Krishantering

Om vikten av att vända på myntet

En av Offentliga Affärers favoritbloggar, Rättvis och Blanserad, har gjort det som alltför få journalister förmått göra. Ställa sig lite vid sidan om drevet och se på frågan med lite andra glasögon.

"Men Sverige är mycket delat. De som var i Thailand förra nyår kom främst från Bromma, Täby, Danderyd och Lidingö. Det är grupper som ogillar att betala skatt, ogillar skatteutjämning, är förmer än oss andra och ogillar övriga landet överhuvudtaget. Men när de drabbas själva, då förväntar de sig allt. Den solidaritet de själva aldrig skulle ge andra kräver de nu obehindrat. Och blir vansinniga när det visar sig att det samhälle, den starka stat, de i vanliga fall avskyr och vill bryta ner, faktiskt inte är så stark som de trott.
Häribland finns, socialt och kulturellt, de flesta drabbade, deras anhöriga, de flesta journalister, liksom katastrofkommissionens ledamöter, men här finns inte större delen av svenska folket."

Samtidigt som riksdagen samlar sig för att, efter de kommande KU-förhören, få regeringen att ta sitt ansvar och röja upp i den saggiga UD-kulturen, bör vi också diskutera den principiella politiska frågan bakom tsunamihaveriet. Hur långt sträcker sig den svenska välfärdsstatens ansvar för sina medborgare i globaliseringens och jordenruntresandets tidevarv? Den frågan är minst lika viktig att diskutera som vem som bär vilket ansvar i regeringskansliet. Låt inte det ena undanskymma det andra. Eller är det för mycket begärt att att media och politiker ska klara av att diskutera två frågor på samma gång? I det här fallet är det ju trots allt två sidor av samma mynt.

Behovet av storstädning

"Jag tror inte att jag misstar mig alltför mycket om jag hävdar att boven i detta drama inte reellt sett är Laila Freivalds. Boven är en kultur inom UD. En kultur av revirbevakning, rivalitet, form- och procedurbundenhet, omständlighet. På UD gör man hellre ingenting alls än riskerar att göra fel.
Den kulturen är inte Laila Freivalds skuld till, inte heller uttryckligen regeringspartiet. Den är en skråprodukt och återfinns i de flesta utrikesdepartement. Är man road av anklagelser kan man alltid säga att varken Freivalds eller regeringspartiet har förmått göra något åt den utan smittats av den.
Sedan till en ännu litet obehagligare omständighet i anslutning till maktutövningen inom UD vid jultid i fjol: jag har svårt att värja mig för intrycket att Laila Freivalds underordnade chefer inte betedde sig särskilt lojalt mot sin minister. När krispolletten äntligen trillade ned i huvudet på kabinettssekreteraren och expeditionschefen och somliga andra brydde de sig inte om att kontakta ministern.
Vad säger detta om relationerna inom den högsta departementsledningen? Ja endera att cheferna inte brydde sig om att involvera ministern för att de tycker att hon är en idiot. Eller också att de gjorde en grandios ansträngning att visa sig själva och ministern att de klarar sig utan henne, vilket är oförskämt.
Det är naturligtvis Laila Freivalds ansvar att hålla sig med fel medarbetare. Men om inte det svenska offentliga etablissemanget så totalt hade tappat besinningen i synen på flodvågstragedin så skulle ansvarsutkrävandet mycket väl kunna inskränka sig till intern storstädning på UD."
Yrsa Stenius, Aftonbladet 13/12

"En statsminister som säger sig ta ansvar för allt och därmed ingenting".

"Det är vad som händer, och inte händer, de följande dagarna, veckorna, månaderna - och fortfarande - som är upprörande och skrämmande.
I stället för att rätta till, bättra, ta till sig kritik, erkänna misstag och ta sitt ansvar fortsätter man att påstå att allt skötts bra och i den mån det inte gjort det är det någon annans fel. Det är erbarmligt.
Enskilda människors insatser under flodvågskatastrofen betydde allt. Charlotta Ölanders bok är full av vittnesmål, många andra bekräftar samma sak. Det är trösterikt att det finns människor som har kurage att ta saker i egna händer och inte sitter och väntar på order från en förlamad och handlingsoförmögen statsapparat, vars mest framträdande aktivitet än i denna dag tycks vara att anordna minnesstunder.
Det är som om man hoppats att alla ceremonierna skulle få oss att glömma de horribla försummelserna så att man slipper det som är det enda rimliga nu: en genomgripande självkritik och omprövning av attityder, rutiner och strukturer."
Jonas Modig, Expressen fjärde sidan 12/12.

"Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Aftonbladetkolumnisten Staffan Heimerson, som är en av få svenska journalister som verkligen förtjänar titeln världsreporter, har skrivit en liten pärla till krönika i Aftonbladet. Den inleds på följande sätt.
"I tsunamins spår koketterade Laila Freivalds upprepat med orden: "Jag lyssnar inte på nyheter." Som minister för utrikes ärenden braverade hon: "Jag reser så mycket, jag hinner inte läsa tidningar." Jisses! Ni hör tonen. Jag är för fin för det som händer i världen. I tidningarna är det mest skandaler. I teve är det mest strunt. I statsrådets malliga ton läser vi in: Jag sätter mig över det oberäkneliga och komplicerade. En så dryg och förmäten inställning! En sån spottloska i ögat på vanligt folk som håller sig orienterade genom att läsa och välja rätt på fjärrkontrollen! Hur klarar hon sig? Människan måste ju ha något att säga, när hon i Bryssel och Bangkok träffar andra ministrar. Freivalds har svaret: "Jag låter mig informeras av mina medarbetare." Aha, Hans Dahlgren läser tidningen åt henne. Så tryggt."

Sedan följer 13 råd om vilka medievanor utrikesministern borde skaffa sig för att slippa stå där med rumpan bar när hon träffar andra internationella digniteter. Bland dessa återfinns.
"7. Fru Freivalds har understrukit att "jag reser så mycket." Utnyttja detta faktum till att på flygplatser hugga en Vanity Fair, en Spectator eller en New Yorker. I dem möter du vanvördighet och får inblick i kosmopoliters tankevärld.
10. Sätt upp en världskarta på väggen i tjänsterummet i Arvfursten palats. Det besparar ministern geografiska blamager. (Irak finns med, Phuket också.)"

Världsreportern sätter fingret på en intressant liten fråga. Vad gör egentligen utrikesministern när hon flyger? Vilket hon alltså gör extremt mycket å jobbets vägnar, bör påpekas.
Finns det något lämpligare tillfälle att läsa än när man sitter på ett flygplan? Och vad passar bättre än att nappa åt sig ett par ex av International Herald Tribune och Financial Times när man står i gaten? Själv kommer jag ihåg när jag flög hem från Argentina för ett par år sedan. På natten över Atlanten hann jag, efter att ha klämt ett par tidningar, plöja hela Jonas Gardells lilla pärla "Ett ufo gör entré". Snacka om njutningsfull natt.

Undrar vad Pär Nuder tycker om Frevialds medievanor? Carl Bildt, kom tillbaka. Allt är förlåtet! Snälla Bengt Göransson, kan du inte slå en signal till utrikesministern och förklara tjusningen med att läsa någonting nytt och oväntat för henne?

"Underskatta aldrig den individuella inkompetensens betydelse"

"Utrikesförvaltningen utgör härvidlag ett konstitutionellt undantag från förbudet mot ministerstyre i och med att statsrådet också är förvaltningens chef. Det innebär som jag ser det att Laila Freivalds har ett betydligt större ansvar för de missgrepp som gjordes inom hennes fögderi eftersom hon är chef för hela den operativa verksamheten inom sitt område.
Jag kan inte heller se annat än att det var inom UD som de allvarligaste misstagen gjordes. Det är till exempel skrämmande att läsa att den under Freivalds högst ansvarige, nämligen kabinettssekreteraren Hans Dahlgren, inte insåg att det var han som under Freivalds var operativt ansvarig för utrikesförvaltningens verksamhet medan detta var uppfattningen hos hans närmast underlydande medarbetare.
Bristerna i den interna kommunikation och graden av ledarskapets inkompetens inom UD som framkommer av kommissionens rapport är, milt sagt, uppseendeväckande. Hade linjeorganisationen inom UD fungerat som den rimligen borde, skulle mycket lidande och tragik kunnat undvikas.
Det är därför anmärkningsvärt att kommissionen inte tydligt framhåller att utrikesministern rent författningsmässigt har den ovan redovisade särställningen som innebär att hon inte bara är ett statsråd bland andra utan också förvaltningschef. Denna särställning innebär enligt vad jag kan se att hon har ett direkt ansvar för de operativa missgrepp som skedde inom UD."
Bo Rothstein, DN-debatt 11/12

"Ambassadörer som inte lämpar sig att representera Sverige"

I bland är det nyttigt att gå till läggen, för att citera Myrdal. Då kan man exempelvis hitta en tänkvärd liten debattartikel i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, nummer tre 2005, signerad Fredrika Ornbrant. Hon är diplomat, med en tidigare politisk karriär bakom sig som omfattar bland annat ordförandeskapet i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och en tid som politisk sakkunnig på finansen, innan hon lämnade partipolitiken bakom sig för att bli tjänsteman på UD. Ornbrant är, bland de som känner henne, omvittnat duktig och kompetent samt anses allmänt vara utrustad med ett gott omdöme. Hon är därför väl värd att lyssna på, inte minst mot bakgrund att hon är en insider som fortfarande förmår se UD utifrån med fräscha och kritiska ögon. I artikeln i fråga resonerar hon kring fördelen med att ha ett öppnare och mer transparent utnämningssystem för de absoluta toppjobben i det offentliga Sverige.

"Det är välkänt att det finns ambassadörer som inte lämpar sig att representera Sverige på grund av bristande kunskaper i utrikes- och säkerhetspolitik, bristande engagemang eller en alltför stor portion självcentrering. De kan ha politisk bakgrund eller vara karriärdiplomater. På motsvarande sätt finns det generaldirektörer som aldrig skulle ha passerat en professionell rekrytering.
Med mer av öppenhet och ett system där synligheten hos politikerna inte är avgörande skulle Sverige sannolikt få mer mångfald och kompetens på utnämningarna. Det skulle dessutom sporra tjänstemän inom förvaltningen till högre integritet och mod att faktiskt säga emot politikerna när de kommer med förslag som inte alltid är så genomtänkta.
I dag finns tendenser till inställsamhet gentemot politiker. Istället för att låta meriter och kunskaper vara avgörande för karriärstegen blir goda band till politikerna ett sätt för tjänstemän att ta sig fram. Det handlar i mindre grad om politisk lojalitet som i det amerikanska, mer om att vara ja-sägare."

En fråga om ansvar

"Mer intressant är i stället den totala brist på personligt ansvarstagande som den svenska byråkratins ledande tjänstemän och politiker uppvisar. Det säger något mycket obehagligt om Sverige i dag. Kärleken till makten och maktens privilegier verkar ha fått en hel klass av människor att förtränga den enkla sanningen att det personliga ansvaret är något mellan dig själv och dina värderingar. Det kan inte utredas.
Man måste fråga sig, ser inte någon av alla dessa människor sig i spegeln varje morgon?"
Per Afrell, DN-Debatt 8/12.

"När en svensk utredning äntligen talar klarspråk och beskriver ett politiskt och administrativt haveri av ett slag ingen föreställt sig och när de ansvariga är namngivna och inkluderar landets regeringschef och utrikesminister, då väljer oppositionen att passa. Räddare att förlora en omröstning i riksdagen än att förlora ett tillfälle att visa väljarna att här finns några som tar Katastrofkommissionen och ansvarsutkrävandet på allvar."
Barbro Hedvall DN 8/12

Sexuella moderater

På något vis känns det som om det inte bara är Persson som har haft en svettig vecka på jobbet. Sven-Otto Littorin (part. sekr. m.) kan inte heller ha haft det så roligt. Se nedanstånde länk till den utmärkta Ekeröbloggen, som är en sorts bloggvärldens motsvarighet till en lokaltidning för Ekerö kommun.

Vad är det egentligen med dessa moderata kommunpolitiker i Stockholmstrakten? Är det inte ivrigt telefonerande i Sumpan så är det suspekta meriter bland provvalskandidater i Ekerö. Nej, vill man ha batonger, hårdare tag samt ordning och reda får man uppenbarligen förlita sig på folkpartiet numera. Moderaterna verkar ha omprofilerat sig även inom detta område.

Ps. Bloggen Rättvis och Balanserad är som alltid läsvärd. Offentliga Affärers bestämda uppfattning är att vi kommer få se mer av detta i den kommande valrörelsen. Bloggarna, som driver på etablerad media, kommer bli en kraft att räkna med. Ds.

I huvudet på en sortimentsansvarig

Efter att ha kommit att tänka på den underbara lilla pärlan till film I huvudet på John Malcovich, undrar jag hur det är ställt i huvudet på den sortimentsansvariga tidningsmannen/kvinnan på Pressbyråns huvudkontor. Någonting kan inte vara riktigt rätt kopplat därinne.
Det finns tre hyfsat välsorterade tidningslådor i Upplands Väsby: pressbyråkiosken vid pendeltågsstationen, spelbutiken som är stadens lilla ATG live-ombud och som ligger strax bortom pressbyrån, samt tidningsbutiken i Väsby centrum.
Ingen av dessa tre butiker säljer vare sig Affärsvärlden, Dagens Media, Resumé eller Wired. Det kan jag leva med. Men vad som gjorde mig ytterligt förvånad är vad jag hittade i hyllan för datortidningar i pressbyråkiosken, när jag letade efter den trendkänsliga IT-tidningen Wired. Där återfanns inte Wired, som för övrig killen i kiosken aldrig hade hört talas om, men väl den synnerligen kvalificerade lilla obskyra amerikanska hackerbibeln 2600.

Alltså, kom igen. Hur är man funtad när man på Pressbyråns huvudkontor resonerar sig framt till vilket sortiment man ska skicka ut till Stockholms förorter? Att jag skulle vilja ha varit en fluga på väggen under det mötet.
"Nej fan, Wired kan vi inte kränga. Den funkar inte för kidsen i förorten. Funkar bara i Vasastan."
"Men jag vet. 2600. Den du. Den är en kioskvältare. Den kör vi i stället för Wired. Och eftersom den är mindre till formatet så tjänar vi både lite hyllutrymme på det, och dessutom spar vi in lite på logistiken eftersom tidningen inte kostar lika mycket att transportera ut och returnera."
"2600? Kom igen, vem läser den, nu kan du väl inte mena allvar?"
"Jo, det är ju just det jag säger. Den är så liten så att logistiken kring returerna blir jättebillig. Vi kan säkert pröjsa någon svenne till tågvärd på pendeln som ändå åker förbi där varje dag. Han kan nog ta med sig dem i hytten för en billig penning."

Den alternativa tolkningen är naturligtvis att marknaden alltid har rätt, och att pressbyrån i Upplands Väsby bara möter den efterfrågan som finns. Alltså borde det enligt detta scenario finnas några riktigt brajta och slipade IT-kids i Väsby, som fortbildar sig med senaste numret av 2600.

Tror jag måste leta upp dem... Kan kanske vara en bra story... Undrar förresten om rikskrims IT-brottsenhet har koll på vad som sker i Väsby?

Centern krishanterar?

Det här kan inte vara sant.

Det enda rimliga sättet att förklara det på är att Killinggänget har kuppat och tillfälligtvis tagit över Studio Ett. På något annat sätt kan inte det här inslaget i onsdagens 17-timme av radioprogrammet tolkas.

"Tsunamirapporten
Den kanske fränaste kritiken mot regeringen har kommit från Centern. Men vad tycker partiet egentligen i frågorna om missförtroendeförklaring och krisorganisation?" (citatet från Studio Ett:s hemsida).

Lyssna på inslaget i efterhand via Sveriges Radios hemsida som länken går till.

Hur var det nu med Perssons ursäkt(er)?

Håkan Jacobson, ledarskribent på UNT och bloggare, har gjort ett föredömligt arbete med att försöka reda ut huruvida statsministern tidigare har bett om ursäkt för regeringskansliets hantering av tsunamikatastrofen, eller om den första ursäkten kom samma dag som katastrofkommissionen presenterade sin rapport. Klicka på länken för att läsa hans inlägg.

En sak är säker. Den skickliga retorikern Persson balanserar för en gångs skull på slak lina tack vare sin retorik, som annars så ofta är hans stora politiska tillgång. Men i det här fallet riskerar den för en gångs skull att slå tillbaka mot honom själv.

För övrigt är det för Offentliga Affärer fullständigt obergipligt att kabinettssekreteraren fortfarande sitter kvar på sitt jobb. Att han inte självmant avgick redan samma dag som katastrofkommissionen lämnade sin rapport visar två saker:
1. Karln saknar politiskt omdöme.
2. Karln saknar politisk fingertoppskänsla.
Är det värdigt en socialdemokratisk regering med dess stolta traditioner på det utrikespolitiska området, att en sådan utrikespolitisk nyckelpost besätts av en sådan person? Dessutom undrar Offentliga Affärer om Hans Dahlgren på allvar tror att han kommer vara en tillgång för regeringen i valrörelsen? Svaret torde vara ja, eftersom karln ännu inte har avgått.
Finns det någon som fortfarande tvivlar på att de båda punkterna i början på stycket är fel?

Ny chef på Agora

Ryktet som Offa skrev om i slutet på förra veckan stämde. I går måndag utsågs den 45-åriga LO-ekonomen Anna Thoursie till ny chef för Arenagruppens tankesmedja Agora. Därmed är det klart med vem som efterträder den tidigare chefen Ursula Berge.

Anna Thoursie, som är disputerad ekonom med bakgrund som bland annat departementssekreterare på finansen och avdelningsdirektör på Riksbanken, låter som en bra förstärkning för Arenagruppen. Hon kommer tillföra nyttig och användbar ekonomisk kompetens till tankesmedjan. Just den sortens kompetens som gruppen tidigare lidit brist på.

"Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen"

"Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen", sade statsminister Göran Persson från riksdagens talarstol samma dag som katastrofkommissionen presenterade sin rapport om regeringens hantering av tsunamin.

Persson åsyftade med de raderna den ursäkt för regeringens och regeringskansliets bristande agerande han framförde i nästa andetag. Min enkla fråga är: när har Persson tidigare bett om ursäkt för schabblet i samband med tsunamikatastrofen?

Svaret är, såvitt jag har lyckats utröna, att han inte har gjort det någon gång tidigare. Om Persson därmed stod i kammaren och drog en fräck - alternativt magstark - rövare, överlåter jag till läsarna att bedöma.

Dagens citat

Saxat ur Onoffs julkatalog, avdelningen klart som korvspad.

D-Link trådlös Game Router DGL-4300.
Trådlös "Gaming-router" med avancerad GamerLounge Gaming Router med GameFuel Priority-teknik. Upp till 108Mbps. (sic!)

Vem kan motstå en sådan säljande text?

I dag håller vi håller tummarna för...

...Magnus Linton och hans utmärkta reportagebok Americanos på Augustgalan. Kan vi äntligen på allvar hoppas på en ny trend? En trend som handlar om att litterärt prisbelöna och därmed erkänna det goda kombinerade journalistiska och litterära reportaget i bokform. Vi säger Linton i kväll, och den polske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuscinski nästa höst, när 2006 års Nobelpris i litteratur tillkännages.

En fråga om trovärdighet

I första numret av nyhetsmagasinet Fokus som landade i brevlådan i dag fredag skriver Hans Strömberg, tidningens språkvårdare och korrekturläsare, bland annat följande under rubriken "Fel i Fokus - Berätta för oss när du hittar fel".
"Från och med nästa nummer kommer Fokus varje vecka på denna plats att publicera de felaktigheter och oklarheter som ni läsare har upptäckt i tidningen. Vi tycker att det är viktigt med förtroendet mellan läsare och tidning. Fokus ska vara pålitlig, korrekt och noggrann och vi vi vill därför redogöra för de eventuella fel och brister som ändå slunkit igenom i tidningen."

Det handlar om något så enkelt som trovärdighet och kvalitetssäkring av produkten gentemot läsarna. I de flesta andra branscher är detta någonting självklart. Så ej inom den svenska journalistiken. Vem har någonsin hört talas om en redaktion som kvalitetssäkrar arbetet enligt en ISO-modell? Därför framstår Fokus korrektionsruta som ett välkommet brott med den redaktionella självgodheten, där det allt som oftast är omöjligt att erkänna fel och korrigera dessa. I valet mellan reportrars och nyhetschefers ego å ena sida, och trovärdigheten för redaktionen som sådan å andra sidan, vinner alltför ofta egot. Därför är Fokus inställning, som är vanlig på tidningar utomlands, ett strategiskt smart val. I en bransch med ständigt ökande brus och utbud, kommer trovärdighet och kvalitetssäkring inte bara vara redaktionellt lönsamt, utan också ekonomiskt lönsamt.

Hört på Arenas julfest...

...Om någon har saknat Hanne Kjöllers skriverier på DN:s ledarsida den senaste tiden meddelas härmed att hon återkommer från tjänstledigheten så snart som hennes bok- och filmprojekt om övervikt är avslutat. Boken och filmen kommer på Brombergs förlag respektive TV8 någon gång under perioden januari/februari.

...Ny chef för Arenagruppens tankesmedja Agora efter Ursula Berge, som har börjat arbeta som samhällspolitisk chef på fackförbundet SSR, lär vara på gång inom en väldigt snart framtid, viskades det om vid en av bardiskarna.

...Anders Jonsson (pol. rep. SR VA m m) efterlyste sent på torsdagskvällen en jacka som verkade ha försvunnit från den temporära garderoben vid entrén.
"Jag har mina nycklar till lägenheten i en av fickorna", kommenterade en bekymrad redaktör Jonsson för Offas utsände när han gjorde sitt tredje varv i garderoben.

...En av Fokus fasta krönikörer, Jens Henriksson, hjärnan bakom Nuder på finansen och före detta departementskollega med Fokus ansvariga utgivare Karin Pettersson, har inte en susning om vad han ska skriva i sin första krönika. Men en sak är säker. Vissa restriktioner kommer han ålagga i sig i skrivandet.
"Om Expressen klipper mig blir det i deras tolkning Pär Nuder som säger något", konstaterade en luttrad statssekreterare.

Vad är det som gäller - kartan eller verkligheten?

Aftonbladets chefredaktör Helle Klein gör en intressant notering på sin blogg från dagens presskonferens med kriskommissionen:
"Bo Pellnäs, ledamot av katastrofkommissionen, resonerade på presskonferensen om pressekreterarnas roll. Det är genom dessa som ministrarna i huvudsak kan nås. Pellnäs tyckte sig se ett dilemma i att det då blir mer fokus på de mediala utspelen från regeringskansliet än på hur själva regeringsarbetet, i det här fallet krishanteringen, ska skötas. Huvudfrågan blir ofta "vad ska vi säga till medierna", inte "vad ska vi göra för att få igång arbetet"."

I en liten bisats ställde faktist Pellnäs en av de mest intressanta frågorna under hela presskonferensen. Den finns det all aledning att fundera vidare över. Inte bara för politikerna i regeringskansliet, utan lika mycket för nyhetscheferna och reportrarna på de politiska redaktionerna.

Till skillnad från regeringskansliet fungerade naturligtvis redaktionerna som de skulle redan under annandagen. Men det tänkvärda är vilken bild av verkligheten det är som media, och för den delen politikerna, arbetar med den dag drevet går i gång. Den "verklighet" som är skapad av media, eller det som verkligen har hänt?

Neo - krämig cappuccino och halvfranska band

Det är något provocerande med krämig cappuccino och halvfranska band. I alla fall om det ingår i programförklaringen för en ny tidskrift. I det här fallet den borgerligt sinnande varannanmånadstidningen Neo, som utkommer med sitt första nummer i januari. Så här skriver krönikören Idde i folkpartiets tidning NU.
"Tjugofemåringar drömmer om prinsessbröllop och trerättersmiddag med vännerna. Kärnfamiljen och kungahuset och ett höstmode som påminner om brittiska rävjakter. Ridstövlar och kavaj. Det är något i luften. Konservatismen har återvänt."
Idde är en av många kommentatorer och bloggare som har gått i gång på den provocerande kombinationen modernt kaffe och läderinbundna böcker.

Bakom tidningen Neo står ett aktiebolag som ägs av tidningens chefredaktör Sofia Nerbrand och VD:n Nicklas Lundblad, samt ett antal finansiärer, varav stiftelsen Fritt Näringsliv är den största, enligt vad Offentliga Affärer erfar. Rimligtvis är en av projektets större bidragsgivare också Stockholms handelskammare, eller folk i kretsen kring den, eftersom Niclas Lundblad kommer därifrån.
Projektets mentor och beskyddare får Timbros och stiftelsen Fritt Näringslivs VD, Cecilia Stegö-Chiló, sägas vara. Sofia Nerbrand arbetade några månader åt stiftelsen med att utreda förutsättningarna och arbeta fram grunden för tidningen.
I redaktionsrådet ingår bland annat Timbros Johan Norberg, Peter Wolodarski på DN:s ledarredaktion, vetenskapsjournalisten Maria Borelius, Michael Moynihan som står bakom bloggen Stockholm Spectator samt författaren Torbjörn Elensky.
Eftersom tidningen kommer arbeta med en fast bemanning på sammanlagt tre personer plus en formgivare på halvtid samt en extern annonsförsäljare som arbetar på provisionsbasis, får den sägas ha hyfsade ekonomiska möjligheter att överleva. Inte minst med tanke på kombinationen av extremt låga overheadkostnader och att den ser ut att fylla en tom nisch på den idébaserade tidskriftsmarknaden. En nisch som dessutom innehåller ett antal kapitalstarkta mecenater som nog kan fås att lätta på plånboken om de tror på projektet och personerna bakom det.

För att få kläm på vad kaffet och böckerna egentligen handlar om, käkade Offa lunch med en tredjedel av redaktionen. Enligt den tredjedelen handlar krämig cappuccino om att på ett lite PR-smart och provokativt sätt formulera borgerlighetens nya tredje steg, som är det som Neo ska skildra. Därav namnet Neo - det nya.
I det första steget definierades borgerligheten som de som bodde på Östermalm och i liknande stadsdelar, enkelt uttryckt. Det andra stegets borgerlighet handlade om de personer som röstade på ett borgerligt parti. I det tredje steget, det som tidningens redaktion vill vara en röst för, handlar borgerligheten om de personer som lever det goda livet i storstaden. Alltså den moderna urbaniteten och de människor som känner sig hemma i den.
Tidningen har en uttalad idé om att försöka bli för den moderna urbana borgerliga människan vad tidningen Ordfront var för vänstern när den var som bäst en gång i tiden. Alltså en tidning som driver en klar tes, och ger argument och idémässigt understöd till sin läsekrets. En sorts modern medial borgerlig folkbildning alltså, som Offentliga Affärer tolkar det hela. Eller annorlunda uttryckt: en borgerlig ledarsida i magasinsformat, kryddad med en del maffiga, genomarbetade reportage, packeterat i en snyggt och smakfullt formgiven tidning som lockar till läsning.

Om Neo kan bli för borgerligheten vad tidskriften Arena är för den moderna vänstern kan det bli riktigt spännande, tror Offa.