiskt och administrativt haveri av ett slag ingen föreställt sig och när de ansvariga är namngivna och inkluderar landets regeringschef och utrikesminister, då väljer oppositionen att passa. Räddare att förlora en omröstning i riksdagen än att förlora ett tillfälle att visa väljarna att här finns några som tar Katastrofkommissionen och ansvarsutkrävandet på allvar."
Barbro Hedvall DN 8/12

Sexuella moderater

På något vis känns det som om det inte bara är Persson som har haft en svettig vecka på jobbet. Sven-Otto Littorin (part. sekr. m.) kan inte heller ha haft det så roligt. Se nedanstånde länk till den utmärkta Ekeröbloggen, som är en sorts bloggvärldens motsvarighet till en lokaltidning för Ekerö kommun.

Vad är det egentligen med dessa moderata kommunpolitiker i Stockholmstrakten? Är det inte ivrigt telefonerande i Sumpan så är det suspekta meriter bland provvalskandidater i Ekerö. Nej, vill man ha batonger, hårdare tag samt ordning och reda får man uppenbarligen förlita sig på folkpartiet numera. Moderaterna verkar ha omprofilerat sig även inom detta område.

Ps. Bloggen Rättvis och Balanserad är som alltid läsvärd. Offentliga Affärers bestämda uppfattning är att vi kommer få se mer av detta i den kommande valrörelsen. Bloggarna, som driver på etablerad media, kommer bli en kraft att räkna med. Ds.

I huvudet på en sortimentsansvarig

Efter att ha kommit att tänka på den underbara lilla pärlan till film I huvudet på John Malcovich, undrar jag hur det är ställt i huvudet på den sortimentsansvariga tidningsmannen/kvinnan på Pressbyråns huvudkontor. Någonting kan inte vara riktigt rätt kopplat därinne.
Det finns tre hyfsat välsorterade tidningslådor i Upplands Väsby: pressbyråkiosken vid pendeltågsstationen, spelbutiken som är stadens lilla ATG live-ombud och som ligger strax bortom pressbyrån, samt tidningsbutiken i Väsby centrum.
Ingen av dessa tre butiker säljer vare sig Affärsvärlden, Dagens Media, Resumé eller Wired. Det kan jag leva med. Men vad som gjorde mig ytterligt förvånad är vad jag hittade i hyllan för datortidningar i pressbyråkiosken, när jag letade efter den trendkänsliga IT-tidningen Wired. Där återfanns inte Wired, som för övrig killen i kiosken aldrig hade hört talas om, men väl den synnerligen kvalificerade lilla obskyra amerikanska hackerbibeln 2600.

Alltså, kom igen. Hur är man funtad när man på Pressbyråns huvudkontor resonerar sig framt till vilket sortiment man ska skicka ut till Stockholms förorter? Att jag skulle vilja ha varit en fluga på väggen under det mötet.
"Nej fan, Wired kan vi inte kränga. Den funkar inte för kidsen i förorten. Funkar bara i Vasastan."
"Men jag vet. 2600. Den du. Den är en kioskvältare. Den kör vi i stället för Wired. Och eftersom den är mindre till formatet så tjänar vi både lite hyllutrymme på det, och dessutom spar vi in lite på logistiken eftersom tidningen inte kostar lika mycket att transportera ut och returnera."
"2600? Kom igen, vem läser den, nu kan du väl inte mena allvar?"
"Jo, det är ju just det jag säger. Den är så liten så att logistiken kring returerna blir jättebillig. Vi kan säkert pröjsa någon svenne till tågvärd på pendeln som ändå åker förbi där varje dag. Han kan nog ta med sig dem i hytten för en billig penning."

Den alternativa tolkningen är naturligtvis att marknaden alltid har rätt, och att pressbyrån i Upplands Väsby bara möter den efterfrågan som finns. Alltså borde det enligt detta scenario finnas några riktigt brajta och slipade IT-kids i Väsby, som fortbildar sig med senaste numret av 2600.

Tror jag måste leta upp dem... Kan kanske vara en bra story... Undrar förresten om rikskrims IT-brottsenhet har koll på vad som sker i Väsby?

Centern krishanterar?

Det här kan inte vara sant.

Det enda rimliga sättet att förklara det på är att Killinggänget har kuppat och tillfälligtvis tagit över Studio Ett. På något annat sätt kan inte det här inslaget i onsdagens 17-timme av radioprogrammet tolkas.

"Tsunamirapporten
Den kanske fränaste kritiken mot regeringen har kommit från Centern. Men vad tycker partiet egentligen i frågorna om missförtroendeförklaring och krisorganisation?" (citatet från Studio Ett:s hemsida).

Lyssna på inslaget i efterhand via Sveriges Radios hemsida som länken går till.